Moderaterna vill att Umeå kommun slentrianmässigt ska sätta upp övervakningskameror i Umeå och verkar ha höga förväntningar på dessas effekt. Vad man bör komma i håg är att de enklaste lösningarna sällan är de bästa. Vill umeborna verkligen att kommunen ska ha tillgång till information om allt de gör på gatorna? Vad är nästa steg? Att kommunen anställer kontrollanter som patrullerar gatorna?

Jag vill poängtera att jag inte är motståndare till kameror i alla lägen. Däremot menar jag att det är ett verktyg som ska användas försiktigt i undantagsfall och med enorm respekt för de negativa bieffekter som Moderaterna tycks ignorera helt.

Dessutom är det oansvarigt att som Moderaterna utmåla övervakningskameror som ett slags universalmedel mot brott. Förväntningarna måste vara realistiska och effekterna vägas mot skadeverkningarna.

Om Polismyndigheten, våra proffs på brottsbekämpning, kommer med önskemål om att sätta upp kameror på särskilda platser för att öka möjligheten att lagföra personer som begår brott, så är jag och mitt parti välvilligt inställda till det.

Det är absolut bra att polisen har möjlighet att utveckla sin brottsbekämpande verksamhet med kameraövervakning. Men det är inte hela lösningen.

Andra lösningar, som Moderaterna ofta avfärdar, som god tillgång till fritidsaktiviteter, vuxen närvaro utomhus kvällstid i form av fältarbetare, satsningar på föreningslivet, sommarjobb för unga, blandade bostadsområden med mera skapar en miljö där förekomsten av brott minskar och där de unga män som ligger i riskzonen för att utveckla en brottslig livsstil fångas upp.

Vi måste se helheten. 

Den brottsreducerande effekten av kameror är omtvistad. Evidens finns för vissa brottstyper, främst vissa former av skadegörelse.

Kameror kan dock leda till att brottsligheten byter plats och då måste nya kameror sättas upp och laglydiga människors integritet beskäras ytterligare.

Den stora majoriteten begår inte brott, men kamerorna registrerar även dem. Inte bara brottslingarna. 

Utvärderingar av kameraövervakning i andra länder, inte minst Storbritannien som i flera decennier byggt ut sina system med kameror, visar också att människor i många fall känner sig otryggare på platser med kameror. Det offentliga rummet får en mer hotfull karaktär.

Redan i slutet av 90-talet kunde en undersökning av effekterna av kameror, i Skottlands största stad Glasgow, visa att hypen kring kamerorna var överdriven och att dessa så kallade CCTV:s har många negativa bieffekter på människors upplevda trygghet.

I det dystopiska verket 1984 varnade den brittiske författaren George Orwell för det totalitära samhälle som kan följa i massövervakningens spår. I dag, knappt 70 år efter hans död, finns 4.2 miljoner övervakningskameror i hans hemland. I genomsnitt fångas britterna på kamera 300 gånger dagligen. Detta kan verka som en extrem liknelse, men det syftar till att belysa vad som kan följa på en alltför lättvindig inställning till övervakningskameror.

I en tid när allt större delar av vårt privatliv övervakas med ny teknik bör vi tänka efter både en och två gånger innan vi bygger ut övervakningen.

Men om Polismyndigheten, som till skillnad från Moderaterna har den kompetens som krävs för att göra dessa svåra avvägningar, har önskemål om kameror så är jag dock positivt inställd till detta.