För 34 år sedan förlorade vi en kär partikamrat och begåvad statsman som gjorde stort avtryck såväl i Sverige som i resten av världen. Sorgen har vilat tung över förlusten av Olof Palme och på grund av att mordet aldrig uppklarats har det fortlevt som ett öppet sår i det svenska samhället.
Jag fyller år den första mars och har sedan mordet varje år påmints och reflekterat över Palme, hans politiska gärning och mordet i samband med min födelsedag.
Olof Palme inspirerade och engagerade. För många är han alltjämt en symbol för en vital och stark reformistisk socialdemokrati. En symbol för hoppet om ett bättre samhälle.
Han vågade också ta Sverige ut i världen, visa solidaritet med förtryckta och kuvade genom att ta striden för fred och demokrati internationellt.
Som student tog han kampen mot den internationellt etablerade kommunistiska studentrörelsen. Han vågade, när få andra vågade, ta bladet från munnen under Vietnamkriget, vid statskuppen i Chile, under Sovjets invasion av Tjeckoslovakien och med skarp kritik mot Francos diktatur.
Han såg till, i nära samarbete med ambassadören Harald Edelstam, att åtskilliga chilenare fick en fristad i Sverige när Augusto Pinochet upprättade en fascistisk diktatur efter att ha störtat den folkvalde presidenten Salvador Allende. Med motstånd från Moderaterna engagerade han sig för den sydafrikanska oppositionens sak och för apartheidsystemets avskaffande.
Men han retade även många. Han växte upp på Östermalm och gick på internatskola i Sigtuna. Men istället för att använda sitt intellekt och politiska skarpsinne som högerman valde han att solidarisera sig med arbetarrörelsen. Detta retade stora delar av högern enormt.
Han var en utmärkt retoriker och han kunde klämma dit motståndare i debatter för att han var så rasande intelligent. Även detta kunde ofta skapa irritation och aversion.
Det Palmehat som florerade, inte minst i Stockholm, tog sig ofta otäcka uttryck och när sådana obehagliga stämningar piskades upp låg det i farans riktning att någon skulle ta på sig att mörda Olof Palme. Många människor har anledning till självrannsakan, inte minst politiker och andra opinionsbildare som medverkade till att sprida hatet mot Palme.
I dag höll alltså Palmeutredningen den efterlängtade presskonferens där man skulle presentera någon form av lösning på mordet så att vi alla kan sätta punkt för mordhistorien. Jag har fullt förtroende för chefsåklagare Krister Petersson som är en skicklig förundersökningsledare, vilket givetvis var skälet till att han värvades till Palmegruppen.
Slutsatserna byggde i hög grad på tidigare utredningsmaterial och det förefaller ha varit svårt att komma över ny, avgörande bevisning. Men palmeutredningen presenterade en övertygande indiciekedja som ändå leder till slutsatsen att den så kallade Skandiamannen, Stig Engström, är den mest sannolika gärningsmannen.
De allvarliga misstag som begicks tidigt i utredningen, bland annat att Engström på oklara grunder avskrevs som tänkbar gärningsperson, ledde till att möjligheten att klara upp mordet försummades. Engström gick bort år 2000.
Jag tror att det är rätt beslut att sätta punkt för Palmeutredningen här. Mordet har alltför länge överskuggat Olof Palmes politiska gärning. När vi blickar framåt, låt oss dra lärdom av hans värv och minnas honom för allt han uträttade för att göra Sverige till ett rättvisare och jämlikare samhälle. En kamp han fick betala för med sitt liv.
Låt oss också föra vidare hans engagemang för förtryckta och kuvade människor runtom i världen i vårt politiska arbete i dag.
Det bästa sättet att hedra minnet av Olof Palme är att föra hans gärning vidare. För en värld i fred och samhällen präglade av demokrati, jämlikhet och solidaritet.
