Alliansen försvarar sig med att man först vill se en ”seriös finansiering” innan man kan säga ja till Norrbotniabanan. Vad man inte talar om är vad en seriös finansiering innebär och vad man menar med begreppet, man kan onekligen undra varför? En ”seriös finansiering” i detta sammanhang är att marknad ska gå in med pengar. Att få marknaden att ta ansvar för infrastrukturinvesteringar är för mig lite som att vänta på jultomten.

Den stora skillnaden mellan offentlig finansiering och marknadsfinansiering är att marknaden kräver vinst ofta kortsiktig. Även om Norrbotniabanan har en framräknad samhällsekonomisk vinst kommer en eventuell marknad att ha väldigt svårt att ta del av samhällsekonomisk vinst. Samhället däremot har helt andra möjligheter att räkna vinst, men i andra termer, befolkningsökning, företagsetableringar, med andra ord ökade skatteintäkter. Marknaden i detta fall företagen i norr sa också tidigt nej till medfinansiering.

För mig är en seriös finansiering i detta fall samhällsfinansiering inklusive EU, att vi senare med färdig bana tar ut avgifter från marknaden för att finansiera banan är en mycket rakare och mera lättförståelig lösning som även företagen i norr förordat. 

 Så har då alliansen bekänt färg vad gäller Norrbotniabanan. Förra veckan hade riksdagsledamöterna en möjlighet att rösta igenom en start av Norrbotniabanan men alliansföreträdarna valde att rösta ned förslaget. Nog minns jag valrörelsen där samtliga riksdagsföreträdare oavsett partifärg lovad byggstart. Nu har man alltså bekänt färg, trots att EU har lovat en stor del av finansieringen säger alltså alliansföreträdare nej. 

Som väntat var den stora frågan vid fullmäktige Åkullsjöns skola. Det kanske lite märkliga var att debatten inte i huvudsak handlade om värdet av en skola i Åkullsjön utan främst handlade om ungdomsgymnasiet. I min enfald trodde jag att kvalitetsfrågor skulle vara den hetaste frågan men där bedrog jag mig. En annan märklig sak var att efter en lång debatt går oppositionsrådet upp och säger ”vi verkar inte få någon majoritet för vårt förslag så därför föreslår jag återremiss”. Varför man ville återremitera var en aning luddigt, men lite krystat föreslog man att utreda vad skolskjutsarna skulle innebära.

Jag är ganska övertygad om att oppositionsrådet var medveten om att i uträkningen av den besparing som kansliet gjort hade man tagit hänsyn till ökade skolskjutsar, om inte annat  borde den centerpartistiske ledamoten från Barn och utbildningsutskottet kunnat informera centergruppen om detta.

En inte allt för svag misstanke började gro om att det egentliga skälet till återremissen inte var att man ville ha ytterligare information, utan endast ett sätt att förhala ärendet.

En återremiss med tredjedelsmajoritet är en demokratisk rätt och möjlighet för minoriteter i politiska församlingar, för att ärenden inte ska kunna forceras fram utan riktiga underlag.

Om min misstanke är riktig är det onekligen ett sätt att via formalia hindra en demokratisk process och då får man tyvärr se politik från sin sämsta sida.

Läser för övrigt i Lars Bäckströms blogg att vi skulle fullfölja något vi började för 6-7 år sedan och han avslutar med att skriva att det är bättre att tänka först och handla sedan.

Ett sådant uttalande blir för mig en paradox, om det han skriver skulle vara sant har vi tänkt i 6-7 år och nog måste det vara dags att handla i så fall. Nu är den typen av uttalande ganska typiskt för Lars, han borde kanske tänka först och skriva sedan.

Nu är hans uttalande dessutom inte sann, vi trodde faktiskt i inledningen av budgetprocessen att vi inte skulle behöva röra skolstrukturen, men tyvärr så började vi mera och mera desto längre in i budgetprocessen vi kom, att inse nödvändigheten av att förändra skolstrukturen.

Därför blev också förslaget från B&U att flytta alla årskurs 6 och årskurs 5 i Åkullsjön till Tundalsskolan. Men eftersom den nya läroplanen talar sig varm om att hålla samman stadierna så tvingades vi att ändra strategi och därför lyftes förslaget om 4-6 i Åkullsjön.