Cykel och gångvägen mellan Robertsfors och Sikeå är äntligen påbörjad. Jag kan bara instämma i alla andras glädjeyttringar, men kan också konstatera att ibland tar det tid. Jag konstaterar också att det tagit minst femton år och fem kommunalråd innan start. Vad lär man sig av detta? Först och främst att politik ibland tar onaturligt lång tid, men också att småkommuner ibland måste tjata sig till förändringar, men framförallt, ge aldrig upp.

I övrigt rullar det politiska livet vidare, vid senaste kommunstyrelsen var nog den största frågan hur de krympande intäkterna ska läggas ut de närmaste tre åren. Det råder ingen tvekan om att det är en tuff framtid vi går till mötes. Vi Socialdemokrater föreslog en skattehöjning med 40 öre för att kunna även inrymma en del satsningar och förbättringar. T.ex. inom skolans område att förbättra elevernas resultat och att förskolan och barn med särskilda behov ska prioriteras m.m. Även inom sociala området vill vi bl.a. skapa ett boende för personer med funktionsnedsättning och öka personaltätheten inom äldreboendena. Självklart kommer vi att tvingas prioritera även vid en skattehöjining eftersom kostnaderna stiger mera än inkomsterna. 

Detta sa oppositionen nej till och i stället föreslog man att tära på det finansiella målet eller med andra ord, inte återställa det egna kapitalet. Vad dom ansåg om vårt förslag till prioriteringar framkom inte mera än att dom utryckte kritik Glädjande nog reserverade sig endast moderaten Kenneth Isaksson vilket ger förhoppningar om en djupare diskussion inför fullmäktige.

För mig är det självklart att man inte bara kan spara sig ur en kris utan det måste även finnas möjlighet till satsningar. Ett företag som går dåligt kan knappast spara sig till bättre resultat utan måste också vara offensiva. För oss i Robertsfors kommun gäller det att samtidigt som vi ska använda resurserna så klokt som möjligt ska vi också forma en attraktiv kommun som så många som möjligt vill bo i. Vi ska som alla vet vara Sveriges bästa kommun 2020.

Så känns det som att sommarn är på gång, inte helt fel efter en kall vinter. Tyvärr så känns det inte som att det nalkas någon vår eller sommar för alla de nyutslagna människor som drabbats av sjukdom eller arbetslöshet. Men Svenska kyrkan ska ha heder åt att man uppmärksammar dessa orättvisor och att människor faktiskt far illa. Märkligt bara att vi har en regering som så hårdnackat tror att man kan tvinga sjuka till arbete eller att arbetslöshet helt beror på den enskilde. Däremot är det tydligen helt legitimt att som företagare anlita arbetslösa (tvingas av arbetsförmedling) till meningslösa arbetsuppgifter och tjäna pengar på orättvisan. Med andra ord det är bättre att förslagna företagare tjänar pengar på arbetslösa och sjuka än att de drabbade har rimliga levnadsvillkor.

När det gäller vår egen kommun har vi kommit i en situation där centerpartiet voterar och reserverar sig som aldrig förr. Man skulle kunna tolka det som att vi har mycket att vara oense om, men det märkliga är att man ändrar sig mellan de olika beslutsnivåerna, med t.ex. votering och reservation i både utskottet och kommunstyrelsen men med helt olika innebörd.

Det är givetvis fullt legitimt att ändra sig, men den känsla jag får efter de första fyra månadernas alla voteringar och reservationer, är att det är viktigare att påvisa olikheter än att företräda det bästa för kommunen.

Votera gör man normalt när man känner att ordförande gjort en felaktig bedömning av acklamationsomröstningen (Ordförande avgör utifrån hur många som säger ja eller nej) eller vill ha tydliggjort hur varje enskild ledamot röstar. Reservera sig gör man normalt när man tycker att frågan är principiellt viktig och vill markera sin avvikande uppfattning.

Om detta är ett aggressionsuttryck efter det dåliga valresultatet eller ett allmänt principiellt motstånd till en vänstermajoritet låter jag vara osagt. Men nog borde man tänka efter varför man är förtroendevald och vad som är en förtroendevalds viktigaste uppgift.