Så här i årsmötestider har jag nu hunnit avverka fem årsmöten. Utan att förringa någon förening kände jag nog en särskild stolthet över att få sitta årsmötesordförande för Robertsfors teater och musikförening. Personligen har jag inget annat engagemang i den förening än att vara medlem, men stolt eftersom föreningen är en ovanligt aktiv förening med en verksamhet som många sneglar avundsjukt på. Det är inte ovanligt att man av andra föreningar får frågan vad gör man i Robertsfors för att lyckas så bra. Som medlem märker man detta främst genom många och bra föreställningar och inte sällan med mycket bra artister/skådespelare.

Genom tillfälligheter fick jag också förmånen att aktivt delta i en föreställning med Maria Lundqvist, en rätt hissnande upplevelse kan jag avslöja. En mycket bejublad föreställning som i första hand självklart ska tillskrivas huvudrollsinnehavaren Maria Lundqvist, men även jag i min blygsamma roll hoppas ha bidragit till något skrattJ.

Några frågor har dykt upp så här i efterhand,

Var det arrangerat? Kommer du att byta bransch?

På första frågan kan jag svara bestämt nej, även om jag personligen inledningsvis misstänkte en viss person i teaterföreningen, men den misstänkte svär sig helt fri.

På andra frågan kanske jag gör en del besviken men jag kommer självklart att fortsätta med politik.

Men man ska aldrig säga aldrig så kommer det fina anbud, får jag kanske ta frågan under övervägande.

En vecka fylld med kulturella upplevelser. Lasse Berghagen har kanske inte tillhört mina favoriter, men är han i Robertsfors måste man nästan offra sig. Jag ångrade mig inte, han är utan tvekan en fantastisk artist och kan dessutom skämta mellan varven. Släpade mig också in till Umeå för att se föreställningen la clique, en föreställning med flera olika artister och individuella nummer. Ångrar mig inte heller här, en fantastisk föreställning där akrobatik och magi visades från sin allra bästa sida. Att man dessutom använde humor som en röd tråd genom föreställningen gör den utan tvekan oförglömlig. Själv kommer jag inte att glömma mannen som kröp genom två tennisracketar (utan strängar) eller satte sig uppe på fem hinkar och en konservburk för att där uppe dra båda benen bakom nacken. Sittande där uppe konstaterade han att det är märkligt vad en människa kan göra för sitt uppehälle. Det är inte utan att jag måste hålla med, ibland gör vi människor märkliga saker, men artisten gör det för att roa oss andra och att förhoppningsvis kunna få en inkomst att leva av.