Trygg och säker vård i hela länet – eller?

Jag hade förmånen att tillsammans med några partikollegor göra en resa i Norrlands inland för någon vecka sedan och en av de platser vi besökte var jämtländska Hoting. Här beslutade sig landstinget för att lägga ned vårdcentralen då de ansåg att det skulle finnas en gräns på 1800 invånare för att över huvud taget driva en sådan sjukvårdsinrättning. Istället tog två av vårdcentralens läkare saken i egna händer och startade en egen verksamhet tillsammans med övrig personal. I Hoting finns det drygt 1600 invånare, vårdcentralen går som tåget, har en personlig atmosfär och skapar trivsel och trygghet hos både personal och brukare.

 

Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Jo, om man menar allvar med att det ska finnas liknande villkor för grundtrygghet i hela länet så måste landstinget se att även inlandet behöver en trygg vård, men även inse att de inte heller behöver bedriva all vård i egen regi. Att landstinget i Västerbotten inte gett förutsättningar för relevant sjukvård i hela länet eller möjligheter för sjukvårdsinrättningar att drivas på annat sätt än de görs idag är trångsynt. Men det handlar inte bara om det – det verkar finnas en inneboende rädsla hos den sittande S-majoriteten att låta någon annan än de själva utforma morgondagens sjukvård. Tyvärr innebär det kortsiktiga seendet att tryggheten på landsbygden försämras. Självklart finns det nya lösningar som nu utvecklas – t ex sjukvård på distans. Med hjälp av ny IT-teknik kan en läkare sitta på ett ställe och ställa en diagnos på en patient på ett annat ställe och på det här sättet sparas både resetid, miljö, ekonomi men ger ändå en bra vård. Dock kommer vi inte enbart kunna lita till IT-samhället då det finns situationer som faktiskt kräver fysisk vård. Här behöver den S-styrda landstingsledningen tänka om eller bytas ut. Annars kommer inlandet och landsbygden, där de stora geografiska avstånden finns, att utarmas på trygghet och som i sin tur även bidrar till minskad tillväxt.

 

Ett påtagligt exempel på hur tillväxt och trygghet påverkas av allt för långa avstånd är skidanläggning i Borgafjäll. Om någon bryter benet efter kl. 17.00 finns tre sjukvårdsalternativ att välja på – det vill säga åka drygt 20 mil till Vilhelmina sjukstuga (under förutsättning att det finns en läkare där då), 25 mil till Umeå lasarett eller 33 mil till Lycksele lasarett. Kan någon från den socialdemokratiska majoriteten tala om hur ett företag som skidanläggningen i Borgafjäll ska kunna garantera sina besökare trygg vård samtidigt som man ska locka till sig än fler människor till detta fantasiska turistmål?