Var tog diskussionen om kärnkraftens avfall vägen?

Trots allt ligger det ett väldigt ansvar i att hantera kärnavfallet. För att det över huvud taget ska kunna hanteras i det man kallar slutförvaring (nedsänkning i kopparkapslar i berggrunden), krävs det 40-80 års mellanlagring för att kärnavfallet ska svalna till en hanterbar temperatur. Därefter är lagringstiden ungefär 100 000 år!

 

I veckan deltog jag och några centerkollegor från bl a näringsutskottet (Anders Ahlgren och Daniel Bäckström) i ett mycket intressant samtal med företrädare för Kärnavfallsrådet, som har till uppgift att ge regeringen råd i frågor om kärnavfall och rivning av kärntekniska anläggningar. Vi fick en mycket intressant och kunnig information om arbetet med att lösa frågan kring hanteringen av använt kärnbränsle.

 

Vi diskuterade även teknikutvecklingens betydelse för hanteringen av använt kärnbränsle, i synnerhet för- och nackdelar med att återvinna det använda bränslet. Är det bättre att mura in kärnavfallet långt ner i berggrunden i tron att det kan ligga där hela denna långa tid utan att det påverkas? Eller ska man ha en mer tillgänglig ”lagring” i tron på att teknikutvecklingen löser problemet (dvs att genom framtida teknik använda den energi som finns kvar i kärnbränslet och på det sättet förkorta lagringstiden väsentligt)? En del länder verkar välja det senare sättet att hantera avfallsfrågan. Väljs denna lösning uppkommer en annan allvarlig fråga, nämligen hur övervakningen av kärnavfallet skall ske, då delar av avfallet innehåller åtråvärda delar för tillverkning av kärnvapen.

 

Sedan – sist men inte minst. Det finns en etisk och moralisk aspekt av att lagra kärnkraftsavfallet. Är det rätt att vi ska lämpa över detta till kommande generationer att lösa? Och hur vet vi att det är säkert när vi pratar om lagringstider på 100 000 år?

 

 

 

Vill du veta mer om denna fråga så besök Kärnavfallsrådets hemsida: www.karnavfallsrådet.se.