Snödrivor, ryggskott och vardagshjältar

Så kom snön till slut och vilken entré den gjorde. Ni kanske kommer ihåg busvädret för ett par veckor sedan? Trots att jag är norrlänning och van vid snabba väderomställningar, så var jag ändå inte helt beredd den aktuella helgen.

Efter en spännande resa med företagsbesök i Hemavan och Tärnaby, så bestämmer jag mig för att ha en heldag med egen tid. Jag och min mamma åker för att hälsa på och hämta en vara hos en lokal hantverkare i en by, inte långt hemifrån. Helt plötsligt snöar det frenetiskt och vi lyckas köra fast i en av alla de snödrivor som raskt placerat sig på den slingriga vägen invid de öppna åkrarna. Den här gången har jag i all hast glömt både skyffel, mobiltelefon och varma kläder. Det går inte att backa mer än några meter och vi sitter obönhörligen fast och jag grämer mig över min aningslöshet och glömska. Med frusna tår och händer och en vilja av stål försöker jag handgripligen få undan den snö som samlats under bilen och självklart så knäcker det till i ryggen och ett ryggskott gör sig raskt påmint. Sedan slutar vindrutetorkarna att fungera och då, i den stunden, blir jag nästan uppgiven.

Men på landsbygden finns det fantastiska människor och det dröjer inte länge förrän vi får hjälp med både skyfflar och traktor. I skenet av traktorns strålkastarljus stapplar jag med min onda rygg ut från bilen och möter Tages glada leende. Han skrattar till när han ser min mössa som hamnat på snedden och med centerloggan mitt för pannan. ”Det är rätt politiker att träffa på landsbygden ser jag” säger han med en blinkning. ”Landsbygdens folk behövs och det är en styrka för Sverige att hela landet befolkas och utvecklas” fortsätter han och jag kan inte annat än att hålla med honom. Inte bara för att jag råkat i trångmål, utan för att stad och land är beroende av varandra. Utan landsbygden fungerar inte staden och tvärt om. Det är på landsbygden som energin, mycket av turismen, fritidsbostäderna och en hel del av den mat och de mineraler som vi använder finns. För att det ska fortsätta måste det finnas människor som lever och verkar här och med detta måste det finnas bra infrastruktur, kommunikationer och service.

Yvonne kommer med sparken och en skyffel i högsta hugg och Tage skottar och drar loss bilen från sin snötyngda fångenskap. Mörkret kommer raskt krypande och innan vi är klara är det helt mörklagt ute. I ljuset från fordonen blinkar jag bort några snöflingor som letat sig in bakom glasögonen och jag ger Tage och Yvonne en stor kram. Det är vardagshjältar som dessa som är styrkan på landsbygden och jag känner att det är viktigt att förmedla detta till fler. Landsbygden behöver inte räddas, men måste få fler verktyg och luft under vingarna för att utvecklas. Innan vi åker iväg lovar jag mina nyfunna vänner att jobba ännu hårdare för detta.

”Det här var kanske inte det roligaste man kan göra en lördag eftermiddag” säger mamma, ”men vi har sannerligen fått lära oss en hel del bara på ett par timmar ” fortsätter hon leende. Hon har rätt – jag kommer aldrig att åka utan en mobiltelefon, skyffel eller varma kläder mitt i smällkalla vintern någon fler gång. Men jag har också fått mig ytterligare en tankeställare om landsbygdens villkor och allt det här – ironiskt nog – för att jag skulle åka och köpa en sop.

* Texten är delar av en krönika som jag skrev för tidningen Västerbottningen och publicerades för drygt två veckor sedan.