När någon annan säger typ det jag vill säga….

Så idag lägger jag ut en text av Niklas Carlsson som han skrev på Facebook.

”Diskussionen kring 2014 fortsätter i media.
så… ja om som det påstås 10% av budgeten gick till lokala utövare på middagen kan man säga flera saker:

1 kanske… kunde ytterligare 10% avsatts som inneburit att också företrädare för fler än få i det lokala kulturlivet kunde fått förmånen att närvara bland finansiärer, eu-representanter osv, fått en inbjudan som ett symboliskt tack för att dom bidragit till Umeås titel som kulturhuvudstad…? eller.. hmm kanske hade dessa tallrikar varit för dyra i sammanhanget… 22,5 mkr.. eller.. 22,6 mkr… ja vad får det kosta att ha medskapande och open source?

2 fantastiskt bra att dom faktiskt också ANLITAR en lokal aktör för att delta. Och tro att det GNÄLLS då. Men det gnälls inte när MILJONER rullar in i konsultbolag för saker som kulturlivets aktörer i Umeå kan producera men inte får göra och vi tappar såväl skattekronor, engagemang, tillväxtpotential, långsiktig överlevnad för lokala aktörer och möjligheter att få uppdrag, förverkliga ideer och projekt samt delta i k2014…. DÅ håller majoriteten käften och mumlar i bästa fall något om det vanliga korkade skola vård och omsorg gentemot kultursatsningar…

Jo jag klagar också på vissa satsningar man gör på de lokala aktörerna, men då utifrån andra perspektiv, tex fördelning, rättvisa och effekt. Jag står fortfarande för att det är skam på torra land att en aktiv kulturförening som arbetar med flera hundra Umeåbor löpande inte kan få ens 0,1 jävla PROMILLE av 2014-budgeten medan man öser miljoner – läs ca 5% av budgeten över ett projekt av en enda institution i sammanhanget. Då är nåt snett. Det är däremot INTE det vi talar om här vilket folk måste skilja på.

Om summan i sig säger jag egentligen inte så mycket men:
Man å ena sidan kan kalla den ganska stor om insatsen var väldigt liten, men väldigt tydligt å andra sidan ganska liten i sammanhanget baserat på vad som beskrivs.

Problemet med detta är synen på kulturarbetare som ”inte riktiga jobb”.

De flesta arbeten som ska offerera 3 personer heltid i tre veckor + koncept och genomförandekostnader för ett projekt skulle förmodligen ha den där summan i startkostnad… men när det är kulturarbetare så är den allmänna synen uppenbarligen att man ska leva på ångor och kärlek eller nåt annat mer eller mindre abstrakt som inte betalar hyran.

Paradoxen i det ideella kulturlivet är ju att saker görs ideellt och av vilja, vilket gör att det ”händer ändå” på nåt sätt vare sig det finns finansiering eller ej, vilket skapar en falsk bild av att saker är ”bra” bakom kulisserna.

”Det gick ju bra” med hälften av sökt finansiering konstaterar politikerna. Ja kanske ”gick det bra” såtillvida att den där konserten faktiskt arrangerades ändå…

Hur gick det till då? Ja jag säger som dom gör i amerikanska filmer att ”denna historia är inte baserad på verkligheten utan allt är en slump,…” typ.

Ja vi reser till en liten kulturhuvudstad i ett nordligt land där det finns en lovande arrangör med spännande idéer som tycker att det vore roligt att prova att arrangera en spelning med en artist som är otroligt nyskapande som man fått nys om. Det är en sån artist som … ja om 10 år kanske är Meshuggah eller Refused eller… ja just en sådan där artist som som ALLTID kommer från subkulturerna och mot alla odds lyckas få gehör för sin talang och slår igenom.

Det började med idén, sen såg arrangören att man kan ju söka pengar för sin idé! Fantastiskt att det finns dom som ger allmosor till galningar med konstiga idéer.. eller vänta nu, kanske till kulturarrangörer, vars arbete resulterar i att en stad kan ha en paroll som ”kulturdriven tillväxt” som resultat???

Ansökan skrivs. I processen inhämtas diverse offerter som är ärligt och bra balanserade i förhållande till vad som ska göras. Artisten vill ha hela 2000 kr för att kunna ha råd att ägna sisådär 10 reptillfällen och kostnad för lokal samt dygnet av genomförande (ja dygnet – även om konserten pågår 60 min är förberedelser och efterarbete som folk inte ser något som tar hela dagen och ibland natten under genomförandet…). Ja det var väl inte mycket kan tyckas. Det där med instrumentomkostnader och annat får väl… vara till en annan gång. En får väl vara glad att man får framträda resoneras det ändå och tyvärr är det i kulturlivet i dag alltför ofta sant.

Jag har VÄLDIGT ofta – i synnerhet i mitt jobb – önskat att resurser finns att arvodera alla duktiga aktörer men sanningen är att i nuläget finns inte ens scener, framträdandetillfällen och nätverk som ens möjliggör det tillgängligt, än mindre ersättningar… så ja jag har försökt skapa åtminstone det förstnämnda.

Men tillbaks till vår historia:
Arrangören lämnar hoppfullt in sin ansökan och får några veckor tillbaks ett kortfattat besked som i princip innebär att: Vi beviljar 1/4 av det ni sökt men emotser att ni levererar 100% av det innehåll som beskrivits och redovisar detta på x formulär.

I pressmeddelandet till omvärlden berättar kommunen stolt att dom gett pengar till det nyskapande projektet, hela 3000 kronor stöttar man våghalsigt detta nyskapande kulturprojekt med och ve den som skulle klaga på det, det är ju pengar som annars kan gå till skola vård och omsorg kanske?!

Historien i efterhand berättar i det kommunala bokslutet om att man stöttat ett nyskapande kulturarrangemang som gick av stapeln och detta till en förnämligt låg kostnad, effektivt och bra! eller hur.

Vad dom inte berättar om är hur arrangören ringt med nervös röst till artisten och berättat att ”ja… vi kan tyvärr inte ge dig så mycket betalt.. men är det ok om vi ger dig 500 kr, vi kan ju inte mer och vi vill så gärna att detta ska bli av så vi kan göra det här vi drömt om… ” och artisten med lagom samvetskval säger ”jo… jag kan nog betala replokalen om jag har tur ändå och 500 kr är ju bättre än 0… så ja vi kör”… Arrangören ringer sin ljudfirma och med torr mun undrar huruvida det kanske går skära lite på fakturan, kanske kan vi använda lite sämre högtalare? Ljudfirman skruvar på sig då man inser att leverera sämre innebär att publiken kommer tycka att deras varumärke är dåligt (då dom ju inte vet vad som försiggått bakom kulisserna) så för att inte tappa ansiktet så levererar man ändå enligt överenskommelse men ger ännu mer rabatt, det är ju trots allt inte så många uppdragsgivare i staden och tar man död på dom nya så finns föga tillväxt.

Så ja förlustaffären för alla parter har bara börjat. Sen kommer man till den uteblivna marknadsföringen (för det var ju hutlösa summor som söktes från föreningen till kommunen, hela 1/10s sida annons i VK – det är ju på tok för mycket pengar, nästan lika mycket som hela arrangemanget i sig!!!! Nej ni får sätta upp affischer på *host* de offentliga anslagstavlorna i stället, fan det kostar ju 500 kr att bara trycka dom där påstår ni, nån måtta får det vara.) (ja och ni vet ju att i praktiken så var det någons kompis som jobbade på ett stort företag med kopiator som tyst sponsrade arrangemanget). Att bara banderollerna med informationstext som kommunen själva tryckte för invigningen kostade mer än föreningens årsbudget för marknadsföring var väl inte nån som tänkte på i perspektivet kan man anta?

Boende ströks ur budget. Hotell får det inte bli. Hemma hos på lånad madrass fick duga och en extra handling på privat konto på ica maxi räcker ju till frukost för musikerna så då var det bara middag kvar då att lösa. Men ja det fanns som tur var en kompis som gillar att grilla som ställde upp med att lösa problemet, utan volontärer är det ju svårt att fixa ett arrangemang, men i brist på dem så får man väl komma och hjälpa polaren flytta när det är dags som tack för hjälpen med middagen, tjänster och gentjänster, lön spelar ju ingen roll………….. ju.

Jaha men då var väl allt frid och fröjd då? Mja.. det kom ju inte sådär jättemånga på konserten så resultatet blev ju förlust i kassan. Men arrangören känner en så stor personlig förpliktelse gentemot såväl artisten som lokalägaren och teknikfirman att denne inte kan tappa hakan och trovärdigheten för all framtid så det var väl bara att langa upp de saknade 3000 kronorna som kalaset gick back trots allt, trots hårt arbete med att minska kostnaderna. Ja man kunde väl ställt in? Ja det kunde man väl gjort, men det fanns ju en chans, ett strå av hopp att arbeta för.

Så efter att ha sålt sin skivsamling och gått på pantbanken med arvegodset så har i alla fall kulturarbetaren fått betalt. Arrangören funderar i läget på: hur ska jag kunna lyckas göra detta igen….utan att gå back? Jag vill ju så gärna för jag vet att den idé jag bär är en ide som kan bli en Millennietrilogi.

Ja verkligheten är inte att pengarna räcker till alla. Det är ingen romantiserad dröm jag bär om att alla med en idé om kultur ska ha lön från kommun och stat osv. Absolut inte. Det jag däremot bär är en del av en sanning om hur illa ställt det är i dagens kulturpolitik, fördelningsmässigt, och hur fel vi prioriterar medlen i samhället i stort. SÅ MYCKET mer skulle gå göra för SAMMA resurser om man bara tänkte till lite och vågade förändra, om än bara 5% av medlen.

Umeå 2014 var en enorm chans för Umeå att kunna göra annorlunda, att göra skillnad. Att anlita Profilteatern i stället för en extern aktör var helt rätt och det borde vara mer regel än undantag i arbetet. Jag vet att X procent av budgeten sägs gå till lokala aktörer och deras projekt, men det är inte det relevanta utan HUR och till VILKA.

Ett konkret exempel är att ynka ca 3% av Umeå 2014s budget hade räckt för att möjliggöra för 20 kulturföreningar att göra ett projekt för 500 000 kr VAR! Fundera på effekten – i synnerhet när man ser att dom ger Verket 90 000 för 6 konserter samtidigt som en invigningsdag/timme får kosta 22 500 000 kr (enl budget). Det är precis DET DÄR jag menar när jag pratar fördelning… och rättvisor.”