Chefen vägrar gå ut…

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag ber om ursäkt.

Jag har verkligen ingenting vettigt att skriva om. Likväl skriver jag.

Det ligger till som så att jag har tvångssemester. Jag måste ta ut fem dagar semester nu i jul, men jag är dessvärre inte lämplig till att vara ledig. Jag gör på tok för lite och mitt liv börjar allt mer kretsa kring mina katters göranden och låtanden – och det är förvisso inte heller mycket. Dom vägrar att var ute i kylan. Till och med chefskatten vägrar. Dom går runt här inne och ser frustrerade ut, men ute tänker dom inte vara.

chefen

Ovan: Chefen kommer ut ur laggårn först när husse skottat en gång genom snön.

…bara lite till av den här overksamheten och jag kommer faktiskt att ta tag i mina pensionsplaceringar…

Dax att kliva ur soffan

Av , , Bli först att kommentera 0

Hej igen…

Lilla röda stugan i skogen har åter anslutits till verkligheten. Vi har nu telefon igen- Heureka.

Den ständigt lika otillförlitliga IP-baserade hemtelefonen har legat nere sedan några dagar före jul.

Tror jag.

Åtminstone säger dom det, dom som försöker ringa hit. Jag tycker det har varit ganska bra, lugnt och tyst och alldeles fritt från försäljare. Själv har jag endast och uteslutande ätit och slappat i en hel vecka. Idag blir det det åttonde kalaset på sju dagar. Jag såg fram emot att hålla mig hemma idag och ta tag i någon av alla de saker som jag tänkte göra under mellandagarna, men nej – ett fika med vänner säger man inte nej till.

Nedan Hillbilly-jean i julens standardpose

I julens standardpose

 

24 punkter

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag är sjuk, sjuk, sjuk. Jag har en åkomma som kallas tidsoptimism.

Äh, säger du då, nästan alla är ju tidsoptimister!

Men alla är inte som jag. Jag är så tidsoptimistisk att det måste räknas som en åkomma.

Ett enkelt exempel:

Förra helgen blev det hastigt och oväntat dax att städa in lite adventsstämning. Precis som alla helger stod även en del annat på programmet. Den här gången var det Hockey (som maken ville åka på), ett 50-års kalas, en adventsbön med körframträdande och en släktträff inkl flera timmar av beskådande av Ånästets ringa julskyltning.

Adventsstädningen behövde alltså vara klar senast kl 18 på lördag, för sedan började 50-års kalaset. Jag kände nu ändå på mig att det här med hockey på lördagseftermiddagen skulle kunna bli lite svårt att hinna med och när jag meddelade maken denna tråkiga insikt så bad han att jag skulle skriva en lista på det som skulle göras så att han kunde börja med en gång.

Sagt och gjort.

Det blev 24 punkter. Stort och smått i blandad kompott så att säga.

Blev det då klart innan klockan 18 på lördagen? Inte en chans, not even close. Vi hann väl typ 5 av dom där punkterna – och då fick maken ändå lov att skippa hockeyn.

Redan när jag började skriva listan, och fick lov att renskriva den för att rymma allt på en A4, insåg jag att detta skulle komma att bli svårt (men inte omöjligt, jag har fortfarande inte accepterat att det skulle vara omöjligt). Så länge listan bara fanns i mitt huvud däremot så tyckte jag att den verkade helt rimlig – till och med enkel att hinna med.

Jag har alltid en sån där´24-punkterslista i huvudet, och jag hinner vanligen ungefär tre av punkterna + två till som inte stod på listan men som jag gjorde i varje fall.

Precis varje dag misslyckas jag med att hinna det jag har tänkt och varje ny morgon tror jag ändå att den här gången kommer det att gå- bara jag skärper till mig lite.

Det är sjukt helt enkelt. Jag behöver terapi.

/Jean

Blev det någon julstämning då?

Jo, det blev det ju. Och såhär lagom en vecka efter utsatt tid så har vi faktiskt lyckats beta av nästan alla punkterna på listan, vissa av dem till och med två gånger.