Han är 22 år när han lämnar Eritrea, det finns ingen framtid för honom där. Regeringen styr allt i landet, vem som får studera vidare, till vad och vem som ska in i det militära. Han har precis gått ut gymnasiet och nu väntar militärtjänstgöring. Innan gymnasiet gick han grundskolan i nio år men från det att han var 13 år gammal jobbade han samtidigt som han gick skolan för att hjälpa till att försörja familjen, något som är väldigt vanligt i Eritrea. Han gick i skolan på förmiddagen för att sedan jobba mellan 12.00-18.00 i en kvarn med hacka på kvarnstenen så den skulle mala bättre, ett tungt jobb för en liten kille. Hans pappa är oftast borta, han som tidigare arbetat som präst har som så många andra varit tvungen att lämna hemmet och arbeta för militären. På grund av sitt yrke som präst klarade han sig ett tag undan militären men år 2000 ändras allt och det finns inga undantag längre. Han ska nu som sagt följa i sin pappas fotspår och genomgå militärutbildning, det är under en natt där, när han går nattvakt som han passar på att rymma för att slippa det livet.
Han rymmer hem men efter tre dagar kommer polisen för att hämta honom, han flyr då in i skogen. Då polisen inte hittar honom tar de med sig hans pappa istället och fängslar honom, han måste då göra ett val, att fortsätta mot gränsen till Etiopien eller vända tillbaka hem och bli gripen av polisen han med. Vänder han tillbaka väntar fängelse, allt från sex månader till tre år. Han berättar om fängelserna i Eritrea, de är belägna under jorden, man får mat en gång om dagen och det förekommer tortyr som slag mot fotsulorna, handklovar som stoppar blodet och leder till skador i händerna. Det finns inga regler och man är helt utlämnad till de som arbetar där. Det är så långt ifrån svenska fängelser man kan komma. Han väljer att gå mot gränsen till Etiopien, han vet att även om han lämnar landet kommer hans pappa kunna köpa sig ut ur fängelset då det är honom de egentligen vill ha.
Vid gränsen finns det vakter med vapen så det gäller att ta sig förbi dem, många blir skjutna vid gränsen men han tar sig över och till ett tältläger inne i Etiopien. I lägret får han 15 kilo vetekorn och en halv liter olja, allt annat som kastruller, redskap och annan mat behöver man pengar till. I tältlägret finns ingen möjlighet till arbete för att försörja sig och skapa ett liv så med hjälp av familj och släktingar som skickar pengar kan han betala en “vägvisare” för att ta honom till Sydsudan. Utan familj och släktingar som kan hjälpa till med pengar blir många kvar i lägren under lång tid. Han betalar 15 000 kronor till “vägvisaren”, att betala innebär dock en stor risk, många blir lurade och istället för att få det man betalat för så blir de kidnappade. De kidnappas för att “vägvisaren” ska kunna pressa pengar från familjerna, 15000 blir 30000 och kan familjen inte betala blir en del skjutna. De skjuts framför de andra som blivit kidnappade för att de i sin rädsla och skräck ska kunna övertala sina familjer att betala pengar, mångas flykt slutar där.
Men han har tur och resan fortsätter mot Sydsudan, vissa sträckor går han och vissa åker han bil. Väl framme där blir han kvar i åtta månader för att arbeta ihop pengar. De första fyra månaderna bor han inne i en stad och kör bil, han och bilägaren delar på pengarna och han får äta hos honom. I Sydsudan pågår det dock krig så det är svårt och farligt att leva där, efter fyra månader väljer han därför att flytta ut på landsbygden och arbeta som jägare. På landsbygden är det lugnare men man måste se upp för de “rövare” som åker runt och tvingar tills sig pengar av de som arbetar i skogen. Här gäller det att vara smart och gömma pengarna på kroppen så han syr in sina pengar i byxorna och på andra ställen, i fickan sparar han lite pengar att ge “rövarna” så de ska bli nöjda, Efter de åtta månaderna i Sydsudan har han nog med pengar för att ta sig vidare, han går till Sudan där han har en förhoppning att kunna stanna. Livet i Sudan visar sig dock vara svårt, som invandrare blir han illa behandlad och tillsammans med rädslan att bli hemskickad till Eritrea, då länderna har samarbete med varandra tar han efter två veckor i Sudan beslutet att fortsätta vidare längre bort från Eritrea.
Han tar sina pengar och betalar 20 000 kronor för att resa över Saharaöknen till Libyen för att därifrån kunna ta sig vidare med båt till Italien. Hans resa börjar i en container, i ett dygn sitter han där inne tillsammans med flera andra medan containern fraktas till utkanten av öknen, därifrån fortsätter resan med pickup genom öknen. På flaket till en pickup sitter han tätt tillsammans med ungefär 35 andra på flykt och bilen kör fort fort. Chaufförerna till bilarna tar droger för att orka köra på utan rast och drogerna gör dem lättretliga och farliga. Det är trångt på flaket och svårt att hålla fast sig, mitt i öknen ramlar två människor av men bilen fortsätter bara att köra. Han och de andra försöker få chauffören att stanna genom att ropa och banka på taket och efter ett par kilometer stannar bilen men istället för att vända om och rädda de som ramlat av viftar chauffören med sitt vapen och skriker åt dem att vara tysta annars kommer han att skjuta. Han och de andra tystnar och resan fortsätter genom öknen, de två som ramlat av lämnas kvar till en trolig död. Många människor gör den här resan och han berättar för oss att under nätterna försvinner tjejerna som är med på resan, de utnyttjas sexuellt av chaufförerna och några blir gravida på resan genom öknen vilket gör allt till en ännu större utmaning.
Framme i Libyen hamnar han på en uppsamlingsplats, där bor alla tätt ihop, ljudet och smutsen är hemsk, det finns inga toaletter och maten består av bröd och vatten. En plats på en båt över till Italien kostar ungefär 25 000 kronor, han betalar även 2000 kronor extra för en flytväst. Han vet dock inte om han kommer få någon i slutändan då människor i flytväst tar mer plats än människor utan. Efter att man har betalat är det bara att vänta, för honom tar det två veckor innan det är hans tur och han blir visad till en gummibåt. De säger att det finns plats för 300 stycken men innan de åker iväg har man packat på 440 människor på flykt. Båten körs av en av de andra flyktingarna och de som ordnat och tagit betalt för resan är tryggt kvar på land. Båten är fullpackad och när vågorna slår över båten fylls den med vatten, de måste ösa, med hjälp av flaskor försöker han tillsammans med de andra hålla vattnet borta från båten. Efter 10 timmar på havet blir de upptäckta av ett Italienskt flyg och en stund senare blir de upplockade av ett Italienskt räddningsskepp och han överlever. Skeppet plockar upp många och ombord på skeppet finns mat, kläder och läkare som kan ta hand om de som blivit sjuka på sin resa.
Det har blivit april 2014 och han är framme i Sicilien, Italien. Han får åẗerigen bo i ett tältläger men chansen till jobb är liten här då så många kommer just hit till Italien. Efter en vecka tar han därför tåget mot Tyskland med hjälp av pengar från en kompis i Israel. Han har hört om Sverige under sin flykt och landet har fastnat i hans huvud och det är dit han vill nu. Polisen kommer på tåget ibland och letar efter flyktingar så för att komma undan gömmer han sig på toaletten, om han blir hittad kommer polisen skicka tillbaka honom till Italien och ett liv utan chans till egen försörjning.
Någonstans i Frankrike stannar tåget och bredvid tågstationen ligger polisstationen och här har han inte samma tur utan blir tagen av polisen som vill ta honom till ett tältläger. Han säger att han vill till Sverige men får svaret att det inte går, han måste stanna här i Frankrike. Han frågar då om det finns möjlighet att få uppehållstillstånd men får ett nej till svar. Han lurar då polisen med att han måste hämta sin väska och springer sen iväg bort. På kvällen återvänder han till tågstationen för att köpa en ny biljett vidare mot Tyskland och tar sen sina sista pengar för att sova en natt på hotell för att klara sig undan polisen. En kille han träffar på hotellet berättar om en säkrare väg med buss till Dortmund, Tyskland, på bussen finns det inga poliser. Han tar bussen istället för tåget och väl på plats i Dortmund får han hjälp av en kvinna som köper honom en biljett till Hamburg, från Hamburg tar han sedan tåget mot Sverige. Tåget åker ombord på en båt och under båtresan blir han bjuden på pannkaka av ett äldre par och snart är han framme i Malmö, det är nu den 5:e maj 2014 och han är äntligen i Sverige!
Under sin tid i Sverige har han bott på flera olika ställen innan han och hans fru, som han träffat i Sverige, flyttade till Nordmaling där de har släkt. Här har han fortsatt med en yrkesutbildning och idag har han jobb och försörjer sin familj som nu utökats med två små barn. Han känner sig nöjd och trivs, allt han vill är att jobba på, försörja sig själv och komma in i samhället. Han säger att det jobbigaste i Sverige har varit att inte kunna språket och alla missförstånd som kommit med det. När man inte förstår blir man stressad och svarar bara ja vilket leder till att andra ser en som dum och korkad eller iallafall känns det så. Om han skulle återvända till Eritrea idag skulle han bli dödad eller hamna i fängelse så det är inget alternativ. När han får pengar över skickar han dem till sin familj. Hans mamma och pappa bor fortfarande kvar i Eritrea. Under tiden vi sitter och pratar säger han “Jag föddes på nytt när jag kom till Sverige”.
