Tredje historien!

Av , , Bli först att kommentera 5

Hon är bara 13 år gammal när hon väljer att lämna Eritrea. Hon har precis gått ut grundskolan och nu väntar gymnasium och militärutbildning. Allt i Eritrea bestäms av regeringen och det finns ingen framtid där hon själv kan bestämma hur hennes liv ska se ut. Det pågår strider mellan Eritrea och Etiopien och landet är en otrygg plats att leva på. Hon är yngst av sex syskon och bor med sin mamma och en av sina bröder. Hennes andra syskonen har redan lämnat landet. Till sist hamnar en syster i Kanada, en i Italien och två bröder i Holland. Hennes mamma sliter med hjälp av henne och hennes bror hårt med jordbruket de har. Hennes pappa var tidigare i militären men när han under ett besök hemma dröjde sig kvar och inte kom tillbaka till militären i tid blev han hämtad av polisen och fängslad. Det är ett hårt liv och hon har sedan hon var liten arbetat samtidigt som hon gått i skolan.

En dag när hon går till skolan smyger hon med sig en väska. Hon och en kompis har bestämt sig för att fly tillsammans under dagen. Hon har inte berättat det för någon i sin familj då hon vet att hennes mamma inte skulle våga släppa iväg henne. Historierna om vad som kan hända på flykt är många och mamman vet hur farligt det är att försöka lämna landet. Många blir skjutna vid gränsen till Etiopien eller råkar illa ut senare under flyktvägen. Många väljer att fly under natten då mörkret skyddar en när man ska smyga sig fram i skogen men hon och hennes kompis väljer att gå mitt på dagen då de är för rädda för mörkret. De har från skolan sällskap med två tjejer till som också ska fly men de delar på sig i skogen och tar varsin väg, det är lättare att smyga sig fram om man bara är två. De går sedan i 6-8 timmar genom skogen, gömmer sig för militären och smyger sig fram. När de kommer fram till gränsen är det en flod mellan Eritrea och Etiopien, den måste de över. Just den här dagen öser regnet ner och floden har av allt regnvatten blivit väldigt ström. De väljer att gå över på det smalaste stället då de tänker att det ska gå fortast, vad de inte tänker på är att det är mycket mer strömt där än på de bredare delarna. De hoppar i vattnet men det är alldeles för strömt och de får vända tillbaka upp på land. Hon är nu så väldigt rädd, hungrig och trött och vill ropa på hjälp men hennes kompis som är lite äldre och därför riskerar längre tid i fängelse om de blir tagna ber henne vara tyst så de inte ska bli upptäckta. Efter en stund hoppar de i det strömma vattnet igen och den här gången tar de sig över på andra sidan. Väl över på andra sidan, alldeles dyblöta, får de hjälp av en Etiopisk man som visar dem vilken väg de ska ta för att komma till en by. Han ber dem dock att inte berätta för någon att han hjälpt dem då det skulle vara väldigt farligt för honom om någon fick reda på det.

Framme i byn möter de sina två kompisar igen, de har också lyckats ta sig över gränsen. I byn får de bo hos hjälpsamma människor i tre dagar. Där får de mat och kan sova och vila upp sig innan de får hjälp vidare. Hon får nu gå till fots i fyra timmar till en större stad i Etiopien. I staden får hon och de andra reda på att de ska skickas till ett tältläger och hon får speciella papper med sig. Pappren behövs för att hon ska kunna få mat när hon kommer fram till tältlägret, inga papper betyder ingen mat. Hennes ranson mat består av vetekorn och olja,  allt annat kostar pengar. Hon har inga pengar alls med sig men en kusin som flytt till USA skickar pengar till henne och efter sex månader i lägret väljer hon att betala en vägvisare för att ta henne vidare till Sudan. Hon är väldigt rädd att hon ska bli lurad och kidnappad men hon har tur och efter fem dagar till fots och med bil är hon framme i Sudan.

Sudan träffar hon sin kusin som flydde strax efter henne och hon bor tillsammans med honom och två andra. Här kan hon också för första gången sen hon flydde för över sex månader sedan ringa till sin mamma. Första gången hon ringer blir det inte mycket sagt då båda bara gråter och sen tar pengarna slut. Under tiden i Sudan kan hon prata med sin mamma några gånger till men det är väldigt dyrt och telefonledningarna är mycket dåliga. I Sudan är hon ständigt rädd, hon har inget pass då de kostar alldeles för mycket pengar att köpa. Hittar polisen henne och de andra så kommer de att skicka tillbaka dem till Eritrea då länderna samarbetar, hon måste vara väldigt försiktig och på sin vakt hela tiden. Efter fyra månader i Sudan kan hon med hjälp av pengar från sin kusin i USA betala för en resa genom öknen mot Libyen. Det är hon och den andra tjejen hon bott med som ska åka. Hennes kusin som valt att stanna kvar ett tag till i Sudan är dock väldigt orolig, han har fått reda på att den andra tjejens syster som lämnat Sudan lite tidigare precis har dött i öknen när en bil har vält. Han väljer dock att inte berätta det nu och att inte visa sin oro eftersom han inte vill att de av rädsla ska välja att inte fara. Han vet att de måste ta sig iväg för det finns ingen framtid i Sudan.

Hon och hennes kompis åker tillsammans med 200 andra människor på ett lastbilsflak mot öknen, framme där fortsätter resan med pickup. På hennes flak sitter de “bara” 25 stycken då de kör först men på de andra 5-6 bilarna är det runt 30 människor på samma flak. Resan är farlig, bilarna hoppar fram och det är svårt att hålla sig fast. Bilarna kör hela tiden fast i sanden och de måste gräva loss dem. De blir hotade med vapen av chaufförerna för att jobba och blir chaufförerna  missnöjda med något de gör så slår de. Hon är under resan mycket åksjuk, hon kräks och kräks och får inte behålla varken mat eller vatten. Efter sju dagar kommer de fram på andra sidan öknen och nu fortsätter resan i container. Den resan kommer bli det värsta på hela resan säger hon. I 24 timmar sitter hon i container. Den är fullpackad med människor och de sitter i knä på varandra packade på höjden. Det är otroligt varmt där inne och syret minskar hela tiden för att till sist nästan ta slut och hon får svårt att andas. Det finns ingen möjlighet att gå på toaletten och det tas inga pauser så vissa kan inte hålla sig vilket gör att stanken där inne är hemsk. Med i containern finns människor i alla åldrar och även många mindre barn och hon berättar att hon är så förvånad över att de är så duktiga och inte gnäller fast allt är så hemskt.

Framme i Libyen hamnar hon på en uppsamlingsplats där hon får stanna i sju dagar innan hon får pengar från sin kusin i USA och kan betala för båtresan. När hon betalat flyttas hon till en annan samlingsplats närmare havet. Den resan gör hon med bil och chauffören säger åt dem att krypa ihop och gömma sig, hon börjar dock bli väldigt åksjuk och måste till sist sträcka sig upp och kräkas. Chauffören blir då väldigt arg och slår till henne över sidan av ansiktet och örat, det gör ont, hon hör ingenting, det tjuter och hon är rädd att hon blivit döv. Framme på platsen närmare havet bor alla i samma sal, det finns bara bröd och vatten att äta, det är varmt och ljudet är öronbedövande. Där blir det en 20 dagar lång väntan innan det är hennes tur att kliva på en båt. Båtarna startar sin resa på natten och det är kolsvart ute, det är 400 människor på samma gummibåt som henne. När det ljusnar efter natten  ser hon att hennes yngre kusin som bara är 12 år gammal är med på samma båt. Han reser också själv, de som väljer att lämna Eritrea blir yngre och yngre berättar hon. Hon tycker det känns jobbigt att träffa honom då oron över att det ska hända något med båten nu blir ännu större för nu finns risken att de båda kommer att dö. Efter den första dagen går motorn sönder och den flykting som fått ansvaret att köra båten ringer efter hjälp med en telefon han fått med sig. Det kommer då människor och hjälper dem att laga motorn och de kan fortsätta. Efter ett tag går dock motorn sönder igen och nu blir han som kör båten rädd, rädd att de som ordnat resan ska tycka att det är hans fel att motorn går sönder och skada honom. Han kastar därför, i sin rädsla, telefonen i vattnet så han inte kan ringa efter hjälp. En hel dag driver de bara runt och vågorna gör att de backar tillbaka mot den plats de lämnat. När hon och de andra inser att de backar blir de mycket rädda och försöker ro båten med åror för att komma framåt istället för bakåt. Medan de ror, viftar de med händerna med förhoppning  att bli upptäckta och få hjälp och de har tur, ett Italienskt räddningsplan ser dem. Efter ett tag blir de upphämtade av mindre gummibåtar som tar henne och de andra till ett stort räddningsskepp. Till de som blir räddade hör ett litet barn som fötts under båtresan. Hon har blivit mycket sjösjuk på båten och till slut gjorde törsten att hon drack av saltvattnet och det gjorde henne sjuk. Ombord på skeppet finns det mat, kläder och läkarhjälp att få och de åker nu mot Italien.

Framme i Italien är hon mycket rädd, hon kan inte göra sig förstådd och vill inte lämna sina fingeravtryck då hon vill kunna åka vidare. Till Italien kommer det så många människor och hon ser ingen framtid där hon kan försörja sig själv där. Hon blir även rädd för de som vill hjälpa henne, hon har svårt att lita på att de vill henne väl då hon under hela sin resa har mött människor som velat lura henne på olika sätt. I sin rädsla springer hon och några andra iväg från hjälparbetarna och de träffar då en italiensk kvinna som tar med dem hem för att hjälpa dem. De vågar dock inte lita på henne heller utan är rädd att hon ska hämta polisen så de springer iväg när hon går för att handla mat. Till slut fångar hjälparbetarna upp dem och hjälper dem vidare till Rom och ett hotell där hon och många andra får bo tillsammans medan de väntar på hjälp. Där bor många från Eritrea och de hjälper varandra. Hennes kusin i USA skickar återigen pengar till henne för att hon ska kunna ta sig vidare. Hon hör om många olika länder som hon inte vet något om så det är förvirrande när hon ska välja. Det hon inte vet då är att en av hennes bröder som flydde innan henne har tagit sig till Holland. Hade hon vetat det hade hon valt att åka till honom men nu väljer hon Sverige. Med hjälp av en man från hennes grannby i Eritrea tar hon sig iväg, hon får sedan hjälp genom Europa av ett sorts nätverk som skapats av människor som vill hjälpa till. Från mannen från grannbyn vidare en bit till någon annan som sedan hjälper henne vidare en bit till o.s.v. Hon reser med buss, bil och tåg bit för bit vidare mot Malmö och sedan Stockholm. Framme i Stockholm får hon av den sista i kontaktnätet hjälp till migrationsverket i Märsta. Det är nu den 5:e augusti 2014 och hon har varit på flykt i ett helt år. Efter en vecka i Märsta  sitter hon på ett flyg mot Umeå och sedan vidare mot Nordmaling.

I Nordmaling blir hon placerad i ett familjehem men där fortsätter hennes svårigheter, istället för att kunna slappna av, bearbeta vad hon varit med om och börja leva igen blir hon i familjehemmet illa behandlad. Hon känner sig isolerad och de som kan få henne att sakna sin mamma och familj lite mindre, sina kompisar, får hon inte träffa så ofta som hon skulle behöva. Hon ljuger för sin mamma i telefon och säger att allt är bra för hon vill inte oroa henne. I skolan gråter hon på eftermiddagarna när klockan närmar sig 15.00 och hon snart måste åka hem. Till slut uppmärksammar en lärare att hon gråter och är ledsen, hon försöker berätta så gott hon kan hur hon har det och läraren lyssnar. Läraren ser hur dåligt hon mår och utan att hon vet om det börjar läraren och några andra arbeta för att ordnat ett nytt familjehem till henne. En dag sätter de sig ner tillsammans med henne och en tolk och berättar för henne att det finns en annan familj hon kan få flytta till. Hon är dock rädd för att flytta till en ny familj, tänk om de är likadana som den gamla?  Hon vill till ett HVB hem men det får hon inte förrän hon fyllt 16 år så nu måste hon välja. Välja mellan att stanna i det gamla hemmet tills hon fyller år och då flytta till HVB hem eller chansa på att den nya familjen är bättre. Hon väljer att chansa och det blir bestämt att hon kan flytta dit på en gång. Det nya familjehemmet visar sig dock, tack och lov, vara den totala motsatsen till det gamla och här kan hon äntligen slappna av och börja leva igen. Hon säger att där fick hon en mamma och pappa i Sverige som alltid kommer finnas där för henne.

Nu har hon fyllt 19 och flyttat till en egen lägenhet i Nordmaling. Här bor även några släktingar till henne som hon träffar ofta. Hon studerar till undersköterska på gymnasiet och jobbar extra ibland på det jobb hon hade i somras. Hon har rest till Holland två gånger och träffat sina bröder. Det finns även planer på att resa till Etiopien, där det nu blivit lugnare, och träffa sin mamma och alla sina syskon där. Hennes pappa som nu suttit fängslad i fem år har fått träffa hennes mamma och han kanske kommer att få komma ut snart. Han mår efter omständigheterna ganska bra då hans släktingar har kunnat lämna mat i fängelset. Hade han inte fått mat av släktingar hade han nog inte mått lika bra, många dör av svält och sjukdomar i Eritreanska fängelser. Hon kan dock inte återvända till Eritrea eftersom risken att hon skulle bli fängslad är stor. Hon behöver dock inte oroa sig för att bli tvingad att åka tillbaka då hon haft permanent uppehållstillstånd sedan flera år tillbaka, det tog bara fyra månader för henne innan hon hade sitt uppehållstillstånd. Detta ska man dock komma ihåg inte är verkligheten för alla, många får avslag och tvingas överklaga och den pressen och rädslan är hemsk att leva under.

Andra historien!

Av , , Bli först att kommentera 10

Han lämnar Eritrea när han är 22 år gammal. Han berättar för oss om ett land där han känner sig  otrygg. Ett land där han kan inte lita på någon, där det finns spioner överallt som rapporterar vidare det man säger och gör till polisen. I Eritrea vågar han inte säga vad som finns i hans hjärta för alla kan bli en “anmälare” för att rädda sig själva och för att få det lite bättre för en stund. Vill man inte lyda regeringen och göra det som de bestämmer att man ska göra finns det inget annat val än att lämna sitt hemland.

Efter grundskola och gymnasium gör alla ett prov, innan man gör provet har alla under sitt sista gymnasieår åtta månader då man både går i skolan och gör militärutbildning. När det väl är dags för provet är de flesta så slut att resultaten på proven blir dåliga. Efter provet gör alla ytterligare tre månaders militärutbildning innan det är dags att få veta vad man ska göra i framtiden. Har man fått bra resultat på provet kan man få studera på universitet men regeringen väljer vad man ska studera. Har man inte fått bra resultat på provet väntar annat. Han har inte fått tillräckligt bra resultat för studier på universitet så han får veta att han ska till en plats där han ska få välja en yrkesutbildning. Det löftet visar sig dock bara vara ett sätt att lura honom och många andra till platsen för där finns det inget val att göra. Han får reda på att han ska arbeta som militärvakt på flygplats och på båtar, det vill han inte så han vägrar. Han erbjuds då arbete som lärare på militärutbildningen men även nu säger han nej. Han vet att om han blir registrerad på det arbetet så blir han kvar där hela livet och han vill inte vara en del av militären. Han och 500 andra som lurats dit säger nej tillsammans som en revolt, ledarna som då inte vet vad de ska göra går för att ha möte och diskutera, då springer han och alla andra 500 tillsammans mot skogen. Polisen letar efter dem och många blir tagna och fängslade men han lyckas ta sig hem till sina föräldrar.

Under tre månader flyttar han mellan sina föräldrar, sina morföräldrar och andra släktingar. Civilpoliser kommer under dagarna och söker efter honom och andra och på nätterna hämtas folk och tas till fängelser. Till slut blir det ohållbart att stanna kvar och han går genom skogen mot gränsen till Etiopien. Han berättar att det inte är någon lätt vandring, det finns farliga djur och många vakter i skogen som letar efter människor på flykt. Han klarar sig dock över gränsen utan att bli skjuten och hamnar i tältläger i Etiopien, där blir han kvar i åtta månader innan han får hjälp med pengar och kan betala en “vägvisare” som tar honom till Sudan. Han går till fots och åker bil, det tar fyra dagar.

I Sudan bor han tillsammans med kompisar men han berättar om ett land där det är svårt att stanna, människor ser ner på honom för att han kommer från ett annat land och det finns ingen möjlighet till arbete. På grund av det samarbete Sudan och Eritrea har finns också rädslan att bli tagen av polis och skickas tillbaka till Eritrea och ett liv i fängelse. Efter två månader gör han därför samma farliga och tuffa resa genom Saharaöknen på pickup som nästan alla som lämnar Eritrea måste igenom. Framme i Libyen betalar han för en båtresa över till Italien. När vi frågar om han hade hört hur farlig båtresan är och om han någonsin funderade på att inte fara svarar han att alternativet är värre. Det är bättre att dö i vattnet, vilket sägs vara en ganska bra död, än att bli skjuten och med båten finns det ju iallafall en chans att överleva.  När det väl är dags för honom att gå på båten har han dock lite större tur än många andra och hamnar på en något större båt som tar honom hela vägen till Italien.

I Italien tvingas han lämna sin fingeravtryck och därmed blir han registrerad där och detta kommer göra det svårare för honom när han sedan kommer till Sverige. Han lämnar ändå Italien då han vill ha ett liv där han kan försörja sig själv vilket är svårt i Italien. Han tar tåget till Tyskland och sedan vidare mot Köpenhamn, han kommer till sist fram till Stockholm och Solna i april 2014. Här får han dock avslag på sin första asylansökan då han är registrerad med sina fingeravtryck i Italien, Sverige vill skicka tillbaka honom dit. Då han inte ser någon framtid i Italien väljer han att stanna kvar i Sverige ändå och leva här utan någon hjälp och utan papper. Under 1,5 år flyttar han runt mellan sina kompisar för att sedan söka asyl igen och då får han ett tillfälligt uppehållstillstånd och senare ett permanent.

Han bor nu i Nordmaling och studerar svenska. Han vill gärna ha ett arbete så fort som möjligt så han kan försörja sig själv. Han har sin mamma, pappa och syskon kvar i Eritrea. En av hans bröder bor i tältläger i Etiopien men vägen därifrån har blivit mycket tuffare och mer stängd så han har blivit kvar där. Om han skulle återvända till Eritrea skulle han bli fängslad eller skjuten. Han berättar att det är mycket sjukdomar i fängelserna t.ex. blir mångas ögon skadade av att vara nere under jorden där många fängelser är belägna, när de sedan kommer upp i ljuset kan de inte se. Han säger att det nog skulle vara bättre att bli skjuten än fängslad för då dör man iallafall fort.