Andra historien!
Han lämnar Eritrea när han är 22 år gammal. Han berättar för oss om ett land där han känner sig otrygg. Ett land där han kan inte lita på någon, där det finns spioner överallt som rapporterar vidare det man säger och gör till polisen. I Eritrea vågar han inte säga vad som finns i hans hjärta för alla kan bli en “anmälare” för att rädda sig själva och för att få det lite bättre för en stund. Vill man inte lyda regeringen och göra det som de bestämmer att man ska göra finns det inget annat val än att lämna sitt hemland.
Efter grundskola och gymnasium gör alla ett prov, innan man gör provet har alla under sitt sista gymnasieår åtta månader då man både går i skolan och gör militärutbildning. När det väl är dags för provet är de flesta så slut att resultaten på proven blir dåliga. Efter provet gör alla ytterligare tre månaders militärutbildning innan det är dags att få veta vad man ska göra i framtiden. Har man fått bra resultat på provet kan man få studera på universitet men regeringen väljer vad man ska studera. Har man inte fått bra resultat på provet väntar annat. Han har inte fått tillräckligt bra resultat för studier på universitet så han får veta att han ska till en plats där han ska få välja en yrkesutbildning. Det löftet visar sig dock bara vara ett sätt att lura honom och många andra till platsen för där finns det inget val att göra. Han får reda på att han ska arbeta som militärvakt på flygplats och på båtar, det vill han inte så han vägrar. Han erbjuds då arbete som lärare på militärutbildningen men även nu säger han nej. Han vet att om han blir registrerad på det arbetet så blir han kvar där hela livet och han vill inte vara en del av militären. Han och 500 andra som lurats dit säger nej tillsammans som en revolt, ledarna som då inte vet vad de ska göra går för att ha möte och diskutera, då springer han och alla andra 500 tillsammans mot skogen. Polisen letar efter dem och många blir tagna och fängslade men han lyckas ta sig hem till sina föräldrar.
Under tre månader flyttar han mellan sina föräldrar, sina morföräldrar och andra släktingar. Civilpoliser kommer under dagarna och söker efter honom och andra och på nätterna hämtas folk och tas till fängelser. Till slut blir det ohållbart att stanna kvar och han går genom skogen mot gränsen till Etiopien. Han berättar att det inte är någon lätt vandring, det finns farliga djur och många vakter i skogen som letar efter människor på flykt. Han klarar sig dock över gränsen utan att bli skjuten och hamnar i tältläger i Etiopien, där blir han kvar i åtta månader innan han får hjälp med pengar och kan betala en “vägvisare” som tar honom till Sudan. Han går till fots och åker bil, det tar fyra dagar.
I Sudan bor han tillsammans med kompisar men han berättar om ett land där det är svårt att stanna, människor ser ner på honom för att han kommer från ett annat land och det finns ingen möjlighet till arbete. På grund av det samarbete Sudan och Eritrea har finns också rädslan att bli tagen av polis och skickas tillbaka till Eritrea och ett liv i fängelse. Efter två månader gör han därför samma farliga och tuffa resa genom Saharaöknen på pickup som nästan alla som lämnar Eritrea måste igenom. Framme i Libyen betalar han för en båtresa över till Italien. När vi frågar om han hade hört hur farlig båtresan är och om han någonsin funderade på att inte fara svarar han att alternativet är värre. Det är bättre att dö i vattnet, vilket sägs vara en ganska bra död, än att bli skjuten och med båten finns det ju iallafall en chans att överleva. När det väl är dags för honom att gå på båten har han dock lite större tur än många andra och hamnar på en något större båt som tar honom hela vägen till Italien.
I Italien tvingas han lämna sin fingeravtryck och därmed blir han registrerad där och detta kommer göra det svårare för honom när han sedan kommer till Sverige. Han lämnar ändå Italien då han vill ha ett liv där han kan försörja sig själv vilket är svårt i Italien. Han tar tåget till Tyskland och sedan vidare mot Köpenhamn, han kommer till sist fram till Stockholm och Solna i april 2014. Här får han dock avslag på sin första asylansökan då han är registrerad med sina fingeravtryck i Italien, Sverige vill skicka tillbaka honom dit. Då han inte ser någon framtid i Italien väljer han att stanna kvar i Sverige ändå och leva här utan någon hjälp och utan papper. Under 1,5 år flyttar han runt mellan sina kompisar för att sedan söka asyl igen och då får han ett tillfälligt uppehållstillstånd och senare ett permanent.
Han bor nu i Nordmaling och studerar svenska. Han vill gärna ha ett arbete så fort som möjligt så han kan försörja sig själv. Han har sin mamma, pappa och syskon kvar i Eritrea. En av hans bröder bor i tältläger i Etiopien men vägen därifrån har blivit mycket tuffare och mer stängd så han har blivit kvar där. Om han skulle återvända till Eritrea skulle han bli fängslad eller skjuten. Han berättar att det är mycket sjukdomar i fängelserna t.ex. blir mångas ögon skadade av att vara nere under jorden där många fängelser är belägna, när de sedan kommer upp i ljuset kan de inte se. Han säger att det nog skulle vara bättre att bli skjuten än fängslad för då dör man iallafall fort.
