Femte historien!
Han är bara 15 år när han lämnar Afghanistan tillsammans med sin familj. Familjen består av mamma, pappa, tre systrar, en bror och han. Det har hänt en sak med hans bror och familjen gör en anmälan till polisen. Familjen hotas då för att ta tillbaka sin anmälan men det tänker de inte göra utan de väljer att fly. De tar den farliga vägen över till Pakistan och sen vidare till Iran. Vissa sträckor går de och vissa åker de packade ihop med andra med bil. Vid gränserna gäller det att springa för att ta sig förbi gränspolisen som skjuter. Hela familjen tar sig dock fram till Iran tillsammans.
Framme i Iran tar smugglarna dem vidare mot gränsen till Turkiet. Närmare gränsen får de gå till fots, en hel dag går och springer han utan mat och vatten. Han känner till slut ingenting i munnen sedan svimmar han. Vandringen är fruktansvärt tuff och många dör eller försvinner efter vägen. Framme vid gränsen till Turkiet är de 150 människor som ska ta sig över samtidigt. Gränspoliserna skjuter och alla springer åt olika håll, han kommer bort från sin familj och tar sig ensam in i Turkiet. På andra sidan gränsen ser han en familj som gråter, deras 12-åriga dotter har blivit skjuten vid gränsen och pappan ber smugglarna om hjälp att hämta sin dotters kropp. Han fortsätter vidare utan sin familj och har ingen aning om vad som hänt dem.
Från Turkiet tar han sig vidare med båt mot Grekland. Det är 50 människor på en båt med plats för 15, båten fylls upp av vatten och efter halva resan går motorn sönder. Han och de andra har dock en otrolig tur och motorn kommer igång igen och de kan ta sig hela vägen till Grekland i en båt fylld med vatten. Han kommer till Mitillini på ön Lesbos, på ön finns det ett FN kontor och han tar sig dit. Efter två dagar får han hjälp av en familj att fixa de papper han behöver för att kunna köpa en biljett för att resa med ett skepp till Aten. Han kommer ganska snart med ett skepp och framme i Aten får han och fem andra pojkar bo hemma hos en smugglare en natt innan bussen tar dem vidare mot Makedonien. I Makedonien får de gå en sträcka men sen skickar smugglarna honom och de andra vidare med tåg till Serbien. I Serbien fortsätter resan mot gränsen till Ungern till fots och han går över gränsen. I Ungern får han lämna sina fingeravtryck. Han är sjuk i Ungern, under 7 dagar har han bara ätit dadlar och bröd en gång om dagen och han svimmar igen och vaknar upp två timmar senare som tur är får han hjälp av en läkare här. Han vill åka vidare från Ungern och smugglarna fixar att en vuxen man tar honom och fyra andra med sig som sina barn. Om de inte kan låtsas vara någons barn får de inte resa vidare utan måste stanna i Ungern på boende för minderåriga.
Han och hans “låtsasfamilj” åker vidare mot Tyskland och kommer fram till gränsen på natten. På morgonen började de promenera in i Tyskland och det tar bara en stund innan de blir upphämtade av polis. Polisen sitter kvar i sätet, säger ingenting och tittar rakt fram medan han öppnar bakdörren och det är bara för dem att hoppa in. De blir tagna till en polisstation där de får lämna sina fingeravtryck. De vill veta om han är under 18 för då ska han till ett speciellt boende. Han bor en natt i ett sånt boende innan han återigen av smugglarna får en vuxen han kan åka vidare med till Berlin. I Berlin får han och de andra bussbiljetter från Berlin till Köpenhamn men när de ska kliva på frågar chauffören efter pass. Då de inte har några får de inte åka med. De ringer då till smugglarna för att be om hjälp men får svaret att det är ingenting de kan göra. Tillsammans med de andra bestämmer han sig för att vänta på nästa buss och hoppas att den chauffören släpper på dem. När de väntar ser de dock på tavlan att det går en buss från Berlin direkt till Malmö. De bestämmer sig för att försöka smita på den bussen och när den kommer och dörrarna öppnas smiter de på där bak. Här har de en otrolig tur för på bussen finns den exakt plats för dem och de kan sätta sig ner. Hade bussen varit full hade de blivit avslöjade när det visade sig att det inte fanns plats men den här dagen var inte bussen full och han och de andra tar sig till Malmö och sedan vidare till Stockholm. Flykten till Sverige har tagit honom nästan 2 månader och av hans familj på sju är det bara han som kommit fram. Han tar från Stockholm tåget vidare mot Umeå, han vet inte vart han ska och det spelar ingen roll, han fortsätter bara. I Umeå tar dock både pengar och ork slut och efter en vecka på ett boende i Umeå hamnar han på Atlas i Nordmaling.
Efter en vecka här i Nordmaling började han i förberedelseklass på Artediskolan och efter tre månader gick han vidare till årskurs 8. Strax innan jul 2017 fick han permanent uppehållstillstånd vilket var en stor lättnad då tiden innan det var jobbig. Han har under en lång tid inte vetat någonting om vad som hände med hans familj där vid gränsen till Turkiet men för ungefär fyra månader sedan hände något. Hans pappa hade gått till Röda Korset i Afghanistan och med deras hjälp har han fått syn på hans foto på Röda korsets hemsida och de får äntligen efter lång tid prata i telefon med varandra. Familjen blev tagna vid gränsen till Turkiet av Iransk polis och blev kvar i landet nästan 2 år. I Iran hade de ingen möjlighet att söka efter honom på något sätt. Afghaner i Iran har inga rättigheter, de får inte vistas på alla platser och det finns skyltar där de står “Inga hundar eller Afghaner tillåtna”. Till slut tog de beslutet att ta sig tillbaka till Afghanistan men nu till huvudstaden Kabul där det är lite tryggare än i deras hemstad. Han tror att de återvände dit för att kunna söka efter honom. Han säger att det är mycket skönt att ha kontakt med sin familj igen men han är också orolig då även Kabul är en extremt farlig plats med mycket bombningar. Den är bättre än hemstaden men inte tryggt och han vet att de vill ta sig ut ur landet. Idag går han på gymnasiet och bor i en egen lägenhet. Han hoppas på jobb efter studenten, gärna i Nordmaling då han trivs bra och skulle vilja stanna kvar här.
