Barnperspektivet på en järnvägsövergång

Det är glädjande att läsa att Veronica Kerr belyser situationen med järnvägsövergången i Holmsund och påminner om hur pass länge denna fråga varit olöst. Inte minst har hon ett tydligt barnperspektiv och lyfter fram att Skärgårdsskolan nu ska öppnas igen samt öppnandet av Solbacken 2013. Jag hoppas hon deltar i att försöka påverka Trafikverket i denna fråga.

Och det är värt att stanna vid just för- och grundskolan och dess kommande utveckling även i frågan om att förskaffa sig en järnvägslösning till Holmsund.

Obbola och Holmsund är orter som växer fort och som domineras av barnfamiljer. Varje gång som det byggs skolor här, likt Storsjöskolan, så har de faktiskt varit för små jämfört med utbudet. Och då har man ändå i processen gjort skolorna större och större, ibland under rent politiska protester att det är orealistiskt. Men, konjukturen har alltid pekat på samma faktum. Man kan säga utan att skämmas att varje prognos över hur stora barngrupper kommer bli i framtiden alltid hamnat i underkant av det slutgiltiga resultatet.

Detta försöker man såklart ordna efter hand, gång efter gång. Ombyggnationen av förskolan i Obbola samt den kraftiga expansionen av Obbolas grundskola sedan jag gick där för 20 år sedan samt ovan nämnda Solbacken är typexempel på att Holmsund och Obbola verkligen växer så det knakar.

Det innebär per automatik att mer barn och ungdomar kommer röra sig i ett samhälle som beräknas växa sammanlagt mellan Obbola och Holmsund på 6 000 personer till 2050. Majoriteten av dessa kommer vara barnfamiljer. Det kommer också ske i ett samhälle som kommer vara sista och första anhalt på Svenska sidan av en stor planerad handelsled, med gods- och lastbilstrafiken med allt vad detta innebär.

Med de förutsättningarna så kan man inte ha en järnvägsstruktur och bangård som är baserat på 1960-talets Holmsund och det förfall som skett gällande åtkomst på bangården från civila samhället. Redan på min tid ramlade rapporterna in lite nu och då om folk som for illa när de lekte vid övergångarna. I synnerhet är det alarmerande då banarbetare rapporterar att de arbetar ensamma, och följdaktigen inte kan ha uppsikt över allt som sker.

Förr fanns dock ett statligt järnvägsbolag som kunde ge sig ut och informera om farorna och arbeta i nära kontakt med skolorna.  Det var public managment, inte new public management. Då jag är medlem och aktiv i SEKO så har jag bra kontakt med banarbetare och andra närsläktande arbeten, och har fått till mig att de bara har en volontärsdag per år i dagsläget. Som dock inte använts tillfredställande. Bristande samarbete med lokalsamhället verkar tyvärr vara en effekt av avregleringen. Denna dag bör dock företagen kunna gå ut i närliggande skolor och informera barn och föräldrar om de faktiska farorna som föreligger.

Jag kommer härmed lägga till en ny kategori som heter ”Järnvägen”. Där hittar ni alla inlägg.