Det moderna ledarskapet

Det har blossat upp en relativt oseriös debatt om modernt politisk ledarskap de senaste åren. Förklaringarna till denna debatt är logisk, då det berör förtroende, men slutsaterna felaktiga. I skenet av denna och av senaste SIFO mätningarna som påpekar, korrekt, att partierna är bland de minst betrodda instutionerna så vil jag delge mina egna erfarenheter och åsikter i frågan. Detta i skenet av att jag är fackligt aktiv  och, något obekvämt, får erkänna mig själv tillhöra ett ledarskikt i arbetarrörelsen. Ett ledarskap som inte minst har baserat sig på rekryteringen av framtidens rörelse, ungdomarna, och I klimatet att vända både förtroendesiffror och medlemsantal i fackföreningsrörelsen.

Här kan man kuriost notera att just fackföreningsrörelsen har större förtroende än partierna.

Nolltolerans mot pampar, korruption och skitsnack

Den mest betydande skillnaden i mina erfarenheter kring den unga arbetarrörelsen är en fundamentalt – radikalt – mer moralisk hållning. De senaste tio åren har inte bara, som exempel, alkhoholförtäring minskat avsevärt i fackföreningsrörelsen. Formella beslut om detta har också tagits. Nolltolerans råder och det är unga ledarskapet som i förbund efter förbund vänt sig starkt mot alkoholnormerna. I flera år i rad har vi läst hur förbund efter förbund helt enkelt avskaffar betalning av alkohol för medlemmarnas pengar.

Från konferenser till representation och i rollen som förtroendevald har ribban medvetet drivits ned till en nollnivå. I bakgrunden av detta är självklart ungdomens klara och ärliga förhållande mellan alkohol och t.e.x. #metookampanjen, våld och hur man de facto använder sig av medlemmarnas pengar. Givetvis spelar också in samhällets mer otrygga sociala liv och klassamhälle in också.

Likheten med föregångarna från tidigt 1900-tal är således mer än en osäker arbetsmarknad och tuffare tag i förhandlingar och ute på arbetsplatserna. Denna miljö har också fostrat, och fortsätter fostra, fackliga aktivister som har noll eller föga över för alkoholkulturen och de sociala normer (”minglande”) detta medför. Det är farfars absolutism översatt till ungdomens praktik. Här, i de inommoraliska frågorna, ekar som tydligast kopplingen mot den traditionella och äldre arbetarrörelsen. Det finns skötsamhetsideal. Ett ideal som vänder sig emot lyx och privilegier. Helt enkelt för att de flesta unga idag på arbetsmarknaden i LO yrken har det ganska tuff, och det formar vad själva kärnan i facket ska vara.

I paritet märker man direkt av effekterna vid skandaler eller pampbeteenden. Ledningar för förbund som nu öppet förklarar att ”om vi i något avseende kan anses som korrupta så kommer ungdomarna överge oss” har fullkomligt insett vilken form det nya ledarskapet träder fram. Och vilka krav de ställer på sig själva. Det tar några sekunder för en berättelse av såant slag för att spridas och vi ser idag, direkt, effekterna gällande medlemskap och förtroende.

Dagens ungdomar har nämligen ingen inpräntad lojalitet som ska ”acceptera” skandaler, korruption eller dylika beteenden. För dem är det naturligt att helt enkelt överge strukturer och växla mellan t.e.x. Parlamentariska och nätverksmässiga lösningar. Vill en rörelse således bilda och bygga på ungdomen så har den, genom fotröstandet, gjort tydligt att den helt enkelt går sin väg om rörelsen inte uppfattas som korrekt och professionell. Det finns inga större sentimentala skäl att stanna i något om det inte ger mätbara resultat.

Detta avspeglar sig således också på politikens kanske främsta kännetecken. Det vill säga surfandet, mumlandet, kampanjandet som kan skötas mer eller mindre snyggt inför nomineringar och interna maktkamper. Om detta varit ett ”nödvändigt ont” i politiken förut så finns det inga rationella skäl för en ung idag att ens förhålla sig till sådana spel. Det är resultatet, rörelsen, som spelar roll. Lojaliteten vinns med resultat, inte med personliga kontakter. Folk kommer ju och går hela tiden.

Detta är också förutsättningen för reel kamratskap och gemenskap att växa, då varje diskussion har föresatsen att den ska vara öppen, ärlig, rak och för det allmänt bästa för organisationen.

Demokrati – Transparens – Teknik

Dagens unga är barn av en revolution. En revolution som fullständigt raderat nödvändigeten av (onödiga) informationshiearkier och slutenhet. Det förväntas att information är transparent om inte nödvändigheten kräver det. Öppenheten är normen. Att alla ska kunna påverka, självklarheten.

Således arbetar man med förtroendet som bas och transparensen som en naturlig självklarhet. I fickan håller man dessutom allt som oftast en teknisk revolution som fortgår och som konsekvent, obönhörligt, gör det enklare med påverkan, medbestämmande, demokrati, enkätarbete. Den direkta demokratin är på basnivå det naturliga man förhåller sig till – den represenationella är undantaget och det formella som krävs vid till exempel partsarbete och där uttryckliga mandat behövs. Framförallt kring ekonomiska ansvaret ställs ju här i en framtidsutmaning, då detta är poster och ansvar som nog ingen egentligen vill lämna till en flyktig tillvaro Således sker det också en kamp idag att behålla något fast i en flyktig samtid.

Samtidigt så är intresset för att sitta i en styrelse är betydligt mindre för en generation som på Facebook, inom loppet av minuter, kan organisera en rörelse med tusentals människor om förutsättningarna är de rätta. Styrelsearbetet blir således administrationen och planerandet av såna krafter än toppen av pyramiden som uttalar sig och styr på mikronivå – den moderna människan är helt enkelt främmande för en sådan auktoritet. Således står vi knappast utan utmaningar. Det kommer krävas kompromisser mellan de gamla och nya strukturerna för att överhuvudtaget hålla ihop. För att ens kunna ta tillvara intressen på lång sikt med fasta strukturer, och korta målsättningar med nätverk och gräsrotsorganisationer. För att kunna applicera maktutövande på ett demokratiskt och inkluderande sätt som accepteras av medlemmarna.

Men.

Makt är helt enkelt något man förtjänar, och som man enkelt blir av med idag. Det finns, ingen som helst, naturlig acceptans för systematiska hierarkier. Eller för den delen att ”acceptera” ting som härskartekniker eller maktmissbruk.  Har man mer att säga till om, så är det för andra godkänt detta. Mer än någonsin är man den ”främste bland jämlikar” när man hanterar makt.  Detta godkännande sker 24/7, året runt. Det är också en generation som är, betydligt, mer kritisk till politik överlag vilket, återigen, för förtroendet till kapitalet man förhandlar med ungdomen med. Relationen mellan oss med makt, och medlemmar, det allmänna är där som en konstant. Då måste kommunikationen också inse detta. All politik utgår ifrån genuinitet, ärlighet och öppenhet för att kunna ha någon som helst bäring i långa loppet.

En hel generation som vuxit upp i ett sådant demokratisk klimat kommer formas av informationsspridning, arbetsdelning, nätverkande och inte minst förtroendet som spegel för sitt eget arbete. Ingen är oersättlig. Det är snarare förmågan att sålla, dela och organisera information som är meriterande än personliga allianser och titlar.  Inte minst så är det en generation som är präglad av s.k. influencers, eller vad vi i arbetarrörelsen kallar agitatorer och aktivister, istället för administratörer och styrelseledamöter. Varje formell organisation, som jag själv sitter i t.e.x. och som hanterar formella mandat. Måste förhålla sig till denna verklighet och bygga rörelser som kan locka en generation som, inherent, förhåller sig till aktivister och agitatorer. Och även när dessa former och regler är på plats, så kommer det ske för att detta sker i samtycke och acceptans – för rörelsens bästa. Inte för att man med ren makt säger att så är det.

Samtidigt är detta den mest utbildade, om än ej kanske primärt i just arbetarörelsen, generation som sätter sin fot i politiken och på arbetsmarknaden. Som dessutom får med sig saker som tekniska kunskaper, gratis, ut i livet. Det är helt enkelt en mer kompetent arbetarklass än, någonsin, förut. När den väl inser sin betydelse och omsätter detta, vilket är vårat mål, så talar vi om oerhörda demokratiska krafter.

Tydlighet – Mätbara mål – Professionalism

Enda sättet således för det nya ledarskapet i arbetarrörelsen är att ha tydliga,strukturer som kan vara flexibla i det moderna samhället med den moderna människan. I en värld där verksamhet och resultat är allt helt enkelt. Och när inte bara arbetsmarknaden, utan människan i sig själv,  är flexibelt och rörligt så avtecknas ramen för all verksamhet i att man måste förhålla sig enbart till de mätbara målen. Statistiken. Forskningen. Antalet medlemmar. Genomförda aktiviteter. Det är, självklart, också en bättre mylla för t.e.x. Jämnställdshetarbete.

Bastuklubbar göra sig ej besvär, som ett plakat sa häromåret.

Aktivitetsplaner, strategier och riktlinjer blir det kitt som binder ihop alla verksamheter. Helt enkelt för att folk kommer och går hela tiden. Man kan tala om ”den flexible paragrafryttaren” som ett ideal att förhålla sig till – en idealist som förhåller sig till grundprinciper och regler men inte till byråkrati och hiearki. Då ingenting någonsin egentligen längre kan förstelna, för då förintas det, och allt fast förflyktigas, så äger organisationerna själva de enda fasta punkterna: stadgar, riktlinjer, policys. Ideologi, principer, historia. Det är precis dessa saker som också mobiliserar ungas intresse.

Runt denna kärna surrar en konstant hivemind. Ett konstant informationsflöde. Ett konstant utbyte av människor. Nätverk, styrelser, aktivister, medlemmar, omorganisationer. Av förklarliga skäl så träder kärnan i fackföreningarna fram. Ledarskapet är de som förvaltar dessa principer och kan kontrollera och sålla i allt surrande utanför och göra praktik av informationsflödet med de otaliga verktyg som finns idag. Doers.

Det är i den miljön som förtroendet, demokratin och resultaten blir fundamenten för all verksamhet. Den materiella kontexten, det tekniska fortskridandet, leder både till decentralism, mer direkt demokrati men också möjligheterna till detta. Men kanske inte minst, denna virvelvind, av information och aktivitet denna generation är satt till att organisera, styra och genomföra vinster igenom.

I en sådan verksamhet straffar man helt enkelt ut sig själv om man inte är tydlig, öppen, ärlig och rak. I en sådan samtid så kommer vi se gamla politiska och sociala normer helt enkelt förintas, och nya ta form. En hel generation som lärt sig att allt ska mätas, vägas och kontrolleras kommer också förhålla sig tekniskt till praktiken, och istället för personliga lojaliteter och karriärer, så är det kärnan som blir en motivation och de mätbara målen frukten av arbetet.

Detta beror helt enkelt för att en revolution som påbörjats online också kommer ske i varenda styrelserum i landet. Normer och beteendemönster färgar varje generation. Och i en sådan miljö så måste priorteringarna, organisationen och nätverken vara slipade till sin yttersta spets om arbetarrörelsen skalll fortsätta vara stark. Löftet, demokratiseringen och egenmakten, står inför nästa kapitel och för det måste vi vara beredda. Och rådiga. Och inte minst lagt fram den linje vi vill gå, och måste gå, för att fortsätta vara relevanta och trovärdiga för våra medlemmar. Det är mot denna bakgrund som ungdomen slipar sin rörelse och drar fram de gamla fanorna från garderoberna, pådrivna av det allt mer tuffare klimatet i samhället och på arbetsmarknaden.

Men det kommer krävas skolning och disciplin. Kraven på detta ledarskap är mångfaldigt större än tidigare generationer.

För den kan lika gärna slita oss isär, som att spränga fram nästa steg i samhällets demokratisering. Allt väger på besluten.

För att lyckas kommer vi kräva yttersta disciplin. Och yttersta demokrati och transparens.

Förtroendet väger konstant I varje steg vi tar. Men för varje steg vi tar, så ökar också vår takt och beslutsamhet. Vi klarar detta.

Ingenting idag tyder på att ungdomen tvekar inför denna utmaning.
Men det kommer onekligen skaka om ordningen. Men låt så vara.
Tekniska revolutioner leder alltid till sociala.