Kajutan är väl som samhället är mest

Tanken slog mig när jag tog en öl häromdagen på Kajutans uteservering. Det är lite som samhället är i stort när man sneglar ut över livet och rörelserna kring den lilla (tyvärr ibland baktalade) puben och restaurangen.

Småbarnsföräldrar springer in för att plocka upp hämtpizzan, nästan alltid i en grå nyare form av en volvo. Säg en 06a .Det är in och ut som gäller, för det mesta är det en pappa som rusar förbi. Antagligen kanske det blivit något fel med middagsplaneringen. Ibland står vi nämligen i kö vid uthämtningsdisken och byter något ord med varandra tills kebabpizzorna radas upp och alla ska hem till sitt. Det får kosta på den ofta ansträngda familjeekonomin för att kunna lösa ett middagsläge på red alert.

Vid baren sitter i regel alltid nån eller några med varseljackor, en av dem brukar spela musik där ganska ofta och jobbar tvärsöver gatan och bor bara några meter bort efter vägen. Trevlig kille. På fredagar är det lite fler folk på plats. Men varje lunch är det hur många som helst. Passerande entrepenörer, hantverkare, några från hamnen kanske – kanske någon från obbolafabriken. Kajutan är ett vattenhål för många med varseljackor dagtid och första tiden av eftermiddagen.

De s.k. ”orginalen” är lätträknade idag, de går inte till kajutan helt enkelt. Idag är det oftast ett gäng arbetare mellan 30-40 år, killar, som tar sig en öl någon vardagseftermiddag. Precis som jag själv gjort om jag inte hade haft fullt upp med familj. Mitt klientel är ju snarare de som rusar upp och ned, in och ut, på väg hemåt. Tio minuter, en kvart. Bea och extra starksås.

På en moped brukan bengan, som jobbar på en industri i stan, ibland svänga förbi. Han går på någon form av ersättning från arbetsförmedlingen, eller ja hans arbetsgivare får väl pengarna, och han är väl lite annars, men en bra kille. Genomsnäll. Som Buss-Åke som knegar i köket där jag jobbar, bra snällt folk som ibland får ta emot slevar av fördomar för att de är lite eljest. De tar sig ändå varje dag till sina jobb och gör sina kneg, går på semester som alla andra och reser runt. Få är så stolta över sina jobb som dem. De är lika mycket skattebetalare som vem som helst av oss. Och jag träffar dem lite nu och då på Kajutan. Där de ställer exakt samma fråga som alla andra ”Hur går det på jobbet då?”.

Sen brukar det sitta några äldre par där ibland också. Mina egna fördomar säger att det inte är pizza som gäller, utan något från grillmenyn. Ganska ofta kan man hamna i samtal där och då kanske i synnerhet om hur Holmsund var förr. Jag delar vissa av dessas ledsamhet över att tavlorna är borta nu från väggarna som visade upp gamla Holmsund – istället så möts av ”Holmsund Old Town” på menyn. En ny slogan som är rättvis i sak men tappar lite stinget utan tavlorna. Tre gånger har jag frågat om vars de tog vägen, men ingen tycks veta.

Det tycks alltid vara skjorta som gäller på det äldre klientelet, sånt gillar jag, även om min tjej är mer av svarta huvtröjor och med hårdrockstryck typen. Det kostar ändå att gå ut tänker jag ofta, då får man klä upp sig lite. Även om det bara är kajutan. Så resonerar jag. De äldre visar föredömligt upp en hållbar stil som håller åren ut så att säga.

Ibland stannar de lite mer risigare volvobilarna utanför, ofta med lite yngre, för att äta och ta någon öl. Påfallande ofta är det ändå inte så många onyktra på stället även om man sitter till 22. På TVn rullar i princip alltid någon sport. Jag har noterat att man alltid stänger av dunka-dunkat när man parkerar. Kajutan är säkert ibland ett första stopp för ungdomarna som sen ska in till ”stan” med bussarna. Eller, som när jag faktiskt frågade en gång, så skulle de faktiskt bara till en granne här i Holmsund. Helt nöjda över att inte behöva betala en hundra spänn för att åka till Umeå fram och tillbaka.

På fredagar kommer de lite större sällskapen. Jag har aldrig suttit där utan att hamnat i diskussioner med någon; om politik eller holmsund eller bara allmänt. Om raggarbilar, hockey eller filosofi. Byggnadsarkitektur. Vissa fredagskvällar så är Kajutan som en perfekt kopierad pub från en irländsk småstad. Fullt med folk, mycket skratt – säkert för den oinvigde lite burdust, men hemvant och trevlig för oss som bor här. Det är raggare, gamla klasskompisar, gamla socialdemokrater, punkare, pensionärer, arbetare. Folk helt enkelt. Då är det peak-kajutan. Då gör denna ibland mytomspunna restaurang verkligen sitt jobb som kvarterspub för oss som bor här. Fantastiskt. För det är fantastiskt att stå på uteserveringen med sorlet i bakgrunden, röka den där ciggen man inte får eller ska röka egentligen och titta på solnedgången över obbola med en öl i handen. Så konstitueras frihet för vad som kallas jordens salt.

Personalen är väl de som förändrats mest och det verkar vara ganska mycket umebor som jag förstått det, ofta studenter eller yngre servistriser och servitörer. Ibland stannar de 3-4 år, ibland byts de ut. Ägarna verkar sedan många år vara samma gäng. De verkar överlag trivas på sina jobb, även om det kan vara stressigt på fredagseftermiddagar. De har alltid varit trevliga, tempot är vanligtvis inte skyhögt. Stället går runt. På kajutan får man ölen serverad till bordet. Det är aldrig hög musik. Man kan prata med varandra.

På uteserveringen, som dagtid oftast är ganska tom, sitter det oftast någon rökare. Kanske någon har en hund med sig. Som i sommarsolen kan ses liggande sovandes utanför uteserveringen, dåsande medans husse och matte tar sig en pizza och tittar ut över armstrongfabriken och bilarna som passerar. Sitter man utomhus kommer man onekligen hamna i samtal med någon annan som sitter där.

Ja, kajutan är väl som folk är mest, alla möjliga. Alla möjliga bakgrunder, vardagsliv, kvaliteter på bilen, inkomster och förväntningar och drömmar. Det är en riktig pub, public house, såsom tanken en gång var. Det inget skränigt leksandsland som O´learys eller plastigt ”irländsk bar” som Bishops (vi har ju det genuina) eller något ställe där du får vråla till din kompis halva kvällen och trängas i långa toaköer.  Det är jordnära, enkelt, stänger 22. Inget fancy pancy. Okej priser.

Och det är då det slår mig. Att tänk om alla dessa karaktärer, holmsundare, med alla sina olika bakgrunder inte längre har ett kajutan att gå till eller för den delen – har råd – att gå på kajutan någon gång ibland. Det är då vi har misslyckats som samhälle. När det inte är public house längre, utan ett Tapas eller Rex som stirrar på oss. Ett ställe som blir kallt, dyrt eller helt enkelt får stänga ned.

Jag kommer överens med mig själv, att då, då har Holmsund tappat sin själ. Ingenting är så ”alla ska med” som en ganska vanlig liten kvarterspub i lilla holmsund.