Tomma tunnor skramlar högst

I gårdagens Folkbladet kunde allmänheten ta del av Anders Ågrens och Moderaternas förslag om att förbjuda medlemskap i våldsbejakande organisationer. Frågan är i sig inget nytt och inget som heller direkt passar in på vänster- och högerskalan. Diskussionen om detta har förts även i socialdemokratiska kretsar likväl som inom den moderna antirasistiska rörelsen.

Tanken är väl i sig behjärtansvärd. Genom att förbjuda medlemskap i organisationer som använder sig av politiskt våld så kommer demokratin försvaras, underliggande, att man då tvingar dessa rörelser att förhålla sig till samma spelregler som de demokratiska partierna.

Resonemanget skulle ju faktiskt vara hederligt om det nu hade någonting med verkligheten att göra, en verklighet som är betydligt mindre idealistisk att anmärka än de som nu sätter sig hopp till lagboken.

I Tyskland är det sedan 1945 förbjudet att vara nazist. Tyskland har sedan 80-talet ett av Europas starkaste nazistiska rörelser och är tillsammans med Sverige grogrunden för en stor del av den nazistiska infrastrukturen i Europa. Vad förbudet de facto gjort i sammanhannget är att det delvis tvingat fram en förment ”demokratisk” front som nu sitter i flera delstatsparlament, delvis skapat en underjordisk, militant naziströrelse – här i Sverige är nog exemplet NSU de mest kända. Förbudet har alltså skapat en situation som kan ytligt liknas med organisationsplanen som t.ex. Sinn Fein och IRA haft. En väpnad gren, och en parlamentarisk gren. Andra exempel kan nämnas, då de flesta länder i Europa som ockuperats av just nazister, ofta har väldigt tydliga – och hårda – lagar mot nazistisk organisering. Lagar som sett till realiteten inte förhindrat på något sätt den våg av högerextremism som sveper över Europa.

Vi kan ta hur det ser ut:

Det första som händer vid just ett förbud, som kostar pengar och resurser, är att drabbade organisationer helt enkelt ändrar ett namn, en symbol eller juridisk person. En makeover. Sen förbjuder samhället denna organisation, och processen upprepas. Till nästa organisation. Under tiden kan organisationerna tjuta och skrika om förtryck och sy hundratals offerkfotor och mobilisera sina internetarméer för att göda myten om en konspiratiotorisk ”fascistiskt” stat.

I slutändan står det demokratiska samhället med byxorna nere och framstår som tandlösa och ineffektiva. Det blir en juridisk övning för att demonstrera makt som helt tappar sitt syfte.

Kampen för demokratin och mot högerextrema rörelser, här innefattar jag islamismens reaktionära ideologi, har dessutom ur historisk synvinkel aldrig heller lyckats bekämpas med juridiska medel – möjligen med undantaget för Muncksa kåren och lagen om olaga kårverksamhet.

Kampen för demokratin och dess ständiga pånyttfödelse har däremot alltid vilat en verktygslåda bestående av flera olika ben. Där juridik varit en del, men oftast i sista skedet. Juridik är ju något som bara kan appliceras parlamentariskt efter man vunnit så att säga. Juridik spelar bara roll när du besegrat din fiende och har makten i samhället att tolka lagarna, och implementera, lagarna som du vill. Läsaren själv får avgöra om dagens parlamentariska läge känns betryggande med sådana förslag idag. Särskilt när t.ex. SSU utmålas som extremister av vissa partier.

Men.

Vägen dit, till denna seger, har dock präglats av:

1. Rörelser med en ekonomisk politik som hanterar grundläggande sociala problem som extremisterna växer i (”Innan mörkret faller” är en bra ny bok på ämnet, om Ernst Wigforss) – här har socialdemokratins förståelse gjort stora historiska vinningar som besparat sverige stort lidande på 30- och 40-talet. Idag ses ekonomi ur en annan synvinkel än att administrera demokratins pånyttfödelse. Så såg det inte ut förr.
2. Utomparlamentariska och kritiska, fria, rörelser som bekämpat de extremistiska rörelserna i fråga om utrymme i media, på gator och torg och i det utrymme som brukar kallas ”Kampen om berättelsen”. Här bör inte minst nämnas Nordens Frihet, tidningen Trots Allt! och andra fenomen som kan anses vara ”radikala demokrater” i historisk bemärkelse, inklusive socialdemokratins kamp mot stalinismen
3. Aktiva demokratiska rörelser som också fysiskt bemött hot och skyddat andra demokrater från angrepp – alltså att rörelserna vilat på allianser (inte helt olik den som finns idag för juridiska förbud, men med helt annan förståelse för situationen) mellan framförallt liberaler, socialdemokrater och vissa friare socialister (nämnda Nordens Frihet är ett gott exempel)
4. Ett gemensamt ansvar från de demokratiska rörelserna att bygga en stark social infrastruktur, i hela samhället, med fokus på att bygga sociala rörelser, folkrörelser, folkbildning och annat som täpper igen alla ”vakuum”. En aktivering av medborarna helt enkelt att delta i det demokratiska fotarbetet – och uttryckligen en vilja att få politiken och medborgarna att stå nära varandra. Man kan säga att demokratin satt upp mål att bli mer demokratisk som ledstjärna i en allmän progressiv utveckling.
5. Och tyvärr i fallet med 1900-talet förståelsen att förr eller senare blir detta en militär fråga – om vi misslyckas med punkt 1-4.

Således blir det lite av ”tomma tunnor skramlar högst” när man hör dagens moderater storma fram för ett förbud mot extremisterna. Vad är dom mer än rörelser som kan utnyttja de senaste 30 årens ekonomiska, sociala och politiska utveckling till deras egen fördel för att utmana demokratin? Och vad har moderaterna, svenskt näringsliv, och i viss mån även socialdemokratin, för skuld för att göda denna mark? I vilken brun sörja växer islamisterna och fascisterna fram?

Nu är det dock försent I viss mån. Utspel som det ovan av Ågren är en typisk sådant desperat utspel, när man inte vågar riktigt kolla på kvittot på festen som hållits i Sverige de senaste 30 åren och som gött klasskillnader och osäkerhet. Här står alla svenska partier skyldiga, som inte långt tidigare begripit att ekonomi spelar roll och ger konsekvenser. Först nu verkar det skramla till i partikanslierna, möjligen för att någon polsek någonstans faktiskt öppnat en bok och läst om 1900-talet för första gången på länge. Även de mest övertygade liberaler och socialister kan ses prata, allvar, med varandra igen. Det är inte många. Men vi finns. Frågan om demokratin kan nämligen inte överlåtas till kortsiktiga politiska vinningar eller poänger. Talar vi om systemets överlevnad är det dags att mobilisera.

Och botemedlet? Det är såklart att ta tillvara punkterna ovan. Först efter när man vunnit så kan man agera juridiskt. I det läget står vi demokrater inte idag. Nu gäller det att överhuvudtaget gå runt och sparka igång ett politiskt självförsvarssystem som slumrat i generationer.

Idag gäller det kamp, inte lathet och att retirera till vad som står i lagboken. Trötta, lata, lösningar duger inte. Menar moderaterna allvar med sitt prat om kamp mot extremismen bör de studera hur borgerligheten agerade under 50-talet, vad var det för ekonomi man gick med på då? Och framförallt, varför?

Svaret kommer vara ganska enkelt: Det hette nämligen en gång i tiden ”Aldrig mer”: