Bokstavsvänster och skrikhöger

Jag sitter på Umeå Kommunfullmäktige och går igenom dagordningen. Den domineras helt och hålet av tyckarfrågor och ytligheter, stoff för media, men knappt några beslutsärenden som på riktigt förändrar vardagen för umeå och holmsunds medborgare. Det närmaste man kommer något matnyttigt är beslutet att anta ett hotell uppe på IKSU.

Det här har ju såklart med att partier har egenintressen att kunna nå ut med sina ställningstaganden, om än, inte vågar eller vill eller faktiskt förstår, att de vill något beslut kring det hela. Bröd och skådespel för er som orkar se på eländet. Men framförallt ett spel för medierna om man så vill, en kamp om sociala medier. Och när väl några har börjat, så hänger fler med. Börjar ett parti prata om extremister åt ena hållet, ja då måste hela dagisklassen prata om sina egna extremister.

Således sitter jag här och stirrar på en dagordning som lika gärna kunnat vara en mindre modererad facebookgrupp. Det är brott och straff, islamistiska extremister, högerextremister, kvinnomuseum kostnader, hedersrelaterat våld, islamofobi. Och så fortsätter det. Bokstavsvänstern och skrikhögern har inget politisk budskap längre, de har lättsålda åsikter. Inga lösningar.

Det här är ytliga frågor. Bland vissa kända personligheter förklarat som ”överbyggnaden”. Det är ingenting som egentligen hanterar politiska, ekonomiska, frågor som kan vara lösningarna till varför vi faktiskt har en verklighet där dessa ting på sina håll faktiskt är riktiga problem – som vi måste hantera – men som ni ser blivit mer ganska trötta och väldigt lättuträknade manus på att partier ska säga självklarheter och göra media av det. Basen – hur vi bygger vårt samhälle – hanteras aldrig, vilket är tacksamt för debattörerna. Det blir en teater. Men grundreglerna över hur vi fördelar vår ekonomi idag – dessa eviga larmrapporter om klassamhället från IMF, OECD och FN, är eviga sanningar som inte vågar ifrågasättas. Det har blivit en naturlag. Ytterst få tar in konsekvenserna av ett samhälle som allt mer slits isär. Utan man kanske fångar upp just det som bubblar upp till ytan, sånt här.

Det blir en ganska trist sak.

För vem vill inte ha ett demokratiskt samhälle? Vem vill inte få bort hedersrelaterat förtryck? Vem vill inte se att extremistiska rörelser ger vika för en välfungerande och förtroendeingivande demokrati?

De flesta av oss innehar faktiskt sunt förnuft.

Vad som sker när det blir såhär i politiken är att frågan ”Varför?” Försvinner. Och ställer man aldrig frågan varför det ser ut som det gör, kommer man aldrig heller kunna behandla grundproblemen. Alla diskussioner om budgetprioriteringar för att hantera problemet är som bortflugna. All koppling mot forskning, vetenskap och erfarenheter ignoreras för sitt eget partis bästa TV tid. Man springer förbi politikens kärna – ekonomin. Prioriteringarna. Det är tillbakarullning över grunden för svensk demokrati.

Frågorna som måste ställas i något skede, om vi inte ska stå här och tycka saker i all oändlighet, är tämligen enkla:

Vad är det för samhälle som tillåter och göder dessa ting?

Och hur har det förändrats de senaste 30 åren? Hur har – basen – i samhället förändrats?

Och vad kan man göra för att förändra denna bas, detta grundläggande system, för att vrida samhället rätt igen? Skatter? Omställningar? Investeringar? Vad är kommunens roll, vad är statens? Arbetslösheten?

Hur ser fördelningspolitiken ut? Vilka tidigare historiska exempel av liknande situationer har vi? Hur bygger vi ett folkhem för 2010-talet?

Migration, brott och straff, politiska ytterligheter är ju trots allt knappast nymodigheter. Frågan bör kanske ställas: Hur kan det komma sig att tidiga 1900-talet inte gjorde så att politiken redan då blev en uppvisning i gap och skrik, revolutioner och terrorism, utan en uppvisning i ett socialdemokratiskt folkhem som alla idag säger sig sakna, men få vågar närma sig i ekonomisk, reel, mening. Här är en tankenöt för bokstavskombinationerna: Hur ska ni få ett folkhem när ni gör precis allt förutom att bygga det? När vi ser till och med Liberalerna gå i ytlig och meningslös kamp mot deras egna ideologiska kärna? Hur många ska börja bete sig såhär istället för att faktiskt ha en ideologi?

Ja hur man än vrider och vänder på situationen när man beskådar teatern desto starkare får man känslan att det behövs en rörelse som stadigt står i en ideologi i att om man ska förändra samhället, så måste man också behandla det. Det kallas ibland materialism, och ännu djupare, historiematerialism. Traditionellt så är socialdemokratin, eller moderaterna, bäst på detta. Men de sistnämnda verkar också hoppat på affekttåget.

Men det finns inga vägar runt faktumet att man måste grotta ned sig i budgetar och systematiska frågor, om man inte vill bara stå och försöka tvinga fram billiga politiska poänger samtidigt som ekonomiska basen består, och således problemen.

Men det är just kanske det som är poängen för vissa politiska krafter, låt klassamhället svälla fram, så att vi kan vinna politiskt på det med låtsasförslag? Skitsamma om partners blir misshandlade, att den sociala misären sprider sig, att religiösa rörelser återigen blir en maktfaktor över folks privatliv? Det är bara ett verktyg för makt? På något annat sätt kan man inte tolka det när man fastnar i tyckande istället för att faktiskt ta fram underlag för beslut.

Nåväl

Att behandla frågorna ekonomiskt, är också den yttersta garanten till att hålla kvaliteten uppe på politiken och att inkludera alla medborgare i ett enda samlade projekt: samhället. Få saker är så inherent antirasistiskt som progressiv fördelningspolitik.

Det finns inga vägar runt det. Antingen har vi ett samhälle, eller så har vi inte det, frågan är bara. Är alla partier eniga i detta? Låt oss då tala de grundläggande frågorna, och inte slösa på medborgarnas platta och därför tämligen orättvisa, kommunalskatt.

(Skriver här som privatperson)