Kommunernas kris ger reformisterna rätt

Över hela landet så sker en utveckling som är ödesdiger för landets landsting och kommuner. SKL går så långt som att avisera för kraftiga skattehöjningar på 13 öre, över hela landet, för att klara situationen. I hundratals kommunfullmäktige och tusentals nämnder så gnisslar man tänderna, bråkar med varandra och svär. Detta framkommer tydligt med alla som är aktiva i kommunpolitiken eller läser denna rapport.

Men även med en sådan höjning, lokalt till exempel att kommunen tvingas höja skatten till Doroteas nivå, så framkommer det tydligt att de flesta kommuner ändå måste hantera kraftiga så kallade besparingar/effektiviseringar (låt oss kalla det för vad det är: nedskärningar) för att klara av de lagkrav som finns på en s.k. ”Budget i balans”. Kort och gott: Kommuner får inte gå med underskott.

Det står klart att skatten som verktyg helt enkelt är otillräcklig. Och kan inte ge nödvändiga utrymmet för investeringar och reformer för ett trevligt framtida samhälle. Med skyhöga skatter så skulle man som högst kanske reda upp några till krispunkter i budgetar som blöder överallt.

Och man bör komma ihåg också att kommunalskatten är platt. Kronorna på hundringen drabbar lika hårt fattigpensionären som Balticgruppens VD. I grunden är alltså kommunskatten orättvis.

Samtidigt ställer verkligheten krav på ökade investeringar, kompetensförsörjning och fler händer ute i välfärden. Det är en ohållbar situation.

Alla kommuner i landet står med samma fråga: Hur ökar vi intäkterna?

Varför sker detta då? Vad är det som spökar?

1. Staten skjuter över kostnader på kommunen. Inte minst inom Individ och Familjenämndens områden. Oavsett anslag som vi inom kommunen helt enkelt ger denna nämnd så landar notan mer och mer kommunens område. Eller om man ska förenkla det. Staten undergräver kommunernas förmåga till välfärd för de fattigaste. Om detta vittnar Andreas Lundgren om tydligt på sin blogg.

2. Statsbidragen har minskat avsevärt med det nya parlamentariska lägret. I Norge, ett relativt jämförelsebart land, så är både skattesystemet delvis mer progressivt delvis har betydligt större statsbidrag för att stimulera hela landet.

Och så kan vi fortsätta. Prioriterad nationella finanspolitiska mål är till exempel att betala av en statsskuld som är bland världens minsta. Något som sverige också fått en utskällning om av både OECD, IMF och FN som dålig ekonomisk politik – eller rent utsagt oansvarigt. Det är häpnadsväckande att nationella nivån i Sverige, av samtliga partier i dags dato, inte lyssnar på organisationer som i alla andra vanliga fall varit ledande i finanspolitiska strategier.

Och det är nästan farsartat att politiska partier på kommunal nivå spelar dumma i att de inte förstår detta. Alla bör veta vid det här laget att spelet just nu är riggat.

Det enda man kan göra som är hedersvärt är isåfall debatten om vars man ska skära ned.

Det duger inte som en hållbar politik. Det är inte det som politiker ska hålla på med . Det tror jag alla kan hålla med om.

Finanspolitiska ramverket står som en skugga över hela debatten. Samtidigt som statskassan aviserar att ”Det går bra för Sverige” så sitter kommunerna med osthyvlar, yxor redo att kasta sig över välfärden för att nå ”Budget i balans”.

I grunden undergrävs alltså relationen mellan stat och kommun. Det är historiskt sett kanske den kraftigaste processen som funnits för större konflikter och slitningar. I en samtid där alla internationella mätningar pekar på ett land med skenande klassklyftor.

Nu är jag helt övertygad om att kommunerna gör sitt för att påverka centralmakten. Det är säkert jättemånga olika konferenser om det här. Men det räcker inte. För att få en förändring måste inte bara politiken inom SAP ändras, utan medborgarna i landet måste förstå och skapa opinion kring detta. Pengarna finns helt enkelt. Vi har råd. Folket måste ut på gatorna. Kommuner ska inte stå mot varandra, och liksom i nämnderna slåss om smulor, ska de inte tvingas slåss med varandra.

Det som behövs är en mer konstruktiv debatt i om hur samverkan mellan kommunerna kan stärkas, och hur vi förändrar kommunernas finanser i grunden.

För den här situationen är såklart ohållbart. Det är självklart vansinnigt att statskassan betalar av en statsskuld som är irrelevant låg. En strategi som till och med de största organisationerna med finansiellt ansvar reagerar över. Ja till och med PM Nilsson håller med. Det är noterbart alltså att det tydligt ”vänsterprojektet” Reformisterna idag har stöd över hela politiska skalan.

För det är ganska enkelt.

Går det bra för Sverige så ska det också gå bra för de organ som faktiskt, gör Sverige. Landstingen och kommunerna.

Därför är reformisternas program mycket intressant. Och vad allt pekar på just nu så kommer verkligheten ge dem rätt. Sedan finns det både ett och annat där som måste prövas, diskuteras och förändras på. Men i dagsläget hittar jag inga andra med några som helst visioner, eller ambitioner, för att reda upp situationen. Idag är det enda som hörs mummel om skattehöjningar. Det duger inte.  Därför är deras program också intressant för er som inte är socialdemokrater.

Det är allvar nu.