Hägglund hugger hårt

Jag ser att Janne Hägglund är upprörd över att jag sagt att jag ej har min lojalitet till S främst utan till arbetarrörelsen, och främst facket.
Det förvånar mig lite att man kan gå i spinn om det, det bör inte förvåna någon, men det kanske är så man ser fördelar i att blåsa upp ett sådant uttalande.
Det tyder dock främst på ren okunskap, eller en bild som framförallt är präglad av att tolka världen utifrån partier, istället för ekonomiska, politiska och sociala rörelser.

Fakta i frågan är att Socialdemokratin (Här innefattar jag parti, facken, folkrörelserna och tidigare också en hel del bolag och kopperativ) alltid präglats av den fackliga och politiska samverkan mellan olika intressen, eller om man så vill, lojaliteter. Det är en process som, påbörjades i att SAP bildades först som två distinkta partier (ett i stockholm under Branting, ett i malmö under Danielsson – en höger och en vänster) och sedan alltjämt fortsatt genom olika generationer och politiker att clasha med varandra. Denna pendel har alltid varit krafterna som utgjort den politiska kompassen. Den dialektiska utvecklingen om man så vill. För en socialdemokrat är detta ett naturtillstånd, ett kretslopp om man så vill.

Det är något som gjort Socialdemokratin till en av världens starkaste rörelser.

Och så kommer Janne och ger sig ut med hugg och påstår att jag skulle passa i V bättre.
Ett parti som på de flesta punkter, helt, misslyckats med  just denna dialektik.,

Låt mig dock vara klar på den punkten. Mina föräldrar var aktiva i V. Det räckte gott och väl med deras erfarenheter samt mina egna uppfattningar om deras politik, rörelseförmåga, resurser, legitimitet, historia, auktoritära/centralistiska arv samt klassbas för att jag utan med ett uns tvekan i rösten kan säga att att V inte vill ha mig, och jag vill inte ha V. Så enkelt är det.

Däremot får nog Janne fortsätta finna sig i att sitta på sidan och vara förbannad över att det trots allt fortfarande finns socialdemokrater som har en ideologisk vilja, en rörelse och tydliga, praktiska, ekonomiska målsättningar med sin politik. Utan att det på något sätt påverkar faktumet att det strategiskt rimliga, taktiskt smarta och intelligenta i sammanhanget är att fortsätta vara aktiv i Socialdemokraterna.Har man missat att t.ex. LO och SAP ytterst är oeniga om Januariavtalet så kan jag betrygga alla läsare med ett: så är det.

Jag tycker det är synd att Janne börjar försöker hetsa upp folk och skriva manus hur andra är. Alla som överhuvudtaget förhandlat eller haft med mig att göra avspeglar knappast den halmfigur Hägglund målar upp. Skulle t.ex. en socialdemokrat som ”lika gärna kunde vara med i V” stå på S möten med över 100 pers och proklamera vikten av lokalt och regionalt näringsliv, infrastruktursatsningar? Se nyttan i att locka fler företag?

Det är något som inte stämmer i den här kritiken. Och det här helt enkelt att Janne vill hitta folk att slåss med och kritiken är ytterst grund.

Men tyvärr. Jag är helt ointresserad av att slåss med Janne. Arbetarpartiet är irrelevanta aktörer i den omorganisation och skiften som sker inom arbetarrörelsen i sken av Socialdemokratins kris (den kan jag dock villigt erkänna finns). Det är inte arbetarpartiet som påverkar hur LOs kommande kongress kommer gå eller vilka arbetarkommuner som ställer nya ekonomiska krav. Det är väl det som frustrerar till fight kanske. Men helt ärligt. Spelplanen Janne vill åt kräver partibok. Och det loppet är kört för vissa.

Jag kan tillägga ytterligare en lojalitet han kan gå i spinn över och hitta på saker kring.

Jag äger min lojalitet främst till arbetarrörelsen, och lokalsamhället. Ja det står nog till och med på min CV.