Ge oss en framtid istället för ängslan

Det är lätt att värja sig mot de som kräver större visioner, ideal och ideologisk omskolning i det rådande klimatet. Och i sak är det ju rätt. Verkligheten är alltid viktigare än utopin. De praktiska lösningarna rimligare på alla sätt och vis än oöverskådliga systemförändringar. Det är socialdemokratins klassiska kritik av vänsterpolitiken, och borde så också vara mot högern.

Men någonstans finns det en illavarslande tonfall i dessa sågningar. Genom den, oftast rimliga, kritiken kan den förändringsbenägne kritikern – idealisten – med enkelhet i dag urtolka bristande självförtroende, undanflykter och i viss mån feghet av den rationelle.

För över dessa positioner vilar också något annat. Det är optimismen mot pessimismen. Framtiden, mot dåtiden. Verklighetsuppfattningen.

Och vi lever i en föränderlig värld. Vi lever just nu igenom en världsrevolution med den enorma strukturomvandling som digitalisering, automation och de tekniska sprången spränger fram i de gamla systemen. I den finns alla löften, men också alla hot. Vår förmåga att ta tillvara denna utveckling är det som kommer avgöra resten av 2000-talet.

Vi talar, kortfattat, om en utveckling för t.ex. fackliga organisationer att kunna ställa om hela sin medlemskader till att kunna få ett livslångt lärande och kompetensinsatser från deras arbetsgivare för att kunna vara anställningsbara och attraktiva på arbetsmarknaden. Vi talar om hundratals jobb som kommer försvinna men ersättas med nya krav på kompetenser. ”Mellanjobben” med någlunda rättigheter och löner, håller på delas upp i ett A-lag av de branscher där facken klarar denna utmaning, och ett B-lag inom t.ex. den nya gigekonomin och de nya jobben där arbetarrörelsen står inför nya strider om avtal, arbetsmiljö, löner och kollektivavtal. Det är enorma vågor som kommer och går.

Vi talar om helautomatiserade hamnar, helautomatiserade fabriker, nya transportsätt och nya energiformer. Allt idag pekar på att energiproblematiken kommer lösa sig själv genom prisnivåerna och tillgängligheten på t.ex. solkraft i de privata hemmen. Vi talar om en revolution. Vi talar om framtiden.

Denna revolution är minst lika skrämmande för medborgarna som vilken annan upprivande process som vi sett genom historien, som demokratins genombrott, industraliseringen eller jordbrukets etablering – eller för den delen urbaniseringen. Folk är oroliga.

Att diskussionerna idag fördummats ned till teknikskeptis, framtidsskeptis och konservatism inom olika läger är inte ett värdigt politiskt svar på den omställning som sker och, kan, ske till vår fördel.

Ekonomisk konservatism håller tillbaka vår förmåga att ställa om samhället till det bättre. Vi betalar av statsskulder som inte behövs, vi håller nere investeringsbudgeten, vi håller oss till strama ramverk och förlegade pessimistiska och negativa synsätt på exakt den form av ekonomisk expansion som annars präglar en samhällelig omställning. Som exempel kan nämnas att vi hade tre gånger så hög investeringsbudget under ”guldåren” (alltså belåning) än idag. Vi ”sparade inte för goda tider”. Utan Wigforss öste på för att just klara av omställningen till det moderna Sverige. Han sket i konjukturerna. Han ville bryta fram ett nytt samhälle. Han lyckades och alla idag kan enas i en nationell berättelse om hur jävla bra det blev. Ja om det är något idag som alla, kan, enas om är det hur bra Folkhemmet var. Men ingen vågar ta de nödvändiga besluten som faktiskt gjorde det bra. Idag vågar knappt någon yttra kritik mot det finanspolitiska ramverket. Ja till och med vänsterpartierna står på rad med sina domedagsprofetior. Som om Sverige inte var rikare än någonsin och skattkistorna fyllda till brädden.

Social konservatism är kanske den mest påtagliga effekten av denna omställning. Tilltagande globalisering (för vissa, inte minst för tjänstemännen som idag är största gruppen på arbetsmarknaden), tekniska utvecklingen och skräcken inför vad ”framtiden” är har föranlett en masspanik av sällan skådat slag. I grunden talar man om kostnaderna för invandringen men i skuggorna är det oron för arbetstillfällen och hur man ska lyckas få ihop ett samhälle som förändras så kraftigt. Det som förändras är framförallt tekniken och möjligheterna till att resa.
Bena note. Ta notis kring den ekonomiska politiken här. Självfallet kommer inte dagens invandrare integreras på samma sätt som finnar, juggar eller greker. De skördade frukterna av att samhället vågade satsa. På näringsliv. På människor.  Idag vågar vi inte satsa på någonting. Förutom kanske vår egen förmåga att vilja stänga ned, spärra in, låsa bort, flytta bort, segregeras och bejubla en trygghetsuppfattning produktionskrafterna sedan länge malt till grus när politiken gett upp. Så i ena skålen hänger en allt mer alienerad skara invandrare, i en annan skål hänger svenska löntagares allmänna oro för framtiden och samhället i stort. Alla med samma panik över vad som komma skall. Svaret på framtiden har blivit historien om samhällskollaps. Inte helt olik rekationerna på urbaniseringen, hotet från kommunismen eller, i mikroformat, när Siewert Öholm lyssnar på hårdrock, Och när inget parti vågar lyfta upp och ställa politiska krav i linje med de nya materiella förutsättningarna, så duger den berättelsen för de allra flesta. Det är åtminstone en berättelse. Det är bekvämt. Det förklarar alla förändringar och kriser, om än så de är ekologiska, ekonomiska eller t.ex. demografiska (hotet om 40-talisternas storlek kan ine förringas t.ex. för framtida ekonomin). Och i dess kölvatten ser vi allt från religiös extremism, radikal konservatism, antifeminism men också skeptis mot framsteg, teknik och innovationer. Svaret på att allt förändras, från kalle anka på jul till att landstingen kollar på städrobotar och 1000-tals jobb redan försvunnit är densamma. In i köket med dig kvinna. Ut med invandrarna. Vi kommer alltid kunna behålla de gamla jobben. Trygghet och Tradition. Som omöjligen kan finnas i en revolutionär period. Det är inget annat än självförnekelse. Omställningen är här. Ingen kommer undan.

Politisk konservatism är kanske det mest allvarliga i detta. Förbluffade står hela politikerskaran och pratar om ”Hotet mot demokratin” och ”populismen”. Men det bör inte förvåna någon. Politiken har alltjämt retirerat in, rädda för utvecklingen dem också. Alla politiska framtidsprojekt om vidare demokratisering skrotades redan på 90-talet inom både arbetslivet och samhället i stort. De politiska partierna har helt avvärjt sig från den tekniska utvecklingen utan istället förstockats, förstenats och krupit in i sig själva. Fega. Och sedan snyftar de ibland att ”folkrörelserna är döda” och ”ingen vill gå med i ett parti idag”. Det är självklarheter. Partier som inte vågar ställa krav i enlighet med den tekniska utvecklingen, och använda den, som en språngbräda in i framtiden (socialdemokratins bästa gren fram till oljekrisen 78) kommer av väljarskaran dömas till ett långt självmord. Istället för att prata om hur vi nu kan möjliggöra ytterligare tillväxt, jämlikhet, reformer, arbetstidsförkortning, renare miljö, ställa om hela samhället på ett mer rättvist sätt. Med tekniken som bas. Så ägnar sig politiken mer och mer åt att skydda vad de har i form av anställningar och karriärer. Man låser in sig istället för att nyttja tekniken både till sin praktiska fördel för att bygga legitimitet, men också dess materiella effekter i samhället i stort. Man kan konstatera hur mycket man vill om hur orolig man är för ”populism” eller hur reaktionen i landet sveper fram, burna av bristen på framtidstro, men skapar man inget realistiskt alternativ till en annan berättelse utan bara skyddar sig från omgivningen. Då får man skylla sig själv.

Än värre är det, när makthavare smittar av sig till den hela statliga apparaten att inte våga ta de nödvändiga besluten för att bli en proaktiv stat som genom ekonomiska, sociala och politiska medel bygger upp framtidens demokrati med hjälp av modern teknik. Utan att den också bara kryper in i sig själv. Retirerar. Lämnar walk over till ett näringsliv som desperat vill se en proaktiv stat som ger dem möjligheter att fortsätta utvecklas. I centrum undergrävs hela den svenska modellen och kapitalets lojalitet att ens hålla till sig landet! De var ”blågula” förr för att det fanns en stark stat! Inte tvärtom!

Så frågan är kanske inte idealism eller en praktisk inställning. Det kanske inte är ”utopister” mot ”realister”. Den gamla mätstickan är just kanske det, gammal. Vår målsättning bör istället vara praktiska lösningar, reformer, i en progressiv riktning. Ett framtidsmärke. En optimism bevisad för folket med saker man kan ta på..

Vars är kraven på solceller till folket på samma sätt som hemma-pcn? Vars är subventionerna för att ställa om den gamla volvon? Vars är en teknikanpassad skatt som gynnar innovation och fördelar rättvisa? Framtiden är ju redan här, vars är de nödvändiga politiska besluten?

Det känns som om boomer-generationen krampaktigt håller sig fast i det som var i rädsla för allt det här. Men varför? Ni ska ju ändå gå i pension (på dessutom ett ganska bra avtal) ? Varför är det vi unga som har framtidshopp i denna omställning, vi kommer ju möta de oundvikliga striderna? Varför går männen in i en enorm kris, när vi äntligen kan komma undan från dessa eviga skitjobb, kanske utbilda oss (tvinga arbetsgivaren till att betala dessutom) och hänga med på tåget där kvinnorna redan är? Varför all denna jävla rädsla. Tror ni man kan tygla den tekniska utvecklingen, som är neutral i sig, till vår fördel genom att vara ängslig?

Vi har alla tecken på att ha tekniken, produktionen och resurserna på vår sida att på sikt fortfarande skapa det samhälle Socialdemokratin lovat redan på första kongressen. Låt oss då börja gå åt det hållet. Det måste få ett slut att hylla Folkhemmet, Palme, Persson eller hur stora LO var förr. Vi tjänar inget på politisk, social eller ekonomisk konservatism. Låt oss istället ta den historiska lärdomen av alla som gått före oss, och lägga ut en realistisk framtid för folket. Låt oss tämja den tekniska utvecklingen till vår tjänare och kapitalet till vår finansiär.

Framtiden ligger framför näsan på er. Ta den.