Kategori: Okategoriserade

10-15 år tills köpkraften är tillbaka till 2019 år nivåer?

Av , , 1 kommentar 2
Det nya märket innebär 3,7% per år plus en låglönesatsning om vi slår ut resultatet på år.

Vid en första tanke så kanske de flesta tänker att ”då krävs det bara fyra år på den nivån för att vara tillbaka då”.

Det är en förståelig reaktion. Tyvärr är den inkorrekt. Det baserar sig på att inflationen är på 0% 2024 – 2028 vilket såklart inte är fallet.

Det troliga om inflationen går ner till ”normala nivåer” (vilket var en historisk abrovink med så stabil och låg inflation kring 2%) är att vi är ikapp snarare om 8 – 10 år tills vi har samma köpkraft som 2019. Kom ihåg att varje avtal framöver måste vara denna 2% + inhämtning från 2022 års reallönesänkningar.

Det realistiska framöver är dock snarare en inflation på 3-7% om nu ”inflationsbekämpningen” (dvs detta avtal om man får tro företagen…) fungerar.  Ett mer troligt scenario innebär kanske 15 år innan köpkraften återställts (om ”svenska modellen” kan leverera enligt dess säljepunkter). Just nu spås inflationen för nästa år bli låg men jag vidhåller att det är omöjligt att veta då det inte är inhemska köpkraften som kontrollerar inflationen, utan de globala kriserna.

Om inflationen kvarstår på dagens nivåer eller går upp är såklart scenariot ett helt annat. Det kan också mycket väl vara fallet om t.ex. de två stora världsmakterna USA och Kina eskalerar olika ekonomiska åtgärder mot varandra.

Det sagt så är jag förvånad att märket inte landade under 3% / år vilket var en reell farhåga hos mig. Jag är därför, nåja, positivt överraskad över resultatet. Men jag köper inte att det är ”rekordhöga löneökningar” eftersom vi fortfarande talar om reallönesänkningar. Det sagt så kan Transport fortfarande nå högre än vad ”märket” åstadkommit och möjligen förnya debatten. Men vi får se.

Jag vidhåller att denna märkesättning är historiskt avgörande. Tyvärr verkar det inte delas av arbetsmarknadens experter eller ens fackföreningarna. Men som jag ser det så så sker det ett otroligt risktagande med våra löner och tillika köpkraft.

Best case scenario så kan vår modell leverera och på så sätt skapa reallöneökningar igen. Då pratar vi om att vi kring 2030 har samma köpkraft som 2019. Tills dess sker en sakta återhämtning av vår köpkraft. Detta förutsätter frånvaron av globala ekonomiska kriser.

Worst case scenario så hamnar vi i lönesänkningsspiral där inflationen gång på gång hamnar mycket högre än de krav facket ställer.  Om det då uteblir någon form av reaktion från arbetsplatserna eller fackföreningarna kan det gå mycket länge innan en sådan utveckling avbryts. Det skulle så att säga vara systemhotande och samhällsfarlig minskning av köpkraften. Detta scenario är troligt med fortsatt global oro.

Samtidigt i sammanhanget är svenska arbetarrörelsen ovan att bråka, knappast genomför generalrepitioner kring sin maktutövning, har tappat medlemmar och vant sig att ”systemet fungerar”. Generationer har vant sig vid byråkratiska övningar istället för mobilisering underifrån. Verkligheten kan komma kräva en annan arbetarrörelse och den beredskapen måste vi ha och träna inför.

Folkbladet visar på styrkebesked på styrkebesked

Av , , Bli först att kommentera 11

För transparensen skull bör jag påpeka att jag är inte objektiv när det gäller Västerbottens Folkblad.
Delvis så är jag en av dess ledarskribenter. Delvis är jag en ivrig påhejare över landets sista röda dagstidning med en vassare ledarredaktion än vad s.k. ”skribentkurser” på Bommersvik kan skapa och erbjuda. Ledarredaktionen har så länge jag skrivit där, både under Jonas och Linda, stuckit ut på nationell nivå i vår frispråkighet och kritik.

Det sagt så bör man påpeka att Folkbladet växer stadigt och gör det i sken av en mycket duglig nyhetsredaktion och dess grävande journalister. Här kan man nämna t.ex. granskningarna av socialtjänsten i Umeå som föranlett en hel del debatt men också fokuset på de olika intrigerna i inlandet.

Den senaste månaden har Folkbladet gjort två saker som på min lista räknas som en riktigt bra granskningar och kritik som jag noterat slår brett ute i samhället när man diskuterar olika frågor.

Det ena rör den interna kritiken i Coop mot matpriserna (25/3) men också den demokratiska ordningen inom kooperativet.  Här måste jag tillstå att jag inte är helt oskyldig till att det blev så. Men att Sune Näslund, ombud i Holmsund, fick uttala sig till sist i media var nödvändigt och viktigt. Folkbladet var först ute i en kritik mot coop som under helgen tilltog till enorma nivåer med bland annat att LO ordföranden också visade öppen kritik. Allt detta vilar delvis på Folkbladets egg för nyhetsvärde å ena sidan, å andra sidan att Folkbladet har starka allierade ute i lokalsamhället. Mycket bra!

Det andra är hur Folkbladet och i synnerhet Linda Westerlind nu i två ledartexter (2-3/3) fullständigt avslöjar ”Relocate” och vilken katastrof det är. De arbetssökande har helt enkelt blivit lurade! Som jag skrivit tidigare. Ser det ut som Trams. Så är det Trams. Folkbladets granskning satte klarhet i frågan.

Jag är som sagt inte objektiv i dessa frågor men jag kan inte göra annat än att glädjas över den skarpa egg Folkbladet börjat bli! Fortsätt!

Självfallet uppmanar jag alla till att teckna en prenumation. Men det här ska nog inte tolkas som ett ”säljinlägg” även om det säkerligen görs det. Men min ärliga uppfattning är att Folkbladet snäppat upp ett par steg och nu belönas med fler och fler som köper tidningen. Jag kan inte annat än glädjas. Det finns inte många tidningar kvar som Folkbladet överhuvudtaget i samhället längre.

93 lokalvårdare på en topp VD

Av , , 4 kommentarer 4

I en tid av räntehöjningar, inflation, dyrare mat, dyrare bensin, dyrare el och eftersviterna av en pandemi så fortsätter klasskillnaderna att spåra ur fullständigt. Ansvaret hamnar alltid hos oss som jobbar. Aldrig till matjättar, elbolag eller banker.

I år så går det 93 lokalvårdare på en topp VD. I flera olika branscher försöker man synliggöra just sin bransch och skillnaderna. Dessa skillnader har ökat varje år man kollat på statistiken.

För egen del så blev det ett litet konstverk på lunchen. Att hitta 93 saker av någonting, bara det, var svårt.

 

Friluftsförening – ett vettig alternativ i samtiden

Av , , Bli först att kommentera 2

Kring 2018 gick jag med i ett nystartat förbund för att främja friluftsliv, fysik träning och allsköns kunskaper om djur, natur, jakt men även vissa överlevnadskunskaper inom arbetarrörelsen. Förbundet var kallat Röda Räven och etablerade sig snabbt över landet. Såhär några år senare är det värt att notera att pandemin på många håll slog ut olika avdelningar. På andra håll blev flera ledande uppsugna av STF eller Scouterna som intressant nog såg en växande rörelse och approcherade de aktiva för en bredare publik. På vissa håll föll det med ledargestaler som fick annat för sig, på andra håll levde föreningen kvar. Hemsidan försvann redan under pandemiåren. Vilket spelar mindre roll för en förening vars kraft ligger i att dricka kokkaffe vid en lägereld.

Här i norr blev vi bara en handfull som under åren framförallt kanske tagit stadsbor ut till våra olika Natura 2000 områden och lärt känna länet (och norrland i stort) via t.ex. länsstyrelsens naturkarta. De inblandade har nog inte ens förstått att röda räven kanske spelade in som en abstrakt inspiration. Det faller sig ju mer naturligt för en norrlänning att röra sig i naturen utan att behöva blanda in ett förbund. Ändå tecknade jag ett medlemskap för att få lite tillgång till idéer och inspiration. Det var märkbart också en s.k. ”offlinerörelse”. Man behöver inte gapa på internet eller ta plats där för att åka ut i skogen precis – även fick förbundet snabbt många medlemmar som var sugna på något ”riktigt” istället för olika skärmaktiviteter.

 

Nu efter pandemin har en litet diskussion påbörjats igen kring förbundet och de livaktiga avdelningarna inrapporterar att de kört på ”oavbrutet” under åren som gått med bland annat stjärnskådning, spaning efter ugglor, after works grillningar, i naturen, lägerkunskap osv. Samtidigt höjs röster från olika delar av landet att starta upp nya lokalavdelningar och ett ”nytag”.

I och med denna diskussion vill jag såklart uppmana de intresserade, framförallt inne i Umeå, att fundera på att starta upp en lokalavdelning i norr igen. Personligen har jag ”fullt upp” på föreningskontot (Sågverksmuseumet, Folkets Hus, Hembygdsföreningen m.m.) men skulle såklart gå med i egenskap av naturfotograf som stödjande medlem. Jag är ju också en av dem som i princip undersökt hela norrland de senaste åren och rört mig i de flesta naturreservat osv och följt Röda Räven under åren. Det sagt kommer jag inte dra i något.

Men å andra sidan så är det ju så i norr också att det här sker mycket mer automatiskt och kulturellt än i södra sverige. Det sagt tror jag ändå att det behövs någon form av rörelse som främjar fysiskt aktivitet, naturkunskaper osv för stadsborna. Därav kanske viktigare att Umeå får igång något än vi andra som har för vana att gå till skogs varje ledig sekund. Man kan såklart också aktivera sig i STF eller Scouterna också för den delen som har mer etablerad verksamhet. Det intressanta med Röda Räven var väl de politiska diskussionerna vid lägereldarna. Det var överlag ett inslag av en väldigt rimlig och jordnära rörelse i en tid av internetvansinne. Det som kännetecknar Röda Räven är var väl just också att möjliggöra och öppna upp naturen för de som inte hade kännedom eller vuxit upp i den. Alltså att lära ”stadsbor” om allemansrätten, friluftsfrågor, jaktfrågor osv samt att såklart komma ut i naturen. Därför är det kul nu att det lite överallt i landet igen bubblar av intresse av något ”riktigt”.

I övriga nyheter så deltar jag med en text om hur man upprättar och bygger obbolas stigsystem, en recension samt fyra naturbilder (bland annat örn) i kommande i Obbolakrönikan i år. Med lite ny utrustning ser jag fram emot att försöka fortsätta leverera foton av hög kvalitet.

Tramsiga projekt och kompetensförsörjningsbristen

Av , , 2 kommentarer 10

Noterar att Petter (SD) lyft fram mina kommentarer kring hans gamla inlägg om ”Relocate”. Det var nämligen i en reaktion mot en ledare där jag vill se hårdare styrning av kapitalflöden och arbetskraft som Petter upplyste mig om projektet för första gången. Jag noterar att mina kommentarer där och då står sig än idag och blir desto mer aktuella i och med att Relocate mest verkar gett jobb åt tjänstemän – inte till arbetare eller näringslivet i norr. Ser det ut som trams, så är det trams.

Så jag tackar väl och bockar för att Petter lyfte fram mina gamla kommentarer (Likt ”Det här låter som trams”) och jag kan stå kvar vid ståndpunkten att det är arbetsgivarna som ska betala.

Det är också dom som vet vilken arbetskraft som behövs och det är faktiskt upp till dem att göra sig själva attraktiva. ”Säljsnack” funkar sällan på arbetsmarknaden och är lättgenomskådligt. Det vet alla vi som är fackligt aktiva. Vill man locka arbetskraft så är löner och arbetsmiljö nyckeln.

Regionalt är det därför mer värdefullt om vi en gång för alla skulle kunna lyfta lönerna i regionen än andra åtgärder. Vill vi konkurrera med storstäderna måste vi löner som i storstäderna.

Dyrbara mellanledsprojekt (60 miljoner?) kan ju med enkelhet bli två flygbiljetter och en hotellnatt om de själva (arbetsgivarna) aktiverar sig mer i frågan, och riktat kan söka arbetskraft, än att mellanledsprojekt ska finansiera professionella powerpointpresentatörer eller som (V) ville vid tidpunkten, att strössla företagen med flyttbidrag. En mycket märklig ståndpunkt av kamrat socialist att subventionera kapitalister med bidrag kan man tycka.

I övrigt intressant att SD Petter ser mig som en tongivande socialdemokrat. Man tackar väl antar jag.

Ett år av krig, så här kan du visa solidaritet

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Ett år av krig mot rysk imperialism. Mycket kan sägas men jag sparar det till en annan dag.

I helgen gick Tobias Enqvists grupp ut med att de behöver stöd så att de kan ersätta förstörd utrustning.
Den ukrainska föreningen i Umeå har därför erbjudit sig att bidra. Vill du bidra kan du swisha 1230447607.
Märk insättningen ”T.E.” så kommer pengarna till berörd grupp som består av svenskar och norrmän, med till synes den västerbottniska fanan.

Sökes: Någon som kan skriva ”Femtio år har gått: Holmsund/Obbola 1974 – 2024”

Av , , Bli först att kommentera 2

Hej!

2024 är det femtio år sedan Holmsunds Köping lades ned vilket inledde en 40 år lång period som kommundelsnämnd mellan åren 1974-2014. Det var landets främsta försök för en djupare demokratisering av samhället. Ingen annanstans i landet åtnjöt man sådan autonomi från centralorten som i Obbola och Holmsund. Med lyckat resultat. I Torsten W Nilssons arkiv så framgår det en aktiv, intresserad och hoppfull befolkning av mitten av 80-talet för att sedan under 90- och 00-talet tyna bort i takt med att KDNs ursprungliga idéer verkat glömts bort. Detta jubileum sammanfaller med faktumet att någon modern nedteckning av ortens historia ej har genomförts. Samtliga skildringar av samhället stannar vid 1974 då Holmsund/Obbola upptas i Umeå Kommun. Denna ännu ej nedtecknade period som kommundelsnämnd är dock samhällets mest dramatiska år sedan industrialiseringen och etableringen av en hamn i Djupvik.

Några exempel på vad som hänt mellan 1974-2014 är sågverksindustrins och mattfabrikens avveckling, bygget av obbolabron/avveckling av färjan, kamratvallens öde, sågverksmuseumets tillkomst, föreningslivets styrka i samhället, utbyggnaden av hamnen, utbyggnaden av SCA i Obbola, S-föreningarnas 100 års jubileum, bygget av storsjöskolan, bygget av olasjöhallen, branden som totalförstörde gymnastikhallen, kiosker/banker/småaffärerna som försvunnit, Obbola folkets hus verksamheter, sagostigen i Holmsund med mera. Det finns mycket historia, berättelser här som borde berättas. Nedtecknas. Diskuteras. Jag har garanterat missat exempel från 74-14 här som också borde få komma till kännedom.

Fördelen är att de flesta av de mest tongivande gestalterna 1974 – 2024 fortfarande lever och kan bidra till en rik historieskildring över perioden för en bra 50 års skrift.

Jag personligen har inte tiden och resurserna för en sådan nedteckning av ortens historia. Jag har nätverk, idéer och har återkommande de senaste åren diskuterat frågan om behovet av en sådan skildring men som ideelt aktiv, fackligt aktiv trebarnsfar är det helt omöjligt att hantera något som jag bedömer som en uppgift för någon som har tid, energi och antagligen betalt för en sådan uppgift. Jag har försökt sparka igång intresse för denna nedteckning. Bland annat med korrespondens med folkrörelsearkivet och akademiker. Dock utan respons ännu. Jag hoppas någon som läser detta känner till en person som lämpar sig för uppgiften. Det kan till exempel vara någon av de som skrivit äldre historia, en student eller varför inte en grupp människor som har tid och energi för projektet.

Då någon utvärdering aldrig gjordes över kommundelensnämnden så blir såklart en skrift om allt detta också en chans för de som var med på den tiden att få sitt sagt om beslut som togs, samhällsutvecklingen och relationerna med Umeå centrum. En och annan kan säkert också sätta det i perspektiv till gamla kommunmodellen.

Det är ett brådskande ärende på så sätt att många av representanterna och personligheterna nu är gamla. Det är också brådskande i och med det kommande 50 års kalaset. Utifrån några fastlagda perspektiv; politikens, arbetarrörelsens, frikyrkornas och idrottsrörelsens samt lokala näringslivets perspektiv så bedömer jag idén ändå ha hög bärkraft för kommande generationers intresse i hur samhället har utvecklats.

Jag hoppas någon där ute intresserar sig för idén.

Korrespondens med mig kan såklart ändå göras. Jag kanske kan vidarebefordra namn och idéer om det skulle behövas. Jag har en idé (om tid finns) att bland annat intervjua några i min närmaste omgivning om 90-talet. Om det bildas en grupp människor så deltar jag gärna i den mån jag kan och bidrar till en helhet. Det är dock inte undertecknad som ska göra jobbet. Här lämpar sig en seriös historiker. Men att det är viktigt tror jag nog ganska många håller med om. 50 år har gått under Umeås ledning. Det är dags för en utvärdering över hur vårt samhälle utvecklats dessa år.

Tipsa gärna om idén!

Mvh
Stellan Elebro
(nås på [email protected])

Bra om sovjetunionens brott

Av , , Bli först att kommentera 0
När bussen nästan tar en timme så får man ju tid över för kultur så i dagarna har jag sett Den eviga vägen/Ikitie/eternal road (2017) baserad på boken Ikitie av Antti Tuuri, en finsk-svensk produktion som tyvärr få har sett.

Det är en mycket bra och verklighetstrogen berättelse om en fackligt aktiv finne, Jussi Ketola, som bortrövas av den finska Lapporörelsen, en fascistisk paramilitär som körde ”kommunister” till Sovjet. Han lyckas dock fly sina kidnappare och hamnar ur askan i elden  – i Sovjetunionens klor. Verkligheten bakom systemet framträder allt tydligare som åren går i landsflykt där han tvingats till att spioneri på andra utlänningar som söker sig till ”arbetarnas paradis”.  Till sist framträder utrensningarna och stalinismen etablerar sig fullt ut. Det är en av de bästa filmerna jag sett om Sovjetunionens brott mot mänskligheten men också hur systemet över tid förändrades.
Man får bland annat följa förryskningen när Sovjet rensade ut 100 000 tals arbetare från andra länder som sökt sig till Sovjet (bland annat de sk ”Kirunasvenskarna”). De sökte sig till Sovjet för att bygga en utopi med slutade i massgravarna som fortfarande hittas i rysk mark 80 år senare. Man får också ta del av den mördande byråkratin på ingående sätt med dess tydliga vänskapskorruption och ömsesidiga hotkultur i NKVD/KGB. Men man får också en inblick i hur allt som oftast de mest rimliga socialisterna ställdes mot å ena sidan fascism å andra sidan stalinism. Huvudpersonen som å ena sidan är socialist, men å andra sidan verkligen inte kommunist, och dessutom tvingats till att strida för vita sidan i det finska inbördeskriget tillhörde inte ovanligheterna bland människoöden. Vanligt folk är komplexa. Totalitära system är ortodoxa och fanatiska.

Det tillhör historiska ironin att just arbetarna led som mest under den ideologi som sa sig kämpa för dem – men också att detta system i slutändan ledde till det största arbetaruppror världen hittills skådat i slutet av 1900 talet. Det finns några bra filmer om bolsjevismens cynism (mahkno, walesatrilogin, bye bye lenin, jord och frihet för att nämna några) och den här filmen står sig en nivå högre upp över en realistisk skildring av Sovjets fullständiga transformation till ett levande monster. En allomfattande mänsklig katastrof. Det ska också sägas att den utopiska perioden före stalinismen framträder i filmen på ett sätt som är mycket ovanligt i film när man ska skildra sovjetunionen. Att man dessutom får följa amerikanska socialisters öde bidrar till att spänna den analytiska bågen. För den historieintresserade noterar man att, helt korrekt, en hel del av finska kanadensarna är på plats, vilka är ett kapitel för sig själv i nordisk arbetarhistoria. Självfallet överlever dock knappt någon sovjetunionens förryskningskampanj mot ”de utländska spionerna”.

Filmen är baserad på verkliga händelser och vittnesmål samt boken (Ikitie) med samma namn. Det är en bra uppgörelse med det sovjetiska systemet och folkbildande för alla de med illusioner om vad det var för system. Helt klart en film jag rekommenderar folk i arbetarrörelsen att se då detta också är en del av vår historia. Det är i övrigt också en högklassig film.när det gäller skådespeleri, realistiska miljöer och dramaturgi. Varning för mycket, mycket, starka scener tidvis.

Trailer kan ses här.

Filmen finns på svt play just nu.

(För den som som verkligen vill stirra djupt ned i ondskan rekommenderas också att söka reda på titeln ”cannibal island”. Den är värre än vad titeln avslöjar)

Man får passa på

Av , , Bli först att kommentera 2


Äntligen har skoterspåren kommit. Tyvärr så är vädret extremt ombytligt och det förväntas regn (igen). Någon stabilitet i vädret verkar tyvärr inte etableras och bör också förväntas om vi kollar på vad som händer med klimatet.Under veckan har många, många, bilar kört i diket på grund av halkan och också flera av bussarna. Fint har det dock varit att folk hjälper varandra och även skjutsar varandra in till stan när bussarna haft stora problem.

Nåväl. Man får passa på när det är fina vinterdagar ute. En längre skrift om Obbolas skoterspår och stigar (och de som underhåller dem, skapar dem, nyttjar dem) kommer i nästa Obbolakrönika som hembygdsföreningen håller på ta fram nu. Jag skrev den i samband med att jag själv ägnat en del av året att just ta fram en stig ner till en av delar där man ofta stöter på vilt. TIll min glädje framträder det på vintern tydligt att denna också var ett tacksam infrastrukturell investering för bland annat rådjur. Jag deltar också med en recension av Tomas Silfvers senaste bok. Vi får se om någon av mina, många, naturfoton är med också. I år har jag bland annat fångat örn, räv, rådjur, älg, uggla m.m. i närheten av där jag är ute går på bilden. Vi får se vad redaktionen väljer helt enkelt.

Man önskar bara på fler fina vinterdagar. Idag blev det tre timmar ute med familjen.  Det är bra men inte tillräckligt, så eftermiddagen kommer jag spendera ute i skogen igen på egen hand. Imorgon får man väl sanda och ta fram paraplyt igen.

Tänkvärt om Ukrainakriget ur en frivilligs synvinkel

Av , , Bli först att kommentera 1

Tobias Enqvist från Holmsund är en av Sveriges mer kända frivilliga soldater i ukrainakriget. Tidigare har bland annat Västerbottens Kuriren (Tobias Från Holmsund krigade i Ukraina) skrivit om hans erfarenheter. Nu har även P1 Dokumentär gjort dokumentär om hans erfarenheter. Frivillig Soldat – Svensken I Ukraina. Hans berättelse är tänkvärd på många sätt och de insatser han gjort för oss alla är i exakt samma nivå som de tre spanienfrivilliga från Holmsund och Obbola som slogs, och dog, på republikens sida mot Francos trupper för 100 år sedan. Hans perspektiv är soldatens vilket inte minst märks i att Tobias, till skillnad från politiker och journalister, har förmågan till nyanser och funderingar kring kriget då han har förstahandserfarenhet från det både som stridande och som sjukvårdare. Dokumentären rekommenderas.

Under 1900-talet har flera skärgårdsbor utmärkt sig för deras vilja att förbättra världen och att ”göra något” när tiderna är tunga och allvarliga. Här bör nämnas de tidigare nämnda som slogs i spanien, alla de som både slogs men också hjälpte Finland under andra världskriget (Holmsund har hela två monument för denna solidaritet) men nu också Tobias insatser. Jag har också kännedom om en annan svensk frivilligveteran, från Syrien, som valt att bosätta sig här i skärgården. Välkomna.

Frivilligas uppoffringar kan bara belönas genom att vi gör ett så bra samhälle vi kan av det vi har. Och att vi ställer upp på de sätt vi kan. Detta verkar vi dock rörande överens om sett till den stora mängd material som skickats under åren till Ukraina och Rojava från Obbola/Holmsund men också på det sätt vi välkomnat flyktingarna från de konflikter som pågår. Här bör särskilt Holmsund-Obbolas församling nämnas likväl som de hastigt (men effektiva) nätverk som sätts upp i lokalsamhället när det behövs. Hjälp till flyktingar förekommer flitigt under hela 1900-talet. Från tyskar som vill fly nazityskland till finska krigsbarn och som nu, ukrainska barn som springer runt på kyrkans barndagar.

Denna internationella solidaritet från våra orter bör vi prata mer om och ett sådant initativ skall jag också ta i egenskap av ordförande för sågverksmusuemet. Sedan vars det landar vet jag inte ännu.