Den nya jättefabriken har börjat sina första test och kring jul kom också den nya logotypen på plats. Obbolafabriken har under åren genomgått många och löpande förändringar men en av de största var när fabriken 1967 fick en genomgående modernisering. Inte minst den gamla sodapannan, den gråa, som nu har rivits. Övergången mellan 1920-talets fabrik och 70-talets modernisering filmatiserades (Bal i Obbola) och rekommenderas för de intresserade att se. Där får man bland annat ta del av bilder på de delar av fabriken som nu rivits och man bara idag kan se små spår av (som den gamla bryggan) men man får också ta del av hur t.e.x. den gamla färjeförbindelsen kom till samt premiärturen med Gösta Skoglund.

Någon filmatisering om den fördubbling av produktionen som skett denna gång, drygt 50 år senare, har dock ej gjorts vad jag vet. För alla som varit aktiva i den jättefabrik som nu tronar sig över samhället så bör den gamla filmatiseringen uppskattas som ett inslag som kan ge historia, perspektiv och säkert ett och annat gammalt jobbminne.

Bilden ovanför föreställer Obbola och Holmsunds närings- och fritidsliv år 1990. Då var jag åtta år gammal och minnet av dessa samhällen fladdrar förbi i små stycken, inte ens en sekund långa så framträder olika bilder, färger, ljud, lukter.

Det starkaste minnet är nog den färja som tidigare gick över älven. Men jag minns också den gamla gymnastiksalen som man kunde se när 125:an slingrade sig mot skolan. Sen minns man såklart BP (Macken) i Obbola som var den punkt där jag och min mor alltid vände för att gå hemåt. Den fanns också kvar i olika former in på 2000-talet. Posten och Banken i Obbola minns jag bara som små fragment. Där man lekte sin liten pojk i väntsalen och kanske mest sprang utanför fönstret. Konsum i Obbola minns jag mycket tydligt också. Där jobbade en tjej man var lite småförtjust sista året man gick sjuan. Idag är det ett garage för motorintresserade som jag förstår det.

Det gamla Holmsund fladdrar också förbi. Kiosken som brunnit ned brevid det då mycket levande och för barnet ”stora” Himmelska Fridens Torg minns jag mycket väl. Jag kan dock för mitt liv inte minnas färjelägret i holmsund även om jag stått där många gånger. Jag vet dock att det fanns en kiosk där när jag var liten.

Hälften av de verksamheter som finns på kartan har idag försvunnit. En snabb överblick över kartorna ger intrycket att ungefär hälften av allt detta försvunnit på 2000-talet. Det första som försvann var nog kioskerna som försvann när ICA Maxi byggdes i Umeå. Som boende i Holmsund har man sedan sett under 10- och 20-talet hur bankerna och även Holmsunds ”storkiosk” med ATG ombudet lagt ned. Likväl minns man och såg Konsum i Obbola, och ICA i Holmsund, slog ihop portarna när handelsområden i Umeå etablerade sig och kedjorna istället fick dominera varsitt samhälle. Bankerna har retirerat pö om pö och med några års mellanrum. Posten försvann när myndigheten privatiserades. Verksamheten i t.ex. ljumviken var länge också på reträtt, sedan stugorna sålts till nydala i början av 2000-talet. Väldigt länge så var flera av stränderna också i väldigt risigt skick. Gymnastiken brann ned. Macken drog från Obbola.

Mest påtaglig var nog ilskan kring allt detta vid 2014. Jag hade flyttat hem igen och kontrasten var påtaglig. Delvis gick man in i ett helt förändrat samhälle från vad man mindes. Delvis var det också en tidsperiod där mycket fortsatte att retirera. Inte minst nedläggelsen av SCAs sågverk i Holmsund. Kombinationen av åratal av nedlagda, nedbrunna och flyttade verksamheter med att se SCA flagga på halvstång brann i själen. Man vandrade bokstavligen mellan nedlagda verksamheter, överväxta tennisbanor, fallna vägskyltar. Vid tiden stod t.o.m. gamla kommunhuset tomt efter nedläggningen av kommundelsnämnden.  Personligen blev jag nedstämd över att se hur fackets lokaler i Obbola rivits. Ett ställe där jag hade kanske de starkaste barndomsminnena. I Mäster Erik kämpade vissa rörelser på och mindre verksamheter. Det som varit både pub och ett stort hotell hade blivit ett av många flyktingboenden. Det som varit Folkets Hus, den gamla logen, hade blivit privatiserat. Som avslutning på ”kulturhuvudstadsåret” las Holmsunds två fik, varav ett uttryckligen ett kulturfik, ned.

Här visade sig att kyrkan och de sociala rörelserna blev den starkaste motståndskraften. I den nedlagda kiosken så slog kyrkan upp en mötesplats. Länge höll olika sociala rörelser igång olika projekt de mörkaste åren. I Sandvik allierade de sig med t.ex. Hazeland som etablerat sig i de gamla industrilokalerna. Mäster Erik levde upp. Kvartersloppisar vägrade hänga med huvudet. Bagarstugan återkom till Holmsund. Åjo. Nog fanns folks engagemang kvar.

De senaste åren har tendenserna tyvärr ändå fortsatt. Swedbank i Holmsund har flyttat. Biltvätten i Obbola lades ned när fabriken växte. Förmansvillan är nu vigd åt migrantarbetarna som bostäder. Stora planer har presenterats från privata bostadsbyggare. Ingenting har hänt. Politiken kämpar på men väldigt lite har hänt i gamla frågor som t.ex. järnvägsövergången. Några positiva nedslag är dock utbyggnaden av hamnen samt att det ändå byggts lite, om än långt ifrån vad det talats om. Skillnaden från 2014 är i alla fall känslan att dessa orter numera kämpar. De accepterar inte bara sitt öde. Nackdelen är att det kommer löften som ännu måste bli verklighet för att betyda något. Sedan kan man alltid fråga sig om vad t.ex. en utbyggd hamn betyder för lokalsamhället. Förr hade det nog betytt mycket. Men i likhet med en dubbelt så stor fabrik i Obbola är de reela effekter på 2000-talet litet. Sjömännen kommer som bekant inte in till samhället längre. Jag tror till och med sjömansstugan är stängd.

Allt är såklart inte bara Umeås fel i varför samhället har förändrats. Visst är en påtaglig anledning till varför mycket av detta flyttat och förändrats just att vi befinner oss nära ”Norrlands stockholm”. Men det är inte hela anledningen. Den största anledningen har såklart med bolagen att göra. Delvis så har de ”effektiviserat” i omgångar. Sandvik lades ned under 70-talets centraliseringsvåg. Holmsund lades ned 2014 med liknande argument. På obbolasidan har fabriken å sin sida fördubblat sin produktion men samtidigt är det allt färre i byn som jobbar på fabriken. Det blir allt mindre varseljackor bland de boende. Samtidigt dominerar fabriken allt mer samhället. Det är djupgående förändringar i samhället. Även om SCA ska ha en stor eloge för utomhusarenan i Obbola och dess historiska insatser för t.ex. Olasjöhallen så är det märkbart att 1990 så befann sig fortfarande t.ex. Västerbacken som en del av fabrikernas värld. Då dominerade fackföreningarna hela orten. Idag är det eldsjälar, lösa nätverk, som ersatt de röda fanorna. Inte sällan med en och annan från facket. Det märks också att industrierna är längre från oss numera om vi ser till exempel till nedläggningen av Kamratvallen. En fotbollsplan som alltid funnits på bolagets mark fick helt enkelt maka på sig. Något sådant var otänkbart för några år sedan. Tack och lov så gick SCA själva in och bekostade rivningen har jag hört. Annars hade det knäckt IFK.

Obbola och Holmsund skiljer sig dock allt mer från varandra, samtidigt som de också liknar varandra allt mer. Numera lockar orterna allt fler av olika demografier till sig. Det beror på att för första gången någonsin så arbetar folk i huvudsak i Umeå. Alla delar därför att Umeå är centralorten. Ändå blir utslaget lite olika beroende på vars man bor. En inflyttad medelklass dominerar nu t.ex. Obbola på ett sätt som vore omöjligt att tänka sig ens 1990. Gubbarna med mustasch har blivit märkbart färre. Samtidigt har Holmsund på vissa stället förråats och är fattigare än någonsin. Även om man bör säga att järnvägen fortfarande idag delar samhället på vissa sätt där de riktiga höginkomsttagarna samtidigt också hittas på Holmsundssidan. Vi är alltså mer lika varandra. Vi sitter på samma bussar och åker i samma bilkaravaner. Men skillnaderna känns också mer påtagligt, socialt.På så sätt har orterna börjat en resa in i en ny era. Från bondesamhälle så var vi industrisamhälle i 100 år, först nu så är vi samhällen där våra yrken och levnadsöden spretar betydligt mellan varandra. Vi är därför på vissa sätt, mer främlingar för varandra än någonsin.

Slutligen kan man inte annat än att påpeka hur automationen i bredare bemärkelse har påverkat samhället. När man i förskoleåldern 1989 invigde obbolabron kunde ingen ens föreställa sig effekterna av e-handel, e-service och e-sport. Om det är något som påverkat livet i stort så är det väl just detta. Ungdomar omprioriterar fritiden. Bank- och post förlitar sig på onlinetjänster. Systembolag klarar sig via ombud. Paket lämnas på ICA eller vid dörren. Om samhället förut var forumet mellan medborgarna så är det idag facebookgrupperna. Otänkbara saker 1990. Det sociala livet är förändrat i grunden vilket bland annat nedläggelsen av alla sorts fik och caféer pekar på. Samt dessa ständiga kamper att få folk engagerade i föreningarna.

Men visst har också politiken gjort sitt i negativ bemärkelse. Förlusten av en närpolis tillhör ortens verkliga problem och måste tillskrivas den s.k. ”omorganiseringen”. I likhet med hur det alltid varit historiskt så är dock politisk enigheten total på lokal nivå om dumheten i detta. Som känt är att orten politiskt må dominerats av socialdemokratin, till höger har fp och C funnits, till vänster VPK. Men kommundelen har under sin politiskt verksamma tid dominerats av koncensussträvandet. Det innefattar nästan alltid en viss irritation på rikspolitiken. För första gången på 100 år verkar också det politiska rubbas lite, då SD fått starkt fäste i t.ex. Holmsund. Dock utan några representanter. Symptomatiskt kan man notera att kommunisterna numera är få i kommundelen. Lokalt är det svårt att beskylla något parti eller företrädare för att samhällets surdegar aldrig lösts. Lika eniga som folk verkar vara på orterna om att saker måste göras. Lika stor enighet mellan partigränserna verkar finnas i Umeå. Det hela blir en mer geografisk, än politisk, fråga.

För att avsluta med några positiva ord om förändringarna bör man påpeka att samhället idag ändå lever på. Det kämpar vidare. Där det funnits småkiosker uppträder idag istället en levande loppiskultur. Gamla kulturområden som Salteriet tillhör länets absolut mest vackra och levande områden sommartid. Föreningar som Nätet kämpar på med sociala arrangemang via Folkets Hus. Västerbacken bjuder på en unik kulturmiljö med sitt museum. Föreningar som OIK Cykel, Hembygdsföreningen och Holmsund-Obbola kultursällskap är nog bland länets starkaste föreningar. Författare skriver om orterna. Historiker fortsätter intressera sig. Småbarnsföräldrar tar sig ändå ork att engagera sig i föreningar och i samhället. Livet må vara förändrat i grunden från de spillror av minnen man bär med sig, barndomen är ju alltid så mycket lyckligare, och samhället fortsätter förändras. Men det är få jag känner till som accepterar en lott som någon form av spökstad för umeåpendlare. Mellan sprickorna kämpar småföretag, föreningar, medborgare och arbetarrörelsens idealister vidare för en levande bygd. Uppdraget nu handlar mer om att lära de här invandrarna från Teg, Carlshem och andra orter som vant sig vid centrumlivet, i den mån ett centrum i Umeå finns kvar, att här ute får man ta tag i saker själv. Ett av de mer glädjande exemplen är såklart t sommardrivna caféet vid badstranden i Byviken.  Och att tappra själar fortfarande håller öppet ljumviken. På sommaren lever som bekant, hela bygden upp. Vintertid så måste skoterföreningen nämnas samt det enorma arbete privatpersoner och individer lägger på att ploga och skotta upp skidspår, hockeyrinkar och skoterleder för alla i samhället. Fantastiskt.

En av de trevligaste liknelserna kan jag göra är den s.k. thaivagnen. I flera år var det bara en liten husvagn. Mitt i mer eller mindre ett ruinlandskap. Ägarna hade då nyligen hjälpt de strejkande bärplockarna 2013. Idag är det en restaurang. Intill finns ytterligare ett matställe. Bakom den tronar Hazeland upp sig. Granitföretaget verkar gå bra. Det lilla området i Djupvik börjar sakteliga förändras. Till det positiva.  Och för första gången kan få tag på annat än pizza i orten. Det är ju nästan en revolution. Sen kom det dessutom ett sushiställe till den gamla nedlagda macken! Sen 2014 så kan man numera få tag i både thai, sushi och hamburgare i Holmsund. Det är något för historieböckerna i detta djupt präglade, ibland lite väl dramatiska, pizzaland. Vad har hänt mer. Jo men FONUS har ju faktiskt tillkommit på orten. Så nog kämpar orterna på. Även om man kan bli lite nedstämd över att se en sådan här karta.

(nota bene: Efter publicering har jag fått information om att även Hazeland nu vet lagt ned. Ett offer för pandemin. Hoppas den gamla industrilokalen kommer till bra användning för annan aktör)

Jag skriver min nästa ledare den första dagen på nästa år så därför tänkte jag dela med mig av följande tankar. I förhoppning att det plockas upp av andra ledarskribenter i Västerbottens Folkblad eller för den delen Västerbottens-Kuriren

Krisen ingen talar om: Läkemedelsbristen

Det pågår en kris ingen talar om. En kris som bara de drabbade känner till. Just nu saknas det över 5 000 läkemedel i Sverige om man får tro vissa tongivande insatta som jag talat med. I media sägs det inte mycket, även om t.ex. Synskadades Riksförbund och finsk media pratat om problemet. Vissa radioinslag kan också hittas t.ex. på P4 Jämtland. Av allt att döma så är detta ett globalt problem för alla länder som saknar inhemsk produktion i större omfattning. Vissa regioner har påtalat bristen. I branschtidningar som Läkemedelsvärlden framgår dock en tydlig bild – det blir värre innan det blir bättre. Läkemedelsbristen – de så kallade restsituationerna – ökar.

I huvudsak beror problemen på följande. 1990-talet och det påföljande början av 2000-talet var tron på just in time och de globala värdekedjorna enorm i västeuropa. Idag görs majoriteten av medicinerna i antingen Indien eller Kina. Som bekant skakas Kina av både inhemska protester av olika slag samt pandemirestriktioner. Samtidigt har den globala handeln rasat ihop som resultat av kriget. Alla sorts leveranser har fördyrats och tar längre tid. Kemiska komponenter och produktion har slagits i spillror bara under året. Alla som besökt ett vanligt apotek och velat köpa alldagliga receptfria mediciner kan känna igen sig i att höra att det är ”restnoterat”. Alltså någonstans i transportkedjan eller på fabrik någonstans.

Det är väl en sak om en beställd dator eller telefon tar några månader extra innan det kommer fram. Eller för den delen om det är något av apotekens mer, vardagliga, varor. Det är en helt annan sak när sjuka barn och gamla släktingar inte får den medicin de behöver eller när intensivavdelningar helt plötsligt står utan läkemedel.

Den här samhällskrisen pågår utan någon politisk debatt i ämnet. Politiken behandlar restsituationen på läkemedel som om det vore vilka varor som helst. Som om ”marknaden” alltid har rätt. Även när det gäller kritisk medicin. Så är såklart inte fallet. Medicin måste säkerställas om vården ska kunna upprättahålla dess styrande lagar och målsättningar. Därför borde den här krisen vara i absolut centrum av debatten precis som den övriga samhällsberedskapen och krismedvetenheten har ökat de senaste månaderna. Vår vårdkapacitet är knappast mindre viktig än vår förmåga till att producera mat, energi, försvar eller andra vitala delar av vårt samhällsförsvar.

Frågan blir också vilka samhällskostnader och situationer som skapas när t.ex. antidepressiva tar slut eller för den delen olika former av stämningsstabiliserande eller smärtstillande mediciner. Eller för den delen olika komponenter till cancerbehandlingar. Situationen är således akut, men än talar ingen om det hela.

Inte minst öppnar ämnet upp diskussionen om vad vi ska producera här hemma, vår självförsörjningsgrad, och hur vi ställer oss till t.ex. ”just in time” och tron på global handel. En hypotes är väl att det kanske är just därför ingen vågar lyfta upp frågan till debatt. Det bjuder in till att vi måste ifrågasätta till alldeles nyligen heliga uppfattningar om utbud och efterfrågan. I hate to tell you. Men drömmen om den fredliga globala världen ligger just nu sönderskjuten av ryskt artilleri i skyttegravarna i östra Ukraina. Ingenting pekar på att just denna kris ”per automatik” löser sig. Kriser kräver agerande och jag hoppas fler tar upp ämnet till debatt. De som har mer tid kan säkert ägna mer tid åt att gräva i ämnet och finna att här finns det något vi glömt tala om.

S. Elebro

Det har varit ett ganska turbulent år i det annars så fridfulla Obbola. Anledningen är nämligen att det förekommit en hel del vandalism och frågar man runt bland föräldrarna så riktar sig blicken mot snubbar i högstadieåldern. Det är väl i sig ingenting ovanligt. Sådant sker. Det som däremot kan kännas frustrerande är det rent politiska till varför det finns fler förutsättningar för det hela än nödvändigt.

Det är nämligen så att ungdomsgården i Obbola är öppen för ungdomar upp till 17 års ålder. Sedan blir det stopp och ungdomarna driver således runt tills de antingen börjar i gymnasiet, flyttar eller helt enkelt kommer upp i åldern för att skaffa sig fler intressen. Åldern 17-19 år bedöms generellt vara år där man befinner sig mellan olika världar. Tyvärr är det också åren som mycket ofta definierar vars man tar vägen.

Umeå Kommuns nuvarande strategi för att nå ungdomar i glappet är att ungdomarna ska åka in till Umeå och hänga på antingen Hamnmagasinet eller uppe på Ersboda.

Man kan tycka att det är lite väl optimistiskt av kommunen att ungdomar ska röra sig flera mil för att hänga. Särskilt då dessa platser också stimulerar till vissa former av umgänge som kanske inte passar alla. Ungdomskulturer formas självklart av de orter där de uppträder. Det är den här konstiga ”Umeåcentralismen” som spökar här igen. Varför skulle folk lockas bara för att man har något i centrum?!

Förr om åren var det, som jag förstår det, öppet även för ungdomar i åldern 17-18 att hitta på saker mer lokalt ute i kommundelsnämnderna på våra ungdomsgårdar, Alcatraz och Ropstugan. Sedan några år tillbaka får jag till mig så är det helt enkelt inte tillåtet längre. Jag kan såklart inte alla turer runt det. Jag får utgå ifrån att vad jag hör är sant.

Klart, en viss procent, av ungdomarna därför bara mer drar runt. Det är i den alienationen som ett och annat också händer. Man kan också säga att fler ungdomar än troligt annars är uttråkade idag än förut. De känner sig exkluderade från Umeå Kommuns centrala satsningar och de kommer inte in lokalt för att hitta på något. Banden till någon lokal ungdomsverksamhet är helt enkelt kapad. En lösning på problemet vore såklart att ute i kommundelarna så skulle man kunna arrangera riktade arrangemang från ungdomsgårdarna. Men det får man alltså nu inte.  Det vore enkelt rent politiskt, ett nämndsbeslut, kanske till och med Kommunfullmäktige. Men det kräver intresse för kommundelarna och politisk samsyn, samt ekonomi. Som det är idag bär t.ex. cykelföreningen kostnaderna när de får sina vindskydd nedbrända.

Jag vet att ABF tillsammans med Föreningen Nätet nu kollar på olika sätt att ”täppa till” denna lucka med t.ex. utomhusbio, bilträffar osv men det hela skulle såklart vara betydligt mycket enklare om politiken kunde fatta ett beslut där ungdomar upp till 20 år i kommundelarna fick ta del av organiserad ungdomsverksamhet. Då finns mer medel att tillgå. Det tillsammans med livaktigt föreningsliv, inom bland annat Obbola IK, skulle tillsammans göra mycket för den lokala tryggheten och lugnet. Eller helt enkelt: Desto mer sätt man kan fånga upp ungdomar på. Desto bättre.

I år köpte jag mig Tomas Silfvers nya bok ”Holmsund och Obbola förr i tiden” som julklapp åt mig själv. Jag och Tomas har under åren haft en hel del kontakt. Bland annat i mitt egna nedtecknande om den radikala arbetarrörelsen i skärgården som jag skrev om i Obbolakrönikan 2021 (den köps av Obbola Hembygdsförening). Tomas har nämligen till skillnad från många av oss andra som närmat oss den lokala historien varit placerad för oss på ett ovärderligt ställe, Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Den här boken är resultatet av åratal av efterforskningar i KB:s enorma arkiv där Tomas suttit och slitit med efterforskningarna, lite nu och då korresponderades med oss utanför. Resultatet är ett imponerande person, och till viss del, händelseregister på över 300 sidor. Även om jag såklart, med mina perspektiv, saknar en och annan från arbetarrörelsen så lyckas Tomas med bedriften att göra ett brett grepp över Holmsunds och Obbolas historia där vi får följa över 50 personers levnadsöden och bidrag till samhället mellan 1900 – 1974. Till min stora glädje så introducerar också Tomas även för erfarna läsare nya karaktärer och öden vilket ytterligare vidgar vyerna över våra samhällens 1900-tal.

När jag kommit ungefär hälften av boken så kan jag konstatera att ytterligare en pusselbit har blivit lagd om skärgårdens historia. Även om man är helt ny till ämnet eller ser detta som en nödvändig och välskriven komplettering så fyller boken en roll och är läsbar, med god disposition och gör sin rätt med de övriga standardverken om vår lokala historia. Min förhoppning blir såklart att Tomas gör ytterligare en upplaga då jag tolkar det som att den som släpptes nu i fredags och lördags redan har sålt slut. Jag hoppas t.ex. att Obbola Hembygdsförening hunnit köpa ett och annat exemplar för vidareförsäljning. Jag vet också att Tord och Tomas diskuterar exemplar till sågverksmuseumet. I den mån boken kommer säljas online så bör man vara snabb på att beställa sitt exemplar!

Kontakt med Tomas Silfver, det kanske finns några exemplar kvar, görs på [email protected]

Några slutord som sträcker sig utöver boken kan väl vara på sin plats. Få ställen har blivit så omskrivna som Obbola och Holmsund. Delvis har vi haft en livlig social historia samt en stark arbetarrörelse. Delvis har vi funnits nära Umeå Universitet och dess folklivsforskare. Vidare har vi i modern tid både en enormt starkt Hembygdsförening i Obbola samt flera brinnande karaktärer (om än ej förening) i Holmsund. Läslistan kan således göras längre än på många andra ställen och från 1960-talet och framåt har Holmsund och Obbola producerat böcker, forskarrapporter, essäer och andra artiklar av intresse.

Det är få förunnande att ha fått sin historia så livligt nedskrivet. Vi har också på orterna flera stycken föreningar som idag är över 100 år gamla, inte minst de socialdemokratiska partiföreningarna och trädgårdssällskapet. En komplett läslista gör sig dock ingen nytta här. De har nämnts förut flera av dessa böcker. Vidare finns det också film online från bland annat Öppna Holmsund som rotat i arkiven. För att citera någon smart ”Vad historia betyder? Ingenting…. och allt”

Den uppmärksamme kan också notera att undertecknad nu 2023 tar över ordförandeskapet i Västerbackens Sågverksmusuem. Min ambition blir att delvis ordna några interna göromål, men kanske framförallt, att mer aktivt göra muséet kändare för skolor, politiska partier, fackföreningar och allmänheten samt stärka samverkan lokalt med andra föreningar. Det är en guldgruva som gör vår historia levande genom utställningar, föremål, fanor och våra fantastiska trämodeller över gamla Holmsund och Obbola. Där finns också stora delar av den historiska litteraturen att läsa på plats. Jag skulle drista mig till att kalla det unikt i att presentera det norrländska arbetarsamhället under 1900-talet.

Slutligen vill jag påminna om att Föreningen Nätet i Obbola, som hanterar bland annat Folkets Hus, fortsatt söker personer intresserade att sitta i styrelsen 2023-2024. Några starka kandidater är redan aktuella men det finns platser kvar både att nominera sig själv eller någon annan till styrelsen, eller till att skriva upp sig som en mer aktiv medlem och stå till styrelsens förfogande. Det är bara att maila mig på [email protected]

Det här har den nya regeringen lyckats med (än så länge) på två månader.

– Diskriminera Norrland gällande elpriserna. Idag har vi dyrare elpris än när diskussionen om elkompensation drog igång i höstas då södra sverige hade sina höga elpriser. Trots att vi har strukturellt lägre löner, längre vintrar och kallare klimat så får vi inte en spänn för att klara av utmaningarna i vinter. I verkligheten får förskolor i norrland inget stöd medans stora slottsägare i söder kammar hem hundratusentals kronor i retroaktivt stöd. Självklart vore det absurt om någon påpekade att det här med elmarknad är förlegat.

– Reseavdrag. Mest mil per bil sker i Stockholm av alla ställen. Det nya reseravdraget kommer framöver enbart gälla bilister vilket i huvudsak landar i stockholmarnas fickor även om vi, bilister, i norr kanske får ut någon spänn. På strukturnivå så kommer dock Stockholmarna få huvuddelen av bidraget (ja det heter bidrag, inte avdrag)

– Regeringen jävlas med marknaden. Den nya höger(!) regeringen har på rekordtid också börjat jävlas med diverse kapitalister som har stora investeringar i norr. Mest märkbart är vindkraftsindustrin som i huvudsak bygger i norr då allt överklagas (till och med vindkraft till havs!) i södra Sverige. Det påverkar jobben negativt. Oron bör vara stor hur regeringen gömda bakom politiska floskler eventuellt kommer påverka nyindustraliseringen i stort som i norr har ett värde idag kring 1500 miljarder kronor. Det här är ett strålande bevis på hur marknaden ställt om i frågan om den gröna omställningen, men inte politiken. Man höjer lite på ögonbrynet åt att det nog finns en hel del kapitalister som idag önskar tillbaka en socialdemokratisk regering. Den krävde åtminstone bara skatt och satt inte och jävlades med planer, investeringsstöd och strukturfonder.

– Floskler. I realiteten avgör EU kring 90% av lagarna i Sverige. De utspel som sker, framförallt om klimat, bör genomskådas för vad det är. Prat. Tar vi reduktionsplikten för drivmedel t.ex. så är det EU som sätter nivån, inte svenska parlamentet. Således kan eventuella löften nästan helt bortses ifrån. Den ”miniminivå” som man pratar om kan mycket väl vara mycket högre än idag när EU gjort färdigt sitt betänkande inför 2050. Klimatpolitiken avgör nämligen EU. Inte Kristersson.

– Bensin och diesel priset. Av mellan 5-10 kronor billigare bensin så blev det bara 40 öre. Redan före valet sa de mer kunniga att det är spel för gallerierna att gå ut och lova saker. Priset på drivmedel påverkas av kriget i Ukraina och en generellt mindre åtkomst av olja globalt. Inte av vem som styr i regeringen. En realistisk politik vore att försöka hantera ökningarna och kolla på alternativ och ytterligare elektrifiering samt billigare elbilar. Det realistiska är att under denna mandatperiod så kommer drivmedelspriserna ökat markant och elektrifieringen som alternativ avta (eftersom bolagens etableringar försenas)

– Före och efter valet. Det här börjar ju bli en parodi. Som Johan Persson sa ”Före valet säger man en sak”. Senaste kappvändningen rör Ebba Busch som nu helt plötsligt kan erkänna att kriget i Ukraina, visst, påverkar prisökningar i samhället. Från att stå och vifta med dammsugare och korvar i debatterna så kommer tipset nu att man ska använda ullunderställ i hemmet. Det kanske ändå inte var ”sossepriser” Ebba?

– Kärnkraften. Kärnkraftsmarknadens svar på regeringens fria fantasier får tala för sig själv. ”Nej nej nej nej”. Någon ny kärnkraft är inte realistisk före 2030-talet. Jag är för kärnkraft. Men de flesta, förutom våra styrande, verkar förstå att man inte kan bygga ny kärnkraft på 100 dagar. Det går inte ens på ett eller två år. Inte ens om de skulle subventionera kärnkraften kraftigare än den övre medelklassen.

– Det blev inte kostnadsskydd heller för den delen.

Resultatet än så länge för den nya högerregeringen i en tid av extrem inflation över hela brädet, dyrare räntor och åtminstone sju pågående samhällskriser pekar på att det är en sällsynt inkompetent regering som nu med största sannolikhet kommer få hantera en ökad arbetslöshet. Det känns otroligt tryggt att en regering som kastar ut pengar kors och tvärs, samtidigt som Riksbanken höjer räntorna, ska lämnas att hantera den mest komplexa samhällssituationen sedan sent 1800-tal. Men oroa er inte. Nästa år när lönerna ska förhandlas kan vi nog räkna med att det inte är krig, politisk inkompetens, internationell handel eller giriga företag som skapat inflationen. Ty ansvaret vilar på oss löntagare som nu krävt HELA FYRA OCH ETT HALV PROCENT för att möta prisökningarna. Givetvis bär vi inflationsansvaret, vem trodde något annat!!

Man kan ju i alla fall trösta sig som västerbottning med att ”folkets företrädare” i Sverigedemokraterna är konsekventa i alla fall. Den nya riksdagsledamoten för Västerbotten, Pontus Andersson, har nämligen börjat skicka in motioner (som de gör vid den här tiden på året). Vi i norr kan glädjas över det brinnande intresset för Norrland och våra levnadsvillkor. Nu jävlar ska höjdarna få se! Det är ju bara att läsa rubriken ”Ett paket för Skåne – en utbyggd skånsk infrastruktur för framtiden”.

Vi vilar i trygga händer kamrater!

(delar av denna text ska läsas med djup spydig ton)

Tomas Silfver har nu snart färdigställt sin nya bok om Holmsunds och Obbolas historia. Det är som en fortsättning på tidigare böcker som kommit från andra författare de senaste åren och sträcker sig till införlivningen i Umeå kommun och bildandet av Holmsunds kommundelsnämnd 1973.

Då det kommit ett antal böcker de senaste 10 åren så har Tomas tagit sikte på det som kan ha missats och personer som kan ha förbisetts.

Personligen ser jag fram emot ytterligare en bok och sitter själv på en idé om att intervjua gamla ledamöter 1973-2014 så kommundelsnämndens historia också sparas

Nedan hittar ni information från författaren själv och hur du förbeställer boken!

”Nu är den klar att beställa boken ”HOLMSUND OCH OBBOLA FÖRR I TIDEN – PERSONER OCH HÄNDELSER 1900-1960”.

Den innehåller 57 kapitel om olika personer och händelser under denna period i skärgården. Du kommer att kunna få läsa om bland annat Kay Wiestål, Kjell-Olof Feldt, Curt Söderström, Sten Forsén, barnkoloni verksamheten i Täfteå samt kvinnor som varit med om olika strapatser i Kina och Sydafrika. Boken är på drygt 300 sidor och innehåller 80 bilder från olika tidsepoker. Boken avslutas med ett kapitel om olika historiska notiser i Obbola och Holmsund år för år under perioden 1900-1973.

Vi har ett specialpris på boken på 290 kronor för de som förbeställer den nu och som bor i Holmsund eller Obbola. Den beräknas vara lagom till i mitten på december månad. En perfekt julklapp till den som vill veta mer om sin hembygd. Du beställer boken genom att skicka ett mejl till [email protected] med ditt namn och kontaktuppgifter.

Sista beställningsdag är måndagen den 7 november 2022.

Detta är enda gången som boken kommer att säljas i Holmsund och Obbola. Den kommer sedan att finnas till salu i en begränsad upplaga på en internetbokhandel och förmodligen hos bokhandlare i Umeå. Bor du i andra delar av Sverige och vill försäkra sig om ett exemplar via internet bokhandeln kan du också meddela mig. Hur mycket priset inklusive porto kommer att bli då är inte klart, men den kommer att kosta närmare 400 kronor då. Har du frågor är du välkommen att höra av dig på tel nummer 0730 – 675748. Boken kommer att kunna avhämtas i Holmsund när den är klar.

Med vänliga hälsningar

Tomas Silfver, författare tel 0730 – 675748″

Med stor glädje kan vi notera följande:
1) I morse påbörjades akuta reparationer av Obbolabron. För att fixa de mest akuta hålen. VK har också nu på morgonen släppt en artikel som bekräftar insatsen.
2) Massa grannar och boende har kontaktat Trafikverket direkt som fått redovisa sin plan för att lösa problemen långsiktigt.
3) Över 740 stycken skärgårdsbor skrev på en protestlista på tre dagar. Detta innefattade även att ideela krafter ställde sig vid konsum och samlade in namn med paddor, massa folk ringde trafikverket, flera politiker blev kontaktade. Folk käbblade inte om det nyss avslutade valet utan slöt upp tillsammans.

I och med att akuta reparationer har påbörjats har jag nu beställt efter listan i sin helhet tills imorgon från Skiftet och då kommer vi skicka in den som påminnelse och markering. Om det skrivs på i denna takt som skett de senaste dagarna kommer vi vara över 800 st som markerar vårt ställningstagande till Trafikverket. Har du inte skrivit på så är det en bra tid att göra det nu.

För att citera nuvarande S-ordförande Anneli Andersson:
”Ett kvitto på att folkrörelsen är det starkaste vi har att tillgå.”

Jag vill också poängtera att kontakta mig med tack och dylikt är lite väl tilltaget. Det är väl kul men tacka er framförallt er själva!

Nu fortsätter vi slå vakt om Obbola och Holmsund! Tillsammans!

Fredagsnatt så såg jag ett inlägg från en granne. Skicket på Obbolabron hade kokat över igen hos en av de boende. Han var inte den första och knappast den sista som med rättmätig vrede kört ”slalom” de senaste månaderna. Numera åker jag mycket buss och noterade med skräck första gången även bussen körde i fel fil bara för att undvika groparna och mötande trafik.

I diskussionen vi hade som följde så enades vi om att försöka skapa en gemensam protestlista. Han behövde lägga sig å sova (det var natt) så jag satte mig och knåpade ihop något – jag är ruskigt dålig på att sova.

Natten mellan fredag och lördag så släppte jag kampanjen via skiftet. Jag trodde inte det riktigt skulle få fart om jag ska vara ärlig.

Under ett dygn har nu över 400, i skrivande stund 480, boende i Obbola och Holmsund skrivit på protestlistan. Det understryker med kraft vilket problem obbolabrons bristande underhåll leder till.

I slutet av veckan skickar vi in den.

Skriv på du också!