För varje dag snön håller sig borta blir jag lite muntrare. Visst, det blir mörkt och tråkigt och en jul utan snö kan nog ge många panik. Och allt det här håller jag absolutmed om i grund och botten. Men för mig personligen blir livet så mycket enklare utan snö. Det är dels så att rullstol och snö inte går så bra ihop. Numera spelar dock det mindre roll då jag bara har en arm att köra med och är ute väldigt lite. Men ett annat bekymmer är min hiss ute vid bron. Den och dess givare och annan teknik kan omöjligt ha blivit informerad om att företeelserna snö och is existerar. Och har man en gång suttit i i en hiss som fastnat halvvägs ner i minus tio och snöyra då samtidigt hiss-service-firman är i Vännäs, så kan man hålla sig för skratt.

Så ni får ursäkta men jag fortsätter hoppas på en snöfattig mild vinter.

För övrigt närmare sig den riktiga pensionen. Några få månader kvar. Jag gissar att jag har samma känsla av overklighet som nog rätt många har. Men alternativet – att inte hinna uppleva pensionsdagen vore ju oändligt mycket sämre. Och tyvärr kan jag notera att inte så få slutar livsresan tidigt. Från min högstadieklass, till exempel, är det så vitt jag vet fyra av killarna som dött. Nej, det var onödigt dystert. Tänk på Joe Biden som ställer upp i nästa presidentval trots att han väl närmar sig 80. ”Den andra” kandidaten är ju också gammal men honom pratar jag helst inte om.

Dialys. Väldigt mellan tummen och pekfingret har jag gjort strax under 1000 behandlingar. Och följaktligen  ätit 1000 mackor eftersom vi får fika under behandlingen. Och tillbringat runt 2500 timmar i behandling. Ja det blir häftiga siffror. Jag hoppas min chefsassistent har det bra i Los Angeles dit hon drog i veckan. Förmodligen något varmare än här trots att vi har det milt för årstiden.

Hur kommer det sig att en proffskamera, laddad för  tusen exponeringar, plötsligt är fullkomligt tom på ström? ,Detta då kameran lyftes för att ta några bilder på ett känt spökhus…Hade aldrig hänt vare sig förr eller senare.

Vi fortsätter på temat ”oförklarligt”…

Det här utspelade sig för många år sedan, på 80-talet gissar jag. Jag befann mig på Lekbiten tillsammans med två vänner och deras  bäbis. Vi strosade runt och tittade på de föremål som första barnet kan tänkas vilja ha. Allt var precis som vanligt. Men plötsligt hände något som jag varken då eller senare kunnat förklara. Plötsligt sträckte jag fram handen mot barnvagnen. Och inte bara det – jag stack in två fingrar i munnen på flickan! Men det var en oerhörd tur för jag kunde dra ut en stor prislapp som hon kommit åt någonstans och börjat tugga på. Jag vet ju inte vad som hade hänt om hon fått fortsätta tugga men ”något” ville i alla fall att jag skulle få ut den. Jag har funderat sedan dess på vad som styrde mitt handlande men inte fått något svar…

De senaste dagarna ska ju ha varit ovanligt spökiga. Det är dock inget jag märkt men onekligen kunde ju mörkret och dimman ge många sådana möjligheter. Det var faktiskt en sen kväll vid ungefär den här årstiden jag upplevde något jag inte riktigt kunde förklara. Jag hade varit på jobbet i något ärende sent, runt 11-tiden. Jag gick ut en bakväg som var närmast då man skulle till parkeringen. Den öppnade också mot en lång ”industrigata”  på baksidan av Volvo. Jag tror jag höll på med något som krävde min uppmärksamhet men kastade en snabb blick längs industrigatan där jag såg tre personer som närmade sig genom kvällsdimman.  Men efter en snabb blick släppte jag dem för att titta på det jag höll på med några sekunder. Då jag tittade upp igen var de spårlöst borta! Då jag såg dem var de alla klädda i vad som såg ut som trenchcoats. Och vad värre var att jag insåg att de borde varit  närmare tre meter långa…Och var de tagit vägen under de sekunder jag släppte dem med blicken  var omöjligt att förklara.

…för november. Men än ser det lovande ut. Milt och ingen snö de närmaste dagarna. Snö i sig har jag inget emot. Men det är inget rullstolsväder och min lyft ute vid bron är känslig för nederbörd. Och har man en gång suttit i en hiss där grindarna gått i lås utan att komma någonstans, dessutom gärna i minus 15 och snöstorm då hiss-servcefirman är i Vännäs är det nog lättare att förstå den oro jag kan känna. Vintern är helt enkelt inte min årstid.

Annars är det väl bra. Allt såg bra ut på senaste ronden på dialysen, jag har betalt restskatten och prognosen inför den riktiga pensionen ser bra ut. Så nu är det väl dags att tvärdö enligt norrländska principer. Skämt å sido har jag nog tänkt var med ett bra tag till. Kunde Jerry Lee vara med till 87 efter det stentuffa liv han levt (för övrigt samma ålder som mina föräldrar uppnådde) så ska väl jag lyckas.

Men det finns ju inga som helst garantier. Herr Supersund kan tippa vid 52 medan rök o grogg Nisse är med till 92. Det vet man inte förrän efteråt. Men kanske har jag tänjt på livslängdssnöret redan? Jag träffade en person inom landstinget som jag inte träffat på en del år. ”Lever du än?” utbrast personen förvånat.

Så är det. Dag två med den nya regeringen. Och det verkar lovande. NOT!!! Buschan deklarerar att någon subvention av elpriser inte är aktuell. Medan företagare och privatpersoner särskilt i södra Sverige vänder näsan i vädret. Jag kan villigt erkänna att jag nog inte fattat att vi redan är mitt i krisen, inte förrän jag såg ett inslag om de långa köerna till matutskänkning i Skellefteå.

Förr pratade man med bister humor om att dra tiggarkälken. Någon sådan är inte aktuell men familjer och enskilda som aldrig behövt stöd står nu i kö för billiga varor som delas ut.

Nu drar sig klockan mot fyra (på morgonen) och det är dags för en tupplur. Gonatt!!!

Ja, härom dagen fyllde jag i papperen som Pensionsmyndigheten ska ha för min pensionering om fyra månader. Och det känns lika smått overkligt som för många andra. Men jag är också glad som läget är nu. Glad att jag inte har ett hus som jag är skyldig tre miljoner på till exempel.  Glad att jag inte bor i villa eller driver ett elintensivt företag i Skåne. Och många andra anledningar. Det kommande året blir intressant. Tja, det är blir ju lite magert men det får räcka för idag…

I min relativa ungdom, det vil säga före operationer, strokar och annat trevligt var bilskruvande en del av vardagen.  Vid det här tillfället skulle jag byta ett framhjulslager på den Audi jag körde. Åkte till jobbet lite tidigare, pallade upp bilen på parkeringen, rev loss fjäderbenet och gick in för att byta lagret under kvällen. Det var för övrigt ett lager som satt som själva…, fick använda Volvos storsta press för att få ut det. Efter jobbet ut till parkeringen för att snabbt trycka dit fjäderbenet. Och allt gick planenligt. Först i alla fall. Men till saken hör att vår parkering hade grusunderlag då. Och mitt i bytet tippade bilen! TYVÄRR precis då jag hade ena handen, iklädd vit bomullsvante, under bromsskivan. Jag slet förstås undan handen och väntade under några andlösa sekunder att vanten skulle färgas röd. Men som genom ett under hade jag varit tillräckligt snabb och kunde fortsätta utan en repa!!!

Så här klockan sju på morgonen slår det mig: Hårdrocksdebuten var inte alls med Motörhead, det var MYCKET tidigare. Runt 1973 nämligen. Jag och mina kompisar- en killle och två tjejer hade samlats för att åka på vår första logdans i grannbyn. Och någon hade lyckats få tag på lite brännvin!!! Då spelade tjejen vi var hos ”Smoke on the water” på maxvolym gång på gång (ja det var föräldrafritt). Jäklar så bra, tyckte jag.

Så var det med min hårdrocksdebut. Nu väntar dialys och sedan är jag ledig i två dagar.