Förra inlägget blev faktiskt bättre sett i ljuset av en timmes vila. Somnade när jag skrev det och kände mig oinspirerad som en rysk partimedlem under partikongressens sjätte dag. Men ni törs läsa det!
En tumör kan vara bra
Många av de datorer ni sitter vid är försedda med en återställningspunkt. Dit kan man åka med hela paketet av ettor och nollor och Blocketannonser och ömma kärleksbrev för att med några magiska knapptryckningar få allt att återgå till normalläget om det bara jäklas.
Jag har också en sorts återställningspunkt men ur en annan synpunkt. Före det hade livet i stort sett bara rullat på. Men efter det datumet har mycket omvälvande hänt. Det handlar om 19 augusti 2005 under den sena eftermiddagen. På ytan ser det mest ut som elände men jag ska berätta om alla fördelar med cancer och stroke i medelåldern.
Men vi börjar med en liten fortkörning…
Denna dag passerar jag förbi polisens laserpistol – och nästan över polisen – i runt 120 km/timmen på 70-väg. Jag skulle kunna använda spaltmetrar för att skylla ifrån mig, men faktum kvarstår. Jag körde åt helsike för fort. Vilket nog berodde på att jag alltid gjorde det. Statistiskt sett var det nästan otänkbart att en upprättad fartkontroll skulle registrera laglig fart hos mina bilar.
På något sätt är det då livet börjar förändras.
Körkortet blev indraget men bara i två månader. Bara det var en upplevelse för en kille som var så tydligt hopvuxen med ett bilsäte och vars värsta fasa var just att ”tappa lappen”.
Och fett lurad blev jag.. Min tro var att det i alla fall skulle befrämja hälsan. Jag har inte nämnt det men jag är hängiven typ 2 diabetiker sedan 1991. Det innebär bland annat regelbundna kontroller av en mängd värden. Efter två månaders tokknallande med säkert runt en mil varje dag visade det sig att mina värden för ovanlighetens skull INTE var så bra!!! Högt långtidssocker, ännu fetare än vanligt, blodtryck oacceptabelt. Surt! Och som varande allmän skamfläck griper man ju halmstråna… Jag hade länge bedyrat för omgivningen att mina kolesterolvärden var föredömliga. Men just den här gången hade de precis ändrat normerna för oss så att jag passerade gränsen då jag var tvungen att addera även denna medicin på min lista.
ASSURT!!!, eller hur?
Sen jag fått tillbaka körkortet använde jag farthållaren till och med på 30-sträckor…
Under vintern 05-06 var jag inte nära döden en enda gång. Men åtminstone fram till årsskiftet gick mycket energi åt till att växa in i rollen som bilförare igen. Och farthållaren blev min bästa vän. Jag som förr hävdade att mellan 120 och 160 var lagom glidarhastighet fick nu hjärtklappning och ångest om hastighetsmätaren visade 92 på en 90-väg.
Usch…det här känns poänglöst och trist. Min enda tröst är att nästa inlägg blir roligare.
Anyhow…19 augusti var det allt började. Från fortkörning över tumör i ryggraden för att slutligen landa i en stroke hösten 08.
USCH. Det här måste vara det tråkigaste och rörigaste jag någonsin skrivit. Undrar om jag ska dela ut ett pris om någon orkar läsa det?…
Men jag påstår att hela den här cirkusen inte bara är av ondo. Det har hänt en hel del bra saker de senaste 3,5 åren. 1. Alla fantastiska vårdmänniskor jag fått träffa. Både i Göteborg och i Umeå.. Och då kanske inte så mycket läkarna som visserligen alltid är duktiga och numera går bra att prata med utan främst alla undersköterskor och sjuksköterskor i ”första linjen” alltså närmast patienten. Skulle jag bjuda alla jag minns med glädje på fika så blev det en hel del. Och det var nog inte helt lätt alla gånger, som den stackars sjuksköterskan som efter min första natt på strokeakuten fick förklara för strokedrabbade mig att ”nej, vi har inte haft någon jättekanin som hoppat omkring här i natt, även om du tror att du hörde en”…Jag ser ännu idag hur hon håller på att explodera av skratt men lyckas kämpa sig allvarlig. Jag har legat på ett halvdussin avdelningar på Sahlgrenska och NUS så jag har träffat en del.
2. Alla medpatienter som berättat om sitt liv. I sjukhusmiljön, och på patienthotellet, där jag bodde i fem månader. Det ligger lite för nära i tiden för att berätta om enskilda öden, men de finns, tvivla inte på det.
3. Den eventuella kontakten med det som eventuellt ligger utanför vardagen. Ja, det övernaturliga alltså. Skyddsängeln jag fick förmånen att träffa. Den pragmatiske skrattar nästan ihjäl sig. Men jag undrar i alla fall…
4. Valutan för pengarna
Jag har betalat 80 kronor om dagen och en del av mina skattepengar för att få vård i mångmiljonklass och kringtjänster i form av mat och annat. Och ungefär 1,5 år i vården har jag aldrig bemötts annat än bra. Att ”måna om” är en riktig klyscha men detta måste alla politiker oavsett färg just måna om…
5. Assistenterna. Om någon hade sagt för fyra år sedan att jag skulle ha ett gäng personliga assistenter hade jag åtminstone övervägt att hoppa i sjön. Oj, så fel. De är obeskrivligt duktiga och trevliga. När din motorcykel slirar till och du kastas av och åker med ryggen före i en sten är inte ett liv med assistent det du ska frukta…
6. Framtiden är ljus. Det trodde jag inte alla gånger. Men om en vecka träffar jag sjukgymnasten och ska utforma ett träningsprogram Och min vänsterarm och hand är mycket bättre än direkt efter stroken.Jag börjar arbetspröva i morgon. Och kan snacka obehindrat, enligt logopederna. Och går lätt 50 meter med gåbord.
Så min återställningspunkt kan få bli 19 augusti 2010. Då ska jag helt enkelt vara så återställd som möjligt…
Nästa blogginlägg blir roligare.
Är DU en kändis?
Begreppet ”kändis” kan definieras på flera olika sätt. En nöjesskribent på någon av kvällstidningarna anser nog att en Emmy eller i alla fall guldbagge är lite miniminivån. Eller att du medverkat i någon dokusåpa. Lyckligtvis producerar alla våra kanaler fler kändisar än den samlade nöjesvärlden kan konsumera. Så ingen behöver riskera att bli utan. Även om det bara handlar om en som bara kom till åttondelsfinal i ”Kändisbränngropen” där 15 kända namn får bo sex månader i en gammal latringrop mitt på en soptipp.
Men det är bara att konstatera att kändisarna var ännu färre hemma. Jag är ju uppvuxen i en liten by i Södra Lappland. Kändisar var möjligen vänlige Roland som körde konsumbussen och den namnlöse skärslipare som dök upp varje höst med slipapparat bakpå cykeln. För dem kände ju de flesta. Och Gerd på posten förstås. Där man köpte Kalle Anka för 1.25 och senare försökte sno någon cigarett ibland.
Men världen vidgades även för lille Ingemar.
Runt 1970 träffade jag Sputnik Källström på Lappmarksbaren. Hans fru medverkade i teveserien Nybyggarland. Men sen blev det en lång period av kändislöshet för mig. Men när jag så småningom grottade ner mig i tidningsvärden hann jag i alla fall avverka i stort sett alla politiker. Från dåvarande finansminister Allan Larsson över Olof Johansson, som beredvilligt bar högtalare för bättre bilder uppe på Marsfjället. Torbjörn och Sonja, Fälldin alltså, åt jag björngryta med i Dorotea.
Har druckit grogg med Margot Wallström på Alladin i Stockholm. Hon pratade hela tiden om ”infrastruktursatsningar”. Det här var 1989 och jag hade ingen aning om vad det var!
Med i gänget var även Fryshusets Anders Carlgren.
Dan Waern är kanske inte så känd numera. Men en oerhört legendarisk löpare, känd för att aldrig ge sig. Jag tror att en flaska med hans svett finns på Idrottsmuseét.
Staffan Ling har jag haft trevliga konversationer med i samband med Gitssjönappet där han var konferensier. Precis som en vanlig människa, skulle man nog säga i Vilhelmina. Fast trevligare…
Det roligaste kändismötet var dock helt spontant.
Det närmaste bordet i matsalen befolkades nämligen av en av de mest kända författarna i Sverige när jag skulle äta middag.
Björn Ranelid, en levande legend. Glad, nyfiken, kommunikativ. Vi hann reda ut vissa grundfakta i paltens historia.
För övrigt hävdar ett rykte att jag inte sett Frihetsgudinnan i verkligheten. Detta rykte är tyvärr sant. Men sedan 1986 skänker jag allt överflöd till de fattiga, piskar mig medvetslös varje långfredag och sjunger ”ålöfiskarns vals” tre timmar varje lördag utanför Simonssons i Strömsund. Räcker det som botgöring?
Är det söndag?
Ja, jag skulle kunna svära på att det är söndag idag. Tempot har varit söndagsaktigt. Och i stort sett bara ägnats åt film, surr med assistenten och ätande. Jag har inte ens besökt bloggen förrän nu…Fram emot kvällen blir det säkert mer fart men nu njuter jag bara av höstsolen via köksfönstret. Sista dagen assistenten jobbar. Men jag har tre till så det är ingen fara. "Må de sämsta dagarna i din framtid bli som de bästa i ditt förflutna", fritt snott ur filmen vi såg…
Lycka till!!
Om utnyttjade barn…
Roman Polanski svettas just nu i ett schweiziskt fängelse. Det finns goda chanser att han utelämnas till USA. Det brott han anklagas för är sex med en 13-åring för många år sedan.
Finemang. Jag tänker inte starta någon stödgala även om den internationella kultureliten till viss del förfäras. Anledningen är att ”det var så länge sedan” enligt en artikel i Aftonbladet idag.
Än en gång finemang. Andra världskriget kostade inte alls över 50 miljoner liv. Det var ju så länge sedan så det har nog egentligen inte hänt.
Samma sak med attentaten mot World Trade Center. Det var ju också rätt länge sedan, eller hur? Så förmodligen dog inte 2700 där heller.
Jag är kanske en långsur norrlänning. Och jag har inte den blekaste aning om vem den 13-åriga tjejen var.
Men…om det föll sig så att hon har dragits med psykologiska problem, missbruk, självdestruktivt agerande. Vilket inte alls behöver vara fallet. Men OM säger jag hon inte fått ett bra liv, tror jag att orsaken kan vara att en liten regissör med konstiga filmer på programmet en gång gjorde sig skyldig till sexbrott mot henne i stället för att besinna sitt ansvar och ta en kall dusch eller vända sig någon av de säkert inte så få vuxna kvinnor han hade omkring sig.
Jag ropar inte efter dödsstraff. Vid hans ålder, 76, torde i alla fall de flesta domar för detta brott i princip innebära detta.
Men vad som är intressant är att det kanske, kanske kan ge någon impuls till Ove, Lasse, Vilhelm eller vad de nu kan heta. Ja även Kristina och Anneli…att detta är inte OK. Jag har inga barn själv men tycker att samhällsklimatet på något sätt styrt om några grader. Det avslöjas att barn utnyttjas på olika sätt i högre och högre grad.
Om impulsen skriker i örat på dem: SÖK PROFESSIONELL HJÄLP, SNABBT, så är mycket vunnet…
Nu är jag stolt
Jag måste erkänna att nu är jag lite stolt över er. I mitt förra inlägg tyckte jag att jag tog i så jag nästan ramlade ur stolen. Inte så att jag inte menade vad jag skrev jag bara vinklade det provokativt. Budskapet kunde lika gärna ha serverats med kalaspuffar och mjölk och en mazarin som efterrätt, alltså ganska mjukt. Men ni bestod provet med sant norrländskt lugn. Inga dödshot eller sönderskurna däck så långt ögat kan nå. Det är lite som då man skulle stage diva i Piteå. När rockstjärnan från söder kastade sig ut i publikhavet klev alla belevat åt sidan så det slutade stumt mot betonggolvet. Allt enligt Ronny Eriksson, tror jag.
Jag minns också då jag var PRYO på VF i Vilhelmina 1973. Någon ringde från Stockholm och ville ha de aktuella flygtiderna. Georg och Lennart slog nästan knut på sig för att fixa detta. Till slut ringde de från en annan anknytning till flygplatsen och fick tiderna. Som de sedan överlämnade till en mäkta imponerad stockholmare som hade slagit fel nummer – han trodde han ringde flygplatsen!
Men det finns dock lokala och ofta genetiska variationer som inryms i norrländskheten.
I min släkt är vi rallit. Vilket innebär att vi gärna gör stora och små bilresor utan mål, bara för skojs skull. Man kan visserligen rall gående också men det är en övermäktig ansträngning för de flesta av oss.
Minns så väl paniken i min umeboende kompis ögon. Han var och hälsade på och det skulle grillas. När karrén skulle inköpas åkte vi upp till Vilhelmina. Glatt susade jag förbi Domus. ”Vi tar det väl nästa vända…eller nästa”tänkte jag.
”Men…men…SKULLE VI INTE PÅ DOMUS, nästan skrek kompisen när jag passerade varuhuset.
Stackarn som inte varit med förr. Det är bäst att ragga lite så vi inte missar nåt.
Förr kunde man hålla en viss koll på alkoholkonsumtionen genom att observera systembesöken. Men nu är den inrättningen flyttad till Domus källare. Men vilka fikar på Stenmans? Och är a´Linda hemma och ute på plassen? Lyckan att få träffa en riktig kändis kan rädda hela dagen.
Kort sagt ”att rall är att leva” även om inte alla stadsbor riktigt förstått det…
Lite bister sanning
Vi ”norrlänningar” är ena riktiga självömkande gnällspikar. Och cyklopiskt enögda. Hur många gånger har jag inte hört Gustav-Olle med darrande stämma beklaga sig över kostigsvägar, nedlagda postlinjer och allmän jävlighet. Någonstans i litanian brukar alltid uttrycken ”Vi norrlänningar” eller ”vi i glesbygden”med åsyftande av allt ovanför Sundsvall dyka upp, lagom tårdränkta.
Jag säger bara: get real, fatta läget….
Hela Sverige är en stor, jäkla glesbygd med stora jäkla glesbygdsproblem. Kan vi inte kommunicera även tvärnationellt har vi bekymmer… Vi måste kunna bygga upp ett ärligt samarbete med…ja, låt oss slumpvis säga Norberg. Eller Badelunda (om något sådant finns?) DÄRFÖR ATT ute i europa är vi fortfarande två saker: Stockholm, en vacker huvudstad samt vildmark. Om man har en skånsk dialekt eller jojkar har ingen betydelse.
Vi måste alltså sluta ömka oss själva i alla tänkbara lägen. Låta andra regioner skämta lite med oss utan att dra det till Europadomstolen. Precis som vi gjort i andra riktningen i många år. För hur mycket mer eller mindre kvalitativ humor har till exempel stockholmarna fått tåla?
Och dessutom – den man älskar agar man. Därför skämtas det om oss. Märkligt nog har vi fortfarande hög status i resten av landet – det är kanske dags att utnyttja det???
Till läsarna: ja, ni får ursäkta men så där kan det bli när man lyssnar på tungrockarna Mustasch på för hög volym tidigt på morgonen…
Mumsigt frukost- tips
Raggarfrukost
En klassiker som jag hade förmånen att få uppleva en midsommardag i Junsele när jag tittade ut ur tältet. Våra närmaste grannar var ett raggargäng från Sollefteå…
Tag en Plymouth Belvedere som gått 100 000 mil på raggen. Låt en raggare krypa ut ur denna bil en tidig sommarmorgon med en skruvmejsel i högsta hugg.
Med mejseln bryts navkapseln till vänster framhjul loss
I denna hälls solvarm filmjölk som legat i bagaget i tre dagar
Varefter man fyller upp med minst lika varm renat
Anrättningen rörs om med sked och äts med välbehag!!
Vi var ju ännu fler
Det är fantastiskt kul med feedback. Så länge det inte innebär en stämning. Och i detta fall tror jag risken är ganska liten. När jag skrev om Bäsksele som mediacentrum var jag lite återhållsam. Vi hade ju även en kontorist/kundmottagare/allfixare från samma by. Så stämningen var sannerligen familjär. Lägger man dessutom till alla som sålde nyårs annonser, prenumerationer, skrev artiklar och i nödfall ställde upp som intervjupersoner var vi i princip ett något utvidgat familjeföretag. Det är lätt att fälla en nostalgisk tår men nuvarande bemanning verkar leverera kanonmaterial. Men ibland var det lite kul för 15 år sedan. Ta till exempel en tidig vintermorgon. Jag satt i morgonmöte med nyhetschefen. En kille med erfarenhet från större medier där man var mer specialiserade. Vi hade haft bekymmer med telefotot, en monstruös manick vars först ivägsända bilder förmodligen visade hur man firade krigsslutet i Vilhelmina. Men problem är till för att lösas och den legendariske Lennart Sehlin var då arbetande redaktionschef. Och tekniskt sinnad som han var hade han tagit itu med telefotot. Så när nyhetschefen undrade hade jag svaret klart:"Telefotot? Inga problem n´Lennart har plockat ner den i småbitar och håller på att tvätta upp den med rö´sprit…
Tystnaden som följde i luren var minst sagt talande. En tid efteråt försvann nyhetschefen söderut. Jag vet inte om denna incident bidrog…
En japan som överraskade!
När jag ändå är inne på kapitlet resminnen kommer jag ihåg en liten händelse på Heatrow, Londons storflygplats, som kan vara värd att fästa på papper…
Hemresa efter nyår. Kanske i slutet av 90-talet. Fett med folk, för att prata modern svenska. Långlånga köer tillen enkel macka och jag befann mig i en av de minst åtråvärda: toalettkön.
Här kan vi göra en liten paus för att i stället prata om den japanska nationalkaraktären.
Vi tittar i Svenskt Fördomslexikon av årgång 1993:
”Japaner äro flitiga men inbúndna och söka ej gärna kontakt med främlingar om det inte sker under en obegripligt fånig teveshow, genomförande av s.k kareokesång eller vid stor konsumtion av sake. Gärna alla tillsammans.”
För så är det ju. Japaner är sympatiska men lite blyga. Och där står jag alltså i en kö. Det är snart min tur men då båsdörren öppnas är det just en japan som slinker ut. Kostym, vit skjorta, i 40-årsåldern. En japan som fixerar sin blick vid mitt ansikte med en outgrundlig min. Han överväger något…till slut ett djupt andetag och en djupdykning i kostymens innerficka: ”Sir…sorry sir, no paper, use this”, kommer det och fram halar han en packe pappersnäsdukar!!!
Att en japan tar upp ett så känsligt ärende med en total främling är minst sagt ovanligt.
Senaste kommentarerna