Om Halloween kan man säga mycket. En påhittad högtid utan egentliga rötter, tycker en del inklusive mig . Importerad av handlarna för att täcka upp en försäljningsmässig säsongssvacka, säger andra. Visst, jag kan också bli smått vansinnig då jag ser hur lättpåverkade vi är. Men…det är kul med något skojigt mitt i mörkret. Och ungarna verkar ju älska det hela. Och vi har ju valt att köpa konceptet med pumpor och blodiga dolkar i affärernas diskar. Men ändå…måste det ganska uppsluppna som Halloween innebär inträffa samtidigt som Allhelgonahelgen då många vill ha en viss stillhet för at minnas sina nära som gått bort?  ”Bus eller godis” från spökklädda och uppsluppna tioåringar går inte ihop med eftertanke och reflexion. Så flytta Halloweenfirandet någon vecka. Annars kommer jag och spökar för er!!!

 

Konsten att utföra mirakel är mer utbredd än man kan tro. Traditionellt håller man väl på att det var Jesus och ett fåtal andra som fixade vin av vatten och sånt. I alla fall i vår kultur.

Men jag kan avslöja att det görs försök till mirakulösa verksamheter ute i samhället. I offentliga lokaler, affärer, stormarknader och andra miljöer.

Det är nämligen så här: som rullstolsåkare kan jag ibland behöva uppsöka en toalett precis som du. Väldigt ofta är det bra ordnat med armstöd, handtag av rätt modell  till dörren och annat. Även om detta givetvis varierar men det är en annan historia. Det lustiga – ja, rent av MIRAKLET – inträffar när jag ska tvätta händerna. Eller så inträffar det inte, rättare sagt. Men toalettkontruktörerna verkar unisont ha bestämt sig för att det ska ske då.

Spegeln, med ibland åtföljande tvål, papper och sånt sitter nämligen PÅ NORMALHÖJD!!!

Jag kan inte dra någon annan slutsats än den att de tror att ett mirakel då kommer att inträffa så vi återfår styrkan i våra klena ben…

Om jag absolut vill kan jag utan problem resa mig upp. Men många kan inte njuta av den lyxen utan ser knappt en hårtofs i spegeln…

 

Vissa minnen från förr i tiden är i viss utsträckning höljda i dimma. Det finns flera orsaker till det. Tidens tand, det faktum att detaljminnet redan vid händelsens inträffande var grumlat samt inte minst en viss hänsyn till inblandade.Det var ju inte längre sedan än att de flesta är alive and kicki´n, så att säga. Med det planterat i era bakhuvuden kan jag berätta att jag en gång var med om att ta livet av en legend! Det var dessutom en slafsig historia för jag använde bland annat kaprondell!

Ett av de mer välkända namnen i bilåkarkretsar i Vilhelmina i slutet av 70-talet ägde en Opel Kapitän som hade den särpräglande egenskapen att den var röd. Det är den enda röda Kapitän från den tiden jag kan påminna mig. Den utnyttjades antagligen flitigt för kollektivtrafik bland ortens yngre män även om jag själv inte kan påminna mig att jag åkte med den. I alla fall inte förrän den vackra sommarnatt jag ska berätta om. Legendarisk? Jo, jag är nästan säker att några antagligen lokala, förmågor producerade en singel med titeln ”xx:s kapitän” som handlade om bilen.

I alla fall befann sig jag och en annan kille på en parkeringsplats vid Volgjö skola. Vi var inte ensamma, en stor grupp nattvandrare i 20-års åldern och ett tiotal bilar hade slagit läger runt oss. ”Sommarnatt” med Snowstorm ekade passande mellan väggarna och plötsligt backades den röda kaparen in i fickan.

Nästa steg i utvecklingen är inte helt klart men plötsligt befann jag och kille nummer två oss i baksätet med varsin rondell. Och parkeringen vat tom bortsett från en svartvit Volvo försedd med blå saftblandare. Som jag för övrigt lite senare fick en massa dagsböter för, bara för att de hamnat i min bil. Men det är en helt annan historia som inte ska berättas här…Den ene barske myndighetspersonen stegade i alla fall fram till bilen som vid det här laget var omgiven av krossat glas, lossrivna lister och annat skräp. Och strömmen snodde vi från motorvärmaruttagen.

Förmodligen överbelastades han vid åsynen. I stället för att erbjuda oss det enkla, men väldigt prisvärda, nattlogi han kunde ha ordnat spände han bara blicken i MIG och väste bistert ”Och du ansvarar för att platsen blir städad efteråt!”. Och sedan drog de iväg.

Vad som sedan hände minns jag inte men antagligen kom kompisarna tillbaka och hjälpte oss. För det är inte helt enkelt att kapa taket av en bil.

Sedan kördes den några rundor som cabriolet. Tills någon öppnade en dörr. Då vek sig bilen och sedan var sagan slut snipp snapp snut!

En gång i tiden yrade jag om en återställningspunkt i en blogg. Och lyckades med ett lätt förvirrat resonemang komma fram till att den låg runt 25 augusti 2010. Och att återställningspunkt i det sammanhanget skulle innebära ungefär att läget då skulle vara så pass bra som jag kan räkna med att det kommer att bli i framtiden.

Ett led i detta är att börja träna. Vilket jag nu gör två dagar i veckan. I 20 minuter står jag uppspänd i en sorts ställning, sedan är det ett antal hundra varv handcykel och avrundning med en promenad med gåbord. En promenad som jag även gör hemma en gång per dag.

Det här är något jag nyss börjat med men jag tycker redan att det känns mycket bättre. Rent utav så jag kan känna mig optimistisk. Onorrländskt alltså.

Visst har jag en vision att kunna gå för egen maskin kortare sträckor inomhus. Handen och fingrarna är ungefär hundra gånger bättre än direkt efter stroken. Men det finns mycket att utveckla även där. Länge hade jag så ont att vi till och med trodde att jag hade en fraktur i handleden och nätterna, då armen blev hängande utan stöd av musklerna var inte direkt smärtfria heller.

Men lyckligtvis glömmer vi ju. Jag får riktigt ta i för att mana fram smärttankar från de första operationerna då de gick in både mag- och ryggvägen. Det var mycket som skars av plus att nedre delen av ryggraden, där tumören satt, väl togs bort helt. Jag åt i alla fall morfinliknande smärtstillande preparat i ett halvår och faktum är, kom jag just på, att jag känner av ingreppet hela tiden även nu. Men mest som ömhet och stelhet och det är så vanligt förekommande att jag faktiskt inte tänker på det. Och egentligen absolut inget att snacka om. Jag har hört tillräckligt många som skrikit sig genom nätterna på olika sjukhus för att förstå att begreppet ”smärta” har många djupare dimensioner.

Hmm…vart tar det här vägen egentligen? Hade ju inte tänkt ägna mig åt självcentrerat pladder! Men det bar bara iväg. Kanske är det lika bra att sluta för idag?

 

Min mobiltelefons inre liv kan understundom fascinera. Jag satt till exempel i morse och hade för avsikt att få iväg ett kort meddelande till en vän. Jag använde T9-funktionen. Den är oftast smått magisk och vet nästan bättre än jag själv vad jag har tänkt skriva. Tydligen var den nyvaken i morse. För plötsligt bestämde den sig för att ordet ”gravtå” borde ingå i mitt meddelande. Visserligen har jag under åren träffat på en och annan fot som – att döma av odören – varit död länge. Men i det här fallet tror jag ändå att telefonens ordlista varit nyskapande. Det där kan ju vara lite lurigt. Särskilt när det blir lite lagom ekivokt. En god väns telefon har fått direktiv att inte prioritera ordet ”ditt” utan i stället ett snarlikt men mera anatomiskt beskrivande på en kroppsdel som återfinns hos kvinnor. Ja, det här faktiskt en moralisk blogg så närmare än så kan jag inte komma. Det gäller i alla fall att ha koll. Det är inte så lyckat att sms:a chefen eller äldre släktingar med det ordet. Det kan i alla fall verka omotiverat när det tvärt dyker upp ”Tack så mycket för xitt brev”, ”xitt förslag ska jag läsa i helgen”. Upplagt för missförstånd.

Men man kan ställa till det utan T9 också. Jag fick ett sms:s från en tjej som berättade att hon skulle komma på en fest. Snabbt kastade jag ner ett ”jättekul” och skulle skicka. Här är vi som sagt moraliska, men om jag säger att jag tryckte en gång för lite på J-K-L tangenten   så fattar du…

Jag är inte alls unik, jag har hört flera som gjort ungefär samma miss.

Av allt att döma delade jag för övrigt nästan mobilnummer med en av Sveriges stora stjärnor några år. Det var rätt många gånger han söktes när det ringde och en koll gav vid hand att numret gick till ett skivbolag. Det närmaste berömmelse jag lär komma…Nu lägger jag på – hej då!

 

 

 

 

Brottets bana. Enda vägen för 18-åringen i förorten. Tror han i alla fall. Men även om man bortser från moraliska aspekter är det inte så smart. Du åker förmodligen dit och de första fängelsevistelserna kan nog vara personlighetsförändrande i negativ mening. Själv började jag verkligen basic genom att försöka sno stoppspaden ur polisbilen när den stod parkerad utanför stationen. Det var ingen bra ide så känner ni ett sug efter en stoppspade – köp eller tillverka i stället. Som tur var nöjde de sig med en utskällning den gången.

 

Muta för att sluta. Du får alltså fett med pengar för att frivilligt säga upp dig. Men som en smolk i bägaren får du inte ett öre i andra ersättningar  typ A-kassa förrän du förbrukat varje öre du fått i avgångsvederlag. För hur skulle det se ut om vanliga människor kunde göra ett litet klipp. Vidrigt!!!

 

Arv. Se där äntligen en ingång. Problemet där är ju bara att man måste vaska fram en rik person som man har så nära relation till att arv eller testamente kan bli aktuellt. Utan de sedvanliga sentimentala kopplingarna som gör att man hellre ser dem kvar i livet än sig själv som arvinge.

 

Den geniala idén. Haha…innan du krånglat dig genom de juridiska djunglerna har du tre hjärtinfarkter och det enda du kommer att kunna glädja dig åt är att ha en någotsånär normal avföring nån gång per månad.

 

Spelkomplexet. Allt från V65 till postkodstjafseriet, förlåt lotteriet. Förrädiskt, det basuneras ut miljonvinnare i en takt så man tror att snart alla gjort storkovan. Marknadsföringsnys, men jag torskar regelbundet dit på något. Har bränt iväg massor av samtal till Sommarkrysset, övertygad om att Gry ska ringa. Har nämligen tänkt bjuda henne på middag. Men inte fasen…

 

Att tänka lite annorlunda. Jag är ju faktiskt miljonär flera gånger om, precis som många andra. Men det är ju pensionsrätter  och privata försäkringar. Bara pensionsrätterna är runt två miljoner för mig och säkert för många andra. Det annorlunda tänket omfattar att vi blir varma av lycka med tanke på pensionen, inte att vi helst ville ta ut den nu och köpa motorcykel, 82-tums teve eller smågodis.

 

Hejsan! Ikväll har det ovanliga inträffat att jag var på fest. Och vrok i mig ett glas gott rödvin och ett glas öl, något som inte inträffat på över ett år. En av trevligheterna på kalaset var att det bara var tjejer. Och så jag. Perfekt enligt min mening, fler fester borde vara så. Gott och trevligt men inte så långvarigt, redan efter ett par timmar åkte vi.

Fredagsmyset verkar slå med full kraft i helgen. I torsdags var mina favoritchips slutsålda på butiken och även mörkret och den allmänna ruggigheten talar för knastriga mystilltugg, smågodis, värmeljus och gosefiltar.  In i dimman fram till mars. Då vi förresten har tänkt oss att se Robert Broberg och redan när vi bestämde oss kändes ett pirr av förväntan. 12 mars…då är det nästan slut. Nånstans  mitt emellan finns julen, en högtid som sett väldigt olika ut år från år. När jag hade mer spring i benen var jag tomte på två-tre ställen först och firade sedan den riktiga julen med mys, god mat, tindrande barn och allt vad därtill hör. Förra julen var ett riktigt bottennapp och i år ska jag nog vara lite ovanlig och försöka skapa lite julstämning här hemma. Jag har en helt underbar och lite galen tomtedikt som jag inte skrivit själv men jag ska försöka inhämta tillstånd för publicering så ska ni få läsa…

Men god fortsättning fram till dess!!!

Ja, då var det dags för några rader om bilaffärer som inte blev av. Lyckligtvis får man väl tillägga. Trots att talesättet bland mina vänner under 80-talet var ungefär: ”Om du har en bil som du vill sälja, åk in på gården hos Ingemar och gasa ett par gånger så kommer han ner och köper den…”.

En blå Oldsmobile var till salu i grannstaden. Jag hade haft intensiv telefonkontakt med ägarinnan före den tilltänkta inköpsresan. För som vanligt med mig var ju affären klar innan jag sett bilen. Klart jag skulle bli Oldsägare.

Men

Väl på plats kände till och med jag att det inte kändes bra. Bilen levde om nåt så kopiöst, bromsarna drog lite snett och körupplevelsen var inte vad jag hade väntat mig. Det blev ingen affär. Med ett lite bleklagt ”Jag hör av mig” drog jag tillbaka till Umeå och glömde den blå Olds Cutlassen.

Några veckor efteråt kom den ändå till Umeå då en kompis kompis slog till. Jag hann se den några gånger på stan före katastrofen! Av någon anledning fattade den nämligen eld och totalhavererade. Det utbrända vraket stod länge på skroten och ryktena sa att försäkringen inte hade täckt skadan. Det var en bilaffär jag är glad att jag inte genomförde.

Det kan man inte säga om nästa historia som utspelade sig tidigt 1986. Det rullade en pompöst sofistikerad Chevrolet Caprice 1975 på stan. Jag vill minnas att kulören var beige och bilen var oerhört snygg. Av olika anledningar erbjöds jag att köpa den och besökte garaget några mil utanför stan för en provkörning.

Den gick som en filtvadderad andeviskning, kändes stabil som berget på den lilla snötäckta grusvägen. Alla finesser funkade och inte minst att det satt en så kallad 454 alltså Chevas största motor  under huven. Om bilen hade varit en kvinna skulle jag ha friat på en gång MEN… vi hade precis gjort klart att vi skulle åka till USA. Och kostnadsbilden för detta äventyr kändes lite oviss. Därför avstod jag. Men eländet är inte slut där.

En vacker sommardag gled jag och kompisen S runt i hans Cadillac cab -66. Av någon anledning var vi uppe på Ålidhem. Och där fick jag återse Chevan. Tyvärr svårt brandskadad inuti, någon hade slängt in en brinnande marschall. Så där tog sagan slut men jag gillar fortfarande modellen skarpt.

I samma veva skulle jag köpa en annan snygg amerikanare i en Norrbottens stad. Mer exakt är jag inte eftersom vissa pinsamma detaljer kommer att utskristalliseras.

Ägaren hade nämligen lagt kopiöst med jobb på bilen och dokumenterat allt i familjealbumet. Efter provturen satt vi och fikade och pratade strunt som man brukar. Men min kompis, som skjutsat upp mig, var ingen storfikare. I stället satt han vid bordet och bläddrade i albumet. Problemet var bara att när bilbilderna tog slut ersattes de bland annat på bilder av bilägarens sambo i ”mindre påklätt” tillstånd. Stämningen blev lite annorlunda eftersom även hon satt med och noterade albumstudien.

Kompisen, som inte tillhör de nervösa, bläddrade glatt och jag kände svetten tränga fram. Kort sagt flydde vi nog mer eller mindre. På mitt initiativ. Och någon bilaffär blev det inte.

Ja, så är det. Ibland ångrar man en affär som inte blev av. Och ibland prisar man den. Men det är väl lite av charmen i bilvärlden