Kapitel 7 "Broderskärlek till döds"

Tja, ett enkelt sätt att beskriva mig är att jag på många områden är "medel" Medelålders(53), medellång, lite drygt medeltung, medelpolitisk, alltså sosse, medelanställd. Jobbar på Volvo och det är väl rätt "medel" i Sverige. Vad som inte är medel är att jag använder rullstol, har träffat min skyddsängel efter den månadslånga koma som följde på en 24 timmar lång operation på Sahlgrenska, fick en stroke som slog ut vänstersidan och lite andra funktioner för precis ett år sedan. Borde alltså vara död några gånger om men verkar leva och trivas riktigt bra. Har ett visst mediaförflutet, och gillar över huvudtaget att fotografera. Har märkt att jag gärna vill blomma ut lite trots att jag numera skriver bara med högern och har förvånansvärt ofta åsikter. Du vet aldrig vad du kan tvingas läsa om i min blogg som blir relativt personlig.

Av Ingemar Wahlström, måndag 12 oktober 2009 klockan 02:19,

J, då kör vi. Le grand finale...

Kapitel 7

Den röda Volvon skenade tvärs över asfaltremsan och strax före den stora tallen vred jag ratten åt höger. Precis som beräknat träffade bilens vänstra framskärm tallen. Den tunga vagnen fortsatte sedan och förardörren och halva bakdörren trycktes in innan bilen till slut stannade. Luftkudden på förarsidan hade gjort mig lätt lomhörd men tack vare bältet var jag för övrigt oskadd.

Sämre var det med min käre bror. Givetvis hade han – som vanligt – inget säkerhetsbälte och luftkudden på passagerarsidan var urkopplad för barnstolens skull. På något märkligt sätt hade han vridit sig ett halvt varv i luften och slagit bakhuvudet i rutan. Nu låg han nästan i mitt knä och blodet började välla fram ur en hudflik i bakhuvudet.

”Inget blod på trappan” for det genom mitt huvud när jag med en knuff fick upp förardörren. Sätet på passagerarsidan fick inte bli nerblodat. Snabbt greppade jag om den dyra jackan och slet över Conny till förarsätet med ett enda ryck.

Det var lite knöligt att få benen över mittkonsolen, men en lagom dos desperation underlättar alltid. Huvudet fick hänga ut genom sidorutan.

För andra gången den natten önskade jag att jag haft sprit i kroppen. Tur att jag började bli en van mördare.

Träklubbans skaft var över en meter långt och själva klubbans träffyta var klädd med tallbark. Jag hade gömt den på platsen redan ett par dagar tidigare. Nu hoppade jag upp på bilens tak och svingade den som en vedhuggare svingar sin klyvyxa….

Min gamla Opel stod där jag lämnat den, i en grusgrop ett par kilometer bort. När jag svängde ut på länsvägen hörde jag för första gången den natten fåglarnas sång…..

KAPITEL 7

Västerbottens Kuriren måndagen xx/5 20xx.

Ettanpuff.

” Mördade arvtant – omkom i singelolycka”

”Ett drama utspelade sig natten mellan torsdag och fredag på en mindre ort i länet. En mycket känd finanskvinna mördades brutalt i sitt hem. Under flykten körde förövaren av vägen och omkom av svåra huvudskador han fick när han kolliderade med ett träd. Stöldgods som återfanns i bilen fastställer kopplingen till mordet. Bilföraren visade sig vara en av finanskvinnans arvingar! Läs mer inne i tidningen.”

2 Kommentarer

+ Skriv kommentar

Inger Olsson säger:

Yes, en "rysligt" bra novell!!

måndag 12 oktober 2009 klockan 20:38

mona forsberg säger:

riktig bra läsning,å ryslig,fniss tur att man vet att du e "super-snäll"annars hade man lätt blivit lite skraj...du är väldigt duktig på att skriva å få till de....kramen av systerdottern din

måndag 12 oktober 2009 klockan 06:17

Skriv kommentar

Prenumerera på kommentarer via RSS

Skrivs av

Vanliga etiketter

Mest kommenterat

Arkiv