Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Ingemar
Inlägg - RSS 2.0Riktigt bra ju...
Förra inlägget blev faktiskt bättre sett i ljuset av en timmes vila. Somnade när jag skrev det och kände mig oinspirerad som en rysk partimedlem under partikongressens sjätte dag. Men ni törs läsa det!
Tja, ett enkelt sätt att beskriva mig är att jag på många områden är "medel" Medelålders(53), medellång, lite drygt medeltung, medelpolitisk, alltså sosse, medelanställd. Jobbar på Volvo och det är väl rätt "medel" i Sverige. Vad som inte är medel är att jag använder rullstol, har träffat min skyddsängel efter den månadslånga koma som följde på en 24 timmar lång operation på Sahlgrenska, fick en stroke som slog ut vänstersidan och lite andra funktioner för precis ett år sedan. Borde alltså vara död några gånger om men verkar leva och trivas riktigt bra. Har ett visst mediaförflutet, och gillar över huvudtaget att fotografera. Har märkt att jag gärna vill blomma ut lite trots att jag numera skriver bara med högern och har förvånansvärt ofta åsikter. Du vet aldrig vad du kan tvingas läsa om i min blogg som blir relativt personlig.
Skrivs av
Vanliga etiketter
» Visa alla etiketterMest kommenterat
Visar inlägg från september 2009
En tumör kan vara bra
Många av de datorer ni sitter vid är försedda med en återställningspunkt. Dit kan man åka med hela paketet av ettor och nollor och Blocketannonser och ömma kärleksbrev för att med några magiska knapptryckningar få allt att återgå till normalläget om det bara jäklas.
Jag har också en sorts återställningspunkt men ur en annan synpunkt. Före det hade livet i stort sett bara rullat på. Men efter det datumet har mycket omvälvande hänt. Det handlar om 19 augusti 2005 under den sena eftermiddagen. På ytan ser det mest ut som elände men jag ska berätta om alla fördelar med cancer och stroke i medelåldern.
Men vi börjar med en liten fortkörning…
Denna dag passerar jag förbi polisens laserpistol – och nästan över polisen – i runt 120 km/timmen på 70-väg. Jag skulle kunna använda spaltmetrar för att skylla ifrån mig, men faktum kvarstår. Jag körde åt helsike för fort. Vilket nog berodde på att jag alltid gjorde det. Statistiskt sett var det nästan otänkbart att en upprättad fartkontroll skulle registrera laglig fart hos mina bilar.
På något sätt är det då livet börjar förändras.
Körkortet blev indraget men bara i två månader. Bara det var en upplevelse för en kille som var så tydligt hopvuxen med ett bilsäte och vars värsta fasa var just att ”tappa lappen”.
Och fett lurad blev jag.. Min tro var att det i alla fall skulle befrämja hälsan. Jag har inte nämnt det men jag är hängiven typ 2 diabetiker sedan 1991. Det innebär bland annat regelbundna kontroller av en mängd värden. Efter två månaders tokknallande med säkert runt en mil varje dag visade det sig att mina värden för ovanlighetens skull INTE var så bra!!! Högt långtidssocker, ännu fetare än vanligt, blodtryck oacceptabelt. Surt! Och som varande allmän skamfläck griper man ju halmstråna… Jag hade länge bedyrat för omgivningen att mina kolesterolvärden var föredömliga. Men just den här gången hade de precis ändrat normerna för oss så att jag passerade gränsen då jag var tvungen att addera även denna medicin på min lista.
ASSURT!!!, eller hur?
Sen jag fått tillbaka körkortet använde jag farthållaren till och med på 30-sträckor…
Under vintern 05-06 var jag inte nära döden en enda gång. Men åtminstone fram till årsskiftet gick mycket energi åt till att växa in i rollen som bilförare igen. Och farthållaren blev min bästa vän. Jag som förr hävdade att mellan 120 och 160 var lagom glidarhastighet fick nu hjärtklappning och ångest om hastighetsmätaren visade 92 på en 90-väg.
Usch…det här känns poänglöst och trist. Min enda tröst är att nästa inlägg blir roligare.
Anyhow…19 augusti var det allt började. Från fortkörning över tumör i ryggraden för att slutligen landa i en stroke hösten 08.
USCH. Det här måste vara det tråkigaste och rörigaste jag någonsin skrivit. Undrar om jag ska dela ut ett pris om någon orkar läsa det?...
Men jag påstår att hela den här cirkusen inte bara är av ondo. Det har hänt en hel del bra saker de senaste 3,5 åren. 1. Alla fantastiska vårdmänniskor jag fått träffa. Både i Göteborg och i Umeå.. Och då kanske inte så mycket läkarna som visserligen alltid är duktiga och numera går bra att prata med utan främst alla undersköterskor och sjuksköterskor i ”första linjen” alltså närmast patienten. Skulle jag bjuda alla jag minns med glädje på fika så blev det en hel del. Och det var nog inte helt lätt alla gånger, som den stackars sjuksköterskan som efter min första natt på strokeakuten fick förklara för strokedrabbade mig att ”nej, vi har inte haft någon jättekanin som hoppat omkring här i natt, även om du tror att du hörde en”…Jag ser ännu idag hur hon håller på att explodera av skratt men lyckas kämpa sig allvarlig. Jag har legat på ett halvdussin avdelningar på Sahlgrenska och NUS så jag har träffat en del.
2. Alla medpatienter som berättat om sitt liv. I sjukhusmiljön, och på patienthotellet, där jag bodde i fem månader. Det ligger lite för nära i tiden för att berätta om enskilda öden, men de finns, tvivla inte på det.
3. Den eventuella kontakten med det som eventuellt ligger utanför vardagen. Ja, det övernaturliga alltså. Skyddsängeln jag fick förmånen att träffa. Den pragmatiske skrattar nästan ihjäl sig. Men jag undrar i alla fall…
4. Valutan för pengarna
Jag har betalat 80 kronor om dagen och en del av mina skattepengar för att få vård i mångmiljonklass och kringtjänster i form av mat och annat. Och ungefär 1,5 år i vården har jag aldrig bemötts annat än bra. Att ”måna om” är en riktig klyscha men detta måste alla politiker oavsett färg just måna om…
5. Assistenterna. Om någon hade sagt för fyra år sedan att jag skulle ha ett gäng personliga assistenter hade jag åtminstone övervägt att hoppa i sjön. Oj, så fel. De är obeskrivligt duktiga och trevliga. När din motorcykel slirar till och du kastas av och åker med ryggen före i en sten är inte ett liv med assistent det du ska frukta…
6. Framtiden är ljus. Det trodde jag inte alla gånger. Men om en vecka träffar jag sjukgymnasten och ska utforma ett träningsprogram Och min vänsterarm och hand är mycket bättre än direkt efter stroken.Jag börjar arbetspröva i morgon. Och kan snacka obehindrat, enligt logopederna. Och går lätt 50 meter med gåbord.
Så min återställningspunkt kan få bli 19 augusti 2010. Då ska jag helt enkelt vara så återställd som möjligt…
Nästa blogginlägg blir roligare.
Är DU en kändis?
Begreppet ”kändis” kan definieras på flera olika sätt. En nöjesskribent på någon av kvällstidningarna anser nog att en Emmy eller i alla fall guldbagge är lite miniminivån. Eller att du medverkat i någon dokusåpa. Lyckligtvis producerar alla våra kanaler fler kändisar än den samlade nöjesvärlden kan konsumera. Så ingen behöver riskera att bli utan. Även om det bara handlar om en som bara kom till åttondelsfinal i ”Kändisbränngropen” där 15 kända namn får bo sex månader i en gammal latringrop mitt på en soptipp.
Men det är bara att konstatera att kändisarna var ännu färre hemma. Jag är ju uppvuxen i en liten by i Södra Lappland. Kändisar var möjligen vänlige Roland som körde konsumbussen och den namnlöse skärslipare som dök upp varje höst med slipapparat bakpå cykeln. För dem kände ju de flesta. Och Gerd på posten förstås. Där man köpte Kalle Anka för 1.25 och senare försökte sno någon cigarett ibland.
Men världen vidgades även för lille Ingemar.
Runt 1970 träffade jag Sputnik Källström på Lappmarksbaren. Hans fru medverkade i teveserien Nybyggarland. Men sen blev det en lång period av kändislöshet för mig. Men när jag så småningom grottade ner mig i tidningsvärden hann jag i alla fall avverka i stort sett alla politiker. Från dåvarande finansminister Allan Larsson över Olof Johansson, som beredvilligt bar högtalare för bättre bilder uppe på Marsfjället. Torbjörn och Sonja, Fälldin alltså, åt jag björngryta med i Dorotea.
Har druckit grogg med Margot Wallström på Alladin i Stockholm. Hon pratade hela tiden om ”infrastruktursatsningar”. Det här var 1989 och jag hade ingen aning om vad det var!
Med i gänget var även Fryshusets Anders Carlgren.
Dan Waern är kanske inte så känd numera. Men en oerhört legendarisk löpare, känd för att aldrig ge sig. Jag tror att en flaska med hans svett finns på Idrottsmuseét.
Staffan Ling har jag haft trevliga konversationer med i samband med Gitssjönappet där han var konferensier. Precis som en vanlig människa, skulle man nog säga i Vilhelmina. Fast trevligare…
Det roligaste kändismötet var dock helt spontant.
Det närmaste bordet i matsalen befolkades nämligen av en av de mest kända författarna i Sverige när jag skulle äta middag.
Björn Ranelid, en levande legend. Glad, nyfiken, kommunikativ. Vi hann reda ut vissa grundfakta i paltens historia.
För övrigt hävdar ett rykte att jag inte sett Frihetsgudinnan i verkligheten. Detta rykte är tyvärr sant. Men sedan 1986 skänker jag allt överflöd till de fattiga, piskar mig medvetslös varje långfredag och sjunger ”ålöfiskarns vals” tre timmar varje lördag utanför Simonssons i Strömsund. Räcker det som botgöring?
Är det söndag?
Ja, jag skulle kunna svära på att det är söndag idag. Tempot har varit söndagsaktigt. Och i stort sett bara ägnats åt film, surr med assistenten och ätande. Jag har inte ens besökt bloggen förrän nu...Fram emot kvällen blir det säkert mer fart men nu njuter jag bara av höstsolen via köksfönstret. Sista dagen assistenten jobbar. Men jag har tre till så det är ingen fara. "Må de sämsta dagarna i din framtid bli som de bästa i ditt förflutna", fritt snott ur filmen vi såg...
Lycka till!!
Om utnyttjade barn...
Roman Polanski svettas just nu i ett schweiziskt fängelse. Det finns goda chanser att han utelämnas till USA. Det brott han anklagas för är sex med en 13-åring för många år sedan.
Finemang. Jag tänker inte starta någon stödgala även om den internationella kultureliten till viss del förfäras. Anledningen är att ”det var så länge sedan” enligt en artikel i Aftonbladet idag.
Än en gång finemang. Andra världskriget kostade inte alls över 50 miljoner liv. Det var ju så länge sedan så det har nog egentligen inte hänt.
Samma sak med attentaten mot World Trade Center. Det var ju också rätt länge sedan, eller hur? Så förmodligen dog inte 2700 där heller.
Jag är kanske en långsur norrlänning. Och jag har inte den blekaste aning om vem den 13-åriga tjejen var.
Men…om det föll sig så att hon har dragits med psykologiska problem, missbruk, självdestruktivt agerande. Vilket inte alls behöver vara fallet. Men OM säger jag hon inte fått ett bra liv, tror jag att orsaken kan vara att en liten regissör med konstiga filmer på programmet en gång gjorde sig skyldig till sexbrott mot henne i stället för att besinna sitt ansvar och ta en kall dusch eller vända sig någon av de säkert inte så få vuxna kvinnor han hade omkring sig.
Jag ropar inte efter dödsstraff. Vid hans ålder, 76, torde i alla fall de flesta domar för detta brott i princip innebära detta.
Men vad som är intressant är att det kanske, kanske kan ge någon impuls till Ove, Lasse, Vilhelm eller vad de nu kan heta. Ja även Kristina och Anneli…att detta är inte OK. Jag har inga barn själv men tycker att samhällsklimatet på något sätt styrt om några grader. Det avslöjas att barn utnyttjas på olika sätt i högre och högre grad.
Om impulsen skriker i örat på dem: SÖK PROFESSIONELL HJÄLP, SNABBT, så är mycket vunnet…
Nu är jag stolt
Jag måste erkänna att nu är jag lite stolt över er. I mitt förra inlägg tyckte jag att jag tog i så jag nästan ramlade ur stolen. Inte så att jag inte menade vad jag skrev jag bara vinklade det provokativt. Budskapet kunde lika gärna ha serverats med kalaspuffar och mjölk och en mazarin som efterrätt, alltså ganska mjukt. Men ni bestod provet med sant norrländskt lugn. Inga dödshot eller sönderskurna däck så långt ögat kan nå. Det är lite som då man skulle stage diva i Piteå. När rockstjärnan från söder kastade sig ut i publikhavet klev alla belevat åt sidan så det slutade stumt mot betonggolvet. Allt enligt Ronny Eriksson, tror jag.
Jag minns också då jag var PRYO på VF i Vilhelmina 1973. Någon ringde från Stockholm och ville ha de aktuella flygtiderna. Georg och Lennart slog nästan knut på sig för att fixa detta. Till slut ringde de från en annan anknytning till flygplatsen och fick tiderna. Som de sedan överlämnade till en mäkta imponerad stockholmare som hade slagit fel nummer – han trodde han ringde flygplatsen!
Men det finns dock lokala och ofta genetiska variationer som inryms i norrländskheten.
I min släkt är vi rallit. Vilket innebär att vi gärna gör stora och små bilresor utan mål, bara för skojs skull. Man kan visserligen rall gående också men det är en övermäktig ansträngning för de flesta av oss.
Minns så väl paniken i min umeboende kompis ögon. Han var och hälsade på och det skulle grillas. När karrén skulle inköpas åkte vi upp till Vilhelmina. Glatt susade jag förbi Domus. ”Vi tar det väl nästa vända…eller nästa”tänkte jag.
”Men…men…SKULLE VI INTE PÅ DOMUS, nästan skrek kompisen när jag passerade varuhuset.
Stackarn som inte varit med förr. Det är bäst att ragga lite så vi inte missar nåt.
Förr kunde man hålla en viss koll på alkoholkonsumtionen genom att observera systembesöken. Men nu är den inrättningen flyttad till Domus källare. Men vilka fikar på Stenmans? Och är a´Linda hemma och ute på plassen? Lyckan att få träffa en riktig kändis kan rädda hela dagen.
Kort sagt ”att rall är att leva” även om inte alla stadsbor riktigt förstått det…
Lite bister sanning
Vi ”norrlänningar” är ena riktiga självömkande gnällspikar. Och cyklopiskt enögda. Hur många gånger har jag inte hört Gustav-Olle med darrande stämma beklaga sig över kostigsvägar, nedlagda postlinjer och allmän jävlighet. Någonstans i litanian brukar alltid uttrycken ”Vi norrlänningar” eller ”vi i glesbygden”med åsyftande av allt ovanför Sundsvall dyka upp, lagom tårdränkta.
Jag säger bara: get real, fatta läget….
Hela Sverige är en stor, jäkla glesbygd med stora jäkla glesbygdsproblem. Kan vi inte kommunicera även tvärnationellt har vi bekymmer... Vi måste kunna bygga upp ett ärligt samarbete med…ja, låt oss slumpvis säga Norberg. Eller Badelunda (om något sådant finns?) DÄRFÖR ATT ute i europa är vi fortfarande två saker: Stockholm, en vacker huvudstad samt vildmark. Om man har en skånsk dialekt eller jojkar har ingen betydelse.
Vi måste alltså sluta ömka oss själva i alla tänkbara lägen. Låta andra regioner skämta lite med oss utan att dra det till Europadomstolen. Precis som vi gjort i andra riktningen i många år. För hur mycket mer eller mindre kvalitativ humor har till exempel stockholmarna fått tåla?
Och dessutom – den man älskar agar man. Därför skämtas det om oss. Märkligt nog har vi fortfarande hög status i resten av landet – det är kanske dags att utnyttja det???
Till läsarna: ja, ni får ursäkta men så där kan det bli när man lyssnar på tungrockarna Mustasch på för hög volym tidigt på morgonen…
Mumsigt frukost- tips
Raggarfrukost
En klassiker som jag hade förmånen att få uppleva en midsommardag i Junsele när jag tittade ut ur tältet. Våra närmaste grannar var ett raggargäng från Sollefteå…
Tag en Plymouth Belvedere som gått 100 000 mil på raggen. Låt en raggare krypa ut ur denna bil en tidig sommarmorgon med en skruvmejsel i högsta hugg.
Med mejseln bryts navkapseln till vänster framhjul loss
I denna hälls solvarm filmjölk som legat i bagaget i tre dagar
Varefter man fyller upp med minst lika varm renat
Anrättningen rörs om med sked och äts med välbehag!!
Vi var ju ännu fler
Det är fantastiskt kul med feedback. Så länge det inte innebär en stämning. Och i detta fall tror jag risken är ganska liten. När jag skrev om Bäsksele som mediacentrum var jag lite återhållsam. Vi hade ju även en kontorist/kundmottagare/allfixare från samma by. Så stämningen var sannerligen familjär. Lägger man dessutom till alla som sålde nyårs annonser, prenumerationer, skrev artiklar och i nödfall ställde upp som intervjupersoner var vi i princip ett något utvidgat familjeföretag. Det är lätt att fälla en nostalgisk tår men nuvarande bemanning verkar leverera kanonmaterial. Men ibland var det lite kul för 15 år sedan. Ta till exempel en tidig vintermorgon. Jag satt i morgonmöte med nyhetschefen. En kille med erfarenhet från större medier där man var mer specialiserade. Vi hade haft bekymmer med telefotot, en monstruös manick vars först ivägsända bilder förmodligen visade hur man firade krigsslutet i Vilhelmina. Men problem är till för att lösas och den legendariske Lennart Sehlin var då arbetande redaktionschef. Och tekniskt sinnad som han var hade han tagit itu med telefotot. Så när nyhetschefen undrade hade jag svaret klart:"Telefotot? Inga problem n´Lennart har plockat ner den i småbitar och håller på att tvätta upp den med rö´sprit...
Tystnaden som följde i luren var minst sagt talande. En tid efteråt försvann nyhetschefen söderut. Jag vet inte om denna incident bidrog...
En japan som överraskade!
När jag ändå är inne på kapitlet resminnen kommer jag ihåg en liten händelse på Heatrow, Londons storflygplats, som kan vara värd att fästa på papper…
Hemresa efter nyår. Kanske i slutet av 90-talet. Fett med folk, för att prata modern svenska. Långlånga köer tillen enkel macka och jag befann mig i en av de minst åtråvärda: toalettkön.
Här kan vi göra en liten paus för att i stället prata om den japanska nationalkaraktären.
Vi tittar i Svenskt Fördomslexikon av årgång 1993:
”Japaner äro flitiga men inbúndna och söka ej gärna kontakt med främlingar om det inte sker under en obegripligt fånig teveshow, genomförande av s.k kareokesång eller vid stor konsumtion av sake. Gärna alla tillsammans.”
För så är det ju. Japaner är sympatiska men lite blyga. Och där står jag alltså i en kö. Det är snart min tur men då båsdörren öppnas är det just en japan som slinker ut. Kostym, vit skjorta, i 40-årsåldern. En japan som fixerar sin blick vid mitt ansikte med en outgrundlig min. Han överväger något…till slut ett djupt andetag och en djupdykning i kostymens innerficka: ”Sir…sorry sir, no paper, use this”, kommer det och fram halar han en packe pappersnäsdukar!!!
Att en japan tar upp ett så känsligt ärende med en total främling är minst sagt ovanligt.
Om kvinnoproblem i USA
Våren 1986 äntrade jag och en kompis ett plan för transport till New York. Det var en spännande resa. I drygt en vecka gick vi upp och ner längs Manhattan och bara insöp. I ordets rätta bemärkelse för kakafonin av dofter är en sak som kännetecknar en storstad. Vad som möjligen ställde till problem under resan var kvinnorna…
Jag ska förklara:
Macys – ett stort jäkla varuhus, åtta våningar tror jag, och ett eldorado för alla shopoholics.
Vi började från toppen och jobbade oss ner, våning för våning. Men lite besvikna blev vi. Inga muskelbilar nånstans. Och vårt basinköp, pizza och coca cola var dåligt representerat.
Men den stora chocken kom när hissdörrarna gled isär på tredje våningen.
Kom nu ihåg att vi kom från Umeå. Läppstift och mascara var helt ok men jag tror att vare sig jag eller kompisen hade träffat en tjej med klänning och fina skor.
Men när dörrarna gled upp stod de där! Två riktiga fotomodeller i långa klänningar i glittrande guld och blått och decimeterhöga klackar. Hon i blått hade något dyrt i en flaska som hon sprutade på min handrygg. ”A special smell for a special lady”, blinkade hon förföriskt. Den andra hade föst min kompis mot väggen med något annat fantastiskt erbjudande.
Vilka hemligheter som våning tre dolde är ännu okänt för oss. Den här frontalattacken från fotomodellerna blev för mycket. Sådant hände aldrig på Domus i Ume!!! Vi backade in i hissen med bultande hjärtan och drog till en trygg våning utan modeller…
Den andra lilla kvinnomalören på resan var mer jordnära. Vi hade träffat två tjejer från Skara och Vara på flyget som vi var ute lite med. Det blev väl som vanligt sen, nåt vykort och sedan ebbade det ut MEN i alla fall, en kväll hade vi hyrt en åtta meter lång limousin, en Lincoln förresten. Och givetvis tog vi med tjejerna.
Till saken hör att vare sig jag eller kompisen vill erkänna oss som pratande extrem norrländska utan vår dialekt är snarast hyfsat neutral. Mitt i när chaffisen försökte vända plåtmonstret på en trång gata tog ena flickan till orda: ”Ja det är då så roligt att höre er grove o brede nörrländska då ni prater”.
En kort sekund blev det nog lite kallare. Kompisen erkände att han funderat på att släppa av dem vid busstationen, som då var lite av ett brottscentrum i New York som hämnd…
Annars hade vi jäkligt kul. Vi träffade luffare på Bowery och surrade med dem och jag köpte Georgie vodka, en dryck som är så vidrig att ingen misslyckad svensk hembrännare kan åstadkomma nåt liknande.
Men till slut var det dags att åka hem. Northwest Orient ombokade till SAS på grund av ett sprängningshot vilket gav min kompis chansen till en ljus idé.
”Du fattar väl principen? Först bombhotar de North West och fyller upp SAS. Sedan är det de de spränger!!!...
Komaäventyr avsnitt tre
I något utrymme i min lägenhet ligger fortfarande en rödryggad anteckningsbok med svarta pärmar. I den – som skulle fungera som någon sorts dagbok – noterade jag att ”de säger att operationen tar 14 timmar – kan man överleva något sådant?”. Nu blev det ytterligare tio timmar men lucky me visste ju inte det då. M ringde. Som vanligt milt förtröstansfull. Omställningen till sjukhussängen kändes enorm. Annars skulle jag säkert längtat till henne, marängsviss, harvelkarschar och annat som bara hon begriper. Men nu var jag mest chockad undrande, om nu den känslokombinationen finns.
En operationssal. Det mesta går i grönt. Kommer inte ihåg nåt av morgonen, men alla var på gott humör så det kändes tryggt. Fick byta till en bekvämare bår.
Sedan slocknade lyset och den uringula komalampan tändes i min hjärna.
Någon kronologi finns inte. Bilderna bara existerade. Och ljuden. Och den tryckande värmen. Och känslan av att vilja vakna men inte kunna. Mycket vardagligt och helt odramatiskt. Men jag mördade även ett spädbarn. Sköt det i bitar så blodet sprutade uppför de vita kakelväggarna någonstans i sydstaterna. Åker nog inte dit ens om jag blir bjuden i verkligheten…Anyhow så tog förstås polisen mig. Men en svensk höjdare förhandlade loss mig och satte mig på en båt. Jag försökte prata men kraxade bara. Och kände vinden i ansiktet.
I verkligheten befann jag mig då på en balkong på Sahlgrenska. Personalen hade rullat ut mig för att jag skulle få lite luft. ”Mycket gravt senildement” beskrev en sköterska senare det första intrycket han fick av mig.
Jag har noterat ett 50-tal ”världar” som jag seglade runt i. Alla lika verkliga. Och hur en sköterska böjde sig mot mig i en gul vätska, som om vi låg i en tank. ”Ingemar, vakna…hallå…” och så drar hon sig besviket tillbaka och jag störtar ner i en ny värld. Kanske 50 gånger är jag såå nära att vakna men sugs maktlös ner i djupet igen. Om ni inte gillar mardrömmar skulle ni verkligen hatat det här. Jag förlorade 20 liter blod vilket innebar en viss syrebrist. Att njurarna slutade fungera var heller ingen gigantisk fördel…
Hur var det med skyddsängeln då? Jo, det var verkligen lustigt.
En eftermiddag, flera veckor efter att koman gett med sig, låg jag i sängen i mitt enkelrum.
Plötsligt glider en kvinnogestalt med korslagda armar ut ur väggen. Jag stirrar. På hennes gåtfulla leende och korslagda armar. Efter några sekunder glider hon tillbaka och försvinner. Utseendet mer exakt behåller jag för mig själv.
Thats it!!!
Att leva är farligt, du kan ju dö!
Jag vill hävda att hela medievärlden borde censureras! Likaså borde myndigheterna ha djupgående möjligheter att stoppa läckor ut till allmänheten.
Vad är det då som fått bägaren att rinna över för mig som tidigare varit en stark – men lurad – demokratianhängare?
Egentligen en sketen liten notis i ett av kvällsbladen.
Där får vi veta att om vi sover för lite står diagnosen alzheimer och grinar runt hörnet, redo att förvandla vårt liv till ett helvete. Åtta timmar är vad som gäller, det säger en vagt specifierad grupp ”forskare”. Då det inte definieras tydligare än så har det exakt samma trovärdighet som om tomten, Robert Lind i Kramfors eller Kalle Anka (Ej att förväxlas med Anna dito, Kalle är dock mer verklighetssnära,,,) hade uttalat sig.
Och dessutom – i detta fall handlar det om precision. Missar du och sover för länge kommer andra ondsinta demenssjukdomar att slå klorna i dig.
Nej, det är nog som då Robert Gustafsson vill köra bil i stället för Rolf Mjunstedt i den tyvärr undervärderade men jäkligt roliga ”Rena Rama Rolf”.
”Hundra procent av de som inte krockat tidigare men gör det idag, gör det för första gången…” och får nycklarna i handen av en skrämd Rolf.
Kontentan av det hela är att jag tror att informationssamhället låter oss veta mer än vad som egentligen är hälsosamt. Ta det ofta riktigt intressanta ”Doctors” på teve.Ofta riktigt intressant alltså men ibland fullständigt paranoitisk (finns det ordet?) i sin rädsla för ALLT…
Nej, nu ska jag ta en kopp kaffe. Skrivande tar på krafterna. Få se nu…var det cancerframkallande, slapp man nageltrång efter sextio eller undvek man oönskade graviditeter om man tog en kopp i stället för…
Om ost och mediaklimat
I tevereklamen har vi just nu möjlighet att spekulera i vad som gör Burträsk till västerbottensostlandet. Ni har säkert sett det. Var det kalkrik jord eller slog en meteorit ner? Rätt kul som motvikt för all sinnessvag schampooreklam. Vi har ett liknande fenomen i Bäsksele som ligger dryga milen utanför Vilhelmina. Den här gången handlar det dock inte om kulinariska läckerheter utan snarare mediala. För faktum är att den lilla vilhelminabyn med kanske 120 invånare under en period var en mediametropol i världsklass! All skrivande journalistik var fokuserad hit.
Givetvis pratar jag strunt…Men det är i alla fall inte helt ogrundat, ett litet korn av sanning finns. Och ni får tänka på min mediabakgrund – att spekulera är lite av livsluft för mig!
Nåväl, då det var som värst vill jag väl hävda att runt 75 % av alla spännande nyheter i kommunen präntades ner av folk som hade Bäskseles postnummer i sin adress. Varför? Det var nog ingen meteorit som slog ner i alla fall. Det närmaste vi kommit var nog Bert-Runes höjdare som slogs på den gropiga bollplanen i början av 70-talet. ”Att skjuta hårt är stort – att skjuta högt är större” sa vi väl inte som osnutna tolvåringar, men det var det som var tanken.
Nej, vissa genetiska förutsättningar och ren slump gjorde att vi hade Johnny för VK nere på byn, Kerstin som mångårig allmänreporter på Folkbladet mitt på och jag som frilansare och ibland även anställd för Folkbladet längst bort mot vildmarken. Det genetiska kommer sig av att jag tror att vi alla hade förfäder som gärna skrev. Det var i alla fall väldigt praktiskt att ha nära kontaktvägar. Men överhuvudtaget bygger den nära journalistiken på kommunikation. Utan att nämna namn eller situationer tog vi ofta hjälp av konkurrenten, utan att det kändes konstigt. Kanske lånade film av varandra eller samåkte. Och skulle en publiksiffra anges förekom en viss kommunikation mellan redaktionerna. Men givetvis fanns en tydlig gräns som gick vid en unik nyhet. Den håller man självklart för sig själv.
I nästa blogginlägg återvänder vi till Sahlgenska och går in i koma. Bland annat. Lite längre fram blir det kanske en blodkoagulerande deckare om broderskärlek. Eller brist på sådan…
Om en slingrig Amazon
Idag är antisladdsystem något som är ett absolut måste i varje bil. Saknas det innebär varje resa en i stort sett given död. Eller i bästa fall svår lemlästning. Detta är den svenska motorjournalistkåren helt enig om. Vilket får mina tankar att gå till en Amazon -68 jag en gång ägde.
Den köptes hösten 1983 som ersättare för en Pontiac Firebird -71. Den gula kärran var nästan komplett. Det enda som fattades var stora delar av framskärmarna. Men den gick bra och hade hög markfrigång. Jag kunde besöka ställen som var helt otänkbara med den tämligen låga Pontiacen. I stort sett njöt jag i fulla drag. Tills snön kom…
De vinterhjul som följde med var av Goodyears fabrikat. De var definitivt jämnåriga med bilen om inte äldre och med intressanta egenskaper.
En kompis lånade bilen för en resa på några mil en gång. När han kom tillbaka fräste han som en retad katt. Det var bara tur och en del skicklighet som hållit honom borta från trafikdelare och medtrafikanter.
Och en resa mellan Vilhelmina och Umeå var speciellt minnesvärd.
Redan i Meselefors efter ett par mil fick jag den första snudd-på-rundpall sladden med den fullsatta amman. Men den gick sällan rakt så den var inte nåt att reflektera över. Fast den här gången fanns det ju inte ens en kurva, förstås…
Nå, vi dundrade vidare. Och lite då och då tvärstack bilen iväg mot nåt dike men jag lyckades reda ut det.
Men till slut, närmare bestämt i Vännäs då det bara var tre mil kvar av 23-mila resan var jag ändå tvungen att gå ut och kolla. Då visade det sig att jag hade punktering på ett bakhjul. Det var inte många hekto kvar i Goodyear-ringen!!!
Det fick bli nya däck runtom och en lugnare framfart resten av vintern. Men sett i modernt perspektiv kan man väl med fog säga att min gula Amazon hade sladdsystem i stället för antisladdsystem?
Chilla - inte illa
Mycket lugnt ikväll. Efter att ha handlat nödvändigheter i form av kaffe och cocosbollar, samt för säkerhet skull, tandkräm njöt jag o assistenten Dobbidoo. Sen försvann mobilen bakom min oflyttbara säng (ja, försök, det är som att knuffa en långtradare) samtidigt som SMS:en kom oavbrutet. Jag fick lätt panik. Är det kvinnan i mitt liv som äntligen insett att vad hon behöver är en fet, funktionshindrad, 51-åring???... Efter att nästan slagit knut på mig för att få fram den visade det sig vara veckans V65 från Christer.Suck...ingen romantik i kväll heller, och jag som nästan tänkte borsta tänderna. Nu bara måste det bli en högvinst...
Media på andra villkor
Det är lustigt hur kul det fortfarande är att få en kommentar på VK bloggen. Efter hundratals, kanske flera tusen artiklar i alla tänkbara forum borde jag väl vara mätt. Men det är sällan jag fått den direkta typen av bekräftelse. Trots alla löpmeter text vill jag absolut inte kalla mig ”journalist”. Kanske hyggligt framgångsrik radskrivare… Journalister är unga magra killar med MMMMMVG- betyg i alla ämnen. De blixtrar till ett halvår på Expressen eller Aftonbladet och blir sedan pressekreterare åt en minister i Rosenbad. Vare sig Fatsjöluspen, Marsliden eller Saxnäs finns på deras mediakarta. Men där har jag minsann gjort reportage. Jag minns när jag packade in mig i skoterstjärnan Jocke Strandbergs BMW för att följa en dags träning på hemmasnö. Den ytterst coole Jocke såg lite bekymrad ut. Förklaringen till det kom när det visade sig att vi faktiskt skulle ut i skogen. Hans mamma suckade lite uppgivet och gick och hämtade kläder, pappan försåg mig med en Ski Doo Mach III och dagen kunde börja.
Att inte ha vett att klä sig blev något av ett signum för mig. Skog o Marks Intresseförening lärde sig det. När jag skulle följa dem till Gitssjönappet på påsklördagen hade de alltid med sig lite extra kläder ”Åt reportern från Folkbladet” så att jag i alla fall nödtorftigt överlevde.
Rätt kul kunde det vara på presskonferenser. Min kusin Johnny var under många år etablerad allmänreporter på Västerbottenskuriren. Och inte sällan jag från Folkbladet. Först Johnny. ”Hejsan, Johnny Wahlström, Västerbottenskuriren.”. Och tre sekunder senare: ”Hejhej, Ingemar Wahlström, Västerbottens Folkblad”.
Nu kunde man urskilja en viss undran hos den tillreste företagsidé/politiker/upphöjda författar-stockholmaren: ”Herregud, finns det bara en släkt i den här byn? Och reportrar blev dom allihopa…”
Om den underbara valfriheten
Jag använde drygt en tjugofjärdedel av gårdagen till att göra diverse pappersarbete för att tillfredställa olika myndigheter och organisationer. För när man som jag har valt att bli sjuk ingår det i paketet att en viss byråkrati klibbar sig fast på din krassliga kropp. Vad hette läkare som utfärdade ditt första sjukintyg ( förlåt, aktivitetsincitament, heter det ju…) möjligen? Och tyvärr valde du att få stroke en månad för tidigt så några extra pengar får du inte.
Människorna i systemen – i alla fall de jag träffat - ska absolut inte klandras. De gör ett bra jobb utifrån förutsättningarna. Men är ibland satta att administrera vansinne.
Men det finaste av allt är den stora valfriheten. Jag, till exempel, kunde ju ha valt att vara tjurig och gett fasen i att belasta sjukvården när strokesymptomen staplades på hög. Och i stället inriktat mig på att uppstå (!!!) som ett dödsfall. En perfekt lösning som dessutom för över kostnaden från det allmänna till de efterlevande. Som ju nu i dessa skattesänkartider med glädje använder sitt nya kapital för att i sann maudisk anda stimulera småföretagandet i form av begravningsverksamhet utan statligt inblandning.
Hörde att över 300 arbetskamrater valde den utmaning som arbetslöshet innebär härom veckan. Troligen kommer hälften att utbildas till jobbcoacher (kan inte ens stava till det), och den andra halvan lär den förstnämnda gruppen att skriva CV. Det senaste är visst rosa papper, doppade i kokosmjölk…
Ännu mera Ford, faktiskt
De som läser Classic Motor minns kanske den här texten 6-8 år tillbaka....
Ambjörn hette han men så mycket mer vet jag inte. Han var under en period under det tidiga 60-talet påtänkt svärson hos grannarna i den lilla by där jag växte upp. Men det är av mindre intresse. Väsentligt däremot är att han åkte Ford –56. En svart fyrdörrars Customline, givetvis med sexa och trepet. När Ambjörn lämnade byn blev Forden kvar i grannens ladugård. Det var kopplingen som lagt av och värdet på en 6-7 år gammal amerikanare var inte så högt.
Jag var ständigt där och snokade men lagårdsporten var nästan alltid stängd.
En enda gång minns jag att den mäktiga fronten, med registeringsnumret gjort av lösa klistersiffror och bokstäver tufft klistrat på huvens vänstersida, fick sola sig. Jag svimmade nästan av lycka men vågade inte gå alltför nära underverket.
Något år senare fick jag bilen…. Grannen hade noterat mitt intresse och var nog hjärtligt less på Forden. Nu minns jag inte vilka reaktioner det väckte i hemmet men bilen blev i alla fall kvar och ägarbytet blev inte verklighet. Kanske var det rent av så illa att jag insåg det omöjliga i att sälja in mina föräldrar på tanken att ha en Ford-56 i raggarskick hemma på tomten och därför helt enkelt aldrig förde detta på tal.
Strax efter hamnade bilen i utkanten av ”Brores odlingen” några kilometer utanför byn.
Där fick den ruva tillsammans med tre Oplar av sen 50-talsmodell. Dock inte i fred, tyvärr….
Snabbt tilltog trafiken längs den lilla skogsvägen och de flesta resorna företogs med trampcyklar med limpsadel, kulörta navborstar och högstyre. På pakethållaren eller instuvat i jackfickorna fanns ofta de primitiva verktyg vi smågrabbar förfogade över. Skiftnycklar och rörtänger och träskaftade skruvmejslar. Nu skulle det banne mig skruvas i bilar!!
Som läsarna nog räknat ut redan förföll bilen med rekordfart. I brist på bättre verksamhet mellan tjuvrökningspassen och ”mekandet” kunde alltid en eller annan ruta krossas. Hoppövningar på tak, huv och bagagelucka var också kul! Själv minns jag särskilt hur jag körde in en stor mejsel i den vackra hastighetsmätaren och bröt sönder den en dag när jag tröttnat på att spruta spott över den svarta ratten i låtsad biljakt.
I handskfacket återfanns ett gulnat besiktningsinstrument från en flygande besiktning. ”Flygarnas” omdömen hade redan då varit kritiska men efter ett år i det fria var det värre än så – allt hopp var ute….
Nåja, vi blev ju äldre och Forden fick åter vara ifred.
Men en dag råkade våra mopeder ta oss tillbaka till Customlinen. Märkligt nog var sofforna relativt hela. I något sorts korkat försök att imponera på mina kamrat drog jag loss bränsleslangen från hans Rex och tappade ur någon deciliter bensin i en gammal burk. Framsoffan dränktes in och en tändsticka senare var den ett minne blott.
Där borde historien ta slut. Men faktum är att Ambjörns Customline vägrade att försvinna i skrotpressarnas glömska. För en del år sedan fick den åter känna fartvinden susa. Visserligen på en bärgningsbils flak men ändå…..Den sista resan gick till en renoverare i en grannkommun där diverse komponenter fick nytt liv på en annan Ford från mitten av 50-talet. Allt enligt vad som berättats för mig. Nu har den alltså till slut försvunnit för evigt, mina drömmars Ford. Men inte helt och hållet. Förmodligen tyckte renoveraren som hämtade den med tanke att använda den som reservdelsbil att den blytunga motorn var onödig att släpa med sig. Därför kan jag även nästa sommar ta mig fram längs den allt mer igenväxta vägen till det rostiga fordblocket som för evigt ligger nedbäddat i lingonriset och med hjälp av det minnas…..
Om kulturyttringen rivaren
Det är mycket som saknas i dagen samhälle. I alla fall är det många som tycker det. Långkoken i bullosande kärnfamiljskök har ersatts av fryst pizza eller köttbullar med pasta. Det övergripbara begreppet TV 1 och TV 2 drunknar numera i 346 olika märkliga kanaler. Och varför alla dessa konstiga after shave varianter när det finns Aqua Vera?...
Jag vill belysa en annan brist i det moderna Sverige. Vart tog rivaren vägen????
På midsommarafton för några år sedan sägs det att en kraftigt berusad man stoppade polisbilen i Trehörningsjö. När konstapeln vevade ner rutan med viss yrkesrelaterad förväntan över att få en berättelse om pågående våldsbrott sig serverad hände först inget. Men sedan fylleristen försökt fixera lagens långa arm några sekunder kom det:
”Hörrödu…gör´n rivar!!”
Troligen, jag säger bara troligen, var mannen i likhet med mig en femtitalist. Och som sådan uppväxt med ynglingar i Volvo PV och Opel Kapitän som gärna lät de gamla vinterdäcken spinna loss. I alla fall på ettan och några meter på tvåan, sen orkade maskinen inte mer.
Min första amerikanare var en Ford Fairlane 1962. Den var ännu mer svårövertalad när det stod rivare på menyn. Nittihästars raksexan gick mjukt och fint vid cruising men uppvarvad och med tvärsläppt koppling klarade den bara ett motorstopp trots att det var grusväg under diagonaldäcken.
Ja, grusväg var det som fanns där det gjordes rivare. Om underlaget kallas asfalt blir det ”burnout” i stället vilket är ett nutida begrepp med en helt egen historia…
Litet tumörlexikon
Vid det här laget är det kanske dags att lite snabbt introducera min ovälkomna gäst, alltså tumören. Den är rätt ovanlig, först och främst. Det opereras bara en knapp handfull varje år och det är därför man koncentrerat resurserna till Göteborg. Chordom heter den och är en rest av ryggmärgssträngen som brukar försvinna när man föds men som sakta växer i såna här fall. Oftast går den uppåt och slutar som en hjärntumör men i mitt fall stannade den i ryggraden.
Prognosen är väl hygglig. De gjorde ett radikalingrepp d v s tog mycket för att slippa sätta in strålning och jag kollas med magnetfoto varje halvår. Det fina är att den kan dyka upp om 20 år igen, i det här fallet kan man inte sätta någon femårsgräns. Men det kan jag inte fundera på annat än dagen jag ska träffa läkaren och gå igenom magnetfotoresultaten var 6:e månad. De som varit med kan nog berätta att jag inte riktigt är mig själv. Men annars kan jag absolut inte göra något så det är inget att tänka på. Det var lite kort om den. I nästa avsnitt tar vi bort den och nästan mig, tror jag… +
Om koma på riktigt eller "är jag död nu?" del 2
Det var inte en av de roligare resorna jag gjort mellan Vilhelmina och Umeå. Jag kunde inte ens drömma om vad som hänt i min kropp. Men jag visste att det var något jag aldrig varit med om förut. Med sedvanlig logik åkte jag ändå inte till akuten när jag anlände till Umeå. I stället led jag, till slut på golvet i badrummet för det var enda stället jag kunde ligga på. Det roade jag mig med i kanske tolv timmar innan jag ringde…tja sjukvårdsupplysningen, tror jag. Då jag beskrev symtomen, glödande smärta och total inkontinens var beskedet enkelt: Åk till akuten, snabbt!!!
Här gör vi ett litet hopp...
Det har gått fem dagar och jag mår egentligen rätt bra. Penicillin botade snabbt den ytterst akuta smärtan av en magnifik urinvägsinfektion. Jag las in på Ortopeden på NUS och enda smolken var att jag tvingats ställa in en pragresa. Nånstans mitt i det hela gjorde jag en hemsk, första magnetröntgen. Trodde nästan att den ensam skulle ta död på mig med en viss klaustrofobi i bagaget. Förresten har jag lärt mig rätt teknik nu efter kanske tio undersökningar så det är inga som helst problem.
I alla fall var allt lugnt runt tretiden på eftermiddagen 29 maj. Jag satt och dinglade med benen på sängkanten då en ung, kvinnlig läkare kom och undrade om jag kunde följa med för hon ville prata med mig. Vi gick längs korridoren en bit och en svag pirrning började kännas i magen. Nåt ville hon ju även om jag inte kunde drömma om vad som skulle hända de närmaste minuterna. Hon var märkligt tyst, det var annars en pratsam och social läkare. När hon öppnade dörren till ett mindre rum där två eller tre ytterligare läkare väntade förstod jag att det nu var jag som hade rollen jag sett i så många filmer.
”Vi har ju gjort en magnetfotografering av din ländrygg”, sa den äldste, ”och tyvärr hittade vi betydligt mer än vi skulle velat”.
Helt overkligt. En cancerdiagnos. En elakartad tumör som ätit sig in i ett par kotor längst ner på ryggraden. Operation snabbt på Sahlgrenska i Göteborg. Tumören måste bort. ”Att behålla den är inte förenligt med ett fortsatt liv” som en läkare i Göteborg sa senare.
Tja, jag verkade kanske lugn men chockad är nog rätt uttryck för mitt tillstånd.Vi flyttar fram i tiden.
Plötsligt är det 4 juli. Jag har gjort biopsier av varierande hemskhetsgrad, legat två timmar i en verkligt ruggig magnetkamera i Göteborg, köpt ny bil för nåt kul ska man väl göra om det tar slut sen och fått reda på att jag ska opereras i 14 timmar. Det visade sig nu inte stämma. Det blev 24 timmar plus ytterligare en operation för att ta bort död vävnad. Och som jag tidigare berättat, någon månad i koma. Men de lustigheterna har gjort sig förtjänta av ett helt eget avsnitt i denna blogg…
Sommarkrönika i sista sekunden!
Den här skrev jag totalt spontant och till min egen överraskning en vacker sommardag..
Termometern på köksväggen berättar att det är 24 grader inne och 26 ute på Storgatan. En mild bris sveper in från hallen genom de öppna dörrarna och solen lyser sprött över lägenhetens vardagsrums trägolv som jag ser där jag sitter vid köksbordet med god leverbiff på tallriken. Hyresvärden tittar in med en skämtsam kommentar och grannen högst upp swichar förbi mellan två köruppdrag. Allt känns öppet och ljust och tillgängligt.
Jag häller upp en kopp kaffe och börjar fundera…
VAD I HELSKOTTA GÖR VI HÄR UPPE NIO MÅNADER OM ÅRET??
När vi flockas förtvivlat i skymningen runt ett-tiden kring ett fladdrande värmeljus, desperat sökande det vi kallar ”stämning” i brist på normalt mänskligt liv?
När rullstolen jag begåvats med sugs ner i ett träsk av slask och oframkomlighet? När varenda spontan bilresa utan att ett dygn före kopplat in elutrustning som får Tjernobyl att framstå som ett ficklampsbatteri innebär rutskrapning, imskrapning och därefter följande resa med risk för liv o lem på grund av köldskador och – trots skrapet – begränsad sikt?
Min teori om detta är att vi manipulerats av STATEN till att tro att våra förfäder invandrade till norrland helt legitimt. Då det i själva verket handlade om grova brottslingar som deporterades intill tolfte generation .
Själv skulle jag trivas i Ystad. Det har man ju sett på Wallander. Och jag vet att de har urgod räksallad i Simrishamn. Och Kiviks marknad är väl ungefär som Åseles dito med undantag av att man en gång påträffade en som INTE var apfull där.
Jag hoppar, eller rullar, alltså på nästa tåg. Vasa, finns inga tåg kvar??? Och inga vägar??? Är vi fast här!! HJÄÄLP!!
Att spela högt är stort...
Att spela högt är stort – att spela högre är större. Ja, tydligen är det så. Jag bor längs Storgatan i Umeå. Det är inte ovanligt att jag hör basen i passerande bilar minst 40 meter innan de passerar. Och de njuter även om det inte är särskilt socialt.
Jag ser att Mickey Dee är med i Kändisdjungeln, programmet som gett begreppet ”trevande inledning” en helt ny innebörd. Men i alla fall, hans roll som trummis i King Diamond och numera Motörhead, ger vissa möjligheter att producera högt ljud. Jag har upplevt ett antal konserter med Lemmy, Phil och Mickey och det är…speciellt. Tror att de ligger på runt 120 decibel och det är i pauserna!, och mitt i brukar Lemmy be teknikern dra upp ljudet några snäpp till. ”I can still hear pennies fall” och en "vrida upp volymen" gest. Och publiken älskar det.
På 80-talet rullade en snygg Buick Riviera i stan. Med hyggligt ljud. När den stod på kajen nån kilometer bort hörde vi lagom högt vad han spelade…
Likaledes på 80-talet minns jag hur omöjligt det var att snacka på en riktig hårdrockkonsert. Då Silver Mountain (är det NÅN som minns dem?) spelade på Universum minns jag hur kompisen gallvrålade rakt i mitt öra. Och hur jag inte hörde ett pip. Pep gjorde det däremot i öronen efteråt en vecka.
Om vi håller oss till musiken har jag dock en egen lista på tokspelare: 1. Ronnie James Dio.
2. John Fogerty. Kläderna blåser nästan av 40 meter från högtalarna. 3. Motörhead på Fölkets Hus 2003 eller nåt. För liten lokal, för mycket ljud. Högsta m-headvolymen någonsin påstår en del. 4.Jag själv. Givetvis även det på 80-talet. Vi åkte till Lycksele en lördagskväll och jag spelade så vackert o lagom högt, tyckte jag. Men på söndagen kunde jag konstatera att kompisarna som suttit bak klippt av alla kablar till de fyra högtalarna där!!!...
Om koma på riktigt eller "är jag död nu?"
Jag har egentligen ingen aning om hur man medicinskt definierar begreppet ”koma”. Men jag borde i alla fall ha varit i närheten av ett sådant tillstånd mellan 4 juli 2006 och slutet av den månaden.
Allt började längs backenvägen strax före Kristi Himmelsfärds-helgen. Jag stannade vid ett övergångsställe för att släppa över en cyklist. Det gjorde inte bilen bakom mig…
Det blev en våldsam smäll, bland annat lossnade förarstolen. Däremot hörde jag inte hur ett antal airbags löste ut, annat än att jag var lite lomhörd efteråt.
Alltså från funderingar om grillkycklingen i matkassen och om det var dags att byta bil till…ja, jag vet inte vad, det är lätt att säga olycksoffer men helt fel i sammanhanget. Snarare hade jag en stor portion tur för hade olyckan inte inträffat hade jag troligen varit död nu. Låter det knäppt? Häng med…
Visst, jag hade ont i ryggslutet efteråt, men stod i alla fall på benen. Bilen däremot fick ”dödsskottet” och blev skrot. Men bilar byggs hela dagarna och jag fick faktiskt så bra betalt att det inte var smärtsamt att köpa en ny.
Jag plockade ut en hyrbil och satte kurs på stugan i Vilhelmina. Tyvärr visade det sig att kroppen inte var i så bra skick. Jag fick mer och mer ont i ryggen, en konstig dov smärta som jag aldrig känt tidigare. Alla Apotekets salvor och piller gav ingen lindring men jag kastade inte in handduken definitivt förrän en natt runt midnatt. Jag låg på ett hårt sofflock för att försöka få lite lindring. Och lyckades också somna till en kort stund men fick ett minst sagt oangenämt upp vaknande. Urinen forsade nämligen, och jag upptäckte att all kontroll var borta…
Jag gissar att känslorna var en blandning av smärta, nån sorts underlig skam, panik och förvirring.
Det sistnämnda grundar sig på att jag i stället för att kontakta vårdcentralen i Vilhelmina nödtorftigt bredde ut en plastsäck i min hyrbil för att hindra eventuella olyckor, och satte kursen mot akuten i Umeå klockan två en dimmig majnatt 2006…
I nästa blogginlägg möter jag tre dystra läkare med en allvarlig diagnos, åker till Göteborg och försvinner in i koma.
Om koma på riktigt eller "är jag död nu?"
Jag har egentligen ingen aning om hur man medicinskt definierar begreppet ”koma”. Men jag borde i alla fall ha varit i närheten av ett sådant tillstånd mellan 4 juli 2006 och slutet av den månaden.
Allt började längs backenvägen strax före Kristi Himmelsfärds-helgen. Jag stannade vid ett övergångsställe för att släppa över en cyklist. Det gjorde inte bilen bakom mig…
Det blev en våldsam smäll, bland annat lossnade förarstolen. Däremot hörde jag inte hur ett antal airbags löste ut, annat än att jag var lite lomhörd efteråt.
Alltså från funderingar om grillkycklingen i matkassen och om det var dags att byta bil till…ja, jag vet inte vad, det är lätt att säga olycksoffer men helt fel i sammanhanget. Snarare hade jag en stor portion tur för hade olyckan inte inträffat hade jag troligen varit död nu. Låter det knäppt? Häng med…
Visst, jag hade ont i ryggslutet efteråt, men stod i alla fall på benen. Bilen däremot fick ”dödsskottet” och blev skrot. Men bilar byggs hela dagarna och jag fick faktiskt så bra betalt att det inte var smärtsamt att köpa en ny.
Jag plockade ut en hyrbil och satte kurs på stugan i Vilhelmina. Tyvärr visade det sig att kroppen inte var i så bra skick. Jag fick mer och mer ont i ryggen, en konstig dov smärta som jag aldrig känt tidigare. Alla Apotekets salvor och piller gav ingen lindring men jag kastade inte in handduken definitivt förrän en natt runt midnatt. Jag låg på ett hårt sofflock för att försöka få lite lindring. Och lyckades också somna till en kort stund men fick ett minst sagt oangenämt upp vaknande. Urinen forsade nämligen, och jag upptäckte att all kontroll var borta…
Jag gissar att känslorna var en blandning av smärta, nån sorts underlig skam, panik och förvirring.
Det sistnämnda grundar sig på att jag i stället för att kontakta vårdcentralen i Vilhelmina nödtorftigt bredde ut en plastsäck i min hyrbil för att hindra eventuella olyckor, och satte kursen mot akuten i Umeå klockan två en dimmig majnatt 2006…
I nästa blogginlägg möter jag tre dystra läkare med en allvarlig diagnos, åker till Göteborg och försvinner in i koma.
Sista bilminnet - för den här gången...
DISSADE DOLLARGRIN
Det var ju bilar som i allmänhet hölls som lite märkvärdiga i början på 60-talet. Samtidigt som allmänheten ”dissade” dem rätt kraftigt. Som nya stack de ut ur den grå massan som tecken på att pengar fanns. Och det gjorde dem ju inte populära. Och med några år på nacken hamnade de i raggarsvängen, vilket ju var en subkultur som gemene man fruktade.
Men mina amerikanarminnen får jag verkligen gräva efter. Det var inte så vanliga bilar i Vilhelmina. Men jag tror att handlarn hade en Cheva -55 som jag begapade på grusplanen utanför butiken. Och när jag började skolan i Latikberg kunde jag varje morgon drägla över en svart Bel Air -55 som stod parkerad utanför ett garage i byn. En kärra som f ö sedan hamnade i en lada, var helt omöjlig att köpa loss trots att alla försökte, men som tillslut gick vidare till Lycksele om jag minns rätt. Ett enormt intryck gjorde den i alla fall på mig med svarta lacken, kromen och röd interiör.
Men jag får nog flytta fram lite i tiden för att hitta den stora mängden influenser som gjorde att jag blev förtjust i amerikanska bilar.
En höstkväll runt 1970 satt jag och kusin Johnny och dinglade med benen på mjölkbryggan nere vid storvägen. Centrum för alla aktiviteter för oss barn. Tjyvrökning, dunkknut och annat väsentligt. Mopparna hade inte ännu kommit in i våra liv, men några år senare knattrade det ofta en hel del kring ”mjölkbordet”, som sörlänningarna säger. Alltnog, där satt vi när något som för mig föreföll vara en uppenbarelse från en annan värld långsamt närmade sig från lyckselehållet. Det var en vit Valiant HT sextifemma eller sextisexa. I bilen satt Börje Sehlin och Kecke Jakobsson. Om dem kan jag kort säga att de i ganska stor utsträckning kan betecknas som legender i Vilhelminas raggarkretsar under de här åren.
Vallen närmade sig alltså sakta. Och vad mer, den svängde in och stannade! Då fick vi förklaringen till att den vackra Plyman knappt höll styrfart. Det fattades vatten, bilen kokade. Kunde vi möjligen hjälpa till?
Sekunden senare satt vi i det låga baksätet och ÅKTE RAGGARBIL!!!!!!!! Vilket för mig var väldigt nära nirvana.
Det var nog rätt sent, tror att vi väckte Georg och Signe, men vatten fick grabbarna och vi fick skjuts ner till mjölkbryggan igen. Och när de åkte kunde jag njuta av ljudet från den mjukt spinnande sexa och titta på de så oeuropeiskt designade bakljusen som försvann mot Vilhelmina.
Ja, det är såna upplevelser som satt spår hos mig.
Första gången jag åkte V8 försedd bil var en danskväll i Vilhelmina. Kärran var en grön Mustang fastback, 67-68 och det var Hans-Ove som fixade åkturen.
- Du, den här grabben har aldrig åkt V8 förut, får vi åka en sväng, sa han till Gunnar Jönsson som musseägaren hette.
Den var manuellt växlad och mullrade så skönt som nästan bara en Ford V8 med rätt förgasarbestyckning kan göra. Med för små munstycken smattrar de i stället för mullrar. Så nu vet ni det, läsare…
Säkert hade Leifs Electra -66 en hel del att göra med jänkarintresset. För när han köpte den var det en jäkligt häftig bil. Också jäkligt risig, men det fixade sig ju. Jag och Hans-Ove åkte i alla fall särskilt till Strandkullen för att betitta underverket när han hämtat hem den. Och jag minns speciellt när han körde elhissarna. Vilken magi!! Svårt att tänka sig nu då minsta Toyoputtro Kammisshi (samlingsnamn på japanska bilar) har det och mycket mer. När den var färdigrenoverad första gången, och som fräschast, lånade vi den medan Leif lånade Hans-Oves lägenhet för lite tjejaffärer. Och jag körde. Det var mitt i vintern men den gick som tåget. Dessutom tyst och skrammelfritt.Med den var jag med om att skingra Frälsningsarméns rikskongress paradmarsch och jag minns hur bollspelet hemma i byn avstannade när jag hade den hem vid något av de tillfällen jag körde åt Leif. 401:a o Super Turbinelåda tror jag var tekniken i kärran och så länge jag har något minne kvar kommer jag att tänka på den varje gång jag hör Canned Heats ”Up the country”.
En av många bilar jag minns med glädje är den Cadillac Fleetwood 60 Special 1958 som en kompis renoverade. Oerhört ovanlig bil på den tiden och en helgjuten renovering. Jag hade nöjet att vara med när kärran för första gången visades för en bredare publik vid Norrtälje Car Clubs träff det året. Väckte enorm uppmärksamhet.
Och den grymt snygga Cadillac coupe de ville -59 som en tjejkompis inhandlade redan som 17-åring. När jag skulle ha den hemma en vecka tittade min far lite imponerat och föreslog att en så fin bil nog skulle stå i garaget. Problemet var att det var anpassat för Volvo så det fattades en meter.. Nånstans i andra änden av upplevelseskalan finns 260 knutar i Porsche i halvtät trafik med en vild ägare bredvid som skrek att jag skulle köra fortare. Den gjorde ju över 270! Eller alla gånger bromsarna totalförsvann i upp emot 200 på Firebirden som hade skivor fram men ingen servo = tungtrampat när det hela blev varmt.
Nu tror jag att jag ger mig. Det vore fullt möjligt att fylla 200 sidor till med minnen av olika slag runt det här med bilar. Alla bilträffar, till exempel, har ju gett en hel del intryck. Men ”enough is enough” som de säger, engelsmännen. Så nu blir det inget mer - i alla fall inte just nu...
Att veta vem man är
Vem är man, vem vill man vara och vem uppfattar omgivningen att man är? Tre inte helt lätta frågor…
När jag pluggade media och videoblocket påbörjades var vår första övning att filma varandra i en minut. Föga överraskande har jag det på video…Anyhow, jag gav till min stora överraskning ett intryck av att vara en äckligt självsäker och överlägsen typ. Precis tvärt emot vad jag trodde. Min övertygelse var att mina signaler till omgivningen var ödmjukhet och vänlighet. Ha! Jag var inte ens i närheten!!!
Sweden Rock Festival 1999. ”VISST ÄR DU JOHN LORD?” skriker en biker med norrländskt ursprung i mitt öra mitt under en Canned Heat-konsert. Jag blir minst sagt förvånad. Lord, som piskar orgel i Deep Puple var visserligen på plats. Vi satt nästan i knä på dem o deras scandal beautys under Entombeds konsert mitt i dagen. Men han är väl 30 år äldre och mycket hårigare. ”JA, DU ÄR JU JOHN LORD” fortsätter bikern lyckligt.
Jag drar innan han börjar tigga autografer.
Topplesbad i Mölle 1978. Jag och kompisen hade råkat få reda på att ett sånt fanns. Och vad gör två 20-åringar som vanligen nästan (om vi inte drog en verklig vinstlott.!) bara såg bröst i FIB Aktuellt? Vi drog givetvis dit så det dammade av skorna!!!
MEN alla pratade tyska med mig…Tydligen hade jag ett extremt – och för mig okänt – tyskt utseende.
Vem man är kan också diskuteras. De flesta av oss känner någon vars självbild inte riktigt stämmer med verkligheten. Och i vårt samhälle är det kanonlätt att lura sig själv. Visst har vi sett grabbar som köpt stuket från de häftigaste på film. Det är ingen nyhet men det blir fel ändå. Det gör ont och man blöder. Och du vinner inte jämt. Och själv var man exakt lika korkad. Det var ju de man betraktade som kungar som fick beundran. Främst de som söp stenhårt och bytte tjej tre gånger på en kväll där jag växte upp. Det var ju givetvis så man ville vara. Tur att jag fick hallicunationer redan efter två dagars festande, de drivna klarade minst fyra.
Men samtidigt är vi ju så komplexa. Jag gjorde ett reportage en gång där jag träffade en kvinna som hävdade att det överslätande uttrycket ”du får ursäkta, jag var inte mig själv” sällan hade täckning.
Vi har alla tusen sätt att vara, beroende på vem vi har att göra med, sammanhanget, hur vi mår och en massa annat. Men alla är uttryck för vår personlighet, det är med andra ord nästan aldrig vi ”inte är oss själva”
Ford med finess
FORD – VÄGEN TILL LYCKA - DEL 2
”Nu ska Karl-Göran sälja Granadan”, sa Ivar. Det var en helt vanlig dag i i mitten av 80-talet i ett fikarum på min arbetsplats, Volvo Lastvagnar i Umeå. Men den enkla kommentaren om Ivars svärfar fick mig nästan att ramla av stolen!
Granadaägaren hade nämligen också jobbat på Volvo. Och varje gång jag åkte i hans Granada Ghia 3,0 hade jag talat om för honom att den bilen skulle jag någon gång köpa.
Nu blev det en snabb resa till Holmsund och en lätt överraskad Karl-Göran. Jag tittade och provade och var fortfarande lika fascinerad av bilen. Inte blev det sämre av att det pris jag fick var ungefär hälften mot vad jag hade trott!
Det enda allvarliga felen var grov obalans i mellanaxeln. Men med det pris jag fått kunde jag med gott samvete köra in bilen på en lyft på OK på Parkvägen, gå tvärs över gatan till Ford och köpa en utbytesaxel (1100 kronor tror jag) och installera den. Sedan var bilen perfekt!
Den vridstarka trelitersmotorn gick betydligt bättre ihop med automatlådan än den tyska 2,8 (eller rättare sagt var den på 2,6 liter och 125 hästar på dessa årsmodeller, mot 3,0ans 138 kusar) maskinen som gillade att varvas men var rätt död på lågvarv.
Så småningom fick jag lära mig att Ghian på dessa årsmodeller verkligen var en speciell bil. Allt från mattor till…ja, jag minns inte allt nu, var speciellt. Och jag tyckte att den kändes kassaskåpsgedigen på ett sätt som vanliga Granador inte gjorde, trots att även det var trevliga bilar. För övrigt kan noteras att nu 2009 finns knappt några Granador av årsmodell 72-77 kvar i Sverige. Trots att det var en så vanlig kärra. Kanske var det populariteten och fördelen av en stor, lättmekad och billig bil som blev modellens öde. Tillsammans med en viss rostbenägenhet. Borta är de i alla fall.
Min Ghia var blåmetallic med svart vinyltak. Och blå inredning som skyddats av en enormt slitstark s k ”taxiklädsel”. Både överdragen o sätena under var som nya. Och bilen för övrigt också jäkligt fin med undantag av en skärm som börjat rosta.
Det blev nog 5000 mil med den. Med en förbrukning på runt 1,3 liter per mil i snitt. Inte illa för den tidens motorer. Hade haft en jättefräsch Volvo 264 innan. Mysig bil men drog soppa något så kopiöst. 1,6 liter milen hur jag än hanterade gaspedalen.
Ett problem minns jag. Nämligen ett gnällljud från ena bakhjulet som härstammade från någon typ av dammskydd eller tätning. Och så bytte jag bakfjädrar. Men det var en extremt billig och enkel process. I ett dike utanför jobbet låg nämligen en Granadabakvagn med fjädrarna kvar. Sedan var det i princip bara att hissa bilen, peta ut de gamla och in med de ”nya” som faktiskt var betydligt bättre. Tog för övrigt reda på bakvagnen i diket, och det är inte helt omöjligt att den ligger kvar i något hörn i Kerstins ladugård, där vi mekade på den tiden.
Jag skulle definitivt aldrig sälja Granadan! Det svor jag på många gånger. MEN så kom en Pontiac Le Mans in i bilden och det skulle handlas grejor till den. Så Forden såldes till en 18-åring för en bra bit mer än det dubbla mot vad jag gav för den. Suck, tänk vilka tider då det gick att göra sådana affärer….
Bara stora bilar - mitt billiv del 3
FULLSIZE FOREVER
Hösten 1983 gick jag i svårt jänkarsug. Bortsett från en massa Volvo, SAAB och även en Opel hade jag ägt en Pontiac Firebird -71 efter Forden jag tidigare skrivit om. En fantastisk bil. Körde runt 4000 mil på nio månader och hade inga som helst bekymmer. Lämpligt nog föll den i bitar strax efter att jag sålt den!
Nå, nu ville jag ha en fullsizare. Hade en fin Impala -71 på gång i stan, men ägaren ville inte ens låta mig provköra så givetvis blev det ingen affär.
Kosan ställdes i stället mot Boden, där rykten sa att en Oldsmobile 98-72 skulle finnas till salu. Den var ljusblå, kromen glänste i dess nos och den tidigare beskrivna förmågan att sätta logik och förnuft längst bak i bussen inträdde. På vägen hem satt jag i snöyran, lycklig som ett barn på julafton, och lekte med elhissar och elsäten och tilt- och telskopratten. Samtidigt som min kompis som skjutsat nästan fick köra ihjäl sin nyrenoverade merca för att hinna med i min takt. En stor och tyst jänkare kan lura den som är van att åka Volvo 142 när det gäller fart…
Det blev inledningen till ett par trevliga somrar. Många resor till bilträffar, en hel del cruising och även mitt favoritsätt att uppleva en amerikanare. Nämligen med alla rutor nere en ljum sommarkväll, bra musik i stereon och runt 100 knutar på mätaren. Kanske är det lite hojstuk över den njutningen, med vinden och dofterna. Mysigt är det i alla fall.
Jag sålde den hösten 1985 till Umeå. Numera verkar den rulla i norrbotten. Har sett den på Power Meet i Västerås, men kan tyvärr bara konstatera att den är kraftigt nedraggad och att den nog aldrig kommer att återfå sin forna utstrålning. Dessutom är den lackad i den hemska kulören svart. Jättesnyggt på en nytvättad bil med perfekt kaross men bedrövligt när underarbetet är bristfälligt, bilen bucklad överallt och dessutom skitig.
Att klara skivan utan skiva...
Jag köpte en sovrumsteve förra veckan. Och i morse kom jag på ett det nog var läge att se om det finns någon insomningsautomatik på den. Det känns nämligen lite fånigt att vakna kl tre varje natt med apparaten igång. Jag har inte haft någon anledning att fundera på några justeringar men greppade nu det jag trodde var handboken, nedstoppad i en byrålåda. Men nehej, det enda jag fick fram var en CD som uppgavs innehålla ”Users manual”. Uppriktigt sagt börjar jag bli lite less på det här. Att man inte trycker riktiga handböcker utan bara skickar med en skiva.
Har en superduktig kamera som kan allt utom möjligen att gå ut med hunden. Men instruktionsbok – icke! I stället en 300 sidor tjock historia i digital form som jag fått lov att stoppa in i datorn.
Men både de som byggde min vardagsrumsteve och DVD:n verkar ha orkat fixa detta.
Lägg 50 spänn på priset och tryck riktiga handböcker! Och när vi ändå är i farten – förbjud ordet ”manual”, det heter HANDBOK!!!
Om språkliga komplikationer
Det finns ett visst motstånd att tala engelska hos många svenskar. Helt i onödan vill jag påstå. Vi är i allmänhet duktigare än de flesta nationaliteter på detta språk. Däremot kan det vara värre att förstå vad de ”engelsktalande” säger ibland…
Några år in på 2000-talet. Efter en lagom seg resa som inkluderat sömn på Arlandas avresehalls golv, anlände vi till Edinburgh, jag och mitt fotogäng. Myllrigt på flygplatsen men efter en stund stod vi svenskt väldisciplinerade vid bagagebandet. Ryggsäck efter ryggsäck och en och annan fotoväska kräktes ut till kamraternas glädje. Vi skulle nämligen dra till ett Youth Hostel, alltså typ vandrarhem, för vila. Trafiken på bandet glesnade men det fattades fortfarande två ryggsäckar, min och Peckas. Till slut var vi tvungna att inse att de hade gjort som gods som en busschaufför hemma inte brytt sig om att lasta för det var för tungt. När kvinnan som skulle hämta det kom fick hon tydligt besked. ”He ha fure åt anne håll, he ha fure åt hällvett!!” Ja, det hade alltså min vackert röda Fjällrävenryggsäck och Peckas prylar gjort.
Det var alltså läge att prata med flygplatspersonalen.
”Haggawollyhuggatjollytjuggamolly?”, undrade den glada men lätt stressade personaltjejen.
Det var vår första kontakt med skotska dialekter.
”Haggawollyhuggatjollytjuggamolly?”, undrade hon igen med ett ögonbryn lätt höjt och vi fattade ingenting. Hon kunde lika gärna pratat gammelgrekiska eller swahili.
Det var då den räddande ängeln i form av Karin – en annan fotokompis - uppenbarade sig.
Jag tror hon har bott i England, om inte annat har hon järnkoll på språket. En dryg timme senare stannade en stor Fordbuss utanför Youth Hostelet. I det enorma lastutrymmet låg två ryggsäckar och tryckte lite förskrämt i ett hörn. Våra…
Greensboro, West Virginia. Jag och min jobbarkompis landade efter en lång och jättetuff resa. Vi skulle åka bil vidare en 15 mil till Radford för att med denna ort som utgångspunkt göra lite tester på Volvos fabrik i New River Valley. De hade lite teknik som vi ville införa även i Umeå, men den skulle som sagt testas lite först. Men nu var vi helt utmattade. Arlanda två dygn på grund av strul och snöstorm, Frankfurt, Cleveland, en evighet i svindyra Peggy Sues bar på O´hare i Chikago. Ja, nu ville vi bara ha varsitt rum och tio timmars sömn. Jag greppade en i den långa raden av gratislurar som gick direkt till olika hotell.
”Haggawollyhuggatjollytjuggamolly?”. Låter det bekant? Fattade nästan inget men vi fick i alla fall till slut vår resa till hotellet.
Vad kan man då lära sig av detta?
Ja, möjligen att det inte alltid är så att man kan engelska bara för att man kan engelska
Att dubba eller inte dubba
Alldeles nyss fick jag min förutfattade mening bekräftad. Filmdubbning stinker, minst sagt. Det känns hela tiden som man har två tiondels sekunders eftersläp på vissa skådespelare i nya svenska deckaren. Trodde först jag fått någon sofistikerad form av stroke innan jag förstod orsaken. Har vi inte pengar att producera själva i framtiden så väntar vi tills vi skrapat ihop stålarna. Capice!!
Men dubbar kan vara kul. En jobbarkompis hamnade plötsligt i den sitsen att han skulle förklara vad ”dubbdäck” var för en engelsk entreprenör:
”Well, you see… its tires with little pigs on.....” Ridå!
Oj vilka resurser vi har!
Vad gör jag om man en dag lägger ett varsel som berör även mig? Jag har sedan länge en superhemlig plan som jag nu ska avslöja bara för dig…
Är det något vi lider brist på är det erfarenheter och slutsatser av dem. En dag för några veckor sedan sa en av mina assistenter ”Undrar om jag kommer att ha hunnit uppleva så mycket som du då jag är femtio?”. Det fick mig att fundera. Är det inte så att de flesta av oss, även de som är yngre har en oändlig mängd positiva och negativa erfarenheter som aldrig riktigt kommer till nytta för andra?
Kanske kan jag hjälpa några som irrar runt genom att berätta hur jag resonerat? För trots allt har livet haft många svängningar sedan 1958.
Jag tror visserligen att det är minst lika viktigt att lyssna, men det är ingen kollektiv aktivitet utan det bör man göra öga mot öga. Det har jag upplevt många gånger.
Tillbaka till idén. Att föreläsa om "personlighetsutveckling" är inget ovanligt men jag tror att just ”lågmäldheten” kan ge mig en speciell ingång. Det är inte frågan om en jättesak som för all framtid förändrat mig utan små utvecklande steg. Jag kan ta avstamp i tonårs-Ingemar som satt hemma i byn och var övertygad om att ingen skulle kunna hitta en syssla till mig som var så okvalificerad att jag skulle klara det, via bland annat en rätt otrevlig cancerdiagnos som ändå inte var helt av ondo, ta ett extra avstamp i stroken som slog mot vänstersidan till uppdraget som studieorganisatör för 6000 medlemmar. Och ungefär tusen andra saker.
Men givetvis hoppas jag att rehabiliteringen, som börjar 1:oktober ska gå bra.
Oavsett vad kommer ni att få läsa om det här…
Hann var där!
Han var där!
Det är snart kyrkoval. Jag är inte med i svenska kyrkan men uppmanar alla som är det att rösta. Här kommer en annan infallsvinkel på brgreppet "andlighet"...
Midsommar 2004 skulle jag följa Fatmomakkeloppet för VF:s räkning. Och göra nåt ytterligare om firandet däruppe. Natten före drömde jag att en kille vid namn xxx som jag känner i och med att även han jobbar på Volvo, dock på en annan avdelning än min, var däruppe. I drömmen var han där med sina barn för att de skulle tävla. Jag skrattade för mig själv på morgonen när jag vaknade. xxx från x-näs i Fatmomakke, så totalt osannolikt!
Det var säkert månader sedan jag träffat honom och jag hade inte den blekaste aning om hans ungars intressen och hobbys.
Den förste jag träffade vid målgången när jag kom dit upp var just xxx!! I väntan på sina barn som tävlade. Exakt samma scenario jag drömt natten före…Det går säkert att hitta massor av förklaringar till detta för den utomstående. Men för mig som vet fakta är det i det närmaste fullkomligt omöjligt att hitta denna logiska förklaring.
Bara stora bilar
Många relativt nya bekantskaper har svårt att tro det. Men jag har faktiskt ett hyggligt gediget jänkaråkarliv bakom mig. Beundran för stora bilar i mitten av 70-talet var lite lätt religiös i min hemkommun. Som jag hoppas att den här lilla historien förmedlar...
Times they are a changing……
Idag kan det vara svårt att riktigt fatta vilket intryck en amerikansk bil kunde göra för bara runt 35 år sedan. Hemma var det folkvagn som gällde och Volvo hade precis släppt sin 240-serie vars utstrålning och allmänna design närmast kan jämföras med ett mjölkpaket.
I mitt lilla samhälle i lappmarken gjorde vi vårt bästa för att ha kul. Och gärna i en jänkare. Min kompis penselmålade Valiant -67 dög bra. Och något häftigare än möjligen Rogges Impala -64 fanns bara inte. Som jag för övrigt utmanade stärkt av Kir och Lövenbrau i min PV -57. Jag och min chaffis var segervissa länge. Ja ända tills Rogge trampade ner gaspedalen och lät Pontiac 400:an skena vilket fick till följd att sex runda bakljus försvann i fjärran.
Hursomhelst, en dag gick ryktet på byn att Leif köpt något gudagrymt i bilväg. En Buick Electra 1966. Småtjejerna från hans hemby berättade om något stort och svart. Och kärran hade elhissar, bara det alltså……Jodå, inget märkvärdigt 2009 när minsta Toyogråta Bansai har elrutor, klimatkontroll , farthållare och sådant.
Men betänk att vår generation betraktade bromsservo och bandspelare (man kan inte med bästa vilja i världen kalla det bilstereo…) som smått oväntade och positiva överraskningar i en kärra.
Givetvis vändes nosen på Vallen mot Leifs by. Och där stod den, utanför ladugården. Bedagad efter ett hårt liv. Men lååång och breeeed. Och svart, som sagt. Och när Leif glatt demonstrerade den elektriska ruthanteringen försvann ännu en bit av våra hjärtan in i jänkehimlen!!
Nu har jag själv ägt en svart Electra. Lika bedagad som Leifs var 1976. Och visst är det kul och mysigt med jänkare, fortfarande. Men magin är inte den samma……
Lyckorus a la Warhol
Just nu är jag lätt förvirrad, lycklig och laddad med prestationsångest!
Det är väldigt märkligt, men efter hundratals artiklar i VF, Hytten (Volvos personaltidning), Wheels Magazine och ett stort antal andra forum är det forfarande euforiframkallande att konstatera att folk läser det jag skriver! Varje kommentar absorberas som vore jag en kruttorr tvättsvamp i Sahara som utsätts för källvatten.
Kan bara lova att jag ska försöka vara läsbar även i fortsättningen!
Kommentarer: 0
Etiketter:
Jag bloggar alltså finns jag!
Om en puckelryggig skönhet
Tja, här kommer del två som egentligen är del ett. Bättre ordning utlovas i fortsättningen.
Att börja från början och ta det sista på slutet är kanske ett tråkigt sätt att skriva. Men i det här fallet, när jag ska beskriva några minnesvärda bilar under perioden 1976-2005 är det nog bäst och enklast både för mig och läsaren. Även om rätt turordning inte alltid kan garanteras. Det måste vara minst 30 kärror jag ägt, och den exakta ordningsföljden kan vara svår att minnas. Nu är det inte alla som ska beskrivas. De flesta har väl varit bra bruksfordon, men inget att ta till historien, så att säga. Men vi börjar i alla fall en vacker sommardag 1976 på postens parkering i Vilhelmina…
”Det följer med olja också”, skrattade Sten-Erik Eneröd.
Jag hade precis provat en bil han hade till salu. En Volvo PV av L-modell. Alltså en 57:a. Närmast framförd av hans sambo, men en kärra jag dräglat över redan för många år sedan då den ingått i fordonsstallet på Gulf där pappa tankade. Den var ju häftig! Grön metallic, 100 + ratt med blankpolerade aluminiumekrar (fortfarande har inte en snyggare ratt tillverkats!) och som sagt, olja ingick…
Provkörningen hade visat en tendens hos mig som ständigt återkommit genom åren. Nämligen den att när det ska köpas bil sätts logik och förnuft längst bak i bussen och vill ha-känslan får ta över totalt. Alltså blev Sten-Erik som både var och är en av Vilhelminas absolut största profiler av med kärran. 1500 kronor kostade min inträdesbiljett till den riktiga vuxenvärlden.
På hösten erövrades äntligen körkortet. Den första resan gick till Storuman, sju mil bort, på initiativ av min kompis Åke. Vi skulle besöka Utsikten, där man ser många mil över det vackra landskapet. Och möjligen var kärnsyftet att hälsa på hans bror, men det kan jag inte svära på nu.
Den puckelryggiga nittonåringen, och där menar jag inte någon flickvän utan min bil, var försedd med tämligen utlevade Michelin X däck. Nåja, mönsterdjupet var säkert en millimeter på bästa stället. Och den kvällen bröt vintern ut i Södra Lappland. Men Utsikten skulle vi bestiga. I alla fall tyckte Åke det. Själv var jag mer tveksam när snön lagt ett fem centimeters lågfriktionslager på den slingriga vägen upp till toppen.
Givetvis gick det åt skogen! Med bara den sista stigningen kvar till målet fastnade jag. Förbannad var jag, med sedvanlig brist på logik främst på min kompis, och panikslagen. Jag skulle än i denna dag inte för alla Motörheadskivor i världen backa utför denna väg i det före som rådde. Men då var jag tvungen. Efter några hundra meter var mina nackmuskler i uppror så jag tittade helt enkelt rakt fram och litade på att Åke skulle vråla om vi var på väg ner i diket.
Till slut gick det i alla fall att vända och allt avlöpte lyckligt. Men när jag kom till Bäsksele på natten tyckte jag att det var extremt jäkla halt. Hur jag än bromsade ville bilen inte stanna. Det visade sig sedan att en hjulcylinder börjat läcka. Jag var alltså helt utan bromsar i enkrets-systemet….
Ford - vägen till lycka???
Mitt billiv del 2 som tyvärr kommer före del 1 men även den och en massa andra avsnitt kommer så småningom.Till läsarens lycka?
FORD – VÄGEN TILL LYCKA?
Våren 1977. Jag fullgjorde det som på den tiden närmast var obligatoriskt för en ung kille utan studieintresse i Vilhelmina. Gick på AMU-center, nämligen. På verkstadsmekaniska sidan, vilket var ett lyckodrag. På andra sidan väggen fanns svetsutbildningen, där jag lika gärna kunde hamnat. Den dominerades av ynglingar med spring i benen och bus i blick Vilket ibland gjorde att det var rätt mycket ”vilda västern”. V-mek var en blandad kompott. Många kvinnor, och en hel del något äldre. Så vi var rätt seriösa.
En av mina lärare hette Arne. Han var sedan många år ägare till en Ford Fairlane 1962. Alltså den första midsizejänkaren, om mitt minne inte sviker mig.
Den stod ute på parkeringen och drog mina blickar till sig som vore det en Cadillac femtinia. Inte på grund av lacken, som var oxiderat mattgrå, men det var ju en jänkare i uppnåelig prisklass. För Arne hade funderingar på att sälja den…
Kursen var 2000 kronor. Uppnåeligt var kanske en överdrift med min ekonomi. Men jag hade ju uppfinningsrika kamrater.
” Vi far på banken och lånar pengar”, sa Hans-Ove. Vi skulle alltså köpa den tillsammans.
Men jag kände ett visst obehag vid tanken på att skuldsätta mig.
Du skrattar kanske, eventuelle läsare, vid tanken på att vi hade sådana problem att skaka fram det kapital som behövdes. Men jag som AMU-student och Hans-Ove som jobbade med lödning på en industri var inga gräddstrutar. Och det motsvarar väl i alla fall tio lakan idag.
Till slut blev det nog ett aldrig reglerat handlån från mina föräldrar som löste det hela. För jag köpte bilen själv.
Åtgärd nummer ett var att skruva bort takräcket. Åtgärd nummer två var att samla kamraterna för fest i nya bilen. Åtgärd nummer tre var förmodligen att börja reparera!
En av de första kvällarna sprack topplockspackningen. I samma veva kollapsade växel-länkaget vilket ledde till ännu en (jfr Volvon i blogg nr två…) minnesvärd backning genom hela tätorten till befolkningens förtjusning.
Ett framhjulslager totalskar så till den grad att det bara var att lyfta bort hjulet med trumma och allt. Plus en del annat.
Ja, det var baksidan av Forden. MEN….
…det var en väldigt skön bil att köra. Härlig komfort, och en väldigt snygg kaross. När jag ser någon Fairlane -62 nu gråter jag nästan blod över att jag sålde den (4000 kronor!!). Den är proportionerlig och, ja rent vacker i linjerna.
Och de fel som uppstod var egentligen inget jätteallvarligt. Men jag kunde inte ett skit om mekande då! Med nuvarande kunskaper hade det inte varit några problem.
Midsommar 1977 hamnade bilen hos polisen i Lycksele. Hm.. ska man vara ärlig var den inte det enda som hamnade där….
Det de anmärkte på var väl först och främst att den person som körde bilen inte var särskilt nykter. Det var en av mina kompisar som alltså hamnade i lagens vård den midsommaraftonen. Han var inte ensam. Mitt eget sista minne från den kvällen är att jag satt tillsammans med några grabbar i en Dodge Challenger på campingen. Någon hade fyllt en Renault med vatten och Kalixraggarna spöade knarkare på löpande band. Det var alltså en alldeles vanlig midsommar i Lycksele. Bortsett från att vi var ovanligt många som fick sova hos polisen.
Nåja, vi hade massor av kul fester i Forden. Hurriganes i stereon och två flaskor Taffelbrännvin var standard varje fredag. ”Judy” var en perfekt låt om ”romantiken” började blomstra. ”Riding, riding” var mer lämpad för taktdunkande i taket. ”Ride along the higway, trying to get to you, got a brand new motorcykle makes me feel so good…”.
Våren 1978 efter avslutad militärtjänst sålde jag Forden till en kamrat. För 4000 spänn som sagt.
Denna bil rullar fortfarande. Fast numera röd/vit med röd skinninredning. Och V8 och automat.
Mer illa än du kanske tror
Såg nyss på textteve att den statliga kulturarbetarlönen ska slopas. Nå, har det någon betydelse för en volvogubbe som aldrig satt sin fot på norrlandsoperan och som njöt sin senaste teater för fyra år sedan?
Ja. Det handlar om andan i samhället. Noterade att Jan Myrdal var en av de som berördes. Och lite så är det. Hans samhällssyn och uppfattning om andra statsskick kan verkligen diskuteras. Och det är just det de kan göra i Sverige. Och han har fått resurser att föra ut sitt budskap även om det ibland varit kontroversiellt.Och hur många av oss har inte provocerats eller njutit av kulturyttringar som nu får svårare att nå fram?
Vet inte ens om någon i länet har denna konstnärslön, som jag tror det heter. Men synd är det. Sen är det en annan femma att jag vill bredda kulturbegreppet. Men det tar vi senare...
Men samhället får nu lite,lite svårare att andas fritt...
När mörkret faller kommer det märkliga fram
Nu när mörkret börjar tätna passar den här
Den egensinniga dörren
Det hade varit en vacker höst. Rönnbären hängde i tunga klasar och lövträdens blad lyste rödgula. Älgjaktslördag innebar en karltom by men även spänd förväntan. Gamlingar och fruar gjorde sig ovanligt många ärenden ut på sina gårdsplaner, och blev gärna kvar där. Visst pratade man grannmellan om både det ena och det andra. Den här veckan hade kungen dött, 90 år gammal, och en och annan undrade väl hur Carl Gustaf skulle klara tronarbetet. Men annars var det som vanligt mest byskvaller. Ingen var dock helt koncentrerad på samtalen. Man ”lydd” i lika hög grad. Lyssnade alltså…..Efter ett skott eller flera som skvallrade om att en älg kanske fått bita i lingonriset. Om sedan Harry kom dundrande för att hämta den gröna BM-traktorn och vagnen visste vi att det inte varit bomskjutning.
Det var i den första, tunna, skymningen jag bestämde mig för att kicka igång Mustangen och åka upp till Lage. Vi unga tillbringade många timmar där. Miljön var minst sagt särpräglad. Hans stuga var – eller rättare är eftersom den står kvar även om Lage lämnat jordelivet- i princip ett museum där inget i onödan ändrats sedan förra århundradets början. Mörka, höga skåp, sexrutorsfönster med bubbligt gammglas, två kökssoffor på rad längs ena väggen och vedspis. Givetvis ingen elektricitet. Teve och radio drevs med bilbatteri. Flagnade skänkar, fotogenlampor och kokkaffe som jag när som helst fortfarande kan känna smaken av.
Allt i huset var rent och snyggt och Lage själv var inte alls urtypen för en ”ensling”. Snarare var han alltid intresserad av att prata och diskutera och även ”tokes” om möjlighet gavs. Jag tror det här var samma höst som han fyllde fotogen i min pipa när jag tillfälligt gått bakom knuten. Och sommaren före hade Hans Göran fräsande fått rusa ut till vattenbyttan i farstun sedan Lage serverat honom ett glas av vad som förespeglades vara ett exklusivt brännvin. Det var i verkligheten Klar Blå fönsterputs….
Alltnog – för ovanlighetens skull var ingen av kompisarna uppe hos Lage men det gjorde inte så mycket. I takt med att skymningen sakta sänkte sig och nivån i kaffepannan sjönk avhandlade vi alla möjliga viktiga saker. Efter någon timme reste sig min värd och gick fram till den skänk som stod mot väggen mellan vedspisen – där vi satt – och dörren ut till farstun. En tändsticka fick fart på fotogenlampan som stod där och det kändes genast lite extra trivsamt.
Klockan måste ha varit över sju på kvällen när det hände……
Jag har inte nämnt det tidigare men huset består egentligen bara av två bebodda rum, dels köket och dels en liten kammare där bakom. I kammaren sov Lage under den varma årstiden medan däremot vintern krävde närhet till vedspisen. Vi satt alltså vid spisen och Lage hade ryggen mot kammardörren som i likhet med dörren in från farstun var målad i en blågrön nyans med dekor i vitt på upphöjda partier. Låsen på dörrarna var av den riktigt gammeldags typen med låsklinka för att hålla dörren på plats. Tre meter till höger och med skänken där lampan stod halvvägs fanns alltså dörren som öppnade ut mot farstun.Och det var just det den gjorde……
Mitt i vårt samtal gled dörren sakta upp. ”Kom in”, ropade Lage och skrattade samtidigt som hans mörka ögon gnistrade roat.
Ingen kom.
Efter kanske tio sekunder reste jag på mig, gick fram till skänken och tog fotogenlampan. Fortfarande säker på att den var någon kompis som ”fjaske”, det vill säga fånade sig, ställde jag mig någon meter från dörren och lyste ut i farstun.
Fotogenlampan lyste upp varje vrå därute. Stegen upp till vinden, skåpet med vattenhinkarna och de breda golvtiljorna. Det fick mig att komma ihåg hur omöjligt det var att gå på de halvmeterbreda plankorna utan att det knarrade ljudligt.
Och bakom den vidöppna dörren fanns ett utrymme högst en decimeter brett….
Där stod jag alltså och lyste, allt mer förbryllad.
Det kan inte ha gått många sekunder när dörren åter stängdes. Och den inte bara stängdes utan klinkan lyftes också och dörren gick i lås…..
Trettio år som satt sina spår
Flera gånger har jag antytt att det är hög tid att publicera en sann och inträngande bok som skildrar volvolivet inifrån. Och att jag är precis rätt person att skriva den. Ofta har idén mötts med en blandning av förvåning och illa dold oro som jag väl känner igen. Under mina 20 i huvudsak frilansår på VF mötte jag den ofta från folk som trodde att det fanns något att dölja i deras verksamhet. Inte så att jag var ett penndrag från Stora Journalistpriset men jag skrev ju och vem vet???...
Brukar ibland konstatera att jag har det mesta emot mig. Först och främst mediagubbe, en yrkesgrupp så allmänt avskydd att vi knappast hittar dess like. Sen fackligt aktiv, alltså en gräddstrut som oavbrutet dricker champagne på porrklubbar utomlands för medlemspengar. Personligen är jag rejält överviktig vilket gör att alla etiketter från begåvningshandikappad till allmänt vidrig kan sättas på mig. Det är inte heller helt populärt att vara volvoanställd. Vi tjänar för lite och för mycket, går tamt i företagets ledband samtidigt som vår revolutionära versamhet störtar koncernen ner i avgrunden.
Dessutom har jag fightats med aggresiv cancer och stroke de senaste åren... Så nu undrar jag: hur kommer det sig att jag trivs så bra med livet??? Har jag missuppfattat allt, ungefär som min pappa. Han verkade i det längsta inte begripa att han faktiskt var sjuk - några veckor efter stroken eller infarkten var han igång som vanligt...
Nyheter från VK Mest lästa på vk.se just nu