Jag har fått synpunkter på min miljonblogg där man  förundras över att jag planerar en så osjälvisk gärning som att placera tio hjärtstartare i vilhelminatrakten. I själva verket är det inte så Florence Nightingaleskt osjälviskt. Vart tar jag vägen om huset renoveras? Jo förmodligen till just Vilhelmina. Och vad är det troligt kommer att hända? Jo hjärtinfarkten väntar runt hörnet av både allmänmedicinska och genetiska skäl. Och då gäller det att ha hjälp i närheten, särskilt i glesbygden…Om jag sedan inte råkar ligga och flåsa, uppkopplad på maskinen,  är givetvis andra välkommna att chocka kroppen med den.

Sedan glömde jag ju klockan. Jag vill ha en asfet blingbling i 24 karats guld som är lika diskret som en knallrosa mercedes med guldfälgar. Jag har alltid älskat smaklösa prestigeklockor och min nuvarande Seiko för 3 000 är ju inte ens lite förgylld…Hm…nu fick jag komplex. Jag tror jag tar av den och kastar bort den. Nej, den funkar ju i alla fall.

Såg förresten en söt BMW X1 i en tidning. Vem behöver renovera hus, egentligen? Och visst haar jag alltid drömt om en Cadillac -59? Såg just att Media Tysken hade en 250 -tums super tv med hårtork och kemisk toalett…

Det är som jag säger – huvudsaken man har total kontroll och inte tappar huvudet:))).

Otygsbefriad Onsdag på er…

Det är väl nästan den vanligaste vardagsdagdrömmen och den vanligaste frågan om konversationen känns trög."Va skulle duu göra om du vann en miljon???". Nu är ju en miljon inte så mycket. Ungefär garaget till ett hus eller så, men lite mer än snuspengar i alla fall. För mig skulle det se ut så här:

– 100 000 för att säkra tillgången på bra vatten i huset i Vilhelmina

– 400 000 på anpassning och basrenovering av nyss nämnda hus.

– 20 000 på bilen. Lackbehandling, snygga fälgar, nya däck (ha! där trodde nog alla att jag skulle byta, men den har ju bara rullat typ 3 800 mil och går bra så why?)

– 120 000 på en riktigt fin fullsizejänkare, gärna Cadillac från första halvan av 70-talet eller Pontiac Bonneville/Catalina/Grand Prix 1965. En kanadabyggd Parisienne går också an med eftersom den byggs på cheva chassie o med cheva motor ska den vara betydligt billigare. Säg ungefär 25 %.

– 100 000 i premieobligationer eller nåt annat astråkigt men stabilt. For a rainy day…

– 170 00 på tio strategiskt utplacerade hjärtstartare i Vilhelmina kommun.

De resterande 90 000 fick ligga och skramla på sparkontot för eventuella spontanköp. Observera att barnbarnen inte får nåt. Det beror väl mest på att jag inte har några men ocså på att jag är allergisk mot de inte så få miljonvinnare som uppger att det mesta ska gå till släkten. "Satsa på dig själv" är en devis jag normalt inte ställer mig bakom. men om man äntligen får pengar efter ett långt strävsamt liv, visst kan man unna sig. Men å andra sidan är det kanske att ge till barnbarnen som är den stora glädjen för många?

Tramsfri Tisdag på er. Jag ska alltså inte skriva några blogginlägg:))…

Jag provar lägga in ett Tubeklipp.

<object width="640" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/hG5lhcSoPfM&hl=sv_SE&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/hG5lhcSoPfM&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="385"></embed></object>

Jag blir hett förbannad när jag ser på tv om SMS företag som inte ens har några pengar att låna ut. Men en avgift tar de ut för alla ansökningar de givetvis avslår. För 30 år sedan kunde jag torskat dit på ett sånt lur. Och även de som faktiskt lånar ut riktiga pengar gör det till grisvillkor. Förresten är det väl inte bara unga som hamnar i SMS-fällan. I takt med att samhället utvecklas mot en ökad valfrihet (ironi…) väljer många att vara helt under isen ekonomiskt och därmed tacksamma offer för SMS-grisar.

Hm…få se var la jag steglingshjulet och nagelutdragarna nu? De skulle komma till pass om en SMS-gris någonsin vågade visa sig…

Mysig Måndag M. Jag ringer…

Det påstods en gång i världen att en kille i min hemkommun  hade som vision att bli knarkare i Stockholm. Jag vet inte om han lyckades men det väckte säkert en del ont blod bland studievägledare och andra.

Mitt tidigaste karriärminne är nog – måste jag erkänna – att jag ville bli journalist. Jag sålde hemgjorda tidningar till grannarna innan jag hade lärt mig skriva. Möjligen var det detta som gjorde att jag länge fick dras med ett rykte att vara så klook. Och kvaliteten var väl inte så mycket sämre än ett vanligt nummer av Aftonskallet eller Sexpressen…Det var verkligen en dröm. Som faktiskt blev sann! Men innan dess var det mer jordnära yrken som hägrade. Gärna i skogen, eftersom farsan var timmerhuggare. Ivan, en kompis till mina föräldrar hade en stor skogsmaskin och blev lite av ett föredöme. Men häftigast var nog den unga grabb som köpt en Timberjack med vilken han drog in grova pengar, enligt min pappa. Timberjacken var för övrigt ett rött, lagom inslitet, exemplar med vrålande tvåtaktsdiesel (lät ungefär som Greyhoundbussarna i amerikanska filmer som har samma tekniklösning…) som gick hur fort som helst…

Nåt med skog och maskiner. Tänk att få tjäna 55 000 per år. Otroligt!!!

Maskintemat fortsatte men ändrade inriktning efter några oförglömliga dagar i kusin Karl-Eriks Scania 110. Han hade bra hand med ungar och hans lugna men ändå karismatiska (släktdrag?) personlighet gjorde stort intryck på en 13-åring. Nu var det åkare jag skulle bli, under en följd av år.

Men något språkrelaterat ryckte ändå fram igen i högstadiet, som ett bra alternativ, eftersom svenska och engelska var de enda ämnen där jag gjorde någotsånär ifrån mig. Hmm, men det var bättre än jag kommer ihåg, faktiskt, ser jag när jag plockar fram betygen.

Drömmen om Scanian fick jag så småningom överge när jag insåg att jag satt så högt upp att jag fick svår svindel, och då är man ingen bra lasbilschaufför. Varje gång jag klättrade upp i monstret spräckte jag dessutom byxorna, och det bidrag nog också:).

Jag var 33 när jag slutligen fick tummen ur och sökte till den mediautbildning jag kom in på och gick september 1990 – juni 1991. Som följder av det fick jag flera intressanta jobb på Volvo bland annat runt våra ISO 9 000 – ISO 14 000 certifieringar. Och mellan 1991 – 2006 skrev jag hundratals artiklar som frilans och anställd på Västerbottens Folkblad.

Jag har även skrivit för Wheels magazine, gjort massor av facklig information och mycket annat samt bidrar fortfarande med material till Volvos personaltidning. Och inte minst skrivit runt 300 bloggar här gissar jag och har precis passerat 60 000 sidvisningar.

Det man möjligen kan få fram ur detta är att även om du börjar bli lite till åren finns det möjlighet att hitta rätt i yrkeslivet…

Mervärdes Måndag på er…

…eller hur?

Snart semester, en hel lång sommar och hyggligt klimat i drygt fyra månader till. Man tackar och tar emot. För övrigt är ju vår väletablerade semesterperiod i juli ingen självklarhet alls utomlands. Många ute i europa lägger sin ledighet under några veckor i augusti och sällan så länge som fyra – fem veckor. I USA är nog "holiday" något som man  kommer överens med arbetsgivaren om. Och konkret kan det då handla om ett par veckor utan lön efter rätt många års anställning.

Vem som helst är välkommen att boxa mig på nosen om detta, det är uppgifter jag fångat upp lite här och där.

Ledighet i olika former är intressant för många. Av naturliga skäl. Hus ska renoveras, familjer umgås med, släktingar resas till och så vidare. En gång i världen fanns det möjlighet att få en permanent ersättning om du var i en viss ålder och bodde så till att det var mindre sannolikt att du skulle få jobb. Jag kände en sympatisk man som hade förmågan att verkligen "smaka" njutningsfullt på meningen: "Pension av arbetsmarknadsskäl" med drömmande blick. Till slut fick han också denna pensionsform och var antagligen lycklig över detta resten av sitt liv…

Helgen? Jotack, inte illa men vääldigt lugn. Midsommaraftonskvällen  tillbringade jag med Nicole som jobbade. Vi löste givetvis de få världsproblem som fanns kvar att lösa:)…Och i slutet av kvällen dök hennes fästman och vovven Ricky upp. Ricky som var anfäktad av ett hårt träningspass med husse svimmade snabbt och gjorde inte alls skäl för beteckningen bushund. Idag dök min tjejkompis M upp med inbjudan till en av allt att döma helmysig bröllopsfest. De gifte sig ju 19:e då jag var där och fotade. Va…var det fler som gifte sig då?Har jag ingen aning om…

Stämningsfull Söndag, på er…

Det kändes som knappt nån hann läsa den här. Därför kör jag den igen…

Läste i Aftonskallet om killen som hamnade framför en ambulans på prio 1 utryckning med sirener och blåljus. Han gasade tills han hittade en plats där han kunde låta ambulansen passera. En mc-polis som haft ögonen på honom gav fet böteslapp och drog hans körkort. 105 på 70-väg…

En totalabsurd myndighetsutövning som på något vis går hand i hand med de beslut som ansvariga på Försäkringskassa och andra myndigheter utövar. Varför blev de som utåt ska framstå som auktoriteter så helsikes strykrädda att de inte törs fatta beslut baserade på förnuft. Jag är också en fegis men ger inte sken av att vara något annat, och försöker framförallt inte spela chef eller ledare.

Idag skickar jag en varm tanke till Lady X, som kanske fått en spännande ingång i sitt framtida yrkesliv. Lycka till, min vän.

 Jag har förresten min annons klar tills jag ska ut på den öppna arbetsmarknaden och erbjuda mina attraktiva tjänster:

" Man, på väg mot 55, fet, rörelsehindrad diabetiker med tumör bortopererad och stroke som spökat till vänstersidan  plus en bibba ytterligare diagnoser erbjuder sina tjänster till just dig som söker en sådan person till ett 25 % jobb. Oanade framtidsutsikter…"

Men lik förbaskat väntar en Tillfredställande Torsdag på er:).

Nu är det hög tid att VK sätter in kraftåtgärder mot de som kapar bloggen med massor av anonyma tjafsinlägg. De gör väl ingen skada men är irriterande i allmänhet. Det var mitt kortaste inlägg någonsin men det kommer strax ett längre…

Till att börja med måste jag backa bandet lite till gårdagen. Som jag kanske nämnt är opinionsbildning en del av mitt uppdrag i IF Metall. För några veckor sedan fick jag uppdraget att skildra medias förhållande till Mona Sahlin. Som är intressant, men vi ska inte förvandla det här till en politikerblogg. I alla fall satte jag mig ner med uppdraget igår. Jag hittade flera intressanta vinklar och det blev till slut en A4 med text som köptes med viss förtjusning av min organisation. Givetvis hoppas jag att texten kommer till nytta där den läses och påverkar. Men samtidigt undrar jag lite över min roll. Det har i många år och i alla tänkbara sammanhang varit så att det är jag som får skriva debattartiklar/ledare/insändare och annat. Jag har inga direkta problem med budskapet eftersom jag inte jobbar med frågor som jag själv inte står bakom. Men ändå…jag skriver ju på beställning och är det riktigt fint? Ord som "nyttig idiot" "opinionsbildarprostitution(finns det ordet?) susar genom palten. Oj, så djup jag är ikväll. I grund och botten är det i alla fall jäkligt kul att kunna använda pennan som vapen, och jag hoppas få fortsätta med det!

Tänk, jag har fått träffa en legend i kväll:). En av VK-bloggens framgångsrikaste som säkert kommer att kunna njuta av sin ålderdom – som inträffar om ohyggligt många år – som välbeställd författare. Det är inte lätt att konfronteras med elektroniska människor i verkligheten. Då jag insåg vem hon var hade jag precis placerat henne i facket sjuksköterskorsomvårdatmigunderallaperioderpåsjukhus…

Ett kul möte i alla fall, precis som alltid när bloggare visar sig existera även utanför cyberspacen!

Onaturligt Odålig Onsdag på er…