Jag öppnade den lilla gångdörren i porten till Lindgrens mopedverkstad med dunkande hjärta. På det oljiga och välbelamrade golvet tronade ett par lätt demonterade packmopeder som skulle sotas för att återfå ursprunglig kraft.Men det var inte så intressant just då. I ett inre rum hägrade nämligen min nästa moped. En grafitgrå Zundapp Combinette med ljusgrå tanksidor och ljusgrå sadel. Gubbkörd, minst sagt. När jag låste upp verktygsfacket vilket gubben aldrig lyckades med, låg den gedigna U-nyckelsatsen fortfarande efter tolv år inslagen i fabrikens oljedränkta gråpapper. Det fanns knappt en repa på mopeden trots åren och priset skrevs till 700 kronor.

Ett år senare var den ett totalvandaliserat vrak, men det hör egentligen inte till historien.

Poängen är att jag precis som många andra hade gjort bäst i att behålla vissa fordon. Men var fasen skulle man haft dem? Och pengarna behövdes ju ofta till andra tvivelaktiga satsningar. Men ändå...

- Min Ford Fairlane ni sett som toppbild ett tag, två sjysta Amazoner, en peevee, Firebirden, Olds Ninetyeighten som jag verkligen saknar, den formidabla Granada Ghia 3.0:an. min beigemetallic Volvo 264 som gick som en dröm men saknades av bensinpumpar i hela Norrland när jag sålde den.

Och Pontiac Le Mansen med vilken det blev en fin tradition att bränna upp någon del av elsystemet varje vår...

Och en massa andra förstås.  Mindre oumbärliga men i alla fall.

Bra annars. Fått träffa två snälla vovvar och varit kulturknutte i helgen. Såg en utställning som gjorde A nästan lika upprörd som bristen på handlingskraft när det gäller staden mellan broarna, vilket inte vill säga lite. Och vi var ju bara tvugna att titta på väggen på Umedalen som fått bil, husvagn, containers med mera. Lite mer koncentrerat och bättre skyltat där vore bra.

Toppen Tisdag Tillönskas