Det var vid lappkåtan i Lycksele det hände. Plötsligt såg jag det jag inte sett när jag rullade in en halvtimme tidigare på jakt efter pyttipanna och handikapptoalett.

Hon var djupröd och försedd med riklig kromdekor man kunde gnugga på så den glänste ännu intensivare. Bakom det kupiga glaset anades paradisiska fröjder i dess allra mest kulörta form. Och så färgglada de runda där innanför var. Tänk att få leka med tungan och sedan försiktigt suga på  dem…Men livet är hårt. Jag visste att om jag skulle få njuta av tio minuters glädje var jag tvungen att dra upp plånboken.

Samtidigt spelade en annan radiokanal i mitt inre melodin "Det här ska du inte få uppleva här och nu" och själv kände jag mig förfyttad till en annan tid. Men fumligt drog jag upp börsen och famlade fram de pengar som behövdes samtidigt som jag nervöst tittade mig omkring, rädd för upptäckt. "Så här gör inte en funktionshindrad femtitvååring", tänkte jag men rörde efter mycket tvekan springan som var min inträdesbiljett till ljuvligheterna.

Och min krona gled infint, jag vred runt reglaget och kunde hämta ut mitt tuggummi. Ha, jag har inte handlat i tuggummiautomat sedan jag var tio!!! Godkväll!

Om några timmar åker jag upp till Vilhelmina. Nu är det ju faktiskt så att jag är mer umebo än vilhelminare. 21 år levde jag i lappmarksmetropolen, 31 år har jag varit Volvo och Umeå trogen. Men hemma är förvånansvärt ofta i samtal det lilla samhället,. Där kan du få en vän för livet i bankomatkön. Gamla gubbar i väntsalen på busstationen  plirar och viskar  för att sedan skicka fram en kurir: "Hörrdö – nå gett du vaara borti Wahströmmara???" Tre bilar efter varandra innebär bilkö och att någon ska jordfästas…Posten börjar lägga Vilhelmina-aktuellt i min brevlåda då jag återkommer på semestern efter elva månader. "Jag såg ju att du hade kommit hem", ropar brevbäraren från postens bakre regioner. Legitimation och framvisande av den i olika sammanhang betraktas med stor förvåning. Och inte minst – att ta nycklara ur bilen betraktas som ytterst märkliga stadsfasoner. Kort sagt…"Its my home town", även om jag trivs försträffligt här i Umeå.

Den här helgen är det väl stor Bottnia-bane invigning. Jag är  i det närmaste fullständigt neutral och har knappt följt den mångåriga debatten. Om fem år eller så börjar vi väl se vartåt det lutar. Så länge får de som vill äta tårta med kungen och lyssna på kända artister. En av medlemmarna i VF:s fredagspanel befarade att han skulle inleda "Kära Kirunabor…", men den legendariska örebromissen var nog en engångsföreteelse. Som det dessutom fanns viss förklaring till. Bland annat såg han två stora silos med "Örebro lantmän" på från podiet, sägs det. Hm…det märks att det är tidigt. Höll precis på att skriva "Dildo" i stället för "Silo":-))).

Det ska bli mys att sitta hemma i stugvärmen och lyssna på rapporter om det enorma kaos som kommer att uppstå, och som enligt lokala medier i stort sett redan inträffat. Det gäller att ta ut katastrofen i förskott om det i verkligheten skulle gå bra.

Och i likhet med Gunnar Sträng som hade både hängslen och livrem satsar man på säkerhet i form av ett extra tåg som står och tuffar i Kramfors. Jag förstår att det behövs för de tåg som tafikerar våra järnbanor verkar ju ibland vara rätt sköra tingestar. Det enda tåg jag åkt på många år är Arlanda Express som är både snabb, tyst och komfortabel. Men så rullar det ju bara i Stockholmstrakten, övriga landet, eller "laandsorten" som huvudstadsbor ibland säger, får klara sig bäst det går.

Men det gäller ju också att tro på sin produkt. Besökte en gång en godisaffär i akt och mening att köpa mörk choklad. När jag nämnde att jag som diabetiker ändå fick vara lite försiktig var budskapet från ägaren kristallklart: "Den här chokladen botar diabetes, jajamän!!"

Så alla tåg går i tid, kommer fram innan de har startat, är nästan gratis att åka med, och dessutom snygga att titta på.

Som de skulle sagt i Vilhelmina: "Näe, höjji pajka, no ske ä hanne gå bra…"

Igår dök en gammal kompis överraskande upp. Han kunde visa en jätteläcker Cheva -57 och berätta om massor av intressanta projekt. Det var trevligt och  fick mig att tänka på 2006, förra valåret. Jag låg på sjukhus, även under valet. När borgarnas seger  var klar sedan några dagar  ringde kompisen och berättade hur han nu blivit kontaktad av en husläkare som undrat om det fanns intresse av någon vård. Han såg detta som ett gott tecken på ny optimism i landet, eller så gillade han att skämta med mig som inbiten sosse. Själv kunde jag bara svara: "Ja, det märks även på sjukhuset att borgarna vann. Genast försvann äggen på söndagarna…"

Vi får se vem som ringer den här gången…

Då jag växte upp spelade körkortet en betydligt större roll än det gör nu för de flesta unga. Och långt tidigare än vid laglig ålder väcktes bildrömmarna. Jag var väl 10-12 då jag debuterade. Det hela utspelade sig i en mattblå Opel Olympia av sen 50-talsmodell. Den tillhörde givetvis Hans-Ove som även han hade drygt några år kvar till körkort. Det var väl inte en debut med mersmak, snarare tvärt om. Min kusin som också var med på resan anade vad som väntade och drog fast det murkna tvåpunktsbältet så han nästan inte kunde andas. Vi höll till vid ett hus längst upp där en smal skogsväg slutade. Tyvärr förstod jag inte förhållandet mellan rattvridning och hjulrörelser vilket innebar att jag svängde före kurvorna. Det är en körteknik som inte rekommenderas. Den omskakande resan räckte ett par hundra meter.

Med stigande ålderr blev ju övningskörningarna mer seriösa, med grön skylt och allt. Men min pappa kände kanske en viss tvekan som tillfällig trafikpedagog. Jag minns fortfarande hans ord: "Ja, fyran är ju mer att betrakta som en överväxel, som du sällan använder". Vid det tillfället ägde vi en Folkvagn med 38 hästar där några överväxlar definitivt inte existerade. Snarare var det ett måste med gasen i botten på fyran för att få upp den i drygt 100. Den var släkt med en Amazon Sport med overdrive jag körde en gång. Toppade nästan 150 men då jag kopplade in overdriven sjönk maxfarten till 135…

Man kan ju även övningsköra motorcykel. Med min gedigna erfarenhet av moped och 250-kubikare grenslade jag en 150 hästars sportmc en gång för många år sedan. Men än en gång bevisades det att med förståndig framfart är det inga problem. Jag har en välutvecklad självbevarelsedrift som gjorde att jag inte var frestad att testa de 300 knutar eller så som den gjorde. 260-270 ungefär i en Porsche 928 S4 är mitt personliga rekord i brist på förstånd och det lär inte slås eftersom jag inte kör bil numera. Men det var också en sorts övningskörning. Lärorikt var det i alla fall.

En minnesvärd resa – om jag får blomma ut utanför övningskörningen – var när jag intervjuat en kille i Skellefteå som hade en fantastisk Cadillac 1947 cab. När vi åkte för att tanka fick jag uppleva hur en medbilist inte kunde släppa Caddyn med blicken utan körde ut på gräsmattan vid macken…Han kunde nog behövt övningsköra.Det blev sedan ett reportage i Wheels  Magazine.

Vad kan jag säga mer? Trafiksäker Torsdag, kanske…

…ja, det är ju egentligen välventilerat, men förhållandena i det stora landet USA är ändå intressanta. Inte för att jag tror att vi ska ta efter men de är i alla fall intressanta. Såg på Doctors idag om kvinnan som sökte ny partner. Enda villkoret var egentligen att han hade försäkringar som täckte kostnaden för hennes mediciner. Hon hade fullständigt ruinerat sig på dessa och var nu utfattig. 7 000 intresserade hade hört av sig. Jag gissar att 90 % var män hon normalt inte ens skulle kastat en blick på. Påtvingad prostitution i ett desperat läge. Det är där socialdemokraternas "Åt var och en efter förmåga – Av var och en efter behov" känns som en skön värmande filt som vi åter kommer att få svepa in oss i 20 september. Välgörenhet är ett begrepp som ofta används i olika sammanhang nu. Och det är fint när människor frivilligt hjälper andra, det är inget någon ska ha några dubier över. MEN i exakt samma sekund som välgöraren ledsnar, får sämre ställt eller kanske slutar sympatisera med ändamålet upphör välgörenheten.

Tidigare berättade Doctors om familjen som fått allt slagit i spillror därför att deras redan i sig svindyra barnförsäkring inte trots att de verkligen fetbetalade för detta, täckte deras lilla sons diagnos.

Jag är säker på att inte heller Fredrik Reinfelt vill ha ett samhälle där sådant är möjligt. Men ger vi alliansen en öppning i fyra år till kommer nyliberalerna att rycka fram ännu längre. Och då det är val nästa gång står centerglina som fuckar facket på valbar plats. Och vad som då kan hända törs jag inte ens fantisera om…

Förlåt, det blev politik, men allt just nu verkar ju vara det, eller hur.

Som avrundning kan jag i stället berätta om "Henning" som har ett i all enkelhet fiffigt sätt att skapa god stämmning. Många av er känner honom under hans riktiga namn… Han har helt enkelt en bunt lappar i sin plånbok. "Skräddar Jakobssons piga" eller "Storfisket i Gammbränna" skulle det kunna stå. Du får dra en lapp och med utgångspunkt från orden berättar Henning en historia. Kul och enkelt, tycker jag. Och skapar lite engagemang…

Oregnig Onsdag på er…

Det damp ner en fin katalog från en av allt att döma verkligt välorganiserad firma härom dagen. Där kan man hyra sig en lyft för 5 000 per dag eller en stolpe eller kabel för några tior. Det mesta finns alltså om du ska bygga, måla, gjuta och greja. Men jag kan inte låta bli att undra om det finns andra saker att hyra på andra företag:

– Ett fagert utseende. 300 första dagen, 200 de följande.  För en tusenlapp eller så snärjer du en modern, lagom utseendefixerad kille eller tjej.

– Ett bra nätverk. Rätt dyrt, 1 500 dag 1 och 2 000 följande dagar. Men då ingår tre lokala halvkändisar, fyra idrottsprofiler och en som känner kungen. Idrottsprofilerna kan bytas mot dokusåpastjärnor, då sjunker priset till 300 kr totalt per dag.

– En politikerkontakt. Väääldigt billiga just nu. Tillgången är oändligt större än efterfrågan, men tillståndet bedöms jämna ut sig inom en månad…Just nu femti spänn och en kopp dagsgammalt bryggkaffe med en torr mazarin (det enda politiker äter på tre månader då det är valhöst:-))…).

– En musikalisk superstjärna. I alla fall enligt reklamen: "Passa nu på att köpa Giovanni Spaggethis nya fantastiska CD som sålt 28 miljoner exemplar i Norge". Ingen hyrkostnad. Däremot kan du få viss ersättning om du ställer upp som fodervärd och ser till att han inte gör fler skivor!