Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Ingemar
Inlägg - RSS 2.0En gräns till
17 000 sidvisningar. Vilket väl betyder att några kikat och läst här på bloggen. Det känns skönt även om jag kanske spelar i bloggarnas gärdsgårdsserie.
Men snart kommer en ny, vi fortsätter in i 2010!
Tja, ett enkelt sätt att beskriva mig är att jag på många områden är "medel" Medelålders(53), medellång, lite drygt medeltung, medelpolitisk, alltså sosse, medelanställd. Jobbar på Volvo och det är väl rätt "medel" i Sverige. Vad som inte är medel är att jag använder rullstol, har träffat min skyddsängel efter den månadslånga koma som följde på en 24 timmar lång operation på Sahlgrenska, fick en stroke som slog ut vänstersidan och lite andra funktioner för precis ett år sedan. Borde alltså vara död några gånger om men verkar leva och trivas riktigt bra. Har ett visst mediaförflutet, och gillar över huvudtaget att fotografera. Har märkt att jag gärna vill blomma ut lite trots att jag numera skriver bara med högern och har förvånansvärt ofta åsikter. Du vet aldrig vad du kan tvingas läsa om i min blogg som blir relativt personlig.
Skrivs av
Vanliga etiketter
» Visa alla etiketterMest kommenterat
Visar inlägg från januari 2010
TV schoppar tjafs!
Mina tidiga morgonvanor innebär bland annat att jag får förmånen att njuta av diverse TV-reklam. Du får chansen att köpa preparat som gör dig 40 år yngre och diverse skak- och elmaskiner som gör att din övervikt försvinner i ett huj!
Det är fantastiskt vilka landvinningar TV- försäljningsföretagen gjort. Tänk när medicinen och vetenskapen och myriader av läkare och forskare får nys om detta. Så snopna de ska bli med sin motion och sina dieter när de slår på rätt kanal och fattar att det bara var lite ström i fläsket som fattades…
Givetvis är jag inte så lite ironisk. Det finns en eller annan produkt som jag tror fungerar men till exempel elplattorna som du spänner fast över buken och förvandlar den till en sixpack är så osannolik att det knappt är sant. En del träningsmetoder är märkliga. Och det kan bli lite absurt. Som dansen där den amerikanska speakerrösten lovar en sylfidisk kropp utan andra åtgärder där samtidigt en inlagd text förklarar att enbart dansen inte ger någon viktminskning.
Men man kan i alla fall göra stor humor av det! När Robert Gustafsson och Lasse Brandeby skulle presentera ett mirakulöst köksredskap, till exempel… I Rena Rama Rolf skulle Rolf Mjunstedt som Brandebys figur hette göra denna presentation i TV-shop och fick totalt hjärnsläpp. Det är bland det roligaste jag sett i TV!!!
När det gäller preparaten är det skrämmande att steget mellan uppgiven, livstrött och impopulär till en oändligt lycklig vinnare med oerhörd personlighet bara är en finne.
Vad förmedlar detta till tittaren om våra värden som människor, egentligen? Ytlighet är bara förnamnet…
Men vissa saker har jag ju själv åkt dit på. Det var före TV försäljningens tid men på mellanstadiet i Dalasjö åt vi gladeligen både apelsinskal och magnecyl bara för att stor pajka sagt att man skulle bli stark!
Och jag var ytterst nära att köpa klockor till mig och farbror John som bara hade visarna påmålade.
Om jag rannsakar mig så visst har jag haft undergörande magnetarmband och skosulor samt köpt dyra horoskop som i sin tur rekommenderade inköp av diverse dyra pulver just för mitt stjärntecken
Ska sanningen fram är det nog så att den enda man kan lita på är Robert Lind i Kramfors. Han finns i alla fall, det har ju Hasse o Tage fastställt,,,
Kommentarer: 0
Etiketter:
tv-shop
Lady X på besök
Det nästan sista som hände igår var att myten, legenden, den sägenomspunna Lady X besökte mig. Hon gjorde likt Fantomen, vandrade omkring på stadens gator som en vanlig person. I hennes fall dock som en vanlig kvinna, inte man som den blåklädde…. Det var lite kul for att det visade sig att nya assistenten E var mycket väl bekant med Ladyn. Det blev en hel del glatt snack som bevisade hur liten världen är.
Ladyn är en kvinna som ständigt erbjuder överraskningar. Så svarade hon till exempel, lätt förströdd, med mitt namn när en väninna ringde vilket kanske tyder på att hon håller många bollar i luften.
Hon har numera avvikit från X-bullsvägen i takt med att sockersuget minskat, men en kopp kaffe slinker alltid ner.
Efter ett trevligt besök kastade hon sig åter upp på Hero för att galoppera åt Vännäshållet…nej, där tog jag nog i. Misstänker att hon satte sig i en merca för att åka hem...
Man har kul som få då man fyller femtitvå...
Att fylla 52 var en speciell och väldigt trevlig upplevelse. Och att det skulle bli så här var fullständigt oväntat!
Redan från morgonen anade jag om inte ugglor så i alla fall kolibris i mossen. S som jobbade var inne på att jag borde sätta på mig en snygg skjorta och finbyxor i stället för det vanliga mjukistjafset. Och jag hade en känsla av att hon visste nåt jag inte kände till. Men å andra sidan tyckte hon kanske bara att jag borde vara lite prydligare?...
Väl vid datorn konstaterade jag att många hade tagit tillfället i akt att gratta via Facebook. Och vanliga mail. Någonstans där började mobilen pipa, under dagen fick jag en handfull trevliga SMS och telefonsamtal. Men dagen rullade på och jag vande mig vid att vara finklädd. Jag fick ännu ett trevligt kort som komplement till det M hade skickat. S åkte iväg på ett ärende och blev – kom jag på först i efterskott – borta ovanligt länge. Och varför sprang hon ner i tvättstugan så snart hon skulle ringa? Intrigen tätnade och jag hade verkligen antennerna ute.
När jag rullade ut efter ett toalettbesök föll alla poletter på plats. Jag möttes av ett gäng skönsjungande assistenter med tårta och present
S hade organiserat det hela samtidigt som hon agerat oberörd assistent under några dagar. Nästan alla mina fantastiska omhändertagare var med. En jobbade på annan plats men var andligen med och vi firar nästa gång hon jobbar hos mig, för det är vi bra på, ett par är så purfärska att de inte blev inblandade i projektet men för övrigt fanns alla på plats.
Kände mig glad och uppmärksammad hela dagen. Det är ju synd att 364 dagar per år är vanliga då man ”ofyller”. Men jag har lagt fram ett förslag till en riksdagsman jag känner att varje svensk ska ha rätt till minst två födelsedagar!!!
Som en sista överraskning fick jag ursnygga blommor av det assistansföretag jag anlitar. Som allt annat denna dag en fullständig och glad överraskning!
Kommentarer: 3
Etiketter:
födelsedag
överraskning
tårta
skönsång
När bu blev bä i Irland...
Ibland kan otur vända och bli stor tur helt plötsligt.Vid milleniumskiftet befann jag mig i Dublin tillsammans med de två kompisarna Birgitta och Monika.
De får uppträda med namn eftersom de bor låångt härifrån...Vi bodde på ett B&B nära hamnen och äntrade varje dag de gula mercabussar som skötte kollektivtrafiken i stan för en resa in till centrum. Det var inte så mycket shopping, vilket annars var poppis när tjejerna var med. Vi höll knappt på att ta oss hem p g a mycket prylar när vi varit i London en gång. Men mitt bidrag var EN penna så jag kunde skicka kort hem…
Men i alla fall, i Dublin var det nog mest sightseeing och besök på diverse bryggerier och destillerier, läs Guinness och Jamesson.
Den 31 december 1999 åkte vi som vanligt in till stan men med utgångspunkten att hitta ett trevligt ställe att fira nyåret på.
Tyvärr tänkte minst en halv miljon dublinbor samma sak. Och stans företagare gör skäl för sin beteckning genom att vara just företagsamma. Varenda pub hade svindyrt inträde den kvällen och vanligen nån sorts ”millenium plate” alltså en tallrik med mat till ett värde av 20 kronor som de tog det tiodubbla för…
Sedan vi konstaterat det åkte vi hem för att fundera. Och göra oss fina. Och det var en historia för sig. Duschen i vårt rum var perfekt anpassad för att hastigt tvätta pälsen på en småväxt hamster. Bägge tjejerna hade långt tjockt hår. Och ni vet ju hur det kan vara med flickor och hårvård…
Den halvdeciliter ljummet vatten som blev över använde jag. Lyckligtvis fuktade jag insidan med Kilkenny, så jag behöll en optimistisk livssyn!
Anyhow hade vi inte bestämt nåt för kvällen, och timmarna gick. Planerade vagt att åka tillbaka till centrum men det kan vara rätt kyligt även i Dublin i december så utan att ha nåt ställe att hålla till var vi osugna, för stt formulera sig norrländskt.
Men när klockan började gå mot tio kom fler och fler bilar och parkerade utanför. På andra sidan fanns en bred gräsmatta och sedan en vik där man kunde se hamnen på andra sidan.
Det visade sig att Dublins stora milleniumfyrvverkeri skulle avfyras just från hamnen. Vi hade perfekt utsikt om vi knallade ner på gräsmattan!!!
Det blev en trevlig kväll bland lagom yra ”dubliners” och en eller annan flaska champagne. Och hade vi dragit ner på stan skulle vi missat alltihop.
Ett typiskt exempel på hur otur kan vändas till tur!
Nu ska jag lägga upp en ölbacksstor bit princesstårta, och ägna förmiddagen åt att öppna svindyra presenter:)). Nej, skämt å sido jag har blivit fint grattad av bland annat M med flera, och mer pessimistiskt lagda skulle väl snarare beklaga sorgen när man fyller 52. Men jag ser det som en jättebonus, jag kunde lika gärna bara varit ett namn på en gravsten nu om det inte gått vägen med tumörer, strokar o sånt. Njut av livet, alternativet är fan så mycket sämre.
Kommentarer: 3
Etiketter:
Dublin
millennie
fyrverkeri
Virrig surgubbe!
Nej, nej, nej...det är i morgon surgubben fyller år! Jag är tydligen dagavill så här på morgonen...
SAAB-Spyker kapitel 168
Ungefär så många turer har det ju nu varit i affären Spyker-SAAB. Men nu blir det affär. Tre miljarder enbart lånade pengar. Har ni tittat och funderat på Spykers VD? Victor Muller har förmågan att på några meningar i en intervju facinera och övertyga lyssnaren. Han verkar ha kapacitet att sälja värmeelement i öknen och kylskåp till eskimåer. Låt oss verkligen hoppas att det finns reella resurser bakom detta så att han inte bara har pratat upp alla parter på läktaren.
Idag ska jag träffa arbetslösa och prata om påverkansmöjligheter som finns även om du inte har jobb, men finns kvar som medlem i IF Metall. Spännande!
På kvällen får jag fint främmande om de inte blåst bort längs vägarna. Ja, och sedan är det visst någon surgubbe som fyller år…
Om första februari med mera
Ja, vad i himlens namn är det som är så speciellt med första februari? Den förträfflige Max har namnsdag och det är måndag. Men annars då?...
Gäspa inte ihjäl er av tristess nu men det är faktiskt då jag har tänkt inleda mitt nya liv…Hallå!!! Är det fortfarande någon som är vaken?...
Jag vet att det här med att börja ett nytt liv är uttjatat, särskilt nu efter årsskiftet. Men i mitt fall finns det några extra vinklar i det hela. När det gäller mitt funktionshinder finns nog en viss potential. Jag vet i alla fall en som efter 1,5 års träning blev ”gångare” som det heter. Visserligen en ung, vältränad tjej men ändå. Men att gå ner i vikt är en underlättande faktor minst sagt. Men balansen blir lite speciell då en hel del av den nedre ryggraden fattas. Men det kan egentligen bara bli bättre.
Stroken komplicerar det hela men med mer träning även där kan det knappast bli annat än bättre, det heller.
Alltså äta vettigare och träna bättre. Oj så originellt…
Och Bildmuseet vi besökte i lördags var ett föredöme för en rullstolsburen, i alla fall det jag hann se. Synd bara att de inte passar på att tala om det i sin marknadsföring.
Idag blir det spännande. Vi ska nämligen träffa en assistentkandidat. Helt förutsättningslöst och utan en massa papper, det handlar mer om hur vi kommunicerar.
Själv har jag i stort sett bara varit på en anställningsintervju. Det var 1979 då jag började på Volvo. Och kriterierna var nog rätt snälla. Det var en rätt stor omsättning då och du skulle nog falla ur ramen ordentligt för att inte få jobb. Min inställning var solklar. Det här var i mars och jag skulle försöka överleva till semestern. Då tyckte jag att jag kunde åka hem med flaggan i topp. Men på de månaderna hade en del kvaliteter såsom bra lön, trevliga arbetskamrater med mera växt fram så det blev ett litet tag till. 19 mars blir det 31 år…
Men jag har nog varit tjänstledig totalt två år av dessa och provat en stor variation av arbetsuppgifter, så det har varit omväxlande.
Nu väntar tydligen det feta ovädret med svinkyla och oerhörda snömängder. Ja, vi får se. Jag hoppas bara att det går att begripa att den grundläggande informationen ”Om det är skitdåliga klimatförhållanden, ha vett att hålla dig hemma”. Jag har en känsla av att en del mycket väl kan vänta på bättre väder men de ”tjures” och ska ut av någon anledning.
Själv minns jag en härlig resa från Ludvika upp till Vilhelmina. Blåis, storm och sommardäck…Det här var Flygarhelgen och inte tänkte jag på dubbdäck när jag åkte ner i september och började plugga.
Jag skulle säkert ha kunnat vänta till morgonen i alla fall.
Vilka tomtar har förresten fått för sig att dubbfria däck ska vara så bra? De jag har provat ger bara näradöden upplevelser på de flesta väglag. Fem centimeter nyfallen snö kan funka hyfsat men hur ofta har man de förhållanena? På det vanliga isföret är de fullständigt värdelösa.
Min Pontiac Firebird poppar upp i minnet. Som en perfekt vinterbil, faktiskt. Startade oavsett om den stått veckor ouppvärmd i -35. Grym värme. Sladdade väldigt tacksamt och lätt att ta hem i ALLA farter om du gasade till. I alla fall upp till 120 fortare vågade man inte prova. Rullade på Pirelli dubbdäck så länge det var vinter. Spännvidden är verkligen stor när det gäller jänkares vinteregenskaper. Men en tung bil med vettiga däck blir en härlig kryssare, och likaså alltså Camaro/Firebird runt 1970. Dodge Charger och Pontiac Le Mans var dock inga hittar då breddäcken satt på och Cadillac 1959 framfördes med viss försiktighet…
Oj vilket sanslöst pladder, nu är det nog bäst jag tar en kopp kaffe till i stället för bloggbabbel…
Pojkboksporr och annat
Är det någon som minns Klas och Göran? Och deras allvetande kusin Hubert? Om jag inte minns totalt fel spelade de huvudroller i en lång serie av ”Tvillingdetektiverna” som lästes flitigt på 50-70 talet.
Ivar Ahlrud hette författaren. Eller egentligen inte, han var en etablerad skribent inom andra områden och pojkböckerna var bara en hobby bredvid. Tyvärr minns jag inte vad han hette på riktigt och vägrar att Googla. Det fanns inget Google i Vindsele som tvillingarnas hemort kallades i böckerna, så därför litar jag bara på ett kanske osäkert minne. De här böckerna tillsamman med Enid Blytons ”Fem”- serier ansvarade till stor del för min världsuppfattning som barn.
Vilket innebar att livet var fullt av drömmar om pittoreska utflykter med scones och små smörgåsar med gurka i mängder och att skinka var ett naturligt tillbehör i picknick-korgen. I det avseendet lägger jag skulden helt på Fem böckerna där det picknickades till förbannelse mellan de lagom rysliga deckargåtelösningarna. I verkligheten var jag nog elva innan jag överhuvudtaget insåg att man kan ha annat än ost på smörgåsarna. Då öppnade en kompis nere på byn kylskåpet och plockade fram skinka som han la på mackan och jag minns fortfarande hur stora mina ögon blev.
Fisk, älgkött, den nyss nämnda osten och Husmans i helkakor var i stort sett menyn hemma. Och pären och mjölk från Harrys lagård. Jag minns fortfarande den lätt nervösa diskussionen i Strömsund någon gång 1968-1969 mellan mig och min kusin. Vi skulle på stort bröllop och ryktet sa att vi skulle serveras svamp i krustader. Och nu var frågan hur detta skulle smaka och om vi skulle överleva…
Det gick ju bra, men direkt bortskämda med konstigheter tror jag inte vi var.
På vilket sätt Tvillingdeckarna påverkade uppväxten är väl mer osäkert men det fanns väl en viss stolthet över att deras äventyr utspelade sig i Norrland. Särskilt kulinariska var de i alla fall inte. Maten spelade en obetydlig roll jämfört med hos Enid Blyton.
Annan ungdomsläsning för mig var Edgar Allan Poe:s ”Hemlighetsfulla och fantastiska historier” där han på ett distinkt sätt visar de flesta sentida horrorförfattare hur en skräckhistoria ska skrivas. ”Avgrunden och pendeln”, ”Det var du!”, ”Det skvallrande hjärtat” är några läsvärda exempel.
Sammanfattningsvis var jag en extrem bokkonsument vilket jag nog tror var nyttigt i det långa loppet. Det var ofta inte några Nobelpristagare utan konsumtionslitteratur. Även om jag av ren nyfikenhet läst Solsjenitsyn (minns inte ett dugg!) och Gabriel Garcia Marques (helt obegriplig!). Nu är det bara att hoppas att någon läser det här litterära ”mästerverket…”
Kommentarer: 2
Etiketter:
Tvillingdeckarna
Från koja om slott
När jag skulle ståträna på Dragonen i fredags passade jag på att läsa en tjock, dyr och snygg tidning som heter ”Slott o herresäten” eller nåt i den stilen.
Det är lite facinerande att det finns underlag för denna pampiga tidskrift i Sverige. Även om jag misstänker att nästan alla läsare är ”ekonomiskt oberoendewaannabees” som jag. Men adeln var påtagligt närvarande i tidningen, till och med modellerna hette von Ståhlgrip och Snihrkelböj och hade stekarfrillor om de var killar. Wannabee säger jag för de flesta av oss har väl en liten godsherredröm med Range Rover, prickiga vovvar och 18-årig whisky i slipade kristallkaraffer?
All marknadsföring var riktad till kapitalstinna, jag har aldrig sett en helsidesannons för helikoptrar någon annanstans, inte heller vattenkranar för 8 000 och knivar för nästan 5 000 för fyra.
Har för övrigt tillbringat en halvtimme med att hitta upplysningar om handikapptoalett på Bildmuséet dit vi ska idag. Barnguiden hade den något märkliga informationen att handikapptoalett fanns men var ej lämplig vare sig för den ensamme eller om du hade medhjälpare. Båda dessa rutor hade ett ”nej”. Går det plötsligt bra om man tar sin hamster med? Som vanligt dålig info.
En ny assistent har börjat. Hon får gå under namnet ”B” i den mån hon dyker upp här. Och fler är på väg, det behövs betydligt fler nu då jag har fler assistenttimmar beviljade.
Lite credit till Dragonen förresten. Anläggningens arkitektur är rent vacker och jag har alltid upplevt att de har bra tid att ta hand om patienterna. Jag har inte den blekaste aning om driftsformerna, men det handlar ju om någon form av privatisering. Men när det fungerar så här bra för mig och vänder sig till allmänheten i ett område är det svårt att vara negativ. .
Den första februari kommer att bli ett viktigt datum för mig. Varför återkommer jag till.
Ha en trevlig helg!!
Kommentarer: 1
Etiketter:
slott
bildmuseum
Beslutsnissar med noll koll
Nu har droppen som fått bägaren att rinna över landat. Råttet är mågat , som man brukar säga i mer skämtsamma sammanhang.
En kvinna som fyllt 85 och som vi kan kalla för Erika har fått skadestånd från Tyskland för att hon tvingats arbeta i ett getto under andra världskriget. Men en stor del av skadeståndet infordrades av staten efter ett beslut från Försäkringskassan. De menade att hennes upplevelser för 60 år sedan var att klassa som frivilligt arbete och därför skulle hälften av skadeståndet konfiskeras.
Där någonstans upphör min tankeförmåga. Tror de små beslutsnissarna på kassan att allt skedde på frivillig basis under andra världskriget? ”Nej, jag vill nog inte jobba i det här ghettot, jag tar semester i alperna i stället”. ”Ooh visst, gör det, förlåt att vi frågade”
Helt idiotiskt, begreppet frivillighet existerade helt enkelt inte.
Nu har i alla fall Erika fått rätt efter fyra års kamp.
Och jag förväntar mig att samtliga beslutsfattare som varit inblandade i detta gråtande och på bästa sändningstid i TV ber om förlåtelse för sin totala brist på empati och vanligt förstånd.
Jag har alltid trott på Försäkringskassan eftersom jag blivit bra bemött själv men ett sådant här vanvettsbeslut fläckar ner hela verksamheten.
Råttet är mågat…
Jag blir så matt att jag nästan inte orkar fortsätta.
Men då jag ändå är inne på begreppen vanmakt och oro måste jag berätta att jag uppfattat signaler att den personliga assistansen är ifrågasatt. Lyssna på ett radioprogram som går i några avsnitt i P1 som heter Välviljans Apartheid så får ni kanske veta mer. Går på måndagar. Lyssna!
Jag var allmänt förbannad igår. Vilket jag inte visste själv förrän jag praktiskt taget skällde ut en stackars telefonförsäljare, vilket INTE är likt mig. Men jag är go och glad igen idag…
Jag och S såg vad som måste vara världens konstigaste film en kväll. ”Romance and Cigarettes” heter den. Många stjärnor men mystisk som en överdos LSD. Se den!
”Walk the line” ligger fortfarande i topp tror jag och går att se ofta.
Sedan kan vi ju konstatera att det trots allt är fredag.
Och nästa vecka ska vi träffa en påtänkt assistent vilket alltid är spännande för båda parter.
Trevlig helg!!!
Neurologisk nyhet med mera...
Dagens goda nyhet är den medicin som nu tagits fram och som minskar antalet skov hos de som har MS. På Björkgården i Sävar och även i andra sammanhang har jag haft kontakt med sjukdomen och det känns väldigt bra att ett genombrott har skett. Och dessutom tror de som vet att medicinen finns att köpa inom ett år!
Överhuvudtaget lärde jag känna många som hade olika neurologiska diagnoser i Sävar, men bland dem fanns en hel del exempel på hur människor lärt sig leva med sjukdomen. Och det är viktigt att förstå att metoderna utvecklas hela tiden. ”Jaså, du har diabetes. Så hemskt! Och jag vet precis hur det är, min farfar hade det” sa en man jag träffade för några år sedan. Med tanke på att han var närmare 80 måste det ha varit på 30-talet och behandlingsmetoderna har förändrats totalt sedan dess…
Oj så många grupper som glatt eller allvarligt stirrar in i kameran jag sett! Detta när jag började kika på de bilder (måånga är det) vi har i bildarkivet på Volvo. Trots att jag arbetat där i över 30 år är säkert 80 % helt okända. Men jag har vissa idéer på hur vi ska lösa detta, jag återkommer i frågan.
På lördag samlar vi kanske styrkorna i fotoklubben och ger oss iväg till Bildmuséet för bildtittning och fika. Jag har varit lite sporadisk i mitt deltagande sedan 2006. Vi skulle precis åka till Prag när jag i stället fick åka till Göteborg och tumöroperera.
Det är ett härligt gäng inte minst för att vi inte har någon ”lekledare”, alltså ingen som till varje pris ska bestämma, hålla ihop gruppen och se till att alla gör samma sak. När vi var i Skottland tror jag vi var upp till3 grupper som pysslade med just det de tyckte var intressant, sedan träffades vi och jämförde intrycken. Funkade kanon och helt överlägset metoden där en pekar med hela handen och alla marscherar i den riktningen. Men vi har en fantastisk president som satt en jättebra nivå i klubben. För visst är det så att mycket i en grupps funktion går att återföra till ledningen?
För övrigt borde bloggen ha sprängt 16 000 sidvisningsgränsen. Så många kvalitetsmedvetna har alltså tittat in till mig på den här sidan:). Så trevligt!
Hoppas att dagen blir lika kul som igår. Jag skulle demonstrera för S hur jag skulle bete mig när jag gäspar om jag hade fått Botox i käkmusklerna. Ja, sådana väsentligheter uppfyller mitt liv…
Det blev i alla fall så kul att vi nästan skrattade ihjäl oss. Men visst ska man ha roligt på jobbet?
Kommentarer: 2
Etiketter:
MS
Björkgården
Foto
Var glad!
Ja det finns en hel del att glädjas åt i vintermörkret. Först och främst att det kommer att satsas stora pengar i norrland framöver. Inte mindre än 260 miljarder kommer att investeras i vår del av landet under de närmaste tio åren.
Det handlar mycket om gruvnäring, Norrbottniabana och vindkraft. Även om mycket rationaliseras nu måste det väl innebära en del jobb. Norrbottniabanan bygger sig inte själv till exempel.
Jag var ju en snabb sväng till Skellefteå igår och förrgår. Min medföljande assistent imponerades av Medlefors Folkhögskola vilket fick mig att inse vilken fin anläggning det är. Det visste jag visserligen men det var lite kul att få det bekräftat av någon som inte har skolan i blodet som jag. Och på kvällen fick jag ett SMS av en tjejkompis (har man sådana i min ålder eller heter det ”kvinnliga bekanta?”) som inleddes ”Åh vad jag blir avundsjuk…när du är på Medlefors.” Det är kul för mig som alltid gillat den här folkhögskolan. Är visserligen lite part i målet eftersom jag satt i styrelsen ett antal år, till och med 2008, då jag tyckte att det var bättre att någon som inte var inlagd för strokerehabilitering en längre tid tog hand om min plats.
Kul att våren sakta rycker närmare. Nu dröjer det inte länge innan vi får det mystiska och löftesrika budskapet APR på mjölkpaketen, och sedan är de snart valborg!
Kul att jag fick runt 4 000 i vårt resultatbonussystem igår. Alla pengar emottages tacksamt och utan onödiga frågor. Runt 16 månader som sjukskriven börjar märkas i plånboken, det blir inga mer spontanresor till Det Stora Elektronikföretaget bara för att handla, liksom. Men nudlar är gott och värmande.
Skämt å sido har jag väl aldrig ätit så gott som nu. Min assistent C kan verkligen det här med att ordna god mat av alla frusna klumpar i min frys.
Appropå asssistenter och imponerad blev jag just det av S när min väska packades och rätt kläder plockades fram inför schelletresan. Sånt är jag inte van, ett par förhoppningvis rena kalsonger och tandborste nedpulat i kameraväskan har varit det vanliga när jag ska ut och resa, det kändes väldigt skönt att få ”proffshjälp”.
Över huvud taget är det förvånande att inte fler satsar på en bana som invalider med tanke på den fina assistenthjälp man då kan få om behov finns…
Kommentarer: 0
Etiketter:
Glädjas
Medlefors
vår
Feldöpt vovve
En gång för många år sedan hjälpte vi en kompis i en by ovanför Vilhelmina med vårstädning. På tomten fanns även hans hjärtesnälla men gigantiska schäfer som lufsade runt och ville bli klappad. När tre utsocknes som var ute på promenad dök upp längs byavägen dog den nästan av lycka. Ännu fler som nog ville gulla! Så vovven rusade iväg mot dem.
Min kompis ville i alla fall ge ett sken av viss kontroll, så han ställde sig och ropade på hunden så högt han kunde.
Detta orsakade en viss oro, för att inte säga panik bland de utsocknes som promenerade. Vad DE såg var en enorm schäfer som stormade mot dem och bakom en kille som med sina lungors fulla kraft skrek ATTACK!!!
Det var nämligen det hunden hette men i den här situationen var det inget bra namn...
Kommentarer: 0
Etiketter:
scäfer attack
Bara lite om forskning
Såg som hastigast att ännu en forskningsrapport hade publicerats. I det långa loppet är det svårt att ta ställning till allt som blir offentligt.
Hur lyckliga blir vi av att veta att livet blir åtta minuter längre om vi äter en morot varje onsdag? Eller att en 62-åring i genomsnitt besökt toaletten X antal gånger. Om vi blir ”överinformerade” var ligger då en lagom nivå? Det är nog en kombination av flera faktorer. Det forskas mer och fler media vill ta tag i resultaten och göra nyheter av dem och den totala effekten blir att vi upplever att det blir för mycket.
Annars drar jag till Shellet idag på en handledarkonferens på vackra Medlefors Folkhögskola. Den ska bli roligt att återse. Jag satt i styrelsen för skolan till och med stroken, så den har en speciell plats i hjärtat. Även på grund av många minnen. Jag och mitt fina lokalsinne gick till exempel vilse under en promenad före middagen för många år sedan och höll aldrig på att hitta tillbaka!
Som ni märker har jag bytt bilden här ovan. Den nuvarande är tagen i Västernorrland 2005 på en fotoutflykt. Och man kan fråga sig om det är han bredvid som är fornminnet. God morgon!!!
Revolution mot utsugarna!
900 000 betalningsförelägganden damp ner hos Kronofogden de första nio månaderna förra året. En ökning med 23 % från året före. Marginalerna är grymt små. Jag klarade mig men kunde på grund av min sjukdom mycket väl varit en av dem. Varför har vi en sådan Lutheransk svinmentalitet mot överskuldsatta just i Sverige?
-Du ska minsann betala dina skulder annars är du en moraliskt förkastlig människa, är vårt resonemang i det här samhället.
Det kan väl i grunden ligga något i det, men nu är det hundratusentals alldeles förträffliga personer som på grund av arbetslöshet, sjukdom, lågkonjunktur eller annat hamnar på obestånd. Samtidigt som marginalerna tills det går över styr minskat. Jag kan ta mig själv som ett exempel.
Det första halvåret efter min stroke måste jag motvilligt erkänna att jag ibland var tydligt påverkad. Till exempel kunde räkningar hamna på fel ställe och förbli obetalda. Förr i världen fick du alltid en rätt snäll påminnelse, men snällheten är nu som bortblåst. Nu vet jag inte hur många gånger jag fick jaga som en tok för att klara mig från inkasso, säkert fyra-fem gånger. Och tonen i all korrespondens upplevs som oerhört mycket mer oförsonlig.
Samtidigt vet jag ju att de som sysslar med inkasso och älskar att massakrera enskilda som hamnat på obestånd tjänar feta pengar just på att sköta detta. Våra banker som vi bokstavligen fött ur egen ficka med massor av miljarder är för fina för att befatta sig med indrivning av personlån utan låter ofta andra sköta ”the dirty work”.
Givetvis finns det en del som ska sättas åt. Ekonomiskt mygel är oacceptabelt. Men inte Ann-Louise 19 år och hopplöst arbetslös vad jobbcoachen än säger, när hon i desperation tar ett dumt SMS lån (visst är våld OK mot grisar som sysslar med att erbjuda sådana, förresten?) för att fixa en vettig jul till sin lilla dotter.
I Finland erbjuder kommunerna ett snabbt och billigt konsumtionslån om till exempel tvättmaskinen gått sönder. Varför kan vi inte för en gång skull försöka göra nåt rätt och ta efter det? För det är ofta just sådana småincidenter som gör att människor hamnar på obeståmnd resten av sitt liv.
Jag då? Jo, nu kommer jag ihåg mina räkningar. Det har visserligen inte varit någon guldålder att vara långtidssjukskriven, men jag accepterar i huvudsak effekterna av detta i plånboken. Men visst är det lite lustigt att man förväntas klara sig med mindre pengar ju längre man är sjuk. En stabil nivå även över längre tid efterlyses men jag antar att detta kommer att åtgärdas i september?
Kommentarer: 1
Etiketter:
Revolution!!!
Cadillac-kommentar med mera.
Nu riktar jag mig direkt till några läsare. Både historien om Jularbos Cadillac som B-R W såg live och Mantan som alltså lever var nya för mig. Är det någon som vet mer om den oreanga Mustangen som massor av vilhelminabor ägde. Mach 1:an alltså, så hör av er här. Var det en 428, t ex. Ngn som vet?
Fredag igen!
Visst vore det bra om någon kunde förklara varför vi in absurdum hållit våra fina banker under armarna med enorma ekonomiska tillskott. Till viss del tydligen för att säkra bonusutbetalningarna.
Medan däremot fordonsindustrin kan fara åt helvete! Eller i alla fall till Kina, öststaterna eller Byggabilligen, bara vi slipper bry oss. Jag vet att det är fruktansvärt fult att på gammeldags sätt bygga saker som man sedan säljer och tjänar pengar på. Och som ger jobb. Nu ska det vara ekonomiska transfereringar och marknadsspekulationer och tjosan hejsan. Så lite jobb (”arbetstillfällen” låter hemskt…) som möjligt och så hög vinst som du kan plocka ut till dig som har vett nog att inte kalla dig ”arbetare”.
Sådär, nu känns det i alla fall lite bättre. Jag kan gå in i mitt sedvanliga naiva nöjdhetsstadium och skriva ner en eller annan lustig anekdot från förr i tiden.
Men även jag kan bli upprörd, bara så ni vet…
Vart tog alla gamla bilar vägen? Det var ju bara en liten stund sedan fenmercor, Granador, 142:or, Rekorder och mycket annat var vardagsmat. Och inte bara det. När såg man en Audi 100 77-82 eller Fiat 131 eller faktiskt, Ford Scorpio som i min värld är en nästan ny modell…
Då jag kom till Umeå 1979 fanns fortfarande en hel del delikatesser ute i trafiken. Standard Vanguard, Ford 56, Mercedes 170, Ford -54 för att inte nämna hotellägaren i Vilhelmina som hade en ofta pådrägglad Cheva 1955. MEN å andra sidan var det totala utbudet av amerikanska bilar, om vi håller oss till det, rätt skralt. Kalle Jularbo var väl en av få Cadillac – 59 ägare. Nu finns det säkert 200-250 i Sverige tack vare import. Så på den amerikanska sidan är det nog ingen fara. Men för många européer är det värre. Besökte den K-märkta skroten utanför Tingsryd för en del år sedan. En fascinerande plats med bilar utströdda lite överallt. Men bilar som var fruktansvärt dåliga på grund av fukt och rost. På det viset var det ingen drömskrot där du kunde hitta delar. Bilarna som står på det ”hemliga stället” som bara galningar som jag och MW känner till och bryr sig om är mycket fräschare.
Nej, nu var jag knappt medveten om vad jag skrev så det är kanske dags att lägga locket på, äta frukost, och försöka vakna. Men hör just nu att Husqvarnas symaskinstillverkning flyttas till Shanghai. Vad var det jag sa. Men god morgon i alla fall, det är ju snart helg…
Kommentarer: 3
Etiketter:
cadillac
bilar
fordonsindustrin
Om äventyr på gubbdagis och annat
Ja, nu kanske jag är på banan igen på jobbet. Scannrar och bildbehandlingsprogram är installerade. Jag provscannade två bilder och de såg ut att hamna där de ska.
Men jag kommer att få problem! Som gammal volvoräv kunde jag konstatera att de få bilder jag hann titta på var intressanta även för mig. Oj så ung han var! Och titta, den där anläggningen försvann för länge sedan!
Det gäller att titta lagom mycket, de flesta bilder har ju ett historiskt intresse.
Sedan drog vi till ett av stadens gubbdagis. Dock inte det man först tänker på utan ett lite mer utanför centrum…Givetvis kunde jag botanisera länge på ett sådant ställe. Jag är lite av handverktygsfreak och har ett helt rum fullt av 13:s u-ringnycklar och ½ tums hylsor i mitt hus i Vilhelmina. Hoppas jag i alla fall. Själv har jag inte sett vad som finns kvar sedan sommaren 2006. De vaktas dock av arton rabiessmittade schäfrar som inte fått mat på fem år samt ett sofistikerat larm som via superlaser förvandlar alla inkräktare till grillkycklingar.
Det sista är givetvis ljug men vad gör man inte för att försöka hålla buset borta?…
I alla fall blev det bara skor, en trappstege å lite sånt på dagiset. Som för övrigt ska ha massor av beröm för att de har en väl fungerande toalett, något som inte är helt självklart överallt.
Vardagen utanför världen som långtidssjukskriven nosade också på mig i går. Dels ringde min kompis från en annan ledande metropol i västerbotten för att checka datum för vår Info-Media utbildning som vi kör längre fram i vår. En gammal kär vän, som vi genomfört under rätt många år. Tanken är att ge IF Metallare möjlighet att utveckla sin kommunikationsförmåga i ord och text.
Den andra vardagsbiten är att jag ska prata med arbetslösa, även det IF Metallare, lite övergripande om vilka möjligheter de har att påverka och bilda opinion och hur detta ska gå till. Även det kommer att hända i vår.
Givetvis skrivs inte många bloggar idag utan att beröra jordbävningen på Haiti. Men kanske så många som över 100 000 döda blir ogripbart. Vad jag kan göra är väl att på ett eller annat sätt bidra ekonomiskt till återuppbyggnadsarbetet så småningom. Hemskt.
Än en gång förundras jag över Facebook. Fick tips om att det fanns en Facebookgrupp just för VK.bloggare. Men hur letar man reda på den? Tips efterlyses. Det känns inte direkt som man får någon ”lettråd” som de sa i Kalle Blomqvist på FB…
Kommentarer: 1
Etiketter:
om facebook
Haiti och gubbdagis
Lite musik till frukost!
Jag vill påstå att de flesta av oss på ett eller annat sätt är musikwannbees. Att vilja men inte kunna ni vet…Sedan ska jag göra en halsbrytande generalisering genom att påstå att kvinnor vill sjunga och män spela.
Vilket gör det lite lättare för tjejerna då det finns möjlighet att utöva passionen i körform. Vilket betyder att rösten inte behöver vara riktigt som en operasolist för att det ska fungera. Men hur är det för oss stackars karlar? Det är inte så kul att i evigheters evighet klinka på pojkrumsgitarren och göra livet för vännerna miserabelt. Dadada…ddadadadaaa. ”Smoke on the water” i bedrövlig felspelsversion, särskilt med ett par pilsner innan för västen…
Men det får man kanske stå ut med. I det flesta fall är det bara rörande och facinerande att omslaget till ”Guitar Player” aldrig upphör att hägra trots att fingrarna hopplöst trasslar in sig efter en halvminut av Sweet home Alabama.
Det är värre med de som SPELAT en gång i världen, I ett BAND, ni vet. För de kan allt i sin schanger och de flesta andra. Och de flesta utövarna vet egentligen inte vad de håller på med. För vår kille veet…
Ta ett hyggligt framgångsrikt band som Metallica. Ta vidare deras danskättade trummis, Lars Ulrich. Ta en kille på dryga trettio som spelat i…just det BAND för tio år sedan. Som ingen bortsett från medlemmarna och deras föräldrar minns.
”Ulrich…fnissfniss…hur fan kan han spela i Metallica?...” Sedan tystnad. Jag som knappt ser skillnaden på ett trumset och en grävmaskin undrar nyfiket vad problemet är men får bara en huvudskakning och ytterligare fniss till svar.
Intrycket finns kvar att det är nåt med takten Men JAG som inte spelar i BAND kan inte förstå vad som skulle hindra honom från att stå för takten i världen mest framgångsrika hårdrocksband.
Det där var bara ett exempel, så är det ofta. Det är nåt svårspeciferat fel med hur de stora stjärnorna spelar och vår vän som spelat i…just det, BAND skulle nog kunna göra det bättre.
Till sist några odödliga rader. I brist på all annan talang skulle jag bli låtskrivare åt ett hårdrocksband i Vilhelmina. Det kom vi överens om över en flaska Perlrose på en gräsmatta under Hembygdsdagarna. Grymt seriöst…Och det här är vad jag presterade:
Our hair is black and long
Our music more then strong
Were the answer to desire
Set your heart on fire
If you got a pretty ass
You may get a backstage pass...
Det finns några rader till. Men de är så sexistiska och alkoholförhärligande så de skäms jag för!
Inte ens Udo Dirkschneider i Accept skulle köpa den kvinnoförnedrande, texten. God morgon!!
Lite upprördhet till frukost
Morgonens ABC-nytt var en ständig källa till upprördhet.
Först och främst givetvis tjejen i Malmö som inte fick det transplantat hon väntade på för att förbättra hennes liv som diabetiker. Piloten vägrade med hänvisning till att paketet – som måste nå Malmö på fyra timmar – kunde vara en bomb. En sån här händelse speglar ju vilket dårhus vi faktiskt lever i främst sedan 9/11 2001. Allt är möjligt när det gäller terrorism och annan ondska och tiderna då man till exempel gjorde avbrott i krigen för att gemensamt fira jul är sedan länge borta.
I just det här fallet kan man väl mildra ”domen” över piloten genom att konstatera att flygbolaget säger sig inte fått någon information och att han hade ett förmodligen fullsatt flygplan att ansvara för.
När kommer de gröna laserpekarna hit? Ja, förmodligen finns en eller annan i omlopp redan. De har haft massor av incidenter i Göteborg där spårvagnar och förare ”beskjutits”. Även poliser i Stockholm har drabbats och givetvis frågar man sig vem som hanterar dem så vårdslöst. Förmodligen unga män, men de har ju brains för övrigt, varför fattar man inte konsekvenserna av detta???
Ännu en obegriplighet…
Och varför, varför är vi så korkade att vi stöldförsäkrar våra bilar? Försäkringsbolagen håvar glatt in pengarna men är mindre intresserade att betala ut. Än en gång har en bilägare blivit av med sin tämligen nya bil men vägrats ersättning. Bolaget hävdar att bilar med elektronisk startspärr inte går att stjäla. Helst ska du hängas ut som potentiell försäkringsbedragare om det ska vara riktigt bra.
Nej, man får sänka kraven. Min blå Audi var borta från gården i flera månader utan att jag stöldanmälde. Men till slut kom den tillbaka! Det ska jag berätta om någon gång. Jag är nog ganska obrydd, som Nicole brukar kalla det när man inte blir orolig i onödan…
Och så lite bäbis...
Den här historien är egentligen helt inaktuell. Ingen glömmer sätta in film i kameran, eftersom det inte finns någon film att glömma! Men jag vet att det i alla fall har funnits digitala kameror där du kan fotografera fast du glömt sätta in minneskortet så det är kanske möjligt fortfarande.
I alla fall var det en alldeles vanlig dag på Folkbladet när en lätt stressad Lennart dök in:
- Alla bb-bilder har blivit förstörda! Det var någon som öppnade dörren till mörkrummet när han (fotografen vi anlitade för bb-bilder) höll på att framkalla. Du måste ta nya bilder snabbt!!!
Jag greppade första Nikon FM som fanns inom räckhåll, och en stor Metzblixt, och in i bilen och iväg i en flygande fläng. Flera av mammorna var nämligen precis på väg hem.
I normalfallet var alla kameror, jämt, laddade. Vi köpte film antingen i stora 100-pack eller laddade själva så någon bristvara var det inte.
I alla fall snabbt in på BB. Inte mindre än fyra eller sex mammor skull fotas varav flera nästan var på väg till bilen för att åka hem så det fick gå undan…
Tillbaka på tidningen konstaterade jag när filmen skulle spolas tillbaka att det inte fanns någon sådan! Den så långt enda oladdade kameran i min mediahistoria. Att jag en del år senare fotade Eneröds dansorkesters historiska återförening utan film är en annan sak…
Ännu snabbare tillbaka till BB i alla fall och fota ett gäng lätt förundrade mammor. Om jag minns rätt fick jag ta bilden hemma hos en och en missade jag helt…
Även jag kunde det här med att öppna mörkrumsdörrar.
Min högt värderade och numera pensionerade kollega Kerstin (som får sitt namn här i och med att hon haft byline, namn och bild alltså, på VF i över 20 år och torde vara väl känd som Folkbladsprofil även hos många av er) fick väl en av sitt livs stora överraskningar när jag spontant slet upp mörkrumsdörren i ett känsligt ögonblick. Givetvis hade hon sex filmer i processen som var resultatet av en stor reportageresa längs inlandsbanan.
Men nöden har ingen lag. Jag skjutsade henne till närmaste hållplats utanför Vilhelmina varefter hon fick jobba intensivt under milen tillbaka med att intervjua och framförallt fota en del intervjupersoner som komplement till den digra text som redan fanns.
Det blev ett jättebra reportage och ingen läsare anade bakgrunden…
Kommentarer: 1
Etiketter:
bb bilder
folkbladet
Vad var det jag åt?
Jag åt nyss middag. Tror jag i alla fall. Eller är rätt säker på egentligen. Men vad det egentligen var kan diskuteras.
Blodpudding heter det ju. Och i min värld är det en rätt enkel rätt. Blod och pudding, typ, Eller kanske lite krångligare. Blod, mjöl och lite kryddor. Nehej då. 18 olika komponenter bland annat bambufibrer behövs till min enkla middag. Och blodet har ersatts av mumsiga ”blodprotein”. Jag riktigt hör hur ni slickar er runt munnen…
Blodpudding har dessutom ett systemfel som den delar med några andra rätter. Rårakor (”perpannkaken” sa vi hemma) och vanliga pannkakor är exempel. Man vet ju aldrig när de är klara! Hur mycket varm deg jag producerat i jakt på en färdiggräddad sådan är svårt att veta men i min värld ser de såå mumsiga ut i stekpannan för att sedan i verkligheten kräva minst fem minuter till.
Hursomhelst behövde jag något stärkande efter det temperaturlarm jag utlöste. Jag och vännen B satt och ventilerade lite fackliga frågor när han i förbifarten undrade hur kallt det var. Några timmar före noterade termometern fyra grader, men nu meddelade jag kisande att det var 18 – på Storgatan i Umeå!
Lite senare ringde han från sin bror på andra sidan gatan och undrade om jag inte övervägde att flytta. Där var det nämligen tre grader. Ett närmare studium av min digitala avslöjade att den inte visade 18 grader utan 1,8. Det är visst bra pris på syntest nånstans på stan, man skulle kanske ringa och boka.
Om någon till äventyrs läste bloggen i morse så vet ni att jag lovade en BB-story. Men den får stå på tillväxt tills i morgon. Den utspelade sig på 90-talet och kan gott vänta ett dygn.
Bäbispuff
Godmorgon igen! Lite senare idag då tiden så medger har jag tänkt skriva några rader om hur obra det är att fota sex nyblivna mammor - utan film i kameran!
Och kanske glida över till andra fotoincidenter som drabbar mig...
Ät en nyttig frukost så länge!
En helgmorgonreflexion
Kanske är man lite enkelspårig som 50-taggare ibland? Det finns mycket kul man kunde göra för att förändra sitt utseende.
Var in på Fokis omtalade blogg igår, och hon hade bland annat lagt ut sju bilder på en kille och en tjej som under en dag stylades. Kläder, frisyr, make up, rubbet. Det var fascinerande att se hur fullständigt olika de kunde bli…
Riktigt så har jag väl inte tänkt, däremot kommer jag att chocka tjänstgörande assistent idag med att visa en video där jag uppträder i morotsröd peruk, rosa linne, kort kjol och sött makeuppad. Ingen styling som mår bra av att vara långvarig, men kul i det ”revynummer” vi framställde i Ludvika 1990.
En annan gång gjorde vi det enkla men effektfulla Indiska vattentricket med i princip bara en badhanduk runt huvudet (OCH våra övriga kläder förstås, snuskhummer:)).
Bakgrunden till denna teatraliska uppsluppenhet var att en klasskompis när jag pluggade media, Reine Flodin, också basade över Sunnerevyn. Hans specialitet var att snabbt plocka ut ett par klasskompisar, repetera in ett kort revynummer och köra för de andra.
En gång när vi repeterade ett nummer som heter ”Dansläraren” skulle jag dansa (det var alltså före rullstolen) med en stilig, lång, tjej från Malmö. Sylvia Björk, för att i rätt ögonblick slita av henne den kardborriggade klänningen. Tyvärr höll jag lite fel och mer eller mindre slet henne av scenen i stället. Tur det bara var repetition…
Liiite avundsjuk är jag på dem som spelar revy, det erkänner jag. Mycket jobb men mycket kul också. Nu väntar en lugn lördag. J jobbar och får hjälpa mig med duschen då jag skrivit detta klart. Sedan en lång frukost där jag noga ska penetrera tidningen. Och sedan får jag väl jobba med dagens I-landsproblem. Nämligen frågan om vad vi ska prata om nu då temperaturerna tydligen blivit mer normala…
En morgonreflexion
God morgon!
En spik i hamburgaren på Mc Donalds visar kanske hur sabotagekänsliga vi är. En bunt knappnålar i frukthyllan kan ställa till med hur mycket katastrof som helst.
Om galningarna duggade lika tätt som i amerikansk film och litteratur hade vi stora problem. Om spiken var en följd av det vet jag inte, det finns ju massor av möjligheter, men det påverkar säkert försäljningen. I framtiden kommer ett Mc Nail att erbjudas som innehåller Big Mac, pommes och spikutdragare. Det där är bara ett exempel på vad folkhumorn värker fram i ett sådant här sammanhang.
En spik skulle givetvis ha varit en ytterst komplicerande faktor även hemma hos mig i Bäsksele, men för övrigt handlade det ofta om att lukta och smaka. Och titta förstås, grönskimrande var inte någon bra kulör…
Det är inte omöjligt att det här bidragit till en mentalitet som hellre fäller än friar idag. Men Sverker gjorde i alla fall en jätteinsats när han fick mig att inse att mjölk är fullt drickbar även efter utgånget datum. Sedan är det möjligen en annan historia att jag en midsommar drack mjölk som gick ut i april men historien om det får jag ta en annan gång.
SAAB/Spyker…ja, vad ska man säga. Nu har tydligen, i 24:e timmens sista minut, två andra intressenter dykt upp. Och Spyker har lagt ett bud igen. SAAB har ju ett gediget förflutet för att ta intressanta teknikinitiativ. Varför inte med 9/3 kombi som grund ta fram en bil utan elhissar, farthållare, snygga lister, lågprofildäck och allt annat som inte direkt har med transporten att göra. Hundra hästar under huven, ett par enkla kulörer. Kort sagt en kristidsbil. På Volvo producerade vi lastbilar i ungefär samma anda förr i världen för U-länderna.
Hög säkerhet men lite enklare för övrigt.
Nu hör jag hur du formligen vrålar bakom frukosttallriken…
- Det gåår aaaaaldrig att sälja, folk vill iiinte ha, störst, snabbast och värst är vad som gäller!!!
Då vill jag bara berätta för dig att det har inträffat en viss kris i världen. Anpassar du dig inte så kommer det att bli dina ungar som gräver i matavfallet nästa höst. Vakna!!!
Kommentarer: 1
Etiketter:
SAAB
Mc Donalds
Kallt idag ?Ha!!
Om jag ska döma av termometern och av diverse smått desperata nödrop på Facebook från orter Sverige runt kan det här vara en passande berättelse:
I februari 1977 låg jag i lumpen på T3 i Sollefteå. Det närmade sig muck men ännu var det ett antal veckors krig kvar. Krig och krig…vi var rätt fredliga och slogs ut av de flesta fiendestyrkor utan problem. En magnifik magsjuka på grund av dålig ost hade sänkt oss under förra vinterövningen och stridsviljan var inte 100 om man så säger. Dessutom skulle vi samöva med I21 vilket gav en viss anledning till oro. Där utbildade de ju soldater, vi på T3 hade en mer avspänd syn på militärlivet, i alla fall i de flesta fall. En av våra chefer/befäl var tokig bortanför alla gränser men annars var det lugnt.
I alla fall låg min grupp som var en av två i Första förbandsplatspluton nånstans i skogen och hade småtråkigt. Ett tag trodde vi att vi var borttappade vilket ju faktiskt hände ibland.
Men till slut veks tältöppningen undan och en av våra fanjunkare stack in huvudet:
- Vi har problem med sjukdomar i den andra gruppen, som förstärker förband från I21. Finns det några som frivilligt går över och fyller på i det gänget?
Där borde varningklockorna ha klämtat öronbedövande. Massor av folk sjuka kunde egentligen bara betyda att de var på ett riktigt skitjobb därute i skogarna. Och lite småkallt var det också, säkert över -20.
Men vi var ganska många som kapitulerade för tristessen och äntrade ett fordon av något slag jag inte minns för transport till våra kamrater.
Väl där märkte vi snabbt att vi inte var speciellt välkomna. Kändes det i alla fall, bortsett från en stressad fanjunkare tog ingen någon speciell notis om oss. Men bandvagnarna var packade och klara, avmarsch 03.30 på natten. Men klockan var då runt åtta så några timmars sömn skulle vi få. Tyvärr dock i ett stort stabstält som inte höll riktigt tätt så vi kom närmare moder natur än vi ville. Två små kaminer kämpade förtvivlat för att prestera något som i alla fall inte var minusgrader, men bra nära. Sömnen blev som den blev och någon timme före avfärd fick vi lite mat i form av knäckebröd, skinka och smör. Men smöret kunde lika gärna varit betong, så fruset var det.
Oj, nu kändes det kallt, säkert -25…
In i bandvagnarna som på den tiden hade åkdelen öppen i bakkant. Sedan timmar av körning över snötäckta surmyrar i månskenet. Och en sakta insmygande känsla av att här, här kan man ju faktiskt frysa ihjäl…
Kanske runt sex på morgonen snabbt stopp ute i ett förlamande kallt ingenting.
Vi gör lite av revolution. Trots att befälen kräver att förbandsplatsen ska upprättas först väljer vi att sätta upp ett manskapstält. Ett befäl från övningsledningen är sjövilt. ”Här är det inte en grad kallare än 15 grader” tills någon rent fysiskt trycker upp hans näsa mot en termometer. Den visar då -34 och en kille från Luleå har redan köldskador.
Med tanke på temperaturens utveckling avblåses övningen men tillbaka till Sollefteå kan vi inte åka på grund av att repgubbar använder våra logement.
I stället får vi elda, äta och försöka hålla fordonen igång.
När tidningen Nya Norrland dök upp för att göra reportage insåg vi att det var exeptionellt. Och det var det.
Under ett flertal dagar låg temperaturen i skogarna runt Graninge på -47. Och dit har vi väl några grader kvar just nu, eller hur???
Kommentarer: 1
Etiketter:
kallare
sollefteå
Lite allvar om en operation
Nu ska jag vara lite allvarlig en stund. Det är efter moget övervägande jag skriver om det. Och det här är det nog många som inte känner till. Men samtidigt har det varit oerhört bra och jag hoppas att någon annan som är i en liknande situation kan få lite uppmuntran.
Sedan min tumöroperation i Göteborg 2006 har jag nämligen varit 100 % inkontinent, det vill säga att jag inte kan hålla vare sig urin eller avföring.
Det förstnämnda har egentligen aldrig varit något problem eftersom jag har en kateter med ventil som går in i urinblåsan via magen, och som jag öppnar regelbundet på känn efter som jag inte märker om jag är nödig. Men det är som sagt inga problem, bortsett från ett par gånger då den åkt ut och jag har fått åka upp på akuten snabbt för att stoppa in en ny. Efter en kort stund sluts nämligen sårkanalen så man får sticka upp en ny, och det kan ju vara onödigt.
Då var det värre med avföringen som länge var helt oberäknelig. I princip kan man säga att jag helst borde setat på toaletten oavbrutet mellan juli -06 och februari -09. Och ibland räckte inte ens det till…
Men efter stroken hösten 08 som ju försvagade min vänstersida var det helt enkelt ett måste att göra något. Och ”något” i de här sammanhangen handlar om att anlägga en stomi. Ett erbjudande jag fick redan 2006, men då tyckte jag att läkarna pratade så lättvindigt om det, jag blev lite misstänksam och trodde att det fanns hakar de inte avslöjade.
Men efter att jag hade försökt vara hemma från Björkgården förra jul och nyår insåg jag att det inte skulle funka. Inte långt efter accepterade jag tanken på en stomi och tidigt under våren blev den verklighet. Operationen som sådan var helt odramatisk. Men efteråt blev det lite turbulens. Jag hade opererat ett jättebesvärligt sår på ryggen samtidigt vilket innebar att de första drygt två veckorna tillbringades i en Clinitronsäng. Alltså en säng med minimalt tryck mot huden som ofta används vid brännskador. Och som jag inte fick lämna…
Då undrade om jag var lurad. Enorma stomiflöden, viktnedgång (kanske inte helt fel???), medicin som gick rakt igenom. Om livet skulle se ut så här så var jag sannerligen blåst! Men så blev det givetvis inte, stomin stabiliserade sig och är nu hanterbar på ett mycket bra sätt. Och inte minst viktigt är att alla mina assistenter lärt sig underhållet.
Det är svårt att uttrycka i skrift men om vi säger att livskvaliten var 2 på en tiogradig skala före stomin ligger den nu lätt på typ 8,5.
Men till den som är i ett läge att man börjar prata stomi vill jag säga: var lite försiktig med infon du får på nätet. Det behöver absolut inte vara något fel på den, men med tanke på att det i första hand är naturligt om du får problem att gå ut och diskutera dem kan det bli en felaktig bild om du bara läser diskussionsforum. För de allra flesta fungerar det jättebra och blir en revolution av positiv art i livet!!!
Jag hade ungefär ett halvdussin mindre eller större läckage första halvåret men sedan vi hittade rätt stomibandage ( finns massor…) funkar det bra.
Ja, det här var ju egentligen bara en skitsak men jag hoppas du orkade läsa ändå:))…
Kommentarer: 0
Etiketter:
En riktig skitsak
Från en omkörd nörd??
Jag har ett antal gånger i mitt motorliv fallit offer för vad jag kallar ”grundlös optimism”. Det innebär helt enkelt att jag haft betydligt mindre resurser under huven än jag trodde i situationer där nackfjädrarna burras upp och krafter ska mätas.
Redan med färskt körkort visade det sig. Min metallicgröna PV med B16 hade väl 60 hästar varav de flesta sedan lång tid var döda eller förtidspensionerade.
Trots det utmanade jag R och hans Impala -64 med Pontiac 400 under huven. Vi vände nästan samtidigt vid Bilbolaget och jag hetsade min kompis till fullgasväxlingar på alla tre växlarna.
Precis när jag med ett stort segerleende lutade mig tillbaka hördes ett vasst smattrande och något rödvitt med sex bakljus försvann upp mot Vilhelmina centrum. Det var R som hade gasat lite med sin Cheva…
Lite senare ägde jag en Ford Fairlane som gick underbart fint längs vägen, men inte särskilt fort. 170 kubiktum och 90 hästar gav mjuk gång men inte så mycket pulver.
Just då ägde en tjej som väl var runt 25 en oerhört läcker Mustang. Orange med svarta fält, Machnånting i modellbeteckningen och snabb. Och flera gånger hade hon släppt min bil jämsides vid kappkörningar. För att sedan med ett kokett leende nudda gasen och försvinna i fjärran…
En natt på väg hem såg jag Mustangbaklysena försvinna långt bort längs Volgsjövägen, också Mussen på väg genom samhället.
Då flög nåt i mig, jag ville väl ha EN seger i alla fall, Jag släckte ljusen och trampade gasen i botten och passerade den helt ovetande Mustangtjejen i 120 eller så. ”En inställd konsert är ju också en konsert” har Ulf Lundell sagt. ”En fuskfrånkörning är också en frånkörning”, får jag väl travestera…
Ja, ofta blev jag väl frånåkt. Men åkte väl ifrån en del också. Men bland det roligaste jag provat var faktiskt en Amazon. Jag har säker kört flera hundra sådana men den här var exeptionell men både chassie och motor rejält modifierade. 170 på trean var inga problem och inte heller kurvor, det var bara att svänga.
En jag åkte ifrån så jag minns det var en Mercedes 230/6 som var hyggligt mycket att köra med. Själv satt jag i en Opel Rekord 1900 coupe -67 och gasade utan större förhoppning att hålla undan. 140 – 150 – 160 – 170 Här började Mercan tappa mark i backspegeln. 180 – 190 – 200.
Inte förrän mätaren stod på 205 slutade Opeln öka vilket var remarkabelt. Normalt skulle den kanske gjort 180, lite vässad som den var. Men den gick extremt bra. ALLT jag berättar här utspelade sig förstås på inhägnad bana och med ett halvdussin polistillstånd, om någon undrar…
Opeln tror jag fortfarande finns undanstoppad hos min kompis som ägde den, förresten.
Men det började inte så bra. I juni 1975, efter en dans på Silverdalen totalkraschade vi en gul Ford Anglia -62. Vi dundrade ner i ett djupt dike i en skarp kurva och voltade sex varv, spridande finniga tonårsgrabbar runt terrängen. Många menar att det gick saktare men med tanke på att chauffören drog ur den på trean borde det väl ha gått runt 100. Brutna revben, en envis ryggskada och lite skärsår är vad de sex(!!) som satt i bilen ådrog sig. En stackare hamnade under mig utan min vetskap när bilen stannade på sidan, så honom stod jag på när jag skulle klättra upp…
Bälten, airbags, deformationszoner, vad är det???
Nu har jag tio airbags, krocktestad kaross, små krutladdningar som drar åt bältena och allt möjligt. Det skulle inte förvåna mig om en bagatellkrasch skulle ge allvarliga skador!
Kommentarer: 2
Etiketter:
Anglia
Fairlane
Inte så kallt
Det är ju bara - 17 här idag. Men det finns kanske kallare i landet? Fick en trevlig snabbvisit igår kväll från Vilhelmina, vilket var jätteskojigt och hade sedan en fin natt i sängen. Jaaa, ni med snuskig fantasi, jag var ensam! Men jag sov, nästan hela natten. Alldeles strax passerar jag 14 000 sidvisningar här på "ingos äventyr". Oerhört skoj. Tryck gärna på Tummen upp-symbolen om ni gillar det ni ser här så får jag ett mer lättillgängligt besked om eventuell popularitet!!!
Ha en trevlig dag, god frukost, lyckligt kärleksliv och allt annat...
Frys inte ihjäl!!!
Oj! Jag hörde nyss pratade på teve om temperaturer under – 45. Det har jag aldrig varit med om.
Som utvecklingen brukar bli innebär det att det är runt femtio grader kallt som värst. Jag överlevde visserligen -47 ute i tält i lumpen men det var begränsat roligt om man säger så…
Det finns väl en smärtgräns för när man ska hålla sig hemma. Tänk på att det är frågan om sekunder nästan för att en bil ska bli utkyld. Då hjälper det inte att bärgaren kommer om två timmar. Om det är råkallt är du förmodligen död redan.
Då jag kuskade runt på vintern fanns följande alltid i bilen:
- Skoteroverall
- Rejäla skor, typ skoter, som var lätta att ta på
- Varm mössa
- Handskar
- En 50 pack värmeljus (håller liite värme i kupen, tänd gärna många)
- Tändstickor
- Druvsocker (är diabetiker men det kan nog vara bra för alla)
- Skyffel
- Sand (förvånansvärt effektivt om du kör fast)
- Liten yxa (till mycket, hugga ved, avliva djur m m)
- Ett fräscht mobilbatteri i reserv
Och till sist: var det under 30 grader var jag gärna hemma, under 35 aldrig ut på vägen.
Följ det så kanske du överlever en köldknäpp…
Kommentarer: 1
Etiketter:
köld
bilbärgning
Rekord igen
Hör med vänsterörat att nyheterna rapporterar att julhandeln än en gång sprängt alla vallar. Men vad de inte berättade är att det tyvärr är ett tecken på att fördelningspolitiken totalhavererat.
Bor du i bostadsrätt i centrala Stockholm? Eller för den delen om du har en hygglig plattform genom jobb till din familj, Då kanske det inte spelar så stor roll var du bor. Men jag är övertygad om att de stora grupper i samhället som inte är så ekonomiskt starka har känt hur den bärkraftiga isen brustit ännu en bit. Ser jag till mig själv gav olika förändringar överraskande mycket tillbaka när jag tjänade 360 000 som studieorganisatör och utbildare. Tror jag fick igen 15 000 vilket var förvånande. Jag är rätt säker på att nästa deklaration inte blir lika munter. Jag har nämligen tagit steget från Närande till Tärande i och med min sjukskrivning. Men ni som nu bränner det sista av detta överskott på mellandagsrean, kan väl fundera hur det kunde se ut om samhällsutvecklingen skulle fortsätta i den här riktningen. Och ha rejält med småpengar i fickorna i den fantasin, för att sprida till den luggslitna skara som samlats för att tigga utanför Eldåren, den luggslitna skara som då tvingats in i den växande gruppen av Tärande...
Skurhink - dårfink
För tydlighetens skull: "Rapport från en skurhink" var en bok som skrevs av städerskan Maja Eklöf på 60-talet, tror jag, och som satte fokus på dåliga arbetsförhållanden. Har inte läst den men det är väl lite av en klassiker i arbetarlitteraturen och det var den som inspirerade till rubriken på mitt förra inlägg.
För övrigt var jag och min nya assistent helt överens om att är det något man borde lära sig så är det att spela gitarr. Den som såg Tomas Ledin på teve i mellandagarna förstår nog. Nej, M, spela yatzy räknas inte...
Rapport från en dårfink
Dagbok söndagen tredje januari
Vaknar kvart över sju. Lagom. C kommer åtta, det blir tid för en kopp snabbkaffe och att skriva en inköpslista. Hon ser solbränd och fräsch ut när hon kommer, som kontrast till all vit snö.
Tiden går fort på förmiddagen, tur att jag har en låda att bara värma till lunch. Supergott, det är C:s recept och det blev ännu godare närt smakerna fått sätta sig ett par dagar. Vi hittar Nicholes mössa som nog ramlade ut i farstun igår i hastigheten när fästmannen kom och hämtade henne. Skickar efter visst övervägande ett SMS bara så hon vet var den är.Troligen är hon ännu hos John Blund, hon skulle ju passa på att råsova idag då hon är ledig. Trött är jag också märker jag när jag blir ensam. Och seg. Somnar en gång framför teven med en kallnande kaffemugg inom räckhåll. Känns inte riktigt bra när jag vaknar, de flesta hjärnceller är på julledigt. Ändå fixade jag ett barnsudoko vid frukostbordet. Skrek av glädje och skrämde väl C, men vadå, nu fattar jag ju nästan hur man gör!!! Tog bara tio år…
Mot sängen mitt på blanka eftermiddagen. Ambitionen är att ringa morsan och M och sedan möjligen vila lite. PANG! I och med att jag lägger huvudet på kudden somnar jag. Drömmer febrigt om OK i Vilhelmina, Hembygdsdagar och raggarbilar.
Vaknar klibbig och med en smak av SEGÄCKEL i munnen. Ett två millimeter tjockt lager av något som gör att tänderna känns spacklade med sörjan.
Ingen led i kroppen vill göra något trots att jag faktiskt har ett minne av att benen var böjbara på mitten.
Efter tio minuter med eltandborste börjar jag fungera och där är jag nu. Snart kommer min nyaste assistent men jag känner mig rätt lugn. Vi har funkat väldigt bra tillsammans de pass hon jobbat, så det ska nog gå bra. Men hon har många omvårdnadsrutiner att lära, så hon ska få gå med mina andra assistenter några gånger på morgonen då det är som mest.
Där är jag nu, ska rulla iväg och ta en titt på en gryta som C gjort i ordning till middag. Säkert god:)…
Om helgen och lite filmkritik
Det kanske låter lite överraskande men jag har fått ta del av en dos mänsklig värme på Facebook. Egentligen inte förvånande, mycket där handlar ju om uppmuntran, men sammanhanget var lite speciellt.
Saken är den att jag lite då och då bryter ihop över FB. Jag upplever den som allt annat än användarvänlig i olika sammanhang vilket leder till en kommentar från min sida om att nu skiter jag i det här och börjar syssla med något viktigare.
Exakt det gjorde jag härom kvällen. Vad som värmde mitt hjärta lite var att det ganska snabbt kom runt 15 inlägg som tydligt indikerade att de ville att jag skulle fortsätta vara aktiv fejsbokist. Och givetvis ger man efter för en sådan minifolkstorm…
Lustigt är, både denna gång och tidigare, att bara några timmar efter mitt gnäll funkar FB precis som jag vill igen. Man kan nästan tro att någon läser och justerar. Men det är väl antagligen en paranoia i Arkiv X klass???...
Annars gick väl även den här helgen i problemlösandets tecken bland de djupa drivor som omgivit Storgatan. Min hyresvärd har knackat på lite då och då för att få bilnycklarna så bilen kunde flyttas i akt och mening att snöröja. Bara det säger en del om det vita, det har hänt betydligt oftare än vanligt.
Men problemlösandet har alltså fortsatt. Vi är ju så grymt smarta men samtidigt oändligt ödmjuka. Barack hittar förresten mitt nummer på Eniro, och även om det bär mig emot ideologiskt kan vi även ta emot samtal från Anders Borg när det gäller Sveriges ekonomi.
Och ringer kungen kan vi nog ta ett snack om sommarens händelser också…
Skämt å sido har det varit väldigt trevligt trots att jag bara stuckit ut näsan en gång sedan 23 december. Visst, med hjälp av splintning, gåbord, filmer och TV, men också många riktiga kvalitetssamtal. Jag brukar säga på skämt att skillnaden mellan norr och söder när det gäller pratet är att vi har kvalitet, de satsar på kvantitet. I ganska stor utsträckning tycker jag vi levt upp till det under helgerna.
I morgon börjar väl vardagen kugga in igen. Ska författa en lagom omfattande inköpslista, för trots att jag är så liten i maten :)... går det ändå åt.
Återigen är jag sist i Sverige, förresten. Såg nämligen Brokeback Mountain. Väldigt vacker och lågmäld film, men inget för den som har bögskräck. Gillade den men min enda invändning är att det kändes som det tände till lite för snabbt i början. Det fanns liksom inte underlag för de aktiviteter som utbröt i tältet. Om det varit en tjej och undertecknad tror jag max att vi hade pussat lite på varandra. Det var dagens filmkritik.
Ha ett gott nytt år, allihopa…
Kommentarer: 1
Etiketter:
Bögfilmsrecencion
kvalitetssamtal
Om ett alltför kort liv
Det här har jag inte ett dugg att göra med. Jag vet heller ingenting som inte de flesta redan känner till. Men jag kan ändå inte låta bli att skriva några rader.
Det handlar om flickan som mördades i Göteborg. Mordet har berört många väldigt illa, och i och med att jag har många tjejer i ungefär samma ålder i min omgivning är det lätt att känna att det enormt viktigt att lösa detta. Tänk er själva vilken levande bomb som fortfarande vandrar omkring.
Fikar hemma hos mamma på morgonen, pussar flickvännen adjö(för det är ju nästan helt säker att det är en man…) eller sitter i ett möte på jobbet.
Tyvärr har tiden en stor roll när det gäller att avslöja den här typen av brott. Efter första dygnet blir det svårare.
Nu gäller det att någon märker något som avviker. Exakt vad det kunde vara vet jag tyvärr inte.
Till sist: Givetvis är det fruktansvärt och oacceptabelt om en pensionerad sotare eller lärarinna i 50-årsåldern mördas. Men dels kan den som följt rapporteringen inse att det handlade om extremt övervåld. Sedan är det något helt vansinnigt att ett ungt liv ska sluta så här: - Åh, hon skulle ta studenten, konstaterade en flicka i min närhet lite vemodigt när hon läste en kvällstidning.
- Åh, hon skulle ju precis börja leva, fyller jag på med…
Gammal övning, nytt år
Ja, det här har vi ju kört förut...
13 460 sidvisningar innebär att det känns väl motiverat att skriva ytterligare några rader under 2010. Som för övrigt borde vara lättare att komma ihåg än 2009 när det gäller att skriva rätt år.
Mysigt igår, förstås. Nicole, som jobbar även denna helg sköt ut korken på vårt alkoholfria i omloppsbana runt jorden, eller i alla fall minst till Vännäs. Tror jag, vi återfann den i alla fall inte. Fläskfile med pasta och ädelostsås samt de obligatoriska ciabattorna stod på menyn och det var så gott att jag känner att jag blir hungrig igen!!!
Jag gick faktiskt och la mig halv tolv, så det blev inget tolvslag för mig! Sov som en död tills nattpatrullen kom kl fyra för att se till mig (hm...språklig groda, döda sover ju inte. Men det gör heller inte stockar, som vi ju brukar använda i dessa sammanhang).
Gott krytt år i alla fall, alla bloggvänner...
Ingemar
Nyheter från VK Mest lästa på vk.se just nu