Det har kanske inte blivit bättre med åren när det gäller att vara lättlurad.

Min kusin hyrde ett rum i min förra lägenhet då hon pluggade. Det gav upphov till många intressanta samtal. Vid ett tillfälle konstaterade vi, på grundval av uppgifter i en tidningsartikel, att Jonas Wahlström - djurkillen på Skansen är det väl, absolut inte kan vara släkt med oss.

Inte så långt efteråt dyker samma ämne upp igen. Hon lyckas då improvisera en så sannolik historia om att vi ändå är släkt så att jag tror det samtidigt som jag vet att det är omöjligt! Det ska till en Wahlströmmare i sitt esse för att fixa det!!!

För övrigt bidrog hon i hög grad till att jag har världsrekord i antal kokosbollar i en Ford Granada. Klassen skulle sälja en jäkla massa kartonger för att finansiera något och jag tror jag hade kartonger till och med i knät för att rymma alla. Det var nästan som att åka hem från IKEA, en "välfylld" resa som nog M drar sig till minnas.

I morrn väntar halkskydd, skarvsladdar och kanske något annat på att hamna i min ägo.

Löne Lördag på er...

Vi fortsätter på temat lättlurad. Som barn fanns det mycket jag trodde på som bara var lur. Vi hade formliga orgier i apelsinskals- och magnecylätning på toaletten på skolan i Dalasjö. Förmodligen lades grunden till ett eller annat magsår, men vad brydde vi oss. Man skulle ju bli så hällgåtes stark av att konsumera dessa produkter...

Jag var, och det skäms jag för, säkert 16 när min bästa kompis  lurade i mig att en lärare som hade tre prickar intatuerade i tumgreppet tillhörde en hemlig sexualsadistisk organisation och prickarna var ett tecken på det.

Det här märkte ni inte men nyss dog min trådlösa mus. Men lite nya batterier fick liv i den. Mjahapp...det är tydligt att nya batterier kan få den tröttaste mus att piggna till. (Den som nu lägger något omoralisk i betydelsen av denna helt objektiva kommentar har en allt för livlig fantasi och bör ta en kall, lång dusch oavsett kön...).

En handlare i en viss branch som vi frekventerade ibland berättade med inlevelse att hans bicepsträning gett så stora muskler att han var tvungen att operera bort dem. Och givetvis svalde lille Ingemar det...

Å andra sidan hände det att jag vände på begreppen och lurades själv. Då jag var i värsta tjuvrökaråldern, runt 1970, trodde mina kompisar forfarande att det som kallades "pipolja" var en helt egen produkt som bildades under rökprocessen. Medan jag visste att det helt enkelt var säckel från rökaren. Vi befann oss runt den Ford - 56 jag berättat om för tusen år sedan och pipan var i min besittning då jag utnyttjade min kunskap. Gripen av kittlande illvilja och glädjen att ställa till med ett oupptäckbart ofog fyllde jag pipan med...ja, säckel, innan jag lämnade över den till nästa man. Som spottade och fräste och svor över pipoljan som egentligen härstammade från min munhåla.

Så ond är jag.

Folkbildande Fredag på er...

Härom morgonen skrämde jag mig själv lite. Läste en notis i den här tidningens nätupplaga om att den butik som drog in mest med stålar, eller om det var vinstrikaste, låg i Strömsund. Dessutom fanns en annan nästan lika stor butik där och allt berodde på den intensiva gränshandeln. Jaha,sug svälj och absorbera...Hm, jaha Strömsund det var värst...Men inget som helst ifrågasättande angående den lilla jämtlandskommunens plötsliga storhet. Förrän jag läste kommentarerna och insåg att praktiskt taget alla fattat att det var ett tankefel då texten skrevs och det var STRÖMSTAD det handlade om.

Jag var mycket i Strömsund som liten. Jag har också varit i Strömstad och är mycket väl orienterad om den intensiva gränstrafiken. Ändå gick jag på den smått absurda nyheten. Trots en viss mediaträning. Så frågan är: är jag lika låtta att lura då det är planerad desinformation, inte ett enkelt tryckfel???

...än jag hävdade igår är faktiskt Nordea. Aktiepengarna hade kommit men på ett konto jag aldrig någonsin kollar. Så de missade i ett första skede att genomföra försäljningen, men fixade det sedan enligt vad vi sa. Så betyget kan väl bli 2,5 - mest tack vare en bra kundservice...

Nu tycker jag att det kan vara läge att berätta att min bank, som fortfarande trots att annat förespeglats, inte varit kapabla att betala ut pengar för aktierna jag sent om sider fick sälja, heter Nordea. Tydligen är det en ny giv att behålla sina kunder genom att inte genomföra de tjänster som beställts. Kunde de möjligen ha lagt några av stödmiljarderna på grundutbildning om hur man klarar enklare kundtjänster? Nåja, jag klarar mig. Och pengarna kommer säkert i morgon. Men det förespeglades vid mina kontakter att de skulle komma idag. Tänk er flyget, till exempel: "Jaha, kommer ni idag och vill åka till USA. Men vi har faktiskt på oklara grunder bestämt att vi inte skickar dit något plan förrän i morgon." Raka motsatsen till kundtillfredställelse.

Annars har jag filat på lite smådetaljer inför ett par konferenser jag planerar framöver. Och uppgraderat jobbdatorn på IF Metall. Tiden går jäkligt fort när man bara har några få timmar på det som egentligen är ett 150 % jobb. Tur att jag har duktiga kolleger under de månader som är kvar innan jag officiellt drar mig tillbaka som studieorganisatör i avdelning 4.

Och på mitt andra jobb, på Volvo, hoppas jag ha fått både nätverksuttag och behörigheter så att jag på allvar kan börja mitt uppdrag på Administrativ Support under veckan.

Jag har fått oroliga förfrågningar angående de stora vita bönor jag hade på inköpslistan. Om dem kan jag bara säga att de är utan kryddor och tomatsås, men jäkligt goda i till exempel köttfärssås. Men jag gillar ochså tomatsåsvarianten, men det måste vara Heinz, med falukorv. För övrigt blev det nästan nationell kris i Storbritannien när de höjde priset några pence, tack vare att många som inte hade det så bra ställt nästan bara levde på vita bönor...

Toppen Tisdag blir det väl, eller hur?

Helt i enlighet med gammal fin bloggtradition, att hänga ut sitt liv, publicerar jag den inköpslista jag kommer att handla efter i morgon...

Tja, knepiga är kanske fel ord. Men lite svårförklarliga förstås. Tänkte på en snutt i tv i kväll. Allvarliga män i övre medelåldern manövrerade en gigantisk modelljärnväg i ett likaledes gigantiskt modelljärnvägslandskap. Allt skedde alltså med det största allvar, banne mig inga lössläppta fnitter eller skojiga tågurspårningar där, inte...

Lite påminde det mig om andra långt mer svårförklarliga hobbys. En kamrat fotograferade nummerskyltar i vår ungdom. Bakända på bil, kolla skärpa, klick! och iväg till mörkrummet.

Om trainspotting existerar i Sverige vet jag inte. Ni vet - att notera nummer på lok och vagnar och hur tåg är sammansatta. Det finns visst även i flygvärlden.

Vilka hobbys kan jag då själv skryta med? Tja, inte mycket. Jag har väl fortfarande några tusen motortidningar i huset i Vilhelmina. Och har en handfull kameror bland annat en grymt fin Voigtländer från 1949.  Och runt 30 Motörhead CD. Plus DVDer, böcker och Mickey Dees signerade trumpinne. Ja, och säkert 10 000 - 15 000 bilder från alla möjliga miljöer, och nästan lika många negativ.

För övrigt kan jag berätta att jag gjort en aslång inköpslista till på måndag då pengar kommer. Tur jag har en kombi.

Såg nyss ett inslag om bristen på organdonatorer på tv. Sedan 2007 är jag själv donator. Och anser givetvis att alla andra också ska registrera sig som sådan. Det är liksom inget att snacka om! I det här läget glömmer vi väl allt tjafs om att kroppen ska vara hel, och eventuella religiösa funderingar. Sedan finns det ju ett litet egoistiskt drag. Visst är det facinerande att tänka att vissa, fungerande, delar av din kropp finns kvar och gör nytta sedan du dött. Förr eller senare kommer jag kanske att behöva en ny njure på grund av diabetes. Där kan man nödtorftigt klara sig länge med dialys. Förr eller senare finns risk att en tranplantation blir nödvändig.Men det gäller inte alla organ. Som måste bytas DIREKT! Så skriv ett donationskort...

Jag hade min egen personliga bankkris idag. I och med att min bank inte lyckades sälja lite volvoaktier, som vi kom överens om förra måndagen. Något gick snett och ingen försäljning genomfördes. Jag redde ut det idag men det innebär att jag är relativt pank tills på måndag. Vilket i sin tur ledde till den här kristidsmatsedeln. Det är givetvis med glimten i ögat för någon direkt kris är det som synes inte. Måhända lite enahanda. Även om nog lunchen kan bli mer kulinarisk än vad som framgår.

Biltillbehören har förändrats genom åren. Blivit läckra, högteknologiska och dyra.Det var lättare då det mesta fanns hos Hobbex och Söderströms och i Vilhelmina hos en firma som hette Biltillbehör. Särskilt Volvoägare hade det förspänt. Den våta Amazondrömmen 1975 var en ljusblå eller röd med hela kittet. Och kittet innefattade D-kamaxel, Weber 36:a eller dubbla 45:or för den som var vansinnigt förtjust i att meka samt en enligt oklara anvisningar modifierad topp. Och som grädde på moset ett tvåtumssystem som tände småtjejshjärtan på löpande band. I 95 % av fallen tillät ekonomin bara tvåtumssystemet men det gjorde inte särskilt mycket. De övriga förändringarna innebar en marginell effektökning men dramatiskt ökat servicebehov hos den normalt pålitliga B18 rovan. Begreppe "Overdrive" var lite mytomspunnet men ur prestandsynpunkt övervärderat. En Amazon orkade 145 på väg hem från dansen på Åparken. Men när jag slog in överväxeln sjönk topp farten till 130...

Dessutom uppfanns för Volvoägarens absoluta lycka produkten "Speed Shift" som skulle ge snabbare växlingar. Förmodligen var det f-n själv, på extremt dåligt humör som låg bakom denna anordning. Det glappade, gick inte att få i någon växel alls, vibrerade och skorrade. Jag har själv stått en natt med min röda 142:a helt oförmögen att hitta några växlar...Det var den natten som begreppet "prostitutionsillumination" myntades om porrlamporna som också var nästan obligatoriska, om du råkar läsa detta och minns M.... Men åter till växlarna. Den dagen jag fick riva ut länksystemet och ersätta med vanlig spak var en av de lyckligaste om vi håller oss till bilupplevelser.

Raggarbanden i bilvärlden var en generation före mig. Med denna pepitarutiga tejp höll raggare ihop Opel Kapitäner och jänkare. Medan vi fick nöja oss med cykeldekoration.

Nu tror jag att jag ger mig. Otrolig Onsdag på er...

Har du någonsin funderat på vad din anfäder alldeles i början pysslade med?  Då menar jag inte farfars far eller så utan din farfar eller farmor eller så för 10 000 generationer sedan? Ungefär så många led har passerat sedan de första människorna växte fram i Afrika. 270 000 år ungefär. Tänk allt som passerat och hur många personligheter som i rakt uppåtstigande led formats och levt. På både far och mors-sidan. Har du bönder (säkert, det var väl nästan alla i 268 000 år, cirka), stamhövdingar, slavar, prostituerade, handelsmän? Ja, vem vet? Min koll sträcker sig till 1868 och Nysätra på farssidan medan mammas rötter är i detalj klarlagda från 1600-talet då "Stammodern" avled efter att ha blivit överkörd av fulla drängar med häst och vagn i Vasa, om jag minns rätt,

Vi har i allmänhet ett hett intresse för släktforskning. Och det är minst sagt imponerande vad de kan luska fram om händelser i svunna tider.

Jag kan för övrigt konstatera att jag till slut - efter 52 års misslyckanden - gjort ett val som kan vara rätt. Äter nämligen konsekvent två ägg till frukost med bakgrunden att ägg innehåller många viktiga ämnen. Nu visar det sig att de även innehåller vitamin B12 som på ett tydligt sätt kan förebygga Alzheimers, enligt en finsk undersökning. Tack för det säger jag. Långvarig syrebrist  och stroke har redan mördat tillräckigt många hjärnceller hos mig. De få som bor kvar i den mentala glesbygd (!) som min hjärna förmodligen utgör kan behöva all hjälp...

Töig Tisdag. Alltså ingen snö idag i alla fall, tack...

Som det påpekats här kommer en kvinna fram ur huvudet på Reine på bilden här ovan. Han var tydligen inte bara revyregissör utan även en trollkarl av rang! Själv var jag bokstavligt nära att minska den kvinnliga befolkningen  när jag greppade fel på en teaterklänning vid ett annat tillfälle. Meningen var att jag skulle slita klänningen från Sylvias kropp i ett revynummer. I stället slet jag nästan ner henne från scenen! Och så trodde ni att teater var ofarligt...

Sliter inte av några klänningar just idag, tror jag. De flesta kvinnorna i min närhet har svåravslitbara byxor:)). Ska lämna en skvätt blod på sjukhuset och skicka ut en bibba konferensinbjudningar på IF Metall. På Volvo tillhör jag numera något så fint som "Administrativ Support" och på onsdag får jag veta mer om vad det innebär.

Väntar med febrig iver på att få pengar för sålda aktier. Då blir jag "Kung för en dag" och kan tokhandla nudlar och blodpudding samt förlusta mig med en färsk kvällstidning. Nöjena är sannerligen annorlunda för den låntidssjukskrivne...

Metafysisk (vet inte vad det betyder...) Måndag på er.

Det ni ser på bilden i topp av sidan är Reine, Seppo och jag som framför "Det indiska vattentricket" inför en hänförd publik 1991. Reine regisserade Sunnerevyn och var specialist på att hugga några och snabbt repetera in ett nummer som sedan framfördes. Det var f ö under året jag pluggade media på Brunnsviks Folkhögskola...

...är jag vääldigt långt borta från så här på söndagsmoorgonen.

Sörplar te och funderar över det faktum att mediavargarna nu har börjat slita i gruvarbetarna i Chile. Det ska bli intressant att se hur det gått för dem om fem år. Just nu känns det lite som många vill ha en saftig portion och det är säkert väldigt jobbigt.

Saftig portion i form av chips och dip blev det igår framför "kändisarhopparrunt tv". Egentligen ett hemskt format, som det heter, att ta till då alla andra programidéer i hela världen förstörts i någon olycka. Men Morgan Alling imponerade igår, och det gjorde även Ronny Svensson som fixade en Michael Jacksson-tolkning utan att det blev förnedringstv.

Högmod är väl en av dödssynderna? Och tyvärr gör jag mig ofta skyldig till detta, och särskilt när det gäller tv-program. Jag dömer ut dem för enformighet, tristess, lama idéer och allt annat. För att sedan inse att alla andra älskar just det programmet!!!

Men den så kallade "folkligheten" känns ibland trög som sirap. Det gäller för övrigt också på musikfronten dår trista blåkopior, hjärta och smärta, smördrypande gullgull fortfarande dominerar i alla fall dansbandssoppan. Det finns bra undantag men det mesta känns som jag hörde det reda 1973 på Silverdalen, som var den tidens danspalats för mig.

Då jag ändå gnäller och har dans som tema kan jag väl gnälla på mig själv.  Numera dansar jag rätt begränsat men förr, före 2006, hände det. Det fanns två stilar: endera hoppade jag upp och ner tills jag fick mjölksyra till och med i festskjortan. Vilket tog två minuter. Eller så släpade jag runt en stackars kvinna och försökte undvika att trampa henne på fötterna. Det var det primära målet. Takt och stil kom långt efter, det lovar jag...

Men trots allt ser jag fram emot söndagen. Ska ut och provåka vinterdäcken - bara det...

Frukostar kan se väldigt olika ut. I mitt fall var det länge ett par stora muggar kaffe. Det är väl inte förrän efter stroken jag lärt mig att det är viktigt med en bra start för magen. Frukostar jag minns är till exempel den vi aldrig åt i New York! Vi fattade aldrig att frukost ingick i rumspriset utab sprang ut på stan och köpte pizza istället...

Eller i London en gång. Då en spansk despot som fick Franco att verka smågullig styrde hela frukostmatsalen med järnhand. Alla som jobbade där var unga släktingar till honom så han kunde köra obegränsat med dem. Men nybakta croissanter med smör och marmelad är underbart gott och fruktansvärt onyttigt...

För att inte tala om alla bed and breakfast-frukostar i England, Skottland och Irland. Då man ätit sig ordentligt mätt kom värden in med matsedeln för varmrätten!!! Ja, det intaget stod man sig på hela dagen.

I andra ändan av skalan finns hotellfrukostarna i Virginia. Juice med bara socker och färgämnen. Vitt bröd stekt och täckt av pudersocker. Hårdstekt bacon. Ja, vi började faktiskt äta på Den Stora Jäkla Hambugerkedjan som hade betydligt fräschare frukostar.

Kall pizzza och coca cola var en meny som imponerade när jag som 17-åring frågade min ungefär jämnåriga tremänning Diana från Seattle om deras frukostvanor. Vem vet - hon väger kanske 250 kilo och är tandlös nu???

Nej, nu ska jag lyfta mina ägg av spisen. En del av en näringsriktig frukost.

God morgon!!!

Ofta hävdas det klämkäckt att "allt är relativt" utan att någon ifrågasätter detta mycket ifrågasättbara påstående. Men ibland stämmer det. Ja, en del saker kan vara relativa.

Läser precis att Anni-Frid Reuss som förr hette Lyngstad riskerar att bli blåst på 46 miljoner i en affär. Givetvis svindlar tanken. Det är fett mycket pengar. Oj så mycket smågodis eller raggarbilar man kunde köpa...

Men det är där det relativa kommer in: Ställer du dessa 46 miljoner mot Anni-Frids senast kända förmögenhet på 1,7 miljarder och sedan tar samma förhållande på min månadslön till exempel får du fram att det motsvarar 900 spänn. En ganska hanterlig utgift alltså. Det finns givetvis flera hakar. Hennes kapital är till exempel inte så lätt att omsätta som kontanter. Dessutom togs siffrorna fram före lågkonjunkturen. Men ändå...46 miljoner är i alla fall en mer hanterbar summa om man räknar så.

Har inte ett dugg emot att hon har gott om pengar men här fick hon bli exempel på min "relativitetsteori". Nu hoppas jag verkligen att jag fått alla nollor rätt annars får jag väl själv framstå som just nolla... 

För några bloggar sedan skrev jag att de instängda gruvarbetarna var peruaner. Like hell! De är ju från Chile, vilket härmed rättas till.

Nu är det väl bara nån halvtimme innan den förste börjar uppresan. Förhoppningsvis mot bra inkomster i sikte . Varje kille borde kunna sälja sin berättelse till  alla fall tio mediabolag. Och om de får 10 000 per gång är det ju en hygglig inkomsthöjning.

I det här fallet står kanske nyheten på egna ben, men ofta är det ett himla jagande efter en västerbottensvinkel på det som händer ute i världen. Eller i nödfall Norrland i allmänhet. En våt dröm vore ju om någon av gruvarbetarna  bott i Sverige, han kommer att älskas av alla landets medier. Men...suck, alla kan ju inte prata flytande svenska som Greklands premiärminister.

En tjej som jobbade på Du Pont i Texas var hos oss och praktiserade. Och försökte via en ordbok lära sig lite av ärans och hjältarnas språk. Men det blev lite knepigt, och orsaken visade sig vara att hennes bok, som hon lånat hemma, var tryckt 1912!!!

Vi fick förklara att velociped och halfstop inte längre var så gångbara.

Nu avrundar jag denna osammanhängande blogg. Ogjord Onsdag (än så länge...).

Idag har jag varit duktig. Sålde iväg lite aktier för att nödtorftigt hålla den allt tunnare sjukskrivningsplånboken över vattenytan. Och växlade i samma veva in evvrorarra (ja, så där blir det ungefär på bondska...) och punden som legat o skräpat. Tro nu inte att jag blivit äckligt rik, jag hade utlandvaluta som blev 220 spänn i svenska. Litet men välkommet tillskott, nudlar kan jag säkert köpa för fyra spänn förpackningen så jag kan handla en försvarlig hög om jag vill. Skämt å sido har jag inte i allt för hög grad hemfallit till nudlar och grillkorv. Jag har flera begåvade mat-trollare som fyller frysen med nyttigare saker.

Vovoaktierna genererar 4 400 och det kan jag flyta på ett bra tag. Och på nästa lön har jag trettio komptimmar i pengar och sen väntar jag några tusen från andra håll. Så jag håller mig flytande. Men den tid då du kunde spontanhandla är helt förbi som långtidssjukskriven.

Sen var jag till doktorn. Halvårets tyngsta dag då jag får besked om den magnetfotografering och den lungröntgen jag gjorde för några veckor sedan. Men det så bra ut som läkaren skyndade sig att berätta då jag kom in. Inga tumörer som blossat upp och det tackar vi ju för.  Ett snabbt stick i armen på Kemlabb, ett s k mellanprov och sedan var jag medicinskt färdigbehandlad för idag. He...men parkeringssituationen utanför lasarettet är ju rena cirkusen. Det kan inte vara roligt att ramla in i den röran och kanske vara helt främmande och dessutom ha en tid att passa. Nu är jag säker på att ansvariga kommer att bedyra att det snarast blivit fler parkeringar, ja hela ytan utanför NUS är som ett gigantiskt grekiskt tempel fyllt av parkeringsytor. Och eftersom de har Hela Bilden och förstår Planen är det givetvis jag som har sett fel...

Tokrolig Tisdag på er.

Och Lady X: Kan det vara ditt Ko-nst intresse som slår igenom hemma???

Ja, nåt konkret sådant har jag inte konsumerat. Däremot blev det fantastiskt fredagsgodis sent om sider. En riktig dröm för mig som inte är van sådana kulinariska lyckochocker. Mums!

Jag har annars varit "innekatt" idag. Det ger tid för vissa reflektioner. Till exempel om gruvarbetarna i Peru. Som ju strax ska räddas men...en timslång resa genom 700 meter berg i en trång gallercylinder får den värsta magnetfotograferingen att framstå som rena semestern på playan för mig. Hörde också att 2 000 journalister finns på plats och väntar på dem. Vad skulle jag fråga? Tja, det brukar ge sig. Intervjuade det missionärspar (skäms, men kommer inte ihåg fler detaljer...) som varit fångar länge för en tio år sedan och jag tror att de spontanberättade mycket om hur det var.

På tal om fångar minns jag även påsklördag 1992 eller 93, kanske var det -91?, då 40 personer eller så var borta i snöstorm på fjället efter Gitssjönappet. Jag tillbringade en del tid med Brynolf Hedberg som är en känd polisprofil från Dorotea i hans polisbil på Granlifjället och det var spännande att följa spaningarna. Och allt gick bra till slut och jag fick skriva som en..jag vet inte vad. Jag for runt och intervjuade och fotade för glatta livet. Det är nog en av få gånger jag hade ett helt uppslag i Folkbladet!

Då ger vi järnet mot söndagen. Det är bara en dryg halvtimme kvar...

I förra bloggen tog jag livet av den danske författaren Sven Hassel. Det var lite förhastat. Enligt Wikipedia lever han, 94 år gammal, i Barcelona. En av hans böcker har för övrigt blivit film, "Döden på larvfötter" är den lätt absurda titeln.

Jag fick ett brev härom dagen som berättade att jag blivit ersättare i kommunfullmäktige. Det känns väldigt spännande med 200 000 mål, kulturhuvudstad och allt annat. Jag berättar då jag vet mer om det uppdraget.

Då har det delats ut lite nobelpriser igen. Till säkert välförtjänta men för oss i gemen inte så kända. Det finns visst redan ett alternativt nobelpris och därför får mitt förslag bli det altarnativ alternativa nobelpriset 2010:

Fredspriset. Går till valfri förälder med flera barn i 3 -8 årsåldern som lyckas vidmakthålla en bra stämning i sin familj. En sådan skulle lätt lösa vilket internationellt medlaruppdrag som helst...

Litteraturpriset. Sven Hassel. Det blir väl postumt men han var en dansk som av någon anledning stred för tyskarna under andra världskriget. Kan beskriva krigets fasansfulla vardag så man förstår varför krig måste undvikas.

Ekonomi. Den man i USA som hade en förmögenhet på 800 miljoner då han vann ytterligare någon miljard. Och brände alltihopa på några år. En ekonomisk teori så god som någon att förklara det...Men får han någon miljon i pris försvinner de väl på fem minuter?

Det var några möjliga kandidater. Då jag var liten trodde jag förresten det hette "novellpris" och handlade om att skriva, enbart. Man lyssnar ju och lär. Som tjejerna hemma för läänge sedan som skulle åka buss ensamma första gången. De hade ju lyssnat på hur man gör. Så med mynten kramade i svettiga flicknävar böjde de sig mot chauffören:

"Vi skulle vilja ha varsin tureliturbiljett"...

För så lät det ju då de vuxna pratade. Tur det var en förare med glimten i ögat...

Läcker lördag på er.

Mat igen. Kanske har jag en gång skrivit om favoritfödan redan men här kommer en (av mig!) omtyckt lista. Observera att jag är gourmand, inte gourmet. En tumnagelstor bit singalesiskt vildsvin med en centimeterlång smörslungad morot är inte i min smak. Rejäla potioner tack...

Observera vidare att jag nästan dagligen serveras odöpt mat varav många rätter skulle platsa på den här listan.

Men då kör vi:

10. Farsans ärtsoppa.

Hällde du upp den i tallrik blev den liksom konkav. så tjock var den. Och fylld med köttrikt fläsk. Enda orsaken den hamnar så lågt är att min far numera inte kan servera delikatessen. Han kokar sin ärtsoppa i en annan värld sedan ett antal år...

9. Grillen Special

Avdöd även den eftersom S-grillen i Vilhelmina gått till korvkioskhimlen. Rejäl hamburgare, strips, aromsmör, lökringar, med mera. Efter en sådan fick man oftast nöja sig med en 150-grammare som efterrätt, så mätt blev man. Det var jag och min kusin helt överens om.

8. Göteborgaren

Kom från samma källa som nian, och var min basföda under första halvan av 80-talet. Parisare i bröd med stekt ägg och rålök. Sörjd och saknad av en armé av glesbygdsraggare.

7. Corvetten

Nu blir mina Corvetteåkande kusiner glada men här handlar det inte om bilen. Utan en riktigt god lättfalukorv som fanns en gång i världen. Egentligen en råvara men funkade fint  ensam. Söker fortfarande dess like och har fått vissa tips som ska kollas.

6. New York-pizza

Härligt fettdrypande slices som tillsammans med den där bruna drycken höll oss på benen då vi gick upp och ner längs Manhattan en gång i världen.

5.

Kroppkakor

Vääldigt gott lite som nedanstående palt men lite mjukare. Annars påminner de om varandra. Om de vore människor skulle de vara för nära släkt för att få gifta sig!

4. Palt

Kan formligen smälta i munnen i sällskap med smör och lingonsylt. Ett extra plus att plattlänningar oftast äcklas av rätten...

Och så var det dags för medaljer:

3:a och bronsplakett:

En odöpt rätt, nämligen ett renskav jag serverades med ohälsosamt gott mos och lingonsylt i somras. Och när jag blandade resterna med en annan rätt dagen efter lyftes även den till nya höjder. Smakrikt, välkryddat. Den renen dog inte förgäves...

2: och stolt silvermedaljör:

Den gryta med små korvar, lökar och en massa annat gott en av mina farbröder serverade ibland vid familjesammankomster. Helt enkelt oerhört gott. Tyvärr sköter han sin matlagning på samma ställe som farsan nu så jag lär inte få uppleva den igen så länge jag är jordbunden.

: Guldmedalj och knapp men säker segare:

Piccata Milanese med ris och tomatsås. Pannkakssmetspanerat kalvkött, tror jag. Gifter sig oerhört lätt med mina smaklökar. Det finns flera guldkandidater men man måste ju välja.

Ja, det mesta gick faktiskt i lås igår. Vår IF Metall-avdelning kommer att diskutera SD frågan vidare med våra kolleger i Skellefteå, så får vi se om det kan leda till någon utbildningsinsats. Jag bokade en intervju inför nästa nummer av personaltidningen i morgon. Men den planerade bilservicen var jag tvungen att flytta. Just den dagen ska jag vara på lasarettet två gånger och då är det praktiskt att kunna köra själv. Som jag i verkligheten inte gjort sedan sommaren 09 men men jag räknar det som samma sak då mina assistenter kör. Riktigt skönt efter drygt 100 000 mil bakom ratten.

Östra station har ju blivit lite av en lokal attraktion, tror jag. Vi var där i söndags och de flesta såg inte ut som resenärer utan snarare intresserade ortsbor. Varför inte en liten utlöpare från västerbottensmuseet nånstans i lokalerna? De har ju redan ett antal konstverk. Jag förespråkar givetvis en fotoutställning. Det vore inte så svårt att sätta upp lite bilder på ett vandaliseringssäkert sätt, och ytor där många passerar finns det gott om. Låt konsten komma till folket!!!

Tacotät Tisdag på er!!! (vore väl gott till lunch???...)

Ja, programmet är rätt späckat idag. Det är nästan som förr i världen. Viktigt är att jag hinner reflektera över IF Metalls verksamhetsplanering. Som en av de aktivaste avdelningarna i landet har vi ett visst ansvar. Men lite känner jag ett pirr att sjösätta något nytt, som fyller en viktig funktion. Som 2008 då flera handledare berättade att de kände en viss oro över främlingsfientliga signaler på olika utbildningar, och ville ha verktyg för att hantera dessa. Jag sådde då fröet till en utbildning som så småningom blev "Sveridemokraterna - ett parti som andra?" och inlemmades (vilket ord!!!) i förbundets kurssystem.

Just nu känner jag för övrigt en viss oro att skutan är på väg att vända i riktning mot sympati då det gäller SD. Från ett intensivt avståndstagande som tyvärr i sig inte är helt demokratiskt till en underförstådd sympati. Kanske är vi på väg in i den så kallade "gemytfasen" i vår relation till Sverigedemokraterna.

Eftersom vi faktiskt vet att en ganska stor grupp Sverigedemokrater är av en eller annan anledning vilsna och besvikna Moderater eller Socialdemokrater är det en enorm uppgift för de demokratiska partierna att arbeta med det. Inte att acceptera allt som människor tagit till sig som sanningar men att förklara...

Eller i alla fall metoder som jag har lite svårt att förlika mig med...

Först och främst då Postkodslotteriet. Som jag i sig inte har något emot. Och jag vill heller inte låsa in Rikard Sjöberg. Han har ett avlönat uppdrag han utför helt enkelt. Utan det är krafterna bakom jag skulle vilja ifrågasätta. Som vecka efter vecka i oändliga utskick och på TV matar mig med budskapet om vilken enorm katastrof det skulle vara om grannen vann men inte jag. "Marketing by fear" skulle jag vilja kalla det. Att sedan nästan en halv miljard försvinner i detta lotteris Svenska version som inte skulle hänt t ex i Holland där de har andra krav på vad som verkligen går till välgörenhet, det är en annan diskussion. Och att "välgörenhet" är en minst sagt osäker finansiär eftersom den upphör då du inte längre vill ge. MEN de 470 miljoner som delades ut enligt senaste redovisning har säkert gjort stor skillnad för många.

För det andra: alla, Vi Bilägare och Ellos är färska exempel, som tror att jag  älskar att läsa fåniga budskap på en massa små och röriga löslappar, skrapa fram obskyra koder och annat tjafs. Då det gäller Ellos tror jag det kommer tre rabatt specialer i veckan, ungefär, hur håller de isär alla själva??

Något som inte drabbar mig numera är den beklämmande upplevelsen att se vänner, som absolut borde veta bättre, försöka kränga någon skitprodukt som de lurats bli försäljare för. Det kunde handla om juicer som till och med botade cancer, rengöringsmedel som ingen fick veta vad de innehöll, fenomenal och djävulskt dyra dammsugare och annat. Och det mest beklämmande var just personligthetsförändringen. Från vän till outtröttligt babblande säljrobot.

Nej, då gillade jag min kompis i grannbyns metoder bättre. Då vi var i tvåtaktåldern hade han ett stort väggskåp i garaget med tändstift av något märke. En produkt som tvåtaktsmotorer hade en viss aptit på. Och behövde man ett fick man vackert gå dit och hämta och montera själv, för att betala vid första lägliga tillfälle.

Smaskig Söndagsfrukost på er...

I dagens kurir finns en artikel om tillgänglighet för funktionshindrade. Det sätter igång vissa tankeprocesser. Det här året skulle väl en stor satsning som säkerställde tillängligheten  vara avslutat. Jag kan inte påstå att jag som normalbrukare märkt ett dugg av det. Visserligen ska varje dag vara ett äventyr. Men när det innebär att du alltid får vara osäker på om du tar dig fram som dina kompisar, tiffarna (Tillfälligt Icke Funktionshindrade, nästan alla blir det förr eller senare), blir det ibland lite tröttsamt. Precis som att ringa och kolla i förväg jämt.

Det finns många exempel på att det fungerar jättebra. Men du vet inte och det är ett problem. Vi funktionshindrade konsumerar visst för 90 miljarder per år. Det kunde vara väldigt mycket mer om vi kom åt att göra fler affärer i affärer vi nu inte kan nå.

Men nu är det i alla fall fredag igen. Jag tänker ägna mig åt lite hemarbete i helgen, bland annat städa ett stort skåp som är fyllt med allt möjligt. Tur att jag inte är så grymt hemfallen åt nostalgi. Vid förra flytten slängde jag några tusen motortidningar, bland annat alla Wheels där jag själv skrivit och Bilsport från deras gatbilsreportage i Vilhelmina 1979. Kan man det, då kan man kasta det mesta!!!

Friterad Fredag (fredagsmys med chips, alltså...) på er...