...är jag vääldigt långt borta från så här på söndagsmoorgonen.

Sörplar te och funderar över det faktum att mediavargarna nu har börjat slita i gruvarbetarna i Chile. Det ska bli intressant att se hur det gått för dem om fem år. Just nu känns det lite som många vill ha en saftig portion och det är säkert väldigt jobbigt.

Saftig portion i form av chips och dip blev det igår framför "kändisarhopparrunt tv". Egentligen ett hemskt format, som det heter, att ta till då alla andra programidéer i hela världen förstörts i någon olycka. Men Morgan Alling imponerade igår, och det gjorde även Ronny Svensson som fixade en Michael Jacksson-tolkning utan att det blev förnedringstv.

Högmod är väl en av dödssynderna? Och tyvärr gör jag mig ofta skyldig till detta, och särskilt när det gäller tv-program. Jag dömer ut dem för enformighet, tristess, lama idéer och allt annat. För att sedan inse att alla andra älskar just det programmet!!!

Men den så kallade "folkligheten" känns ibland trög som sirap. Det gäller för övrigt också på musikfronten dår trista blåkopior, hjärta och smärta, smördrypande gullgull fortfarande dominerar i alla fall dansbandssoppan. Det finns bra undantag men det mesta känns som jag hörde det reda 1973 på Silverdalen, som var den tidens danspalats för mig.

Då jag ändå gnäller och har dans som tema kan jag väl gnälla på mig själv.  Numera dansar jag rätt begränsat men förr, före 2006, hände det. Det fanns två stilar: endera hoppade jag upp och ner tills jag fick mjölksyra till och med i festskjortan. Vilket tog två minuter. Eller så släpade jag runt en stackars kvinna och försökte undvika att trampa henne på fötterna. Det var det primära målet. Takt och stil kom långt efter, det lovar jag...

Men trots allt ser jag fram emot söndagen. Ska ut och provåka vinterdäcken - bara det...