Igår alltså: den var inte dum. Jag fick ligga fyra gånger och sista gången i inte mindre än 1,5 timme. Ja ligga ner på en brits medan de tappade mig på lite isotopdopat blod för att kolla nedbrytningen. Något annat trodde du väl inte?

Så dagen tillbringades på NUS. Även de tre timmarna mellan provomgångarna eftersom jag inte fick lämna sjukhuset. Men jag klippte mig, vägde mig på Neurorahab och tittade på ett gäng kursräkningar som skulle attesteras. Så tiden gick fort. Åt en jättegod macka som nog vissa blogg-kompisar skulle gillat för att den var vegetarisk.

Men träffade förrvånansvärt nog ingen gammal bekant, som man nästan alltid gör på sjukhuset.

På kvällen monopedade jag en halvtimme, åt Heinz nya lågkalorivariant av vita bönor(gott faktiskt) med likrester av gris...förlåt, bacon heter det och är uppriktigt verkligen gott. Om man inte tänker på det som likrester:-).

Dagens gymnasienämnd är inställd. Så det blir träning på Dragonen som vanligt på tisdagar. Och kanske en sväng ner på IF Metalls kontor med kursräkningarna.

Oci i kväll ska jag ha en riktig fest med en handfull glada tjejer. Ja, det är julbord förstås. Det första av tre-fyra som jag räknar med att konsumera. Skinka, kokt potatis äppelmos är vad jag kräver. Och gärna lite gravad lax. Sedan är jag mätt!!!

Ha det!

Nästa inlägg i utmaningen, som dessutom var extremt bra skulle nyss skickas. Då la iInternetuppkopplingen av och inlägget försvann förmodligen tii blogg-helvetet för att aldrg mer återfinnas. Så nu struntar jag i det här ett tag...

Och det ska jag svara på halv sju på morgonen...

Det är ett brett spektum, minst sagt. Alla situationer där man sätter andra före sig själv utan att fundera på egen vinning är väl kärlek i någon form. Alla som på ett eller annat sätt har hållit mig "under armarna" de senaste åren representerar kärlek.

Och om vi fokuserar på den kärlek vi oftast tänker på. "Partnerkärlek". Tänk då på urvalet. Oavsett om det är män eller kvinnor du är intresserad av finns det säkert minst 100 000 mäjliga i Sverige och miljoner i världen. Många som bara är en knapptryckning bort men som du aldrig skulle fått kontakt med före it-samhället.

Hehe...men lustigt nog - då den rätta dyker upp blir alla andra bara visserligen trevliga, men dock, skuggor...

Men minst lika viktigt som att ta är ju att ge. Det bekräftas nästan varje dag, tycker jag. Och behovet att få kärlek verkar vara oändligt trots att vi har 45 tv-kanaler, massor av fina kläder och har råd att köpa julklappar för många tusen.

Det var en utläggning om ett omöjligt ämne vid en omöjlig tid på morgonen.

Njurtester hela dagen idag. Önska mig lycka till!!!

Mumsig Måndag på er...

Ja, jag valde att hoppa över föräldrabiten. Helt enkelt för att de inte är tillfrågade. Blir rätt svårt med farsan som fiskar på okända vatten sedan han som snudd på 86-åring lämnade jordevandringen 2003. Sist jag pratade med min mamma hade hon så smått börja fundera på julen, så hon är still going strong. Men ska slippa läsa om sig själv.

Så vad åt jag idag? Lite proteinfattigt för att hålla njurarna borta från dialys men  rökt lax tll lunch och kyckling med ugnsbakad potatis och grönsaker till middag. Till frukost äter jag alltid två ägg. För studier visar att äggen kan motverka Alzheimers och den sjukdomen  vill jag absolut undvika. Och trots äggdieten är mitt kolesterol kanon, så jag fortsätter. Tar aldrig smör på mackan heller, det får bli mjukost och skinka eller leverpastej. Sticker emellan med ett äpple och gärna några mackor. Och när jag ska fredagsmysa blir det lätt ostkrokar. Undrar för övrigt var den geografiska gränsen mellan ostkrokar och ostbågar går? Är det Gävle, där norrland för övrigt verkar börja? Att säga "ostkrok"  i Stockholm är värre än att svära i kyrkan.

Det finns även en blandning av en viss sorts chips och dip som en vän lärt mig som helt enkelt är oemotståndlig. Men i kväll blev det inget sånt.

Super Söndag på er, mina vänner...

Redan som kanske tre-fyra åring var jag allvarligt förälskad. Problemet var att det var en äldre dam. Säkert upp emot 15...

Vi hade flyttat till ett tillfälligt boende mitt i byn eftersom vårt hus skulle renoveras. Vi bodde i ett stort timmerhus med upphöjd position och på något sätt kom den här kvinnan in i  vårt liv. Jag tror hon var gäst i grannhuset över sommaren.

Har ingen aning om vad jag föll för men när hon skulle åka hem var det verkligen jordens undergång och total katastrof. Lärde jag mig något av det är det väl möjligen att även små barn kan ha starka känslor för det motsatta könet. Eller "medsatta" antar jag om man har den läggningen.

Så tänk på att era småbarn kan vara nog så kära och ta hänsyn till det. Där talade åter den barnlöse uppfostringsexperten!

Trivsam lördag på er...

Jag var kanske sex år då jag gjorde livet surt för grannarna i Bäsksele, 13 km från Vilhelmina, med egenproducerade och förmodligen helt obegripliga tidningar. Men ändå var jag 33 innan jag gjorde slag i saken i form av en ettårig mediautbildning på Brunnsvik i närheten av Ludvika. Mitt arbetsliv började annars med ett beredskapsjobb på Vilhelmina kommun som var både omväxlande och roligt.Men tyvärr också kortvarigt, bara sex månader. Jag minns att min lön bestämdes till 3700 kronor i månaden. Jag jobbade åt socialkamreren vilket ju låter lite dammigt, men fick pyssla med alla möjliga kul projekt. Bland annat låg jag bakom all skyltning i kommunhuset som då byggdes upp, och såg till att allt material från tre utspridda förvaltningar kom rätt i nya huset.

Jag har ingen aning om på vilka meriter jag fick de uppdragen men under tonåren var jag min klass representant i elevrådet. Eftersom jag nu är ersättare både i kommunfullmäktige och i gymnasie och vuxenutbildningsnämnden i Umeå kan man väl säga att jag fortsatte på den banan. Dessutom var jag förste ordförande i det som länge hette BAF, Bäsksele Allaktivitets Förening, en ungdomsinriktad men ändå bred verksamhet.

Inte mindre än två betyg på fullständig verkstadsmekanisk utbildning har jag. Det första bara efter halva tiden då jag var tvungen att kriga i tio månader i Sollefteå. Det andra för de sista fyra månaderna då jag kommit tillbaka i det civila livet.

Volvo blev verklighet för mig 19 mars 1979. Jag åkte dit med föresatsen att försöka stå ut till semestern. Det blev många semestrar..,.

Både facket och Socialdemokratin var självklarheter hemma. Därför hade jag ett naturligt intresse för båda dessa företeelser. Och kanske speciellt studier. Att se människor växa utanför traditionella skolmiljöer var en stor kick. Därför tog jag på mig en mängd handledaruppdrag. Och så smångom blev det även en del av mitt jobb på Volvo att handleda. Speciellt minnesvärt var " Dialog om miljön" där vi, ett ganska litet gäng, utbildade över 2 000 volvoanställda i två av de tre stegen. Det första skötte proffs...

1990 var jag rejält less både p jobbet och det fackliga livet. Det var ständigt käbbel och konfrontationer och allt kändes bara jobbigt. Då flydde jag, i alla fall praktiskt taget, till Mediakursen på Brunnsvik. Ett fantastiskt år då vi hann prova i stort sett allt som mediavärlden då kunde erbjuda med undantag av TV. Fyra månaders praktik på VF ledde till 15 års jobb som frilans och även anställd vissa perioder och många roliga upplevelser. Men jag var inte ledig många helger.

Men 23 maj 2006 ändrades allt det där. Jag krockade, blev påkörd bakifrån, och vid magnetröntgen upptäcktes en ganska stor tumör på ryggraden. Efter 24 timmars operation 4 juli, 20 liter blod tillfört, varav det mesta rann ut igen och ett komaliknande tillstånd i kanske tre veckor var tumören förhoppningsvis borta. Problemet var bara bland annat att jag inte kunde gå och att jag blivit fem centimeter kortare. Men succesivt blev det bättre, jag kunde flytta hem och börja jobba.

Men 18 september 2008 märkte jag att jag hade så svårt att hålla kaffekoppen med vänsterhanden på morgonen. Och när symptomen tilltog hamnade jag på strokeakuten. För det var det det handlade om. Vänstersidig stroke och sjukvård igen i runt sju månader. Jag fick uppdraget som stidieorganisatör i IF Metall avd 4 runt millennieskiftet. Fantastiskt spännande och vår avdelning är i topp i Sverige bland de 52 som finns. Men i mars 2011 kliver jag av. Där sätter tyvärr min sjukdomsbild stopp.

Jag jobbar nu 25 % på avdelningen Administrativ Support på Volvo och det känns jättebra.

Ja, just det din snusktänkare. TILLståndet!!! Som är gott kan meddelas. Sedan jag masade mig upp kvart över sex har jag: Skickat vidare 11 000 av månadens intäkter till verksamheter jag på ett eller annat sätt utnyttjat. Gjort en förmodligen överdjävulskt god omelett. Kastat ett ton tidningar. Svimmat lite då jag hörde att en ny Electroluxchef får drygt 70 miljoner per år för att sälja sin arbetskraft. Det måste väl bli dyra dammsugare? Idag väntar träning på Dragonen och intensiv hemmaträning med monoped. Och regelbunden vila, min sönderopererade ryggrad kan göra sig påmind ibland.Samt rökt lax till lunch. Mums!

Förköp er inte på julklappar i helgen. Handeln har konstaterat att årets julklapp blir ett familjepaket med ny mercakombi, miljonhus i Holmsund, jacuzzi (eller var det zuchini?) i badrummet och åtta Wii eller X -box till varje barn. Eller  nya vintervantar till alla, välj själv...

Mysig helg, hursom helst!

Bilden högst upp visar luciatåget på Volvo 2005, d v s sista året jag kunde springa runt obesvärat med kameran. "Gjorde" luciafirandet för personaltidningen en massa år.

På julkorten ett år förekom den här versen:

Om luciabesök ni saknat i edert hus

Kan jag sprida över mysteriet ett ljus

Hon vandrat med sitt följe i tio vinterdagar

Idag fick jag ett brev från Försäkringskassan som berättade att 21 mars nästa år tar sjukpenningen slut. Då ska jag arbetslivsintroduceras i tre månader på Arbetsförmedlingen, en institution där jag inte satt min fot sedan 1979.

Jag kommer att hålla er uppdaterade om hur jag upplever det hela, i första skedet ska jag i alla fall ha ett möte snabbt med försäkringskunniga i IF Metall.

Det är ganska lätt att finna områden där vi män har all anledning att vara glada för att vi är just det - män...

Förlossningar, mensproblem av olika slag, extrem utseendefixering, sämre löneutveckling är bara toppen av isberget.Det vi lite blekt kunnat kontra med är besvärlig skäggväxt och militärtjänsgöring.

Men numera ska ju alla kvinnor vara salsgolvssläta jämt överallt vilket har breddat hårborttagningsprocessen till ett kvinnoärende. Nåja, en del män finns också med i det spelet!

Och "lumpen" minns väl knappt någon längre och hela dess funktion som social grundutbildning är borta.

Vi har alltså inte haft mycket att komma med. Men nu vill jag slå på trumman för ett annat område som är kvinnodominerat och som gör att man kan tycka synd om dem. Det är det här med hud- och handkrämer...

Alla sådana påstås gå in i huden snabbt och sedan vara omärkliga. Vilket nys, du känns som en väl infettad säl som inte kan hålla i något den närmaste halvtimmen, fingrarna och kläderna klibbar, den eventuella effekten är omätbar och priset motsvarar ungefär det dagsaktuella guldpriset. Och det här gnussar i alla fall alla tjejer jag känner in både morgon och kväll. Stackare!!!

Kanske är det ett tecken på mognad. I alla fall tillbringade jag och några hundra andra lördagseftermiddagen i Studion i Folkets Hus. Det var VB Big band och inte minst sångfågeln Maud Sparrman som underhöll. Tack vare den eftermiddagen fick jag namn på flera låtar jag hört men inte vetat vad de hette. Och hon sjunger ju grymt bra, Maud. Och verkar väldigt trevlig och människointresserad, jag fick av olika anledningar byta några ord med henne.

Och fick också ansikten på några andra musiklegender, bland annat Roffa Lind, som jag bara hört talas om.

Ljusfestivalen känns lite blek, i alla fall då man åker runt centrum i bil. Men installationen med gröna ljus i Döbelns park är mäktig. Sen finns det säkert massor jag inte sett heller måste jag stort reservera mig för.

För övrigt kan jag åter konstatera att alla journalister borde vara rullstolsburna! Inte för att jag vill dem illa, det är bara det att det är väldigt mycket lättare att få kontakt med folk om du visar upp ett tydligt handikapp, de flesta blir öppnare spontant. Se bara på Walter Hirsch, mästerfotografen. En del har undrat hur han lyckats ta de minst sagt...intima bilder han är känd för. Jag har för mig att han berättat att den polioskada som delvis gör honom handikappad också har hjälpt honom att få modellerna att öppna sig.

Hm...jag känner för att bejaka min feminina sida i kväll. Ett lämpligt sätt att gör det är väl att citera ett riktig kvinnorörelsetalesssätt. Som ytterst få killar fattar förrän efter typ fem minuter:

"En kvinna utan man är som en fisk utan cykel..."

Nej, och med mina diagnoser är jag inte särskilt orolig att bli beskylld för att vara det. Men den personliga assistansen är satt under granskning efter ett antal helt sanslösa bedrägerier. Jag förstår mycket väl att Försäkringskassan undersöker det här. Det pratas ju om bluffar för miljarder av våra skattepengar, som det ju faktiskt är. Samtidigt är det förvånansvärt hur bedragarna  lyckas. För så undersökt som du blir före ett assistansbeslut är nästan osannolikt.

Men det är viktigt att berätta att det här är väldigt, väldigt ovanligt. Den personliga assistansen är bra, viktig och kostnadseffektiv.

Igår ringde mobilen precis då jag var på väg ut från jobbet. Cirka hundra papper och 25 kuvert dråsade ut på golvet så jag blev lite drygt småirriterad.

En väldigt forcerad röst i andra ändan rabblade något jag inte uppfattade på dålig svenska och avslutade med att fråga efter om det var mig de ptratade med. I hastigheten sa jag ja men begärde även att han skulle upprepa det han sagt.

Det var något surr om att jag vunnit en rakhyvel men jag avslutade samtalet väldigt bryskt och snabbt. Men..nu undrar jag om det lilla "ja" jag pep ur mig spelades in och kommer att användas som vapen för att tvinga mig betala nån skit? Just det ordet använder jag annars aldrig i kontakt med telefon-nasare just på grund av det, men nu hann jag inte vara med. Jag ät tyvärr inte paranoid utan realist...

Fortsättning följer inte hoppas jag!

Undertecknad är väl perfekt för att ha lassvis med tvärsäkra åsikter om barn och tonåringar och dess uppfostran??? Som barnlös 52-åring innebär det väl verkligen att sätta bocken till trädgårdsmästare. Så ni föräldrar som menar att allt jag säger är fel är välkommna med kommentarer i massor. Upprinnelsen är iskastningen som debatteras i tidningen just nu.

En bekant var lärare för ungar i tonåren som hade problem för många år sedan. När jag uttryckte en viss förundran över varför han valt ett sådant kamikazeyrke sa han bara: "Det är ett jätteroligt jobb. Det gäller bara att lära dem hur de ska förhålla sig till andra människor, sen går det bra..."

Min oändliga tonårspsykologiska bana innebar bland annat att jag under ett antal år utbildade elevskyddsombud på högstadiet. Och jag gjorde exakt som med vuxna, tog en lång diskussion i början om just detta hur vi skulle förhålla oss till varandra. Var det okej att använda mobiltelefon i klass rummet ?, vad accepterade vi då det gällde tidspassning? fick man ropa i mun på varandra eller skulle man begära ordet? Vi pratade om sånt och skrev ner ett antal punkter om hur vi var överens om hur vi ville det skulle vara. Om något sedan avvek från det klimat och den laganda vi fastställt var det rätt lätt att ta upp detta, eftersom vi från början kommit överens om vad som ska gälla. Otroligt nog fungerade detta enkla recept jämt.

Men vi vet väl ändå att detta med att tänka i flera steg och inse konsekvenser inte utvecklas fullt ut förrän du kanske närmar dig 18 eller så. Så visst gäller det att vara tydlig med att gör du si så blir det så så ge fasen i att göra det. Men det kändes inte som ungarna vantrivdes med att jag upplyste om det.

OBSOBSOBS Nu är det här bara tio år gamla och begränsade iakttagelser, jag är fullt medveten om att det finns massor av händelseutvecklingar du som handledare inte har kontroll över. Men det fick det i alla fall att fungera riktigt bra för mig. Sådär, nu drar jag mig tillbaka till rollen som barnlös farbror igen. Hm...kanske skulle börja tjata om hur mycket bättre det var på MIIN tid...

Jag är inte drabbad precis nu, men visst är det förvånande vilka illitterata ologiska aphjärnor som skriver handböcker för olika saker i vardagen. I min närhet finns nu ett par personer som nyss blivit med ny mobil.Det går faktiskt med en viss insats att lära sig hur man ringer på dem, men många mirakulösa finesser är väl förborgade hemligheter. Jag skulle ta en bild med en av dem, vilande i tron att den skulle vara lika intuitiv som I-phonen, d v s att man gör rätt nästan utan att tänka på det. Ha! Jag fick inte ens upp telefonen..

Samma med kameror till exempel. Att handboken ligger på skiva får man nog köpa men 300 snåriga sidor för en kompaktkamera... Visserligen avancerad men ändå. Hur många utnyttjar en Canon SX10 ens till 25 %? Det känns mer som en lek för konstruktörerna än daglig nytta för användaren.

Tv och allt sånt har faktiskt bilivit bra i och med att du ofta får tydliga instruktioner på bildskärmen. Och ska man vara lite ärlig är det många tillämpningar som är väldigt smidiga och lättanvända. Men tyvärr lever de opedagogiska mardrömmarna också kvar.

Här hade jag tänkt kommentera de senaste turerna inom socialdemokratins ledning. Men jag inser snabbt att det är totalt meningslöst. De ordrika proffstyckarna har redan mutat  in det reviret och förvandlat "partiet" som vi medlemmar lite konspiratoriskt brukar viska till varandra till en akademisk lekstuga för de som har förmåga att analysera tills tapeterna lossnar från väggarna. Det är helt klart att en ny omvärldssyn behövs men tricket att avsätta alla med någon form av erfarenhet eller kompetens synes gammalt och erkänt ineffektivt. Människor måste känna att deras frågor drivs på ett tydligt och ideologiskt övertygande sätt av mitt parti. Begreppet "partiet" som jag lite ironiskt nämnde tidigare måste brytas upp och kännas närmare. Det gäller på alla nivåer även om vi lokalt är starka i många kommuner. Tyvärr är det så att när andra partier bedriver en politik som avser att få dem att närma sig människor uppfattas det positivt. Men då vi jobbar i samma riktning ses det snarast som ett svaghetstecken av många som har en bild av Socialdemokraterna som ett maktfullkomligt men starkt parti. Samtidigt som man på ett förbryllande dubbeltydigt sätt vill ha genomlysning och självkritik som passerar gränsen för självförbränning av Socialdemokraterna. Det är ett intressant förhållningssätt men visar vilka höga krav och förväntningar som ställs på det som fortfarande är Sveriges enda arbetarparti.

Se där det blev några rader i alla fall.

Folklig Fredag på er...

En stor del av mitt kaloriintag numera är mediciner. Och idag,efter besöket på njurmedicin, blev det ett par till. Tur att jag får det mesta som APO-dos, d v s färdigförpackat, att ladda dosetter skulle vara jobbigt. Det mesta är väldigt bra, långtidssocker, kolesterol och sånt. Men njurarna kräver lite extra uppmärksamhet b la i form av D-vitamin och justerad blodtrycksmedicinering. Och mindre protein i maten. En gång i världen tog jag två Alvedon om året. Det är ett passerat kapitel men jag mår bara bra, och känner inte av några biverkningar så det är bara att köra på.

Men skynda er på Apoteket om ni vill ha medicin. Annars är risken att jag tar allt!!!

Tjopahoppig Torsdag...

Hejdå! Jag drar nu täcket över huvudet och återkommer med en blogg första april...Nej, men jag skulle ha god lust. Från fönstret ser det i alla fall jättemysigt ut:-)...

Åker till Skellefteå i morgon. Undrar om det innebär en resa in i vinterland? Mycket talar väl för det. Jag minns, helt appropå, vägen på andra sidan Stekenjokk. Där drivorna var fem meter höga vid midsommar, vägen löpte som nere i en canyon och inte ens NMT 450-mobilerna fungerade. Det kan man kalla att vara ensam. Man kan också kalla det rejäl vinter. Riktigt så illa ska det absolut inte vara i Shellet men någon decimeter kanske. Då jag var liten satt jag nästan desperat på rattkälken då det blev vitt på backen i väntan på att det skulle bli så pass att jag kunde åka. Tyvärr lärde jag mig aldrig att behärska skidor utför. Eftersom jag visste att jag ändå skulle ramla slängde jag mig nästa direkt. Min förnamne som heter Stenmark skulle förmodligen sagt "He gå int förklar för den som int begrip" om han fått uppleva min åkning, fast med gråten i halsen.

I lumpen skulle det ju både åkas och skidtolkas. Det var allt en himla tur att jag inte var infanterist som ägnade mycket tid åt detta för maken till vanvårdade Vita Blixten har väl aldrig skådats. Jag tror aldrig de utsattes för valla utan jag trodde mer på naturmetoden. Vi skulle ju göra något eländigt soldatprov som inkluderade ungefär 100 mils skidåkning kändes det som. Och ALLA gjorde allt för att bli sjukskrivna, oftast med ytterst lite framgång. Så hoppet var minimalt när jag knackade på hos regementsläkaren.

- Du tycker inte om att åka skidor?, frågade doktorn.

- Nej, absolut inte, svarade jag.

- Du blir sjukskriven med inre tjänst veckan ut, deklarerade han utan att ens ha undersökt mig.

Det var en av de inte så få gånger i livet jag har haft en oförklarlig tur...

...verkar ha drabbat en del journalister av dignitärkaraktär efter att debatten runt kungaboken började. Att Herman Lindqvist är djupt upprörd över det han uppfattar som ett orättfärdigt snaskande i kungens privatliv kanske inte förvånar. Mer överraskad är jag att Jan Guilliou lite blekt försöker vara upprörd över den levnadsteckning som publiceras i boken. Det rakt motsatta - och på sedvanligt, glimrande, Guillou-manér hade varit mer förväntat. Man får en känsla av pliktskyldighet. "Till detta är jag nödd och tvungen". Båda publicerades i Aftonbladet i helgen.

Jag har inte varit i närheten av boken. Och kan givetvis inte kommentera den. Utan det vill jag vänta med. Tyvärr tror jag att det kan bli en Palmemordsliknande väntan med oändliga rykten, snack och skriverier.

Men jag fick tag i en perfekt lampa idag. Och billig. Men de har ju byggt om den Stora Billiga Affären så man nästan åker vilse. När jag som den illvilliga invalid jag är smet från min följeslagare som fastnat i matthimlen behövdes ett mobilsamtal för att återfinna mig. Men väldigt bra blev ombyggnaden, det är nu mycket lättare att komma fram med rullstol.

Måndag är lika med IF Metall för min del. Det börjar likna skarpt läge för ett par konferenser jag planerat och i morgon får jag kolla detaljerna. Om någon anmält sig till exempel. En gång i min barndom som studieorganisatör  lyckades jag dubbelboka en kurs så jag hade typ 50 deltagare i stället för de 25 som rymdes. Jag hoppas förstås på många deltagare, men riktigt så många kanske inte vore bra...

Metallig Måndag på mig, alltså...

Vi bloggre ska nu själva anta eller förkasta era kommentarer. "Vad är det här och hur gör jag", ska vi undra. Alltså exakt samma fråga jag ställt mig om det mesta sedan 1964. Så själva tänket behärskar jag.

Dagen hos tandläkaren blev inte alls smärtsam. Han slipade bort lite karies och byggde på en trasig tand. Men nästa gång, då ska rotrester rensas bort. I alla fall om han kommer fram till att min medicinering inte betyder att jag kommer att blöda för mycket. Mums, rullar dit med en sång på läpparna...

För övrigt har jag än en gång glidit in i den där glipan i tiden. I alla fall i sajberspejsen. Alla mail stendöda, ingen Fäjsbåckar i min riktning och bloggen gapar kommentarstom. SMS är bara en betydelselös bokstavskombination.Med ett och annat trevligt undantag, förstås, men det är vääldigt lugnt. Har faktiskt övervägt att börja kommunicera verbalt i realtid, d v s prata öga mot öga. Det finns en farbror på Hemgården som minns hur man gjorde, så jag ska konsultera honom.

Annars väntar väl en bra helg tror jag. Ska läsa en massa papper och kanske testa ett nytt utflyktsmål. Och håller det här vädret i sig tar jag sista chansen att tvätta bilen innan snön.

Tyvärr, så är det. Jag har själv helt säkert förmedlat en och annan myt eller sägen.ibland till och med mot bättre vetande. Men en som jag i alla fall INTE ställer upp på är den om den enorma kostnaden för ogrundade sjukskrivningar.  Jättemånga vet att de flesta bara myglar och pengautflödet är enormt. Tidningen Dagens Arbete publicerade en stor artikel kring de här frågorna i numret som kom i förrgår. Det finns massor av fakta med en siffra man kan destillera ut är siffran 130 miljarder. Det är den totala kostnaden för alla socialförsäkringar. Ungefär, det var kanske lite mer, men ganska nära 130 miljarder. Hur mycket av denna kostnad rann då ut på den kalla marken i form av mygel? 10 miljarder eller rent av 30 miljarder? Nej, det handlar om 0,04%. En siffra som talar rätt bra för sig själv. Något annat däremot, som betraktas nästan som en prestation att lyckas med är skattefusk. Även där är siffran 130 miljarder. Rakt ut ur de fickor som kunde använda dem till sjukvård, vägar, äldreomsorg eller något. 130 miljarder räcker nog till att lyfta äldreomsorgen en del, till exempel. När det kommer till socialförsäkringar är vi ju för övrigt som jag skrivit tidigare monstruöst överfinansierade. Det går in fruktansvärt mycket pengar mot vad som betalas.

Totalt är vi som folk så rö....ullade att det skriker om det, thats a fact.

Ser förresten Paradise Bay  ibland. Maken till tråkiga människor har jag väl inte sett i hela mitt liv. Är de castade just för att vara pladdrigt ointressanta eller följer de något stolpigt manus. För min del är givetvis tjejerna extra intressabnta. Eller kunde vara om de var just det - intressanta. Men tyvärr har jag inte träffat en så oinspirerande kvinna live i hela mitt liv och vem som helst av mina tjejbekanta skulle massakrera Paradisetjejerna på fem minuter med sin personlighet. Det intressanta i PB är de lite hetare sängkammarklippen där man ju faktiskt kan se lite passion och det är i alla fall trevligt. Om det bara är sex det handlar om vet vi alla att det tar fem sekunder att få fram det som är tusen gånger extremare på nätet men det är lika intressant som att se målad färg sakta flagna.

Tja det var onsdag idag. I morgon blir det kanske Ondsdag. Ska till tandläkaren:).

Jag har tagit upp ämnet musik ur olika synvinklar tidigare. Det är inte allt för ovanligt att man får frågan "Och vilken musik lyssnar du på?". Och jag misslyckas alltid med att ge ett vettigt svar. Det finns ju rätt mycket. Ja, jag är snubblande nära det hemska "Det är blandat" som svar. Det undviker jag gärna för i min värld innebär det att allt som låter i högtalarna, oavsett om det är Lennart Hyland som jojkar i Vällingby 1961 eller berlinharmonikerna som framför Enter Sandman, konsumeras utan att egentligen lyssna eller bry sig. Men som sagt, jag ligger egentligen nära den beskrivningen själv. Vad sägs om den härliga rockabillytrion Mystery Gang från Budapest. Du flyttas till 1955 och vrider upp tempot 50 % till. Eller gamla Mörbyligan som väl var något så ovanligt som ett uttalat socialdemokratiskt rockband. Synd att frontmannen, som jag tror hette Åke Bylund, fick tinnitus och var tvungen att upplösa gruppen. För att göra ett monstruöst hopp till nutid gillar jag verkligen den supertunga ljudmatta som Slipknot lägger över nejden. Men i nästa ögonblick njuter jag  av Glenn Miller och hans storband när de silkesmjukt smeker trumhinnan. Och den totala spelglädjen och det grymma öset i källaren på Meselefors Folkets Hus under spelmansstämman mitt i smällkalla vintern måste man uppleva för att begripa...

Och nästan i hemlighet spelar jag ibland en CD med legenden Sten-Erik Eneröd och låter "I min vita Chevrolet" klinga ut över nejden med en nostalgisk tår i ögonvrån.

Jag misstänker att mina hårdrockande vänner blir lite förvånade men betänk att jag kommer från en tid och plats där Max Fenders formligen regerade på 70-talet. När deras enorma tvåvåningsbuss parkerade utanför Folkan i Vilhelmina var det fullt i nivå med ett statsbesök  och torsdagsdansen var räddad. I alla fall för de som dansade då det var dans...

Vi hade förresten ett band jag knappt vet nåt om som hette Wasa Express. Jag tror de var umebaserade och de hade en jäkligt duktig trummis som jag fortsätter tro om, nämligen att han på 80-talet lirade i Attack, ni vet bandet som hoade hela natten med Rosa Körberg, Tommys syrra.

Deep Purple är det ju fortfarande en del tanter och farbröder som gillar, däribland mig. Har haft glädjen att sitta i gräset på Sweden Rock i Sölvesborg med dem två meter bakom. Och jag gillar vekligen deras "Black Night" trots att jag vet att det egentligen är en rappakalja hopsvängd på fyllan efter en blöt lunch med den enda utgångspunkten att göra nåt riktigt dåligt.

Ja, jag skulle kunna fortsätta jättelänge med det där var bara lite ytskrap.

I morgon väntar en Tillägnad Tisdag. Tillägnad till Lady X. Jag tänker på dig mer än du tror...