Tjena! Då var en helg fylld av party, håll igån, röj, you name it över. Ja inte för mig direkt. Jag och A smög över på tegssidan för att tjuvlyssna på rocken. Och det var vi för övrigt inte ensamma om. Allt från rollatorer till raggarbilar gled dit. Det var väl länge lite si och så med musikkunskaperna. Jag berättade för A att det förmodligen var låtar från Europes nya album eftersom vi inte kände igen några . En bättre initierad kunde berätta att det var Nocturnal Rites som spelade...

Ja, det var ju kul att äntligen få höra hur de lät. En annan lite kul grej är att de nu puffar för "Ensam mamma söker...". Och precis som ´vanligt är det tjejer vars utseende, utstrålning, livsföring, är av den digniteten att de i princip bara behöver gå ut till brevlådan för att en lång kö intresserade grabbar ska bildas. Förresten exakt samma fenomen som de flesta kontaktförmedlingar som annonserar. De modeller de använder behöver i verkligheten inte ens fundera över partnersökande i en värld som vår , där yta är allt.

Men jag vet att det handlar om att göra bra, snygg tv, och där har den slitna, arbetslösa 45-åringen med två problembarn inget att göra, för där finns hon inte.

Jag och en annan assistent som ännu inte fyllt 20 satt och tittade på tv en kväll. Det dök upp en Cheva 58 i bild och jag sa lite pedagogiskt: "Den där bilen är lika gammal som jag".

Min assistent var i andra tankar och reflekterade:"Hm...är det verkligen möjligt att hålla igång så jäkla gamla bilar?"

Och nu gäller det att hålla igång inte bara bilar utan gammkroppen. La ihop mina pensioner igår och kom fram till att jag har 2 419 000 i pensionsrätter vilket väl är hyggligt. Men då ska man ju leva fram dit också. Bästa blåsningen vore väl om man trillade av pinn strax före och stålarna går in i systemet outnyttjade. För det är väl det som händer? Generationsvinst kallas det när pengarna sprids till övriga jämnåriga som fortfarande lever men jag vet inte alls om det tillämpas i det här systemet.

Tack vare att vi var ute på stan slapp jag i alla fall skämmas över att jag sitter och plitar på sommarkrysset. Och ringer in,dessutom, för dyra pengar. Nej, i sommar ska jag spara pengar på att inte vara med.

Nej, nu väntar en Mustig Måndag på oss...

Ja, jag ber ödmjukt om ursäkt. Jag provade det här med att sova i natt som alla säger ska vara så bra och därför blev det inget blogginlägg. Tycker egentligen fortfarande att det är lite övervärderat. Men som vanligt är det ju ens tidigare upplevelser som präglat.

Inte bara att jag i princip sov tre veckor efter min tumöroperation. En gång på 70-talet vaknade jag i en sov-vagn. Vi befann oss i dalarna och det var en juninatt runt tvåtiden

Först tyckte jag att det var märkligt att mina fem reskamrater som var helt obekanta med varandra kvällen före hade funnit varandra i en djup, viskande diskussion.

Så småningom insåg jag vad det var som förenade:mig!!! De diskuterade hur de skulle få tyst på dåren som låg uppe till höger och levde om som ett sågverk!!! Snacka om traumatisk upplevelse och snacka om en som inte ens vågade blinka resten av natten...

Jag har numera en "Sepapp" som motverkar snarkningar. Den kan hjälpa mot till exempel stroke och man sover djupt och fint med munstycken som blåser in luft i näsan.. MEN det är inte direkt någon relationsräddare. Om inte partnern länge hyst en önskan om att ha sex med en dammsugare, för du påminner lite om en sådan. Hm...det är också rätt svårt att kyssas. Kanske kan hon få pussa på Sepappen i stället - måste kolla instruktionsboken:))).

Sliskig Söndag på er...

Nymornad konstaterar jag att rubriken på förra inlägget var riiktigt dålig! Jag hade faktiskt tänkt skriva om något annat, det var därför det blev som det blev. Då var det roligare då dåvarande socialchef Sven Fisk i Vilhelmina råkade ut för en skidolycka nånstans ovanför Vilhelmina och redigeraran kunde skriva "Fisk bröt ben på fjället". Det var en rubrik som lockade till läsning! Om det nu är sant, men det påstås vara det. Ja vi åkte ur den stora sjungtävlingen. En katastrof att jämföra med Titanic, Tjernobyl eller Björklövens nästan konkurs. I alla fall enligt vissa. Det är inte alls mitt stuk, jag har inte ens hört låten, men det är helt ok att vara schlagernörd precis som jag kan vara hårdrocks, rockabilly, boogie woogie eller annan sorts musiknörd. Ingen kan egentligen säga vad du INTE får eller ska lyssna på. Även om jag kommer från en musikmiljö där inte många avvikelser tolererades. Det var dansband och 50-tal som gällde, det nyare och tyngre var knarkarmusik och det lyssnade man inte på. Jo, vi älskade Creedence Clearwater Revival (VILKET NAMN!) och det var ok. 1998 fick jag njuta av John Fogerty och de klassiska låtarna i Globen och det var nog magiskt.

OK, idag ska vi väl ut o titta på alla festivaler o så man försöker genomföra på samma helg. Europe å sånt. He, jag vet en Bloggis som gäärna hade varit där. Men tat lugnt Spankywhip, det kommer säkert tio sekunder på västerbottensnytt på söndag kväll:)).

Som en bloggbesökare mycket riktigt påpekade är det en aning otidsenligt att drömma om stora bilar i de tider vi är på väg emot. Men samtidigt körs de ofta lite och höjer livskvaliteten både för ägaren och omgivningen. Och vi vill väl på olika vägar må hyfsat bra? Men många börjar ju nu tänka i banor där ord som hybridbil, kollektivtrafik, samåkning och bilpooler finns. Till vardags. Men som grädde på moset tycker jag nog det är trevligt om en och annan behåller bilarna. Jag fick lite av en glädjechock idag när jag insåg att en Bloppis (ja, bloggkompis då) som jag bytt kommentarer med ibland äger en hel bunt härliga bilar. Mumsiga kärror alltså. Flera från 50-talet. Här kan jag ju göra en sedvanlig kovändning och försöka spå vad som nu är värt att spara på. En listjäkel igen, alltså...

De här ska du vara rädd om:

1. Volvo 240/740

Kan inte bli annat än en bra affär om några år när svenskarna riktigt brutit ihop på sina blippblipp S60 och andra moderna volvoprodukter.

2. Mazda 929 runt 1980.

Gärna en Limited. Stor, slö, rostbenägen men rätt snygg. Kapitänens ersättare som raggarbil.

3. Opel Omega  med sexa runt -90.

Samma som Mazdan. Men snabbare. Finns och skänks bort "ta gärna två"

4. Mercedes w123 77-85

Nästan lika viktigt som att rädda gnorfdaskarna. Hjälp de som finns kvar till ett fortsatt liv för att visa barnbarnen hur bilar byggdes. Men håll för rosten...

5. Audi 100 83- 91

Finns många och biiilliga. Påstås inte vilja dö i första taget och ger ägaren en känsla av att vara skeppare på en veteklipper på väg över atlanten, särskilt med slitna framdämpare. Smultert varm på sommaren utan AC.

6. Ford Scorpio.

Vart tog de vägen. Men köp ingen med trasig hastighetsmätare, då åker du på en ekonomisk chock. Och ABS:en i alla fall på äldre är elektrisk och kan tvärlägga av. Växellådan ger lealösheten ett nytt ansikte. Annars mycket bil för nästan inga pengar.

7. Opel Corsa sedan 80-tal.

När Världens Fulaste Bil ska koras har du segern som i en liten...Corsa.

8. Chrysler 300

Snygg, sticker ut och riktigt bra.

9. Opel Omega Lotus.

Min drömbil och så långt ner bara för att de är så svåra att hitta i bra skick. 377 hästar. Ser ut som en svennekärra. Vill ha...

SAAB 900 -91.

En gedigen bredaxlad svensk som är en miljon gånger bättre än ryktet.

Nu kommer jag inte på några fler. Gemensamt har de att de - trots ibland hårda omdömen från mig - kommer att bli mycket mer intressanta framöver.

I helgen gick det en bra dokumentär om en familj som drev en butiksbuss-rörelse i skåne. Ja, i alla fall tror jag att den var bra. En stor del av dialogen framfördes på en väldigt speciell dialekt som var svååår att förstå. Och det säger jag som aldrig haft minsta problem med skånska men här var det jobbigt. Och visst är det en sorts diskriminering att om någon talar en antydan till  norrländsk dialekt så ska textas men inte här?

Anyhow, butiksbussidén återupplivade jag för flera år sedan. Och  visst borde det kunna fungera? Och tillföra enorma värden till glesbygden...

Jag måste reservera mig för att jag nu inte minns om stödnivån var verklig eller om jag bara beräknade. Och det handlar alltså om södra lappland. Men redan nu trängs utvecklingsmöjlighetern för det här konceptet i min strokedrabbade skalle...

Snart börjar prestationsångesten på allvar göra sig påmind. Efter en lång och stabil utveckling har det tagit fart ordentligt. Ja, utvecklingen på bloggen alltså. Nu börjar jag tro att det inte bara är de närmaste vännerna som ibland tittar in. Nej, så har det väl inte varit förr heller  även om många kompisar hört av sig.

Har du sett förslaget till korvvagn för centrala Umeå? Jag tycker att det hela stinker ursvensk standardiseringspanik! Allt ska likriktas och registreras till förbannelse. Och ve den stackare som inte kör Volvo, ätar Kalles Kaviar på Husmans och älskar Lill-Babs.

Ibland villl jag dra till italien, hinka vin på jobbet och ta emot massor av mutor i mitt tjänstemannuppdrag  bara för att Så Gör Vi Inte i Sverige.

Tjohejig Torsdag.

Idag var sista dagen på den arbetsmiljöutbildning jag sporadiskt handlett. Det var riktigt trevligt med gedigna redovisningar och jag kunde följa upp med en eller annan i alla fall halvintelligent fråga. Och imponerade lite på mig själv! FS, Före Stroken, hade jag ett föredrag på arbetsmiljötema som jag körde rätt många gånger. Temat var kemiska hälsorisker och varvat med grupparbeten och diskussioner i storgrupp funkar faktisk kortare föreläsningar som denna riktigt bra.

Vad som var lite kul var att jag inte behövde slå i böcker eller så när jag nu skulle köra det igen efter tre års uppehåll. Jag minns allt, och det känns riktigt bra. Som syrebrist-stroke-koma- en  massa annat hjärndödande-nisse känns det trevligt varje gång jag får bekräftat att den grå klumpen inte förvandlats till en palt eller nåt...

Mjaha, förresten har jag inte vunnit den där miljonen ännu. Men då jag gör det tar jag hem en Olds Vista Cruiser -70, kombibilarnas kombi. Sen får någon erkänt duktig byta alla slitdelar, oljor och annat. Och justera motorn så den blir som i min Olds 98, den hoppar igång bara jag närmar mig, Givetvis är den jättefräsch till utseendet interiör och annat redan från början. Då kan jag väl lägga 20 papp på ljud. Sen kan kryssarsäsongen börja...

Hmm, var det jag som sa nåt om att vara frisk i skallen? Ovanstående kanske motbevisar detta men  för er som inte provat en amerikanare som inte är toktrimmad eller sönderskruvad säger jag bara - ni har missat nåt.

Avslutningsvis är jag ett rov för blandade känslor. Samtidigt som jag fått lön och remitterat den vidare till diverse verksamheter rycker en känsla av  "försörjningsstöd" närmare. Inte idag, inte i morgon men sen kanske...jag kommer att hålla er orienterad. Sen hoppas jag att min insändare i den andra tidningen kommer i morgon.

Tuff Torsdag på er...

För någon vecka sedan berättade jag att jag skulle besöka tant doktorn. Orsaken sas vara att söka om sjukersättning 75%. Alltså det vi i forntiden, då saker fortfarande hette  det de var, kallades deltidspension.

Nu blev det inget sådant, i alla fall i verbal form, utan en förlängning av sjukskrivningen till 4 juli. Vilket är en passande dag för det var 4 juli 2006 jag opererades första gången på Sahlgrenska.

Jag tycker siffrorna från det ingreppet är smått fantastiska och det visar lite vad människan blivit kapabel at åstadkomma om hon tänjer på gränserna. Som jag fick det berättat var det ungefär så här: Tre team opererade i totalt 24 timmar. Det var planerat för 14 timmar men komplikationer tillstötte. Jag tappade 20 liter blod, d v s bytte blod ett antal gånger. Tack i enorma mängder till alla blodgivare. Men njurarna slutade i den vevan att fungera. Och det var väl då det blev lite spänt...

Blodsockret levde sitt eget liv, jag var i en komavärld som jag försökt beskriva en gång tidigare och som jag vaknade från i slutet av juli efter kanske 2-3 veckor.

Tack vare detta radikala ingrepp behövde jag varken cellgifter eller strålning. Ännu, ska tilläggas för för den här tumörtypen finns inga femårsgränser för friskförklaring, jag magnetröntgas var 6:e månad.

Jag undviker medvetet att skriva vad den heter, jag vill helt enkelt inte att ni, kära läsare, ska Googla. Det har jag själv gjort en gång och det var väl inte helt bra. En del saker är det bäst att man inte vet:)...En annan sak som det vore lika bra att ni är ovetande om men jag måste ändå nämna det, är att jag faktiskt hann träffa min skyddsängel. Det känns väldigt bra att ha en sådan, och jag hoppas att hennes fack tecknat ett riktigt dåligt avtal så hon jobbar jämt. Jag ska försöka beskriva det lite närmare senare. Vilket jag för övrigt gjort en gång för länge sedan.

Det här blev kanske lite upprepning av gamla fakta men håll till godo en onsdagmorgon. Nu blir det kanske lite lugnt. I morgon åker vi till Vilhelmina för att fira morsan. Varför? Tja, hon fyller 85 27:e, har namnsdag och så är det väl morsdag. Räcker det???

Turbulent Torsdag på er.

Jag skrev en insändare igår. Det är inget ovanligt. Dels finns det i mitt uppdrag att i viss utsträckning jobba med opinionsbildning, dels har jag länge av naturen velat göra min penna lite synlig. Redan i början av 80-talet krigade vi i spalterna mot "Teen Challenge" som åkte runt landet och slog sönder skivor med - enligt dem - ockulta budskap.

Igår var det centerungdomarna som fick ta emot en glödröd insändare angående deras kampanj mot mitt parti och mot det vi uppfattar som trygghet. Kommer i andra tidningen.

Ett bra råd kan vara att i alla fall låta någon läsa din text innan du publicerar den. Gäller dock inte i bloggosfären alla gånger. Jag har sett inlägg - även här - där haspen definitivt inte varit på och skribenten nog hellre skulle tagit en fika. Den gäller dock inte min som alltid är objektiv och välformulerad! Men det var värre i min relativa ungdom. Då man skrev på pergament med gåspenna och valutan var daler och skilling...ja, det känns så ibland men om vi säger tidigt 90-tal i alla fall. Jag pluggade och en uppgift var att snabbt skriva en text om ett besök vi hade på Brunnsvik. De var från Namibia och förklarade bland annat att Folhögskoleidén fortfarande var ett barn i sin linda i deras land.

Brådis som vanligt, snabbt skriva och nästan lämna in...Som tur var kastade jag dock ett öga på den framstressade artikeln. Där stod "...det är dock osäkert vem som kommer att starta den första Folkhögskolan i Namibia. Det enda man vet med säkerhet är att det kommer att bli ett barn som gör det..."

Så läs igenom era texter:)...

Tossig Tisdag på er...

Jag tar ibland upp anpassningen för funktionshindrade. Eller rättare sagt bristen på sådan. Förra veckan skickade jag ut en förfrågan till ett antal företag om att arrangera studieorganisatörskonferens, noga övervägt och genomläst. Men vad glömde jag? Jo att fråga om deras lokaler var anpassade till mitt funktionshinder! Det blev till att skriva om och det blev samtidigt en nyttig tankeställare om hur lätt det är att glömma de här frågorna...

Marängsuissig Måndag på er...

Herreminje, jag har ju tagit steget in i paradiset! I alla fall när det gäller internetkapacitet. Det stavas förstås Bredband. Ett av de program  jag numera kan njuta av är Lyxfällan, som jag bara sett något enstaka avsnitt av tidigare. Det är ju bra och väcker alltid en viss förundran MEN kanske det är rätt att ibland ifrågasätta det framgångsrika förhandlingsresultat som de uppnår. I avsnittet jag tittade på igår fick paret loss 20 000 i ett bilbyte. Och försäljaren var så överens med dem om värden på bilar att det rann smör och sirap ur datorn.

I verkligheten är det så om du kommer in och vill prata byten att den bil du äger råkar vara ett exemplar av den minst attraktiva modell som någonsin tillverkats. OM försäljaren av ren nåd tar emot den är det bara av oändlig människokärlek, trots att han eller hon är plågsamt medvetna om vilket ekonomisk katastrof för företaget det kommer att bli. Om du däremot kastar en blick på en bil som är till salu är allt på den bra och vackert, allt från färgen till att den har en unik historia av extrem pedantskötsel. Och dess tidigare öde är alltid unikt, i alla fall hos mindre handlare. "Du förstår det är ju en folkskollärare som ägt den, petig  och noga, du vet".

Att som i Lyxfällan få en snabb värdering som innebär att man får en kanske rentav lite finare bil och 20 000 emellan - it will never happen...

Och att banken smått älskade det havererade paret och trodde på utfästelser om framtida skärpning - visst, den dag Fredrik Reinfelt visar sig vara marsian och Björklöven vinner elitserien, whatever comes first.

Jag gillar programmet men här tror jag nog att mediak-ta företag gett VIP-behandling.

Ja, mer var det inte...

En söndagmorgon ska inte tillbringas i stress. Jag har gjort mitt bästa för att leva upp till det idag. Njuter av Smartskallarna, ett program för ungefär elvaåringar och undrar varför det känns så utomordentligt passande för mig. Idag testar de bland annat vilken mat som går att äta under vatten. Underbart!!! Har gräddat en omelett som ska konsumeras efter morgonbestyren. Och blir lite avundsjuk på er. Ni kan ju tilllbringa någon timme eller så med att botanisera runt bland mina bloggar, vilket jag, av naturliga skäl, inte finner så spännande för mig.

Gräv på i mina arkiv. Eftersom jag är grymt ödmjuk kan jag ju tillstå att det även finns andra bloggare. Gunnels guldfynd och Spankywhip Delamorte är två höjdare.

Ja, nu har jag och B raggat runt på stan och känt av kulturtemperaturen.Det var visserligen rätt tidigt men jag kan inte låta bli att tycka att det var ganska  lugnt. Nu är jag visserligen påverkad av en bibba tidigare festivaler, Sweden Rock, Power meet i Västerås och sånt. Men både jag och B hade föreställt oss att folkmyllret skulle vara intensivare. Det var helt ok, inte alls öde, särskilt i stadskärnan och ett pikant problem är ju att det händer så mycket på olika platser så publikgruppen blir lite utspridd.

Alla verkade i alla fall trivas fint. Men hur korta kan kjolarna bli? Nu är de ju typ en piprensare runt den diminutiva tjejmidjan. Tja, inte för att jag direkt klagar men visst måste det bli lite kallt ibland? Usch, samma kommentar har gammgubbar kommit med sen typ 40-talet så den är inte särskilt orginellt...

Åt andra hållet är inte heller populärt. Då något som kalldes Maxi look alltså jättelånga kjolar gick i graven lyckades till och med någon få in en dödsannons i en respekterad engelsk tidning för Max I Look...

Suck!! Nu dör snart Nip/tuck. Det är bara några avsnitt kvar. Vi har avverkat alla säsonger med stor glupskhet. Ja, alltså som med Sopranos, i viss mån Sex and the city, Rena rama Rolf med mera. Och Nicole har deponerat några hundra avsnitt Dark Angel hos mig så jag vet nog vad vi kollar på nästa gång hon jobbar om vi får tid. Och några hundra andra filmer. Allt från Cigaretts and Romance som krävde två genomtittningar för att jag skulle begripa nåt till PS I love you som gav vissa huvudvärk när de tog i för att inte visa hur mycket de glädjegrinade. He...alltså INTE jag som är känd som okänslig och skoningslös, men det händer ju att även vissa assistenter kollar på film...

Kan ju bli som med en tjej jag känner som är psyksyrra. När andra gråter över den galne psykopatens offer snyftar hon för att han är feldiagnostiserad.

Tja, jag har än en gång lyckats bli ostukturerad och förvirrad märker jag. Och om ni inte är snälla kan jag fortsätta med det hur länge som helst! Smaskig Söndag på er:)).

...ja, för er alltså. Tillbaka efter ett dygn i grannstan, fulltankad med jubileumsyra. I går njöt vi av Lasse Eriksson i tre timmar då han med utgångspunkt från en uppsättning gamla levnadsregler kåserade runt nutidsmänniskan. Med massor av roliga stickspår bland annat då han berättade hur Lillbabs hjälpte honom att bli synlig hos granntjejerna. Väldigt lyckat.

Det har också åter obseverats hur fullkomligt värdelösa vi är på att samåka. Inte av mig och C denna gång men av andra.

Som det känns med ledning av vad jag sett och hört kan vi gott utfästa ett stort penningpris som inkluderar en natt med Sandra Bullock  eller valfri draculaskådespelare (som jag förstått är liite hett bland tjejer:)). Det är ändå ingen som vinner eftersom ingen verkar kunna hitta en åkpartner.

Men Umeå kommun får väl starta ett projekt. Om att åka tillsammans eller "i lag" som vi brukar säga dialektalt. SAMLAG 2010 blir väl ett bra namn? Och tänk så många som åker ensamma i rymliga, bränsleslukande SUVar...Där ryms många. HA ALLTID SEX I BILEN, kunde bli en slogan! Usch. Börjar jag med tilltagande ålder förvandlas till en äcklig snuskgubbe? Kul tyckte jag i alla fall att det var...

Ja det är inte lätt med namn. En klasskompis gjorde en tidning som han döpte till AVESTA vilket väl betydde "Hör upp" eller något i den stilen på Kurdiska. Ny i landet som han var hade han inte noterat att vi hade en stad med det namnet bara några mil från Ludvika...

Allvarligt talat så är vår oförmåga att samsas med andra i samma bil rätt svårbegriplig. Varje pendlare kan tio bra argument  till varför det nog fungerar för andra men inte just honom eller henne.

Trist både för miljö och plånbok.

Idag bryter Kulturnatta ut. En grej som sticker ut bland alla hundratals evenemang är gitarrtrashning. Att mosa en gura så snyggt som möjligt. Det blir säkert kul och jag hoppas att någon av tidningarna bevakar. För i rullstol tror jag knappast det är någon idé att försöka komma i närheten. Nu ska jag faktiskt inte gnälla på arrangörerna. Jag vet att det kommer att locka massor av gitarrälskare varav många kanske druckit för mycket hallonsaft. Och i såna miljöer är det svårt att åka stol. Men jag kanske tittar förbi och kikar på metalscenen i Döbelns park lite senare i alla fall...

Lyxig Lördag, på er...

Åtminstone ett dygn gör jag uppehåll i bloggandet nu. I det här vädret känns lilla goa datorhörnan med halogenlampan från helvetet (jag svär, den kan värma upp en hel lägenhet...) liite avlägsen. Jag ska dessutom till Skellefteå ikväll för att fira Medlefors Folkhögskolas 60-årsjubileum. Jag satt i styrelsen för skolan tills stroken kom och strulade till det. Och dessutom gick jag mitt livs viktigaste utbildning på en annan folkhögskola, Brunnsvik utanför Ludvika. Så jag gillar folkhögskoleidén, det kan man lugnt säga.

Måste säga att jag njöt lite igår kväll när GW tog heder och ära av Leif Silberski i Efterlyst på tv3. Jag har alltid haft en känsla av att det varit mest varmluftproducerande munväder han tillverkat och det bekräftade herr Persson. Titta på det om ni missade det. Det är en delikatess i det lilla formatet.

Njöt av att få bilen tvättad alldeles gratis gjorde jag också. Tack vare J:s lokalkännedom. Men var eller hur berättar jag inte! Alla Umeås 18-åringar med stajlade BMWar får vackert fortsätta tvätta nånannan stans. Ja, med undantag från de typ 4 678 som redan känner till det här.

Bilvård och bilfinnish kan ju ha olika dimensioner. En god vän som mycket troligt läser detta ägde en gång en Oldsmobile. Då jag slank in i garaget en dag visade han glatt hur kromade plåtar lagts in i hålen i rambalkarna. Du kunde alltså i princip ligga under bilen och spegla dig!

Medan andra goda vänner ägde en bil i många år utan att vare sig tvätta eller serva. Samtidigt som den gick tusentals mil fullastad och med gasen i botten på så dåliga vägar att dragkroken slog i backen så ofta att den nästan slipades av. Då var det nog tur att det satt en stjärna i nosen, en SAAB eller Opel hade knappast överlevt.

Lustigt nog gick den som en dröm ända tills en trött chaufför avverkade en grov björk på fyra meters höjd...

Tjoig Torsdag på er (kom inte på nåt annat...)

...så hade jag tänkt börja mina rader idag. Vi ser hur de unga hamnar på en arbetsmarknad där de - systematiskt vill jag säga - på olika sätt misshandlas och luras. Men jag släpper ämnet just nu. I skrivande stund har jag för lite bevis för att lägga fram egna slutsatser och då är det lika bra att vara tyst. I alla fall just i kväll.  Men något roligt som väldigt nära sammankopplas med det här är skolinformation på de program som utbildar för "våra" yrken i IF Metall. I alla fall här i avdelning 4 Södra Västerbotten och det är vad jag pratar om för resten av landet har jag ingen koll på.

Det är åratal seda jag i princip slutade grotta i det här ämnet. Trots att jag övergripande är studieorganisatör. Orsaken var att jag hade ett gäng unga (ja, allt är ju relativt..) IF Metallare som av allt att döma, främst genom den av mig noga studerade kurskritiken, fick ut mycket information och diskussion på ett bra sätt. Jag nöjer mig i princip med att boka hotell och kurslokaler runt om i länet.

Och där nånstans har jag väl en liten poäng. Vi kan slita det lilla hår vi har kvar vi äldre i facket. Men ingen föds med en fackgen som ovattnad växer utan någon måste sätta plantan och vattna den.

För som det håller på nu i Sverige kan det inte få fortsätta. Vi är på väg att få minst en förlorad generation som maktlösa ser hur arbetsgivare och dess politiska företrädare flyttar om gränsmarkeringarna till ett läge där den enskilde verkligen står ensam. Och våra utbildningar och den insikt de väcker är ovärderliga. Så är det något område där vi måste vässa våra verktyg så är det just diskussion med unga. Och då gärna på högstadiet redan. Men jag tror att  det är på gång.

Ja, det blev ingen nostalgi idag. Men det kommer nog kanske nåt i morgon.

Tills dess, i sann facklig anda, onskar jag er en Organiserad Onsdag...

Ja, idag åker jag till tant doktorn för att ge underlag för en ansökan om sjukersättning 75 %. Det känns som en vettig nivå, för det är fullkomligt obegripligt för den som inte är i situationen själv, vilket tid allt tar med en bibba funktionshinder. Plus att jag ska hinna träna två dagar i veckan. I går bestämde vi oss att skola in en ny assistent, som då blir T här på bloggen. Och även nattpatrullen skolar in en ny tjej. Och i kväll sitter vi som ljus och lyssnar till ett föredrag om de nya assistantregler som är på gång. Det kan verka tidigt men vi måste nog hålla oss framme. För alla tiffare (ja, Tillfälligt Icke Funktionshindrade, alltså) struntar i allt som påverkar funktionshindradegruppen. Som de/ni ju aldrig kommer att tillhöra tror ni i djupet av ert hjärta även om läpparna säger annat. Så var det även för mig. Före 4 juli 06 fanns detta inte på kartan för mig.

Det blev ju inte någon miljon som jag hoppats på i helgen. Jag börjar undra om kusarna verkligen hittar till de olika travbanorna eller kör de fel hela tiden? Eller springer de åt fel håll?

Nå vi provar några gånger till innan sommaruppehållet.

Nu får ni snart den riktiga bloggen som ska ramla in 7.30. Håll till godo med den här tills dess...

Ja, då sjunger alltså Ronnie James Dio någon helt annan stans än på hårdrocksscenerna. Det var lite överraskande han var ju bara 67 och verkade vara i fin form , den lille typ 55 kilos gubben.

För mig var han nästan mer Black Sabbath än Ozzy Osbourne med sin välartikulerade och starka stämma. När jag såg honom på Sweden Rock Festival var det ett av de volymstarkaste framträdandena med samtidigt väldigt bra.

Annars har vi som gillar tung rock hyfsad tur, eftersom många är alive and kicking. Men det är kanske som Lemmy Kilmister från Motörhead sa en gång: "Om jag hade levt upp till min egen myt hade jag varit död för länge sedan".

En hel del journalister har funnit ett nöje i att sjösätta ogrundade rykten. Men visst har det funnits täckning ibland. Nyss nämnde Lemmy berättar om hur trummisen, som då hette Phil Taylor, tidigt en morgon under en turne ringde honom och beklagade sig att han inte tog sig ur sitt hotellrum. Och de skulle ju repa, eller hur?

Även det var ju lite förbryllande runt fem på morgonen. När Lemmy, med hjälp av polis tog sig in i trummisrummet visade det sig att Taylor försökt ta sig ut...via badrumsskåpet!!!

Han hade nog tagit något starkare än Magnecyl...

Allt enligt Lemmys självbiografi "White line fever".

Annars var det en bra dag att vara politiker på idag. Det var intressant att höra lite om framtidens IT strategi i skolan. Och vi fick bland annat lära oss att det varje minut laddas ner ungefär 24 timmars ny video på You Tube. Så att hinna med att se allt är en totalt omöjlig uppgift.

Hur kommer det sig att Leif Silbersky med flera namnkunniga advokater dras med magnetism till uppmärksammade mål?  Han är ju nu i Landskrona och försvarar killen som är anklagad att ha slagit en gammal kvinna och orsakat hennes död. Där vill jag inte föregripa domen men lyckas de fastställa att han överhuvudtaget slog är det solklart att han är skyldig. Slår du ner en dam i 80-årsåldern kan det helt enkelt inte vara förmildrande att hon hade en svaghet som brast...:((.

Gissa vilken reklam som basunerar ut:"jag hade väntat mig ett riktigt norrländskt mottagande MEN de visade sig vara riktigt trevliga..." Det är alltså motsatser, trevliga och norrlänningar...

Nej, nu ska jag Googla fram rätt identitet på Audin vi såg igår. Se där, visst blev det lite IT även där. Jag ska följa upp vissa tips jag fått av J som i väntan på BMW X 6:an som är drommen är audiinriktad...

Trevlig Tisdag!

Jag kom nyss hem från ett gruppmöte med mina partikamrater inför nämndsmötet i morgon. Det var idylliskt tack vare att vi undvek mörka konferensrum i stadshuset och drog ihop några bänkar utanför i stället. Sol, milda vindar, söta blommor. Ja det var lite av en idyll. Vad vi pratade om får ni som vanligt inte veta, i alla fall inte förrän vid eventuell presskonferens som alltid brukar genomföras efter sammanträdet.

Det är full farrt till veckan. Ska lämna prover på kemlab, ha nämnd, åka till Skellefteå och fira Medlefors Folkhögskolas 60 år. Och säkert en del annat. Till exempel fundera över vad det var för Audi vi såg för en stund sedan. En grym kupé vars like jag aldrig¨skådat. Måste försöka Googla fram nåt. Nu mullrar det av annat än bilmotorar så jag tror det är lika bra att tvärsluta. Men jag kommer snart med nåt mer gediget.

Magnifik Måndag på er...

Vi har nyss dragit runt på stan som osaliga andar, B och jag. Grilloset ligger som londonfog över Umeå denna första sommarkväll.

Vår resa tog oss till många områden där jag inte satt min fot tidigare trots över 30 år i staden. Det finns alltså mycket oupptäckt att se i Umeå där vi har kanske 80 000-90 000 människor i själva stan. Och innan någon börjar klaga på det - kom ihåg att även Hörnefors, Holmsund med flera orter ingår i de 112 000 som är officiell siffra MEN poängen är att om jag upplever vår stad som ganska stor och utbredd, hur f-n ska det inte vara i till exempel Miami? Som den i övrigt urgulliga Kat von D  flyttade från för att det var i minsta laget? Hur många miljoner bor där? Inte ens i mina hemtrakter finns täckning för att man "känner alla". Infödda umebor med gravt storstadskomplex brukar hävda att "däruppe i byn känner du väl varenda människa..."Visst kan jag träffa en hel del bekanta en fredag utanför OK, men till namn kände jag kanske 5 - 10 % av vilhelminaborna. För några år sedan då jag hade som bäst kontaktnät, alltså.

Vart syftar jag med denna lätt förvirrade blogg??? Tja, gräv där du står, kanske. Den riktiga superkompisen eller drömtjejen kanske bor i grannbyn - du har bara inte träffat dem än:-)).

Snuskig Söndag (ja, DET får ni tolka precis som ni vill...) på er.

Vi kan väl kosta på oss att njuta en sommardag till. Men sen är det dags.

"Meen så varmt! Ska det aldrg bli något slut på det här. Det är myyycket varmare än förra året. Det beror nog på Tjernobyl/regeringen/miljöförstöringen/försurningen (välj det som passar). Huvva, jag får huvudvärk, mjölken surnar och se sova - det går ju rakt inte..."

Memorera hur vi sa exakt samma sak fast om snö och kyla för några månader sen, även jag. Vi blir nog aldrig nöjda...

30 030 sidvisningar. Inte mycket i bloggvärlden, men som jag nämnt tror jag att många är människor jag har en relation till utanför bloggen vilket gör det kul.

I helgen kommer säkert pengarna att regna över mitt travbolag - det känner jag på mig. Det blir nog 1 236 000 till mig. 300 000 går åt för att basrenovera mitt hus så jag kan vara i Vilhelmina en del på sommarhalvåret. 30 000 till inredningsdetaljer i stadslägenheten och lite vassare dator. I den budgeten ingår även en I-phone (Nu blev du väl glad J?).Den bästa lackförseglingen till bilen, fyra fälgar med däck och lite småplock 20 000 till. 150 000 på en superfin fullsizejänkare 1965 - 1975

Ja, resterande 736 000 köper jag väl smågodis för. Men inte för många sockerbitar...

Vad det är lätt att drömma!

Lurvig Lördag på er.

Hör, utan att egentligen begripa, att de pratar om en mässa i Kina på TV. Kanske är det rent utav världsutställning?

Jag är en totaltrist nolla att släpa med på liknande aktiviteter. Lååångt att gå, tuuungt att släpa på grejor man köper. Enooorma köer till fika, toa och annat.

En gnällis i treåringsklass, det år vad jag är. Ett undantag var faktiskt fotomässan i Göteborg 1997. Inte nog med att mina kusiner fixat en SAAB 9-5 som väntade på mig på Arlanda, ämnet var ju också intressant. Jag knallade glatt runt hela dagen och njöt av alla nyheter. Men i vanliga fall blir det fort tråkigt. Vi har ju ett fantastiskt evenemang som återkommer till Umeå vartannat år. Jag har själv jobbat både i Volvos utställningar och sålt sossemärkta lotter. Båda uppdragen har varit roliga, men i normalfallet då man bara går runt och tittar kan det ju bli lite segt. Jag ska inte köpa vare sig skogsmaskin för tre miljoner eller krubärsskalaren "Lurvludde" ¨så det blir sällan några affärer, bara skoskav

Åsele marknad är ett lysande undantag. Har haft som tradition att hälsa på där tillsammans med någon av mina två tjejkompisar som här går under täcknamnet M. Det är jättetrevligt, inte minst därför att där träffar man folk både från kusten och inlandet som man aldrig träffar annars. En gång för många år sedan sprang jag på den enda kvinna jag gift mig med! (nu blir nog många nyfikna men den historien sparar jag:-)). Hon var där och informerade om säker sex så jag fick en näve kondomer som omväxling till tunnbrödet och den rökta skinkan man annars släpar hem.

Bilträffar? Ja, gärna men i lagom omfattning. Jag har i min relativa ungdom åkt runt på de flesta träffar med ett gäng verkliga superentusiaster så jag tror jag har sett det mesta. Och egentligen ska en Cheva -57 eller Cadillac -59 ses i trafiken en vanlig septemberdag eller så. Då först uppskattar man hur enormt annorlunda de är...

Sammanfattningsvis måste det i alla fall finnas ett visst, specifikt, grundintresse för att mässor och träffar ska var möjliga att stå ut med.

Frän Fredag på er

Otroligt nog fortsätter historien med den Citroen Jumpy som stals utanför Ahlsells för ett par veckor sedan, snart. Det var tisdag 4 maj... Jag och J var ju som ni kanske minns ute på jakt efter den i onsdags. Sedan har den hunnit tjuvtankas i Avesta, krocka lite lätt och smita i Karlstad samt rulla över till Norge där den åter tankades olovligt vilket ledde till att en räkning dök upp hos den rättmätige ägaren. Hm...en vit Citoen med "Värmehjälpen" i lysande bokstäver på sidan. I alla fall den 4:e fylld med dyra verktyg. Riktigt hur det står till med det vet vi ju inte längre...

Det känns minst sagt förvånande att någon lugnt kan företa en semresterresa i en så i ögonenfallande bil genom två länder under ett antal dagar utan att någon lagväktare uppmärksammar fordonets existens.

Följetongen fortsätter...

I förra blogginlägget tog jag heder och ära av alla jag åkt bil med. I mitt medvetande just då var alla jag åkt med i mitt tidigare liv var körkvaliteter varit tvivelaktiga. Absolut inte mina assistenter, som kör som gudar och det är en ren njutning att åka med.

Så ingen skugga må falla över dem...

Räddhågad är ett epitet som passar utmärkt på mig.

Båtar kan sjunka, flygplan fungerar bara undantagsvis och alla jag åker bil med har beställt körkortet från Ellos. Och M kan vittna om att jag inte är så bra på branta fjäll heller...Men en gång förvånade jag mig själv.

Det var på Liseberg och på nittitalet och sommaren, den heta, gick mot sitt slut. 1994 kan det ha varit. Det var som vanligt när mitt kusingäng var ute och roade sig. Ungefär hälften kastade sig ut på alla äventyr som bjöds, medan vi andra stod bredvid med skenande hjärtan och svettiga handflator. Men skillnaden var att jag det här året fattat ett beslut, faktiskt utan att vara riktigt medveten om det själv.

När kvällen närmade sig sitt slut ställde sig de modiga i kön till Loopen, som då var det värsta man kunde utsätta sig för i Sverige. Men den sjöng på sista versen. Nästa år skulle den få ge plats för nya attraktioner.Så det här var sista chansen.

Till min förvåning stod jag plötsligt i kön. För det var det mitt beslut handlade om. Efter ett oändligt antal nobbningar skulle jag äntligen göra det!

Det bar sig inte bättre än att Anders och jag fick första vagnen. När den drog iväg med ett metalliskt, gällt, klickande ljud hade jag redan ångrat mig tio gånger. Hellre levande fegskit än döden i en liten jävla vagn halvvägs till himlen. När vi var på toppen stannade vagnen med utsikt över Göteborg förmodligen för att ge hjärtattacken en chans att förbereda sig.

Sen bar det iväg!!! Jag minns inte så mycket men jag koommer ihåg Anders förtjusta skratt. Han hade åkt fallfärdiga monsterberg o dal banor i Brasilien och var inte så lättskrämd. I ett moment då man åkte upp och ner förväntades man åka med armarna uppsträckta över huvudet. Jag försökte mer krypa genom golvet i vagnen för att slippa se...

Efteråt hade jag så ont i armarna av allt blåhållande att jag knappt kunde skriva ett vykort.Men det som uppvägde all smärta och skräck var den beundran jag fick av mina kusiner. Jag inte bara överraskade mig själv utan även dem. Men jag förbrukade nog inte en endorfin till förrän i november. De var helt enkelt slut...

Tuff Torsdag på er!

Snart får jag köpa tårta och mata även datorn med en tugga! Det är nämligen snubblande nära att jag når 30 000 sidvisningar. Som väl inte behöver betyda att så många läst någon av mina bloggtexter men de har i alla fall varit in och tittat. Många i den här världen har långt fler läsare, men jag har en känsla av att de som läser Ingos Äventyr känner mig även i verkligheten. Det gör att relationen blir lite familjär. Och jag har er i åtanke när jag hamrar på tangentbordet. Som journalist var det i alla fall förr en regel att tänka sig att man skrev för en speciell person. Antingen någon du kände eller en påhittad läsare "Nisse i Hökarängen" som då skulle förstå och gilla dina rader. Till inte så liten del är det något jag försöker med bloggen. Samtidigt som jag vill hålla en viss stilistisk nivå. Jag utbildar ju människor i konsten att skriva och kan inte slarva själv!!! He, jo det kan jag. Alla fel skyller jag förstås på stroken:).

Det ska förresten bli intressant att se vad det blir av Storbrittannien. Om jag förstår saken rätt är våra rödgröna och allianskoalitioner lättmanövrerade baggisar jämfört med de grupper som nu ska styra engelsmännen. "Jolly nice, old chap" lär det INTE bli...

Det här kan vara hur fel som helst eftersom jag bara såg det i ögonvrån. Men jag noterade nåt om att sporthallen i Klimpfjäll ska säljas till Sävar. Det är där jag haft åtmnstone ett av mina stora idrottsögonblick. En gång under en halvmara som ju var en stor grej, hade min kusin och jag suttit på gräsmattan och pratat med speakern/prisutdelaren.  Vi jobbade för varsin tidning och ni kan nog räkna ut vilka.

Mitt under prisutdelningen ropades det ut att nästa år skulle det minsann bli en uppgörelse mellan länstidningarna under maran! Både jag och kusinen tippade nästan över av chock. Det var ju praktiskt taget vi de tänkte på när begreppet "soffpotatis" skapades.

Men det hela rann ut i snön. På våren träffade jag kusinen och frågade hur träningen gått för honom.

- Jag har sprungit, sa han högtidligt, hela hundrasjutton steg. Sen bytte vi ämne.

Själv konstaterade jag att jag inte klarade maxtiden ens på slät mark. Så vi förträngde projektet...

Omstörtande Onsdag på er.

Alldeles nyss såg jag ett klipp med The Who och deras My generation på You Tube. Som vanligt fånar sig intervjuaren med bandet, ställer dumma frågor och låtsas själv vara mycket mer intressant än bandet. Och det är en genomgående trend fram till punkrocken ungefär. Med massor av undantag visserligen, de som sysslade med musik och fattade vad det handlade om hade en betydligt mer ödmjuk och intresserad hållning. Men programledaren i medelåldern som blivit pådyvlad några mystiska jäklar som levde om ville helst göra bort det hela snabbt och förmodade att publiken delade hans förakt för artisterna. Ibland sägs det att en del rockers var  svår intervjuade. Jag menar att det ofta var ett under att de svarade så pass vettigt på dumma frågor.

Det var möjligen ett bidrag till "Dagens I-landsproblem", precis som det faktum att man blir så irriterande kladdig om tänderna om man äter ostkrokar i stor mängd fort för det är så gott...

Fortsätt ha en Tillfredställande Tisdag...

Jag har haft vissa problem de senaste dagarna. Först försvann ett långt inlägg som bland annat handlade om hur viktigt det är att känna tii partiernas grundideologi. Sedan, halvfem igår morse, låste sig datorn TOTALT och det tog över två timmar att få den go och glad igen. Bland annat aktiverade jag ett bildbehandlingsprogram som läste in 4 000 bilder en gång till! Nu tog det inte så stor plats men jag plockade bort det i alla fall.

Och igår visde det sig än en gång vilket brett spektrum jobbet som assistent har. I alla fall hos mig. A hade nämligen varit på Gimonäs med en massa skräp. Men i första vändan fick hon inte kasta ett par flak med öl som blev över då jag fyllde 50 och som nu hade blivit för gammalt. Burken gick bra men inte innehållet. I stället fick hon vackert ställa sig vid diskbänken och sprätta typ 35 öl som hälldes ut. Jag har säkert runt 4 liter fin whiskey i bokhyllan. Den har väl inget bäst före datum, eller hur?

Hm...jag och S var ute och raggade och mös i solen i lördags, som, så många andra. Skulle inte säga ner till en gammal oljeläckande, skramlig engelsk hoj. Kanske inte japanskt, det får inte bli för enkelt. Och sen sitta där i fartviden och lyssna på dunket och bara njuta...

Tillfredställande (och det får ni tolka som ni vill:)) tisdag på er.

Bilen på toppbilden till bloggen kunde vara min allra första kärra. I båda fallen handlar det nämligen om Volvo 444, gammpevear.

Men fotot togs på Sveriges enda K-märkta skrot, Ryds mosse eller  Kyrkö mosse strax utanför Tingsryd. Medan min CWP 492 visst är nedgrävd någonstans.

Då jag började göra vägarna osäkra med körkort kostade en vettig PV typ 1 500 - 3 000 spänn. Det var trots att de nyaste var elva år, inte helt orätt att köra en sådan. Men gärna då en 544 förstås. En röd PV Sport med 5,5 tums fälgar, varvräknare och läderratt var nåt redan då väldigt ovanligt men som i den mån de förekom väckte avund. Min kompis G som jag tror är typ IT-snubbe nu hade faktiskt en fin röd men jag tror inte det var en sport. För övrigt undrar jag om han inte har kvar den som en bra att ha grej med säkrad värdeutveckling...Såg en som var ute för 35 000 i tidningen idag och ingen höjer ögonbrynen. Nyssnämnda röda Sport har nog en prislapp på 60 000 - 70 000 i riktigt fint skick och en fungerande Volvo PV under 20 000 är nog svårt att hitta.

Minns då vi hade dödat kompisen I:s Anglia med en sexvarvsvolt i Latikberg hur han så småningom köpte en -60 PV som fick bli vinröd med vita ringar. Det var för övrigt den första bil jag var chaufför på. Den var i total  avsaknad av krängningshämmare vilket gjorde den spännande på halkan, och mitt i natten i 100 knutar öppnade I passagerardörren och var på väg upp på taket! Men än en gång höll någon handen över oss. "Bromsa för h-ete inte" var min enda tanke för då skulle min kompis förvandlats till en whiskydopad projektil med väldigt dåliga utsikter vid landningen...

Min metallicgröna racer hängde med i fem månader eller så. Den fick uppleva en del märkligheter som till exempel en vanlig jäkla vardag då jag och E nötte runt de ödsliga glesbygdsbyarna en hel natt med mer och mer rödögd chaufför och en låda starköl o baksätet. Helt meningslöst men ett tidsfördriv i alla fall.

Eller då det var nästan 40 grader kallt och jag fick den något tvivelaktiga äran att skjutsa min pappa till Dalasjö där han skulle hoppa på en SCA buss för vidare transport (att de ens försökte hugga timmer?) till någon avverkning. Det kändes lite pirrigt i den 19 åriga, ensam på väg hem mitt i skogen...

Ha en smarrig söndag!

Tobias Thomsson berörde i fredagspanelen i VF det facinerande faktum att vissa skräckfilmsfigurer alltid hinner ikapp sina offer trots att de bara lunkar och offret springer. Lite samma sak är det faktiskt med bilfilmerna. Skurken kan ha en knallgul Lamborgini med 500 kusar och lagens försvarare  en  seg amerikansk 80-talsbil som knappt orkade förflytta sin egen vikt. Eller om polisen är inblandad en inte direkt slö Ford Crown Viktoria som är en populär polisbil. Inte direkt slö alltså men Lamborginin borde ändå köra åttor runt jänkaren. Men nej, mil efter mil pågår en jakt mellan rätt jämställda bilar som inte sällan slutar med seger för jänkaren. Märkligt.

Hjälten imponerar även utan bil. Han kan jaga buset i högt tempo flera kilometer i 35 gradig, fuktig värme utan att bli andfådd.Medan de flesta dör i en svettig och flåsande hög efter 500 meter.

Informationsöverföringen vid telefonsamtal liknar heller inget man sett i verkligheten.Luren lyfts i två sekunder, med tankfullt höjda ögonbryn hos hjälten och läggs sedan på.

- Det var Stanislav. Guldet lastas på fraktbåten M/S Henning Mankell of South Africa 03.35 fjärde onsdagen efter dymmlingsmåndagen. Ombord finns då en anemisk folkhögskolelärare som kallas för Montressor Magellan och mellan sidorna 435 och 436 i hans familjebibel finns en kod på Irgisiska som ger er en led tråd till var guldet lastats och var det finns mer att hämta för den som vet att lösenordet som tar er förbi vakterna är "Extrapris på pasta och kolfibergetter".

Allt detta på två sekunder!!!

Ja filmhjältarna har sannerligen märkliga egenskaper...

Lössläppt lördag på er!

Ha! Glöm area 51, Arkiv X, irrande ljus på himlen och andra fenomen. Nu är det verkliga mind control projektet sjösatt och effekterna börjar smyga sig in i våra liv.

Det var assistent S som fick mig att inse vad som är på gång. Från att varit en hängiven antiroyalist sitter hon nu som klistrad framför TVn med ett saligt leende på läpparna så snart Silvia visar sig. Förr var det upp och ned vända kors och "fyfyfy...", ett uttryck som annars mest reserveras för mig när jag glömt sprutan eller slöar i stället för att träna så snart nåt kungligt dök upp.

Jag tror hon mumlade nåt i stil med "åh så trevlig hon och Viktoria är" i kväll innan hon åkte hem.

GIVETVIS har "the man"  hällt nåt skit   i vårt vatten så vi motvilligt styr över till royalismen. I nästa avtalsrörelse handlar det inte längre om kronor eller procent. Nej, en porslinsmugg till varje anställd med kungafamiljen på eller en DVD med kungens samtliga jultal så skriver vi på vad fan som helst. Även när det gäller andra väsentliga behov har vi sakta glidit över till att leva genom the royal family. Varför trassla med det motsatta könet då ju Madeleine och hennes 18e fästman kanske snart gifter sig och DEN bröllopsnatten slår säkert allt vi kan hitta på.

Tack, annars är det bra. Tittar på de rullstolsburna grabbarna i Köping som - i likhet med mig - verkar ha ett jäkligt bra liv. Jag hoppar visseligen inte fallskärm eller spelar hårdhänt rugby. Men det gjorde jag inte som gående heller, så varför skulle jag börja nu? En del människor får för sig att du ska börja älska knepiga utmaningar bara för att du fått ett funktionshinder. Men så är det ju inte, du förvandlas möjligen från soffpotatis till rullstolsnudel!!!

Frän fredag på er:).

I kväll har jag sett Avatar.Förmodligen var jag sist i Sverige med det men det var ändå kul. En riktigt bra film med action och bra skådespeleri. Och faktiskt - som de berättat i recensioner - blev man lite småtänd på tjejavataren även om hon var mycket olik en vanlig kvinna.

I helgen dammade vi av en gammal videorulle. Ja, ni vet en sån där svart låda man stoppade in...Roy Orbisson and friends hette den visst, svartvit trots att den gjordes 1988.Lite nostalgi, kanske. Och själv kände jag mycket av den varan, särskilt för "Pretty Woman". Jag förflyttades snabbt till golvet framför en stor rör-radio. Tidigt 60-tal och just den låten som strömmade ut i skymningen. Lätt vemodig också, då han tvärdog vid ett besök hos sin mamma bara några månader efteråt. 52 blev han, lika gammal som jag är nu.

Förra veckan sov jag mig igenom "Children of the corn". Tappade intresset när jag fattade att den handlade om besatt - majs!...

Jag har faktiskt förmånen att få njuta av lokalproducerade filmer i ordets rätta bemärkelse.En av mina grannar är nämligen duktig dokumentärfilmare. En hel del finns på You Tube. Mr akeed är adressen till detta smakprov och de rekommenderas om du är intresserad av allt från hemsökta Vithatten till småbrukens historia.

Lite ovanligt men som kanske kunde bli en succé vore väl mer drive in då klimatet så tillåter. Min assistent Nicole gillade idén då vi snackade om det och vem skulle inte vilja glida in med en Mercury -56, haka fast en högtalare och beställa en Big burger? Har man riktig tur är tjejen av ungefär samma årgång eller yngre och då är ju kvällen räddad:). Nej, nu ger jag mig. Ska ägna mig en stund åt att sätta igång mobilen som varit på garantirep. Är nöjd med den för övrigt även om det inte är en I-phone som J har eller underverket Nicole köpt sist hon jobbade och som väl kunde nästan allt. Men en telefon ska ju vara anpassad till ägarens intelligensnivå, därför har jag en enkel:)).

Tokig tordag, allihopa...

Nja de senaste rapporterna ger vid hand att den försvunna Jumpyn tjyvtankats i - Avesta...Och det är väl knappast troligt att han vänder så den är nog borta.

I går kväll förvandlades jag och J i ett trollslag till tuffa privatspanare. Detta då förstås i jakten på den lilla buss som tillhörde hennes pojkväns företag och som igår eftermiddag gav sig ut på egna äventyr. Vi hade båda en stark vision av att bussen kunde stå i Nanna. Så dit åkte vi. Oj så många våningar det finns. Oj så vääldigt få, eller inga alls, Citroen Jumpy som stod parkerade där...

Vår vision ändrade då inriktning. Den kördes säkert bara en bit och lämnades. Varför inte nånstans runt bilprovningen?

Väl där tittade J runt det ganska öde industriområdet. "Varför skulle han lämna bilen här och ha ett jäkla jobb att ta sig tillbaka till stan???"

Ja, det kan man ju undra.

Efter ytterligare lite rundor gav vi upp och åkte hem. Men jag log brett invärtes när jag minns en annan historia från 60-talet.

Då dök en stockholmsreggad merca upp ner vid mjölkbryggan i min by och innehållet i den frågade efter en tjej som bodde i byn.

Eftersom ett uppmärksammat bankrån nyss skett i huvudstaden la de närvarande snorungarna snabbt ihop ett och ett. Och fick det tyvärr till nio eller nåt. GIVETVIS var det här rånarna!!!

Så det kröps och spanades flitigt på stackarna som bodde i en lånad stuga och givetvis var helt oskyldiga. Men spännande var det, lite som jakten på Jumpyn!

Skulle du nu råka se en vit Citroen Jumpy med orange "Värmehjälpen" dekor kan det vara bra om du slår en signal till ägaren. Numret finns i förra bloggen. Det finns bara en bil som ser ut så där. Den kan ju vara återfunnen redan men vi får se.

När ska orättvisorna i näringslivet egentligen upphöra? Samtidigt som man läser hur varje spänn av ett avgångsvederlag ska stoppas in i en budget på så sätt att du inte får någon a kassa förrän det är förbrukat räcker det i stort sett för vissa - ärligt talat dock ett fåtal - direktörer att visa sig en kort period på jobbet för att miljonerna ska rasa över dem. Den totalfeta orättvisan gör mig nästan sjuk bara jag tänker på det. Jag är visserligen reformistisk socialdemokrat men det är inte utan att jag ibland känner ett stänk av förståelse för revolutionärerna.

Omstörtande onsdag på er!!!

Ser du en vit Citroen Jumpy med "Värmehjälpen"- text på så är den stulen! Försvann utanför Ahlsells idag. Det vore bra om den hittade hem till husse...

Ring 0731814568 om du ser den eller polisen!

Låt oss vara lite ärliga för ett ögonblick. Om det är så att du begått ett eller annat förfärligt brott så finns alltid hopp om bättring, och dessutom - det var ju OMSTÄNDIGHETER som gjorde att du blev en förhärdad brottsling.

Och är du lite allmänt småjäklig med din omgivning, berättar för fula hur fula de är, för feta att de är tjocka och för de intellektuellt lågpresterande vilka totalidioter de är. Nej, då är du bara rak och ärlig, två egenskaper som är långt överlägsna den lilla vita lögnen de flesta av oss tillämpar för att betraktas som socialt smidiga individer.

Men det finns något långt mer förbjudet. Nämligen att erkänna att du inte har några pengar. Låna, stjäl, ljug men säg för allt i världen inet du inte har råd. Ovsett om det handlar om en ny DVD eller en Mercedes Pamp de lux 450.

Jag kan konstatera det med en viss glimt i ögat eftersom jag faktiskt just nu inte är god för så många hundra. Mer pengar är på väg men efter 20 månaders sjukskrivning är man inte fett rik. Jag hade bett på jobbet att få ut 17 innestående semesterdagar i pengar men eftersom jag varit med förr kollade jag med Göteborg vad utfallet blev. Och som jag anade får jag behålla 7 000 av de totalt 21 000 jag skulle fått ut. På grund av ersättningar som betalats ut sedan jag blivit sjuk men som egentligen är kopplade till arbete. Det är helt OK  men detta har kommit som en kalldusch för många och man  kanske kunde tänka sig att man får delbetala i stället för att allt dras på första lön?

Men nu blir det i alla fall min Sverigefond som vittjas i väntan på nästa lön. Och som tur är och tack vare mina assistenter har jag det mesta i matväg hemma.

Torftig tisdag på er:).

Ja, jag har ju inte kollat om jag redan skrivit om detta på bloggen men jag chansar...

En midsommar långt före millennieskiftet skulle jag fira midsommar hos M. Hon bor i en vacker fjällby och vid detta  tillfälle var det ju självklart att vi skulle samlas hos hennes mormor för att äta midsommarmiddag. Och - det vill jag påpeka - redan innan var jag knappast känd för att vara liten i maten. Men den här middagen imponerade till och med på mig. Om jag minns rätt såg menyn ut ungefär så här:

Fetpalt med rejält med fläsk

Extra fläsk, en rejäl driva som stekts i stekpanna

Som fördelades rikligt på tallriken

Som en följd av stekningen hade ju typ ett par deciliter flott uppstått

Detta flott hälldes över anrättningen

En rejäl klick smör hör ju till, eller hur? Är det palt så är det...

Behovet av grönsaker tillfredställdes av en rejäl klick lingonsylt

Givetvis var ju detta lite klent så för säkerhets skull avrundade vi med plommonkompott med grädde. Som sista rätt fick jag uppleva "gompa" vilket var väldigt...intressant.

Nu är du i din fulla rätt att boxa mig på nosen, M, om jag kommit ihåg fel. Eventuella rättelser kommer snarast. Men det var i alla fall typ 9 000 kalorier och framstår som en av de häftigaste middagar jag upplevt. Men det kom nog till användning. Jag tror det var samma helg jag och M besteg ett helvetes högt fjäll. som dessutom var brant, så kalorierna behövdes...

Redan som barn blev jag nog skadad. Jag minns när raggarklubben Spinning Wheels passerade på väg hem från midsommrfirandet. En rad glänsande 50-talare med en Dodge -59 i spetsen.

Synen av de kromglänsande slagskeppen, sammanlänkade i en mullrande kedja, var oförglömlig. Så ville jag ha det. Och så blev det.

Under några somrar sysslade vi lite då och då med att samla Vilhelminas jänkare till en sjyst caravan. M textade en stor skylt ett år som strategiskt placerad i min vardagsvolvo som parkerades likaledes strategiskt där raggarrundan vände, vid Bilbolaget  och lockade kompisarna till gemensam resa till Åsele marknad.

Oftast tog vi en sväng runt Vilhelmina innan vi drog iväg. Och oftast blev vi på oklara grunder stoppade av polisen i samband med detta. Men sen rullade vi iväg i kanske 50 km/timmen till stor förtret för våra medtrafikanter.

En del drog det här med kryssande in absurdum. Särskilt när det skulle glidas runt stan. En kille i en grannkommun modifierade sin bil med minimal tomgång och annat så att en runda som för normalbilisten tog fem minuter nog kunde ta en timme i hans Oldsmobile. Ja, jag förstår att folk blev vansinniga men skulle det vara laid back så skulle det.

Själv hade jag lite svårt för extremglidandet utan höll gärna normal rytm i rullandet.

Och ibland lite drygt det. Om min numera avdöde kompis körde min Firebird hade vi tränat in ett "nummer" om det fanns fler i bilen. Befann vi oss på ett visst ställe  och närmade oss en viss kurva kunde jag "spontant" fråga.-Du hur fort körde xx när han krachade Mustangen i den här kurvan?

Kompisen svarade - Ja, jag tror visst det var 160...

-Okej, håll 180 får vi se.

Vid det laget kände ofta våra medpassagerare att de var på väg mot en nära döden-upplevelse, men allt var ju inrepeterat. Vi visste att det just precis gick att hålla den farten...

Mumsig måndag!

Ja, ur den där osannolika rubriken ska på något vis ett blogginlägg växa fram. Jag försöker:

Assistent A som jobbar i helgen och dessutom är helt ny för er, satte igång ett långkok av en stor gryta med en massa gott i. Detta med benäget bistånd av sin man som ringde flera gånger för att  försäkra sig om att förädlingsprocessen fortskred på rätt sätt. En provsmakning gav vid hand att det blev mumsigt och att det vid flera tillfällen kommer att mätta hungriga magar.

Jag tänker med värme på min farbror i Västerås. Han gjorde också någon typ av gryta som var något av det godaste jag ätit. Hehe...och min pappa gick inte heller av för hackor. Hans ärtsoppa var av den kalibern att jag aldrig smakat någon i den vägen  av ärtsoppesläktet, och lär väl aldrig få göra heller. Om jag kom hem från Umeå tre på morgonen en lördag så nog stod ofta en stor gryta av den och väntade på mig, färdig att njutas!

Paltmiddagen hos M:s mormor en midsommarafton på 90-talet är väl värd att berätta om. Men jag är inte helt säker på om jag redan gjort det så jag måste kolla om så är fallet.

Vänder vi blickarna ut i världen så minns jag många frukostar. I Bryssel till exempel där utbudet på hotellet var minst sagt enormt. Vilket man inte kan säga i West Virginia där vi efter några dagar av franskbröd, stekt i smör och pudrat i pudersocker, bacon som bara var fläsk och juice som kändes bestå bara av färgämnen och socker, gav upp och började äta frukost på Det Största Hamburgeriet som faktiskt hade ett betydligt fräschare alternativ.

Eller en gång i London då vi nästan föråt oss på croissanter med smör och marmelad samtidigt som vi facinerat iaktog chefen för frukostrestaurangen. Han var spanjor och höll ett formligt skräckregemente med personalen (som var hans släkt) samtidigt som han var så servil så smöret nästa dröp mot gästerna.

Oj vad mycket mat det blev!

I eftermiddag, även om det kanske verkar osannolikt, ska jag träffa ett gäng unga IF Metallare  för a ge dem lite skrivtips. Det ska dessutom filmas för framtida bruk så det gäller att vara välkammad:).

Slöig söndag på er:

Jag konstaterar att jag nog får justera planen att gå i majtåget lite. Min envisa vana att åka rullstol gör sig ibland påmind i ryggen och det gör den just nu. Så det är bäst att ransonera långturerna idag.

Men till Rådhustorget ska vi förstås för att lyssna på Ibrahim var det väl? Vi har ett gemensamt förflutet i gymnasienämnden, kul att han gick och blev partisekreterare.

CA gjorde sitt första pass igår. Det gick fint så nu kommer hon nog att dyka upp då och då under sommaren i en blandning tillsammans med "mina" åtta andra tjejer. Det är en bra mix tycker jag med allt från 19 till 64 åldersmässigt. Däremot har jag inga killar och det kanske går att ifrågasätta. Och i vanliga fall strävar man efter en lagom blandning även könsmässigt på arbetsmarknaden. Men här är det ju faktiskt jag som bestämmer.

Jag har haft massor av manliga sjuksköterskor (visste ni förresten att man inte säger "sjukskötare" om killar för den beteckningen finns bara i psykvård?) och det har gått så bra men på nåt vis var jag - och är - mest sugen på att omge mig kvinnlig kommunikation och kvinnligt sätt att närma sig olika frågor just nu.

Nej, nu hör jag några ägg ropa mitt namn. De vill så gärna bli omelett under  mina skickliga fingrars ledning, och det ska vi väl inte förneka dem? Skulle det inte vara Ibrahim som majtalar i Umeå får ni ursäkta. Men tänk på att jag haft en stroke och är bara begränsat tillräknerlig:)).

Lurvig lördag (vad det nu betyder...)på er allihopa.