Jag har fått synpunkter på min miljonblogg där man  förundras över att jag planerar en så osjälvisk gärning som att placera tio hjärtstartare i vilhelminatrakten. I själva verket är det inte så Florence Nightingaleskt osjälviskt. Vart tar jag vägen om huset renoveras? Jo förmodligen till just Vilhelmina. Och vad är det troligt kommer att hända? Jo hjärtinfarkten väntar runt hörnet av både allmänmedicinska och genetiska skäl. Och då gäller det att ha hjälp i närheten, särskilt i glesbygden...Om jag sedan inte råkar ligga och flåsa, uppkopplad på maskinen,  är givetvis andra välkommna att chocka kroppen med den.

Sedan glömde jag ju klockan. Jag vill ha en asfet blingbling i 24 karats guld som är lika diskret som en knallrosa mercedes med guldfälgar. Jag har alltid älskat smaklösa prestigeklockor och min nuvarande Seiko för 3 000 är ju inte ens lite förgylld...Hm...nu fick jag komplex. Jag tror jag tar av den och kastar bort den. Nej, den funkar ju i alla fall.

Såg förresten en söt BMW X1 i en tidning. Vem behöver renovera hus, egentligen? Och visst haar jag alltid drömt om en Cadillac -59? Såg just att Media Tysken hade en 250 -tums super tv med hårtork och kemisk toalett...

Det är som jag säger - huvudsaken man har total kontroll och inte tappar huvudet:))).

Otygsbefriad Onsdag på er...

Det är väl nästan den vanligaste vardagsdagdrömmen och den vanligaste frågan om konversationen känns trög."Va skulle duu göra om du vann en miljon???". Nu är ju en miljon inte så mycket. Ungefär garaget till ett hus eller så, men lite mer än snuspengar i alla fall. För mig skulle det se ut så här:

- 100 000 för att säkra tillgången på bra vatten i huset i Vilhelmina

- 400 000 på anpassning och basrenovering av nyss nämnda hus.

- 20 000 på bilen. Lackbehandling, snygga fälgar, nya däck (ha! där trodde nog alla att jag skulle byta, men den har ju bara rullat typ 3 800 mil och går bra så why?)

- 120 000 på en riktigt fin fullsizejänkare, gärna Cadillac från första halvan av 70-talet eller Pontiac Bonneville/Catalina/Grand Prix 1965. En kanadabyggd Parisienne går också an med eftersom den byggs på cheva chassie o med cheva motor ska den vara betydligt billigare. Säg ungefär 25 %.

- 100 000 i premieobligationer eller nåt annat astråkigt men stabilt. For a rainy day...

- 170 00 på tio strategiskt utplacerade hjärtstartare i Vilhelmina kommun.

De resterande 90 000 fick ligga och skramla på sparkontot för eventuella spontanköp. Observera att barnbarnen inte får nåt. Det beror väl mest på att jag inte har några men ocså på att jag är allergisk mot de inte så få miljonvinnare som uppger att det mesta ska gå till släkten. "Satsa på dig själv" är en devis jag normalt inte ställer mig bakom. men om man äntligen får pengar efter ett långt strävsamt liv, visst kan man unna sig. Men å andra sidan är det kanske att ge till barnbarnen som är den stora glädjen för många?

Tramsfri Tisdag på er. Jag ska alltså inte skriva några blogginlägg:))...

Jag provar lägga in ett Tubeklipp.

<object width="640" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/hG5lhcSoPfM&hl=sv_SE&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/hG5lhcSoPfM&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="385"></embed></object>

Jag blir hett förbannad när jag ser på tv om SMS företag som inte ens har några pengar att låna ut. Men en avgift tar de ut för alla ansökningar de givetvis avslår. För 30 år sedan kunde jag torskat dit på ett sånt lur. Och även de som faktiskt lånar ut riktiga pengar gör det till grisvillkor. Förresten är det väl inte bara unga som hamnar i SMS-fällan. I takt med att samhället utvecklas mot en ökad valfrihet (ironi...) väljer många att vara helt under isen ekonomiskt och därmed tacksamma offer för SMS-grisar.

Hm...få se var la jag steglingshjulet och nagelutdragarna nu? De skulle komma till pass om en SMS-gris någonsin vågade visa sig...

Mysig Måndag M. Jag ringer...

Det påstods en gång i världen att en kille i min hemkommun  hade som vision att bli knarkare i Stockholm. Jag vet inte om han lyckades men det väckte säkert en del ont blod bland studievägledare och andra.

Mitt tidigaste karriärminne är nog - måste jag erkänna - att jag ville bli journalist. Jag sålde hemgjorda tidningar till grannarna innan jag hade lärt mig skriva. Möjligen var det detta som gjorde att jag länge fick dras med ett rykte att vara så klook. Och kvaliteten var väl inte så mycket sämre än ett vanligt nummer av Aftonskallet eller Sexpressen...Det var verkligen en dröm. Som faktiskt blev sann! Men innan dess var det mer jordnära yrken som hägrade. Gärna i skogen, eftersom farsan var timmerhuggare. Ivan, en kompis till mina föräldrar hade en stor skogsmaskin och blev lite av ett föredöme. Men häftigast var nog den unga grabb som köpt en Timberjack med vilken han drog in grova pengar, enligt min pappa. Timberjacken var för övrigt ett rött, lagom inslitet, exemplar med vrålande tvåtaktsdiesel (lät ungefär som Greyhoundbussarna i amerikanska filmer som har samma tekniklösning...) som gick hur fort som helst...

Nåt med skog och maskiner. Tänk att få tjäna 55 000 per år. Otroligt!!!

Maskintemat fortsatte men ändrade inriktning efter några oförglömliga dagar i kusin Karl-Eriks Scania 110. Han hade bra hand med ungar och hans lugna men ändå karismatiska (släktdrag?) personlighet gjorde stort intryck på en 13-åring. Nu var det åkare jag skulle bli, under en följd av år.

Men något språkrelaterat ryckte ändå fram igen i högstadiet, som ett bra alternativ, eftersom svenska och engelska var de enda ämnen där jag gjorde någotsånär ifrån mig. Hmm, men det var bättre än jag kommer ihåg, faktiskt, ser jag när jag plockar fram betygen.

Drömmen om Scanian fick jag så småningom överge när jag insåg att jag satt så högt upp att jag fick svår svindel, och då är man ingen bra lasbilschaufför. Varje gång jag klättrade upp i monstret spräckte jag dessutom byxorna, och det bidrag nog också:).

Jag var 33 när jag slutligen fick tummen ur och sökte till den mediautbildning jag kom in på och gick september 1990 - juni 1991. Som följder av det fick jag flera intressanta jobb på Volvo bland annat runt våra ISO 9 000 - ISO 14 000 certifieringar. Och mellan 1991 - 2006 skrev jag hundratals artiklar som frilans och anställd på Västerbottens Folkblad.

Jag har även skrivit för Wheels magazine, gjort massor av facklig information och mycket annat samt bidrar fortfarande med material till Volvos personaltidning. Och inte minst skrivit runt 300 bloggar här gissar jag och har precis passerat 60 000 sidvisningar.

Det man möjligen kan få fram ur detta är att även om du börjar bli lite till åren finns det möjlighet att hitta rätt i yrkeslivet...

Mervärdes Måndag på er...

...eller hur?

Snart semester, en hel lång sommar och hyggligt klimat i drygt fyra månader till. Man tackar och tar emot. För övrigt är ju vår väletablerade semesterperiod i juli ingen självklarhet alls utomlands. Många ute i europa lägger sin ledighet under några veckor i augusti och sällan så länge som fyra - fem veckor. I USA är nog "holiday" något som man  kommer överens med arbetsgivaren om. Och konkret kan det då handla om ett par veckor utan lön efter rätt många års anställning.

Vem som helst är välkommen att boxa mig på nosen om detta, det är uppgifter jag fångat upp lite här och där.

Ledighet i olika former är intressant för många. Av naturliga skäl. Hus ska renoveras, familjer umgås med, släktingar resas till och så vidare. En gång i världen fanns det möjlighet att få en permanent ersättning om du var i en viss ålder och bodde så till att det var mindre sannolikt att du skulle få jobb. Jag kände en sympatisk man som hade förmågan att verkligen "smaka" njutningsfullt på meningen: "Pension av arbetsmarknadsskäl" med drömmande blick. Till slut fick han också denna pensionsform och var antagligen lycklig över detta resten av sitt liv...

Helgen? Jotack, inte illa men vääldigt lugn. Midsommaraftonskvällen  tillbringade jag med Nicole som jobbade. Vi löste givetvis de få världsproblem som fanns kvar att lösa:)...Och i slutet av kvällen dök hennes fästman och vovven Ricky upp. Ricky som var anfäktad av ett hårt träningspass med husse svimmade snabbt och gjorde inte alls skäl för beteckningen bushund. Idag dök min tjejkompis M upp med inbjudan till en av allt att döma helmysig bröllopsfest. De gifte sig ju 19:e då jag var där och fotade. Va...var det fler som gifte sig då?Har jag ingen aning om...

Stämningsfull Söndag, på er...

Det kändes som knappt nån hann läsa den här. Därför kör jag den igen...

Läste i Aftonskallet om killen som hamnade framför en ambulans på prio 1 utryckning med sirener och blåljus. Han gasade tills han hittade en plats där han kunde låta ambulansen passera. En mc-polis som haft ögonen på honom gav fet böteslapp och drog hans körkort. 105 på 70-väg...

En totalabsurd myndighetsutövning som på något vis går hand i hand med de beslut som ansvariga på Försäkringskassa och andra myndigheter utövar. Varför blev de som utåt ska framstå som auktoriteter så helsikes strykrädda att de inte törs fatta beslut baserade på förnuft. Jag är också en fegis men ger inte sken av att vara något annat, och försöker framförallt inte spela chef eller ledare.

Idag skickar jag en varm tanke till Lady X, som kanske fått en spännande ingång i sitt framtida yrkesliv. Lycka till, min vän.

 Jag har förresten min annons klar tills jag ska ut på den öppna arbetsmarknaden och erbjuda mina attraktiva tjänster:

" Man, på väg mot 55, fet, rörelsehindrad diabetiker med tumör bortopererad och stroke som spökat till vänstersidan  plus en bibba ytterligare diagnoser erbjuder sina tjänster till just dig som söker en sådan person till ett 25 % jobb. Oanade framtidsutsikter..."

Men lik förbaskat väntar en Tillfredställande Torsdag på er:).

Nu är det hög tid att VK sätter in kraftåtgärder mot de som kapar bloggen med massor av anonyma tjafsinlägg. De gör väl ingen skada men är irriterande i allmänhet. Det var mitt kortaste inlägg någonsin men det kommer strax ett längre...

Till att börja med måste jag backa bandet lite till gårdagen. Som jag kanske nämnt är opinionsbildning en del av mitt uppdrag i IF Metall. För några veckor sedan fick jag uppdraget att skildra medias förhållande till Mona Sahlin. Som är intressant, men vi ska inte förvandla det här till en politikerblogg. I alla fall satte jag mig ner med uppdraget igår. Jag hittade flera intressanta vinklar och det blev till slut en A4 med text som köptes med viss förtjusning av min organisation. Givetvis hoppas jag att texten kommer till nytta där den läses och påverkar. Men samtidigt undrar jag lite över min roll. Det har i många år och i alla tänkbara sammanhang varit så att det är jag som får skriva debattartiklar/ledare/insändare och annat. Jag har inga direkta problem med budskapet eftersom jag inte jobbar med frågor som jag själv inte står bakom. Men ändå...jag skriver ju på beställning och är det riktigt fint? Ord som "nyttig idiot" "opinionsbildarprostitution(finns det ordet?) susar genom palten. Oj, så djup jag är ikväll. I grund och botten är det i alla fall jäkligt kul att kunna använda pennan som vapen, och jag hoppas få fortsätta med det!

Tänk, jag har fått träffa en legend i kväll:). En av VK-bloggens framgångsrikaste som säkert kommer att kunna njuta av sin ålderdom - som inträffar om ohyggligt många år - som välbeställd författare. Det är inte lätt att konfronteras med elektroniska människor i verkligheten. Då jag insåg vem hon var hade jag precis placerat henne i facket sjuksköterskorsomvårdatmigunderallaperioderpåsjukhus...

Ett kul möte i alla fall, precis som alltid när bloggare visar sig existera även utanför cyberspacen!

Onaturligt Odålig Onsdag på er...

Än en gång har en färdig blogg försvunnit i rymden. Lyckligtvis hyfsat kort. Men det börjar bli trångt i cyberspacen med alla mina borttappade texter. Värst var när jag beskrivit vår skottlandsresa 2002 på sex sidor som bara försvann. Det tog nog en månad innan jag orkade börja om. Ja, morgonens betraktelse som skulle handla om det här med bilars effekt gjorde som när busschauffören hemma inte hade lust att lasta en tung butiksdisk som en tant längs linjen köpt. När den efterfrågades svarade han lakoniskt: "He ha fure åt anne håll - he ha fure åt hällvett!..."

Och samma väg tog nog mitt blogginlägg.

Turbulent Tisdag hoppasjag ni slipper uppleva...

Ja, jag lånade en interiörbild från J:s nya bil till toppbilden. För omväxlings skull. Tuff snara, eller hur? Hon har fixat den själv, lite roligare än tärningar och granar...Verkar annars vara en bra bil. 200 hästar i hyfsat lätt kaross innebär nog att hon hinner i tid till jobbet även i framtiden:)).

Jag är inte säker på hur ingående jag berättat om min fortkörning i augusti 2005. Men det slår mig att det kan fungera som ett bra exempel på en åtgärd som faktiskt hade en trafiksäkerhetsförbättrande effekt.

Jag var på väg ner till Umeå en vacker höstkväll med strålande sol. Egentligen inget fotoväder men de gula löven väckte ändå ett visst knäpparbegär nånstans mellan Åsele och Fredrika. Synd bara att all fotoutrustning låg nedpackad och besvärlig att gräva fram. Men vänta nu...visst är det kamera i nya mobilen? Som ligger och glänser på passagerarsätet.

Sagt och gjort greppar jag mobilen och börjar knäppa det fagra höstlandskapet. Farthållaren står på 120 och bilen sköter sig själv. Jag knäpper som det pucko jag är och noterar inte att vi närmar oss Tallsjö, en by där jag faktiskt alltid hållit fartbegränsningarna. Efter att ha passerat några gula skyltar noterar jag plötsligt hur en man med färgglad väst står ivägen för min framfart. Han har en laserpistol i näven och ser smått chockad ut. Med anledning - en så klockren fortkörning får väl inte en polis uppleva varje dag?...

118 kilometer i timmen på 70-väg är inte riktigt bra. Men jag kom ändå undan rätt lindrigt. 2 000 spänn var maxböter då plus att jag fick lämna ifrån mig körkortet i två månader.

Men hela historien hade faktiskt effekt på mig. Då jag körde bil själv använde jag farthållaren till och med på 30-sträckor om det var lite övrig trafik för att inte köra för fort. Nu kör jag inte utan låter mina duktiga assistenter göra det. Min reaktionstid har blivit så pass mycket längre efter stroken att det är bäst att inte köra. Körkortet är ju en bra legitimation i alla fall.

Maximalbra Måndag (och håll hastigheten...)

Ja, kan ni tänka er vilka perfekta kort jag knäppte! Men så hade jag också en guldplacering, bara 6-7 meter från altaret. Det var stämmningsfullt precis som det brukar vara på bröllop. Jag var lätt överraskad men också smickrad över att få vara med. Visserligen har jag varit ute på en del äventyr med bruden och mina andra kompisar. Det är nog få som vet att hon är ett stort fan av Laphroige whisky, bland annat, och för några år sedan var vi ett gäng som drog iväg till Skottland  för att titta på hennes ruta av mossen där torven bryts. Nå, åter till vigseln. Datumet 19 juni och tiden 16.00 verkar vara väl känt runt landet. Men i sanningens namn var det ingen slup som väntade på brudparet utan en grön Ford -57. Och evenemanget utspelade sig i stadskyrkan i Umeå. Det var en av mina fotokompisar som gick och gifte sig. Men medge att tidpunkten var den rätta?

Smaskig Söndag på er...

Ja, kan ni tänka er vilka perfekta kort jag knäppte! Men så hade jag också en guldplacering, bara 6-7 meter från altaret. Det var stämmningsfullt precis som det brukar vara på bröllop. Jag var lätt överraskad men också smickrad över att få vara med. Visserligen har jag varit ute på en del äventyr med bruden och mina andra kompisar. Det är nog få som vet att hon är ett stort fan av Laphroige whisky, bland annat, och för några år sedan var vi ett gäng som drog iväg till Skottland  för att titta på hennes ruta av mossen där torven bryts. Nå, åter till vigseln. Datumet 19 juni och tiden 16.00 verkar vara väl känt runt landet. Men i sanningens namn var det ingen slup som väntade på brudparet utan en grön Ford -57. Och evenemanget utspelade sig i stadskyrkan i Umeå. Det var en av mina fotokompisar som gick och gifte sig. Men medge att tidpunkten var den rätta?

Smaskig Söndag på er...

Nu kan royalisterna snart skära upp tårtan.Men färsk statistik visade förvånansvärt svagt stöd för kungahuset. Det är klart man vill att allt ska gå bra och att det inte ska regna allt för jäkligt även om egentligen hela kitet är lätt absurt. Sedan börjar det verkliga jobbet för brudparet. Att så snabbt som möjligt få fram en tronarvinge. Ja, mina vänner, dö gärna en smula men Victoria och Daniel  gör det också. Förmodligen rätt intensivt med tanke på nyss nämnda tronarvinge. Kan spermier och ägg dö av ren prestationsångest så är väl detta ett tillfälle för det?

Jag började dagen med en snabb sejour i politikervärlden. Märkligt nog var jag vaken efter gårdagens vilda party - kubbmästerskap på jobbet - och avverkade förmiddagen rätt odramatiskt. Det är snuskigt trist men kvällen var lika lugn.

Lyckatillbrudpar Lördag!

Listor är ibland tacksamma för oss bloggofiler. Dels får vi en chans att reflektera själva, dels ger vi andra en chans tycka till och kanske göra egna listor. Dessutom finns oändligt med listämnen. I detta fall handlar det om TV-serier jag av en eller annan anledning minns:

10. Bröderna Cartwright. En spillra från den tid då alla såg allt. Och njöt. Hoss var lätt fetlagd och såg med andra ord ut som en vanlig människa och blev därför lite av favorit.

9. High Chapparall. Ungefär samma sak men några år nyare. Ett nyväckt tjejintresse tillfredställdes av ett par snygga brudar, men det tokige kvinnotjusaren Manolito  var nog den man helst såg på.

8. Den märkliga serien vi minns för att ingen minns den. Svensk. Gick runt 1980. Flockar med mumlande människor i 1800-talskläder som drev runt på dimhöljda åkrar. Dialogen gav begreppet "mummel" en ny innebörd.

7. Kullamannen. Mumsig skrämsel i svart-vitt för tio-åringar. När hjältarnas koja hemsöktes en natt dog nästan den lille parveln Ingemar av skräck!

6. That 70s show. Kunde varit mina klasskompisar åldersmässigt. Laura Prepon och Mila Kunis. Kul dialog. Men har de sex eller drömmer de bara på tonårsvis om att ha sex? Det verkar variera mellan avsnitten...

5. En finsk deckare runt 1972. Minns den bara för att man flera gånger på sjungande finlandssvenska pratade om "Diskoteksjockey".

4. Dharma and Greg. Väldigt kul när alla samhällsklasser ska interagera. Och tjejen (Jenna Elfman?) är så charmig att tapeterna lossnar.

3. Nip/tuck. Blev av en slump smått beroende av denna läckra plastikkirurgserie där varje avsnitt överträffade det förra när det gällde absurda, men ibland ändå möjliga, intriger.

2. Dexter. Grymt bra om vad som ryms i en obducent med enorma barndomstrauman.

1,5 Burn Notice. Fräckt och jag gillar hur han hela tiden förklarar saker för oss tittare.

1. SOPRANOS. Ja, det är bara att lägga sig platt, precis som några tusen brudar i Tony Sopranos säng under serien. Persongalleri och intrig är delikata. "Woke up this morning, got myselfe a Sopranos DVD"...

49 999 har hälsat på på min blogg sedan förra hösten när jag så smått började skriva, mest som träning efter min stroke. Jag har ingen aning om vad andra vk-bloggare ligger på. Men ni är ju liksom mina läsare som ligger mig varmt om hjärtat. De närmaste dagarna kommer jag att släppa en grej här. Samtidigt går den som ledare eller insändare i VF eller VK. Den är lite mer genomarbetad. Men tills dess blir det snabba reflektioner om aktuella frågor och hågkomster från barndomens och ungdomens Vilhelmina. Med det vanliga galleriet. Gamla kompisen Hans-Ove, tjejkompisarna M och M, assistenterna, Nicole som nu är lycklig vovveägare tillsammans med fästmannen, alla mina kusiner och en del andra. Jag ska också lägga in mer bilder och kanske You Tube klipp.

Ovöre Onsdag (ännu) på er...

Jag öppnade den lilla gångdörren i porten till Lindgrens mopedverkstad med dunkande hjärta. På det oljiga och välbelamrade golvet tronade ett par lätt demonterade packmopeder som skulle sotas för att återfå ursprunglig kraft.Men det var inte så intressant just då. I ett inre rum hägrade nämligen min nästa moped. En grafitgrå Zundapp Combinette med ljusgrå tanksidor och ljusgrå sadel. Gubbkörd, minst sagt. När jag låste upp verktygsfacket vilket gubben aldrig lyckades med, låg den gedigna U-nyckelsatsen fortfarande efter tolv år inslagen i fabrikens oljedränkta gråpapper. Det fanns knappt en repa på mopeden trots åren och priset skrevs till 700 kronor.

Ett år senare var den ett totalvandaliserat vrak, men det hör egentligen inte till historien.

Poängen är att jag precis som många andra hade gjort bäst i att behålla vissa fordon. Men var fasen skulle man haft dem? Och pengarna behövdes ju ofta till andra tvivelaktiga satsningar. Men ändå...

- Min Ford Fairlane ni sett som toppbild ett tag, två sjysta Amazoner, en peevee, Firebirden, Olds Ninetyeighten som jag verkligen saknar, den formidabla Granada Ghia 3.0:an. min beigemetallic Volvo 264 som gick som en dröm men saknades av bensinpumpar i hela Norrland när jag sålde den.

Och Pontiac Le Mansen med vilken det blev en fin tradition att bränna upp någon del av elsystemet varje vår...

Och en massa andra förstås.  Mindre oumbärliga men i alla fall.

Bra annars. Fått träffa två snälla vovvar och varit kulturknutte i helgen. Såg en utställning som gjorde A nästan lika upprörd som bristen på handlingskraft när det gäller staden mellan broarna, vilket inte vill säga lite. Och vi var ju bara tvugna att titta på väggen på Umedalen som fått bil, husvagn, containers med mera. Lite mer koncentrerat och bättre skyltat där vore bra.

Toppen Tisdag Tillönskas

Det påstås inte vara något aprilskämt, men man undrar...Försvaret kräver att man i östergötland river alla vindkraftverk utom ett, totalt 91 stycken. Deras ekonomiska katastrof som knappt verkar kunna flyga kan inte heller skilja vindsnurror från flygplan, nämligen. Spontant föreslår jag att alla JAS:ar sätts ner på marken, rensas på farliga prylar, målas rosa och placeras ut på dagis runt om i länet som lekpryl.

Eller att de sänks på lagom djup så firrarna har någonstans att bo...

Sen denna blogg. Skriv alltid i words så att en kopia finns. Flera gånger har en färdig text bara försvunnit och inlägget jag skrev sent i går kväll tog samma väg fullständigt oförklarligt. Det är inte bra.

...i alla fall när det gäller att få krediter som ung. Mitt första lån 1981 var ett såkallat sparlån. Om du sparade i åtta månader fick du låna tre gånger det belopp du sparade. Utan tvekan var det så att man drömde om en mer slapp kreditgivning, men så var reglerna. Det var innan bankerna sjöng "lååna hos oss" i den klassiska reklamjingeln. Tyvärr har ju situationen blivit helt annorlunda nu. En kreditgivning utan direkt kontroll och oändligt mycket mer att vilja skaffa än på 80-talet.

Hörde på nyheterna att ungas kredithandlande  är ett problem. Kunde man inte tänka sig ett mellanting mellan min ungdoms vääldigt tuffa regler och dagens "inga alls?"... Att börja livet med fet skuld, kronofogde och allt sånt strul är inte särskilt roligt. Kanske att formuleringen "vårdslös kreditgivning" skulle användas mer och konkret innbära att har du lånat ut pengar på lösa boliner ska skulden kunna avskrivas. Då skulle det nog bli fart på kreditkontrollerna...

Makalös Måndag på er

Ja, och inte jag heller. Det är nog ingen nyhet för er som följt mina bloggar att säkringen ibland ryker och jag börjar skrika efter revolution, så socialdemokrat jag är. Problemet i nuläget är att jag eller någon annan kan skriva vad vi vill. Väldigt få orkar reagera. En bekant hade klippt två saker ur länstidningarna. Dels om politikern som tillskansat sig 35 000 via ett bedrägligt beteende, dels en annan politiker som var satt under förmyndarskap. Det hon mest undrade över var varför dessa händelser inte väckt någon debatt. Inga ledare eller insändare, det bara accepteras. I  morse berättade nyheterna att arbetsskadeförsäkringen var överfinansierad med 25 miljarder!!!, pengar som går rakt in i statskassan från det löneutrymme vi avsatt i form av arbetsgivaravgifter. En total skandal där allmänt åtal borde väckas. Reaktion? Typ "ja det här är ju inte riktigt bra", tyckte alla intervjupersoner som egentligen borde varit binladengalna över sveket mot fotfolket.

Problemet är nog att det lyser "owerflow" i våra hjärnor, likt gamla tiders miniräknare (ja, och kanske även nya?). Vi matas med så mycket information att det inte finns en chans att processa allt.

Är ni förvånade om jag säger att jag inte har något botemedel? Men att med alla medel bromsa takten till en hanterlig nivå kan vara ett recept. Om du vill jobba vid dator, spela spel, fejsbåkka, tchwitter och allt annat är det ok, men kanske inte allt på en gång. Och så finns det ju ett liv bortanför IT-världen.

Kanske är tricket lite att göra som en chef jag hade en gång när det blev alltför tjockt.

Då försvann hans blick i fjärran och han stönade längtansfullt..."Den som ändå hade blitt kustfeskare i stället..."

Medias informationsfunktion är viktig. Och definierad som sådan. Därför är det väldgt förvånande att text tv inte kan skilja på Umeå och Luleå i rapporteringen om det rasade trappräcket igår. Jag blev själv lite förvirrad eftersom det talades om att de skadade förts till Norrlands Universitetssjukhus i samma veva som man hävdar att det hände i Luleå. Var de så allvarligt skadade, var min första tanke. Sån här desinformation kan ställa till det för stressade anhöriga...Den felaktiga informationen ligger kvar 06.24.

Oj! Igår hade jag nästan tusen sidvisningar på bloggen. Och totalt har vi tillsammans inte allt för långt till 50 000, det är några tusen kvar. Jag hackar ner diverse tankar och ni läser. Eller tittar i alla fall. Superkul!Det trodde jag inte när jag började som en sorts efter-stroken terapi. Jag kan inte bjuda på tårta, utan det blir bara ett löfte att leverera samma osaliga blandning i framtiden.

Och än är inte den sista historien från min barndoms Bäsksele berättad...

Tuff Torsdag på er...

I Bäsksele var vi ganska återhållsamma med att trimma moppar. Men eftersom det räknades somoförnuftigt och ogillades av vuxna var jag ju tvungen att testa. I ett källargarage några byar bort lyftes cylindern bort av en nägot äldre kompis och kolven fick tillfälligt bo i ett skruvstäd medan min mekaniskt sinnade vän bearbetade den med bågfilen. Det var min läckra, röda, Mustang Cross Special som på detta sätt modifierades. Katastrofen var dock nära vid återmonteringen. En låssprint till kolvbulten försvan i vevhuset och det var enbart tack vare kompisens verktygsuppsättning situationen räddades.

Vilket lyft!!!

I verkligheten ökade kanske toppfarten från 32 till 36. Men det läät häftigt. Och rapp blev den. Men jag suktade efter mer. Trimmningsförsöken gav som resultat att jag fick en moppe som gick bra, men bara mellan 10 000 och 10 250 varv typ. För övrigt var den död. Ja, kanske bokstavligt talat. Min kompis M, som då var en småtjej på kanske åtta år, menade i alla fall att den oftast förflyttade sig genom att jag sköt den genom byn med ett eller annat fel. Och om motorn gick var det INTE ljudlöst och dessutom på osociala tider. Minst en gång skällde hon ut mig, så småtjej hon var. Just då kändes det rätt otroligt att hon skulle bli en av mina bästa kompisar:)...

Som flest tror jag vi var sex stycken moppeknuttar samtidigt. BRW, HE, HGL, JW, HP,  och så då jag, våren -73. Men skaran tunnades ut i takt med att körkort erövrades. De var en alldeles speciell känsla av gemenskap att ligga och varva tillsammans med ett gäng andra moppar en ljus vårkväll.

När jag och A var på andra sidan älven för att tjuvlyssna på Europe dök en tjej upp på vad jag kallar en riktig moppe. Vi reagerade båda två, de växer inte på trän numera.

Tvåtaktig Torsdag på er...

Han där uppe, alternativt någon mekanism i Darwins utvecklingskedja, beroende på vad man tror på,  måste ha haft ett välutvecklat skämtlynne. Hur kommer det sig annars att så många av oss utvecklat en smak precis för den typen av mat som medför en omedelbar eller i alla fall snart inträffande död, enligt hälsoprofeterna?

Jag äter ibland pasta. Eller makaroner som vi sa hemma. Ha! Av detta blir bara ett gegg som omvandlas till kolhydrater och "tomma kalorier" vad det nu är.

Potatisen i stället då? Ja, den har ju fått en hel del upprättelse men fortfarande verkar många tro att den bara består av fett och kolhydrater.

Appropå fett. Bacon ska man ju inte ens mardrömma om. Äter du en skiva av det har du SANNERLIGEN förtjänat din stroke/hjärtinfarkt.

På en punkt är jag överens med profeterna. Mat ska vara tillverkat av närproducerade och naturliga råvaror.  Vi åt ju upp en del av Ko-Anna i våras och det var en speciell känsla att känna ursprunget för varje tugga, även om jag inte fick träffa damen själv. Och det var väl Ko-Annas matte som hittade 18 komponenter i något så enkelt som blodpudding. Som i min värld ska  bestå av typ blod + pudding.

MEN bortsett från det är det nästan komiskt hur de  hälsomedvetna på punkt efter punkt hittar anledningar att absolut undvika just det det stora flertalet gillar. Man kan nästan tro att det är systematiskt...

Tänk om vi alla älskade kli, sallad och destillerat vatten, vilket paaradis...

Vi var nere och tittade på ett nybyggt område nere vid stranden för några helger sedan. Först trodde jag att den hyra som nämndes innbar att man köpte huset, men fick sedan klart för mig att det var sjöutsikten som gjorde att det blev så jäkla dyrt. Mitt förslag:att de kunde ta en bild av älven och hänga upp i köket bemöttes med vääldigt lite förståelse.

En mig närstående kvinna oroade sig över att hon hade få ombyten inför en huvudstadsresa och inte skulle hinna köpa mer. Mitt förslag, att hon väl kunde titta i makens garderob om det fanns några rena t-shirts eller joggingbyxor fick inget större gehör.

Vad är det jag inte begriper? I bägge dessa fall tycker jag att jag pekade på praktiska lösningar...

Otrolig Onsdag på er

Jag är i allmänhet rätt optimistisk. Till viss del beror det på att jag är väl medveten om hur lurade och överkörda vi vanligen  blir. Men samtidigt inser jag att det finns massor av saker att glädja sig åt. Och ska jag kriga mot allt jag retar mig på blir jag snart en drägglande rättshaverist som ingen vill vara kompis med.

Så jag väljer mina krig.

Jag kan bara kort nämna den utredning som visar hur omöjligt det blivit att få livränta för de som skadats i jobbet. Och hur en Försäkringskassechef som vanligt gömde sig bakom regeringsbeslut och skyllde på dem. Vi behöver en revolution  på kassan, det finns många kompetenta och duktiga människor där som oförtjänt dras med i  kassans "opinionsras". Ja, de flesta jag pratat med är jättenöjda med sina handläggare samtidigt som en del av dem knapt vågar avslöja var de jobbar. Oerhört mycket mer råg i ryggen hos cheferna, inte bara tvinga fram omänskliga arbetssätt, gömda bakom lika omänskliga beslut. För det är ju så att chefens sätt att agera styr hela verksamhetens sätt att vara.

Ett misstag som jag faktiskt kan stå ut med är att jag råkade krama fel tjej igår. Det åts tårta i ett fikarum och  när jag frågade berättade man att en flicka med ett visst namn fyllde år. Eftersom hon samtidigt dök upp passade jag på att kasta mig runt halsen på henne. Hon blev dock lite förvånad eftersom det faktiskt finns två med samma namn på jobbet och det var den andra som fyllt år! Men vi kom snabbt fram till att hon kramades för snälla saker hon gjort tidigare. Hon är en person som gör sånt. Så misstaget blev inte särskilt stort. Och givetvis väldigt trevligt, jag gör gärna fler "missar "av den typen med måånga kvinnor jag känner:)...

Jag tror jag ska försöka låna lite pengar. Jag fick nämligen en färgglad broschyr från min bank igår som berättade hur gärna de ville att jag skulle "fylla på" mitt befintliga lån. Jag behöver inga pengar men jag är säker på att det inte blir samma glada ljud i skällan när de får reda på att jag är 75 % sjukskriven. I den situationen blir du nämligen ett högriskobjekt för bankerna och något av en ekonomisk invalid. Samtidigt som de vräker ut miljarder på olika märkliga uppgörelser och springer sedan till staten och gråter. Nej, bankväsendet finns inte i min "cirkle of trust".

Men det gör du, käre läsare!

Triumfatorisk Tisdag på er.

Ja, de s k vattenkraftskommunerna i alla fall. En utredning föreslår att bygdeavgiftsmedlen i stället för att gå till viktiga enskilda projekt ska gå till "vattenmiljöer" så där lagom flummigt. Vilket förmodligen innebär en ny större vattenfestival i Stockholm, tror konspiratoriska jag. Vilhelmina, som exempel blir blåsta på minst fyra miljoner varje år. Och jag har en kuslig känsla av att staten redan bestämt sig. Det spelar ingen roll vad de berörda kommunerna säger. Här behövs en total politisk och tvärkommunal enighet. Tjabbla inte bort det här i gnabb mellan varandra trots att det är valår. Ge mig en protestlista så skriver jag på!

Idag hoppas jag få höra från C som var assistent igår men hastigt fick åka på akuten. Assistenterna kommer ju en väldigt när och därför hoppas jag det gick bra för henne. Redan att åka in på sjukhus en söndag kväll är jobbigt. Men hon skulle messa, så jag får höra.

Men det är ju inte allt som är såå akut. Stod utanför min mammas lägenhet i Vilhelmina en gång då jag var lite piggare i benen. Plötsligt hördes ett högt, hjärtskärande skrik- HJÄÄLP! gång på gång. Jag gick snabbt mot ljudet med förhöjd puls och beredd att ringa 112. Jag spårade ganska lätt ljudet till en man som stod på en balkong. HJÄÄLP! HJÄÄLP!

- Vad är det som har hänt?, frågade jag.

- Har du tändstickor?

- Nej, tyvärr

- HJÄÄLP! HJÄÄLP!

Var det någon som kom att tänka på pojken som ropade "varg"?

Ja, röksugen var han i alla fall.

Fortsätt ha en Marmeladmackig Måndag...

Livet är märkligt. Jag har sällan skrivit så lite som de senaste dagarna. Ändå har jag legat på bloggtoppen hela dagen idag. Förklara det? Kanske är det samma problem jag hade i personaltidningen förr, att jag hade en tendens att blomma ut och läsarna - ni alltså - vill helst ha korta texter, inga avhandlingar. Bloggtoppen är annars en lista jag hamnar på då och då. Jag blir då ohyggligt högfärdig och skryter vilt för den stackars assistent som jobbar och alla andra som finns i närheten. Visst är högmod en dödssynd???...

Anyhow så drog jag och B ut på stan för att fira nationaldagen idag. Men tyvärr kom vi nog en halvtimme för sent. Ett antal vita ballonger (inte blågula...) skvallrade om att nåt hänt. B spanade in ett intressant fenomen och vi diskuterade dess djupare betydelse lite. Det är människor som kan identifieras inblandade och därför ´vill jag inte vara tydligare än så. Jag firade i alla fall nödtorftigt genom att köpa en blå-vit mjukglass. Heja Finland.Träffade  tre jobbarkompisar och det är alltid kul, shoppade på Den Stora Superaffären på  Teg (varför har ni så små handikapp-parkeringar???) och drog hem. Seniljag missade ett skojigt  kosläpp som en god vän och hennes make arrangerade. Kom ihåg det då det var en minut kvar och det hela utspelade sig i en grannkommun. KOllosalt KOnstigt att jag MUUHsade det:).

Marmeladmackig Måndag på er.(vi diabetiker äter ett kokt ägg...)

En gång i tiden, för inte så länge sedan, såg man upp till de  stora företagen. Solida, resursstarka, pålitliga.

Men det var en gång i tiden. Numera är de större företagen knappast något föredöme, vare sig för enskilda eller mindre egna företagare.

För de har fått lära sig att ha en budget i balans. Man kan inte toklåna hur mycket som helst om företaget eller du själv redan är skyldigt massor. Men det hindrar inte en del storföretag. Miljardlån till verksamheter där jag inte skulle gå in med 20 spänn ens. Rekonstruktioner som gör att vilken ekonomisk katastrofverksamhet som helst får nytt liv. Det bästa man kan säga är att det är imponerande att några mänskliga hjärnor hittar vägar genom alla ekonomiska labyrinter.

Ja, det var dagens gnällgubbe. Men solen lyser, i alla fall i Umeå och snart får även vi dödliga en allmosa i form av skatteåterbäring, som vi kan se fram emot.

Jag noterade att det dykt upp ett helt gäng anonyma bloggar idag, d v s utan bild eller annat id. När jag går in och tittar består de bara av ossammanhängande babbel. Är det något försök att kapa bloggen eller vad? Ja, lite nyfiken blir man.

Jag skrev nyss ett av de längsta inläggen på länge. Men sidan påstod att jag inte var inloggad. Och när jag gjorde det försvann all text. Fattar inte hur jag kunde vara på min sida och skriva utan att vara inloggad. Skit! Nu blir det ett uppehåll i bloggandet ett tag...

Jag fick ett brev från det som förr hette Vägverket en dag. De upplyste om att från och med första juli kommer det att finnas fler som vill besikta min bil än Svensk Bilprovning. Genast förvandlades jag till en gnällgubbe som undrar vad fasen det här ska vara bra för? Vi har en utbyggd verksamhet med hög kompetens och erfarenhet. Den ska nu få konkurrens av de som, kanske, har ett visst intresse av att underkänna bilar, nämligen bilverkstäderna. I alla fall i Umeå. Övriga länet är förmodligen inte intressant på grund av de rätt stora satsningar som behövs för att bygga upp en fullt fungerande bilprovning. Allt kommer att vara som förut i Vilhelmina, Storuman och Sorsele. Vilket absolut inte är någon nackdel. I Finland har experimentet med privatiserad bilprovning havererat. Dyrare och sämre blev det.

Välj Svensk Bilprovning så de nya aktörerna får slå igen så fort som möjligt, perkele!!!

Det är väl inte helt aktuellt. Man brukar väl oftast prata om skolskjutsarnas vara eller icke vara vintertid. Men jag kör ändå så får vi se var vi hamnar.

Mitt första skolår skedde resorna tryggt i en rundnätt mercabuss av tidig sextitalsmodell. Den hade gott om plats, gick inte så fort och var i allmänhet  lämplig för sitt syfte. Bussägaren var en vänlig själ som ibland stannade vid Kalles i Latikberg och köpte godis till alla ungar. Ja, det var rena idyllen. En liten randanmärkning var kanske att han plägade bli snöblind ibland på vintern och körde ju då av vägen. Men det var ju bara att hämta en traktor, dra upp mercan och fortsätta.

Så småningom flyttade vi till Dalasjö och efter ytterligare något år blev det taxi som skulle sköta transporterna. Det blev genast lite äventyrligare.

Vi packades ofta i två lager i de förhållandevis stora Rambler Classic-bilarna. Och alla förare var personligheter på sitt sätt.

En äldre man var lite bister i de första kontakterna men tinade snart upp. Han tog gärna en Sheriffcigarill, eller om det var Bellman. Och som ett tecken på att de var accepterade kunde storpojkarna, runt tolv alltså, få en cigarill. Röken stod tät i kupén.

En annan körde fort och seglade emellanåt iväg mellan tallarna i 120 knutar, med tio ungar i kärran. Det påstås att han en gång efter en våldsammare volt än vanligt med darrande stämma undrade "Är det någon som lever?"

1968-1969 bytte alla taxiåkare upp sig till nya Rambler Classic 770. Och vi hade väl aldrig sett något vackrare! Så här i efterskott noterar jag att de var ganska enkla bilar med slitstark raksexa och oftast automat. Servo, elhissar  och sånt lyste med sin frånvaro. Men de var snygga och gick mjukt och fint och fortare än gammoplarna och folkorna hemma i byn. Ibland fick man hänga med någon extrasväng och mätaren stod ofta på 120 - 130.

Men med det nya decenniet började utarmningen...Ett hugg i hjärtat fullt i klass med en kärlekssorg var när en åkare bytte sig en dieseldriven långmerca, en annan en Volvo Express, med förhöjt tak.

Våra avslappnade cruisingresor i mjukt gungande jänkare var över. I alla fall tills jag köpte Fairlanen på toppbilden. Och liite skuld till det hade nog Vilhelmina Taxi:)).   

Fett Frän Fredag  på er

De senaste dagarna har ett par händelser inneburit att ett antal människor förlorat sitt liv. Jag tänker del på det som hände med båtarna som var på väg till Gaza, dels skottlossningen i England som tog tolv liv.

I England en händelse som är lätt att förstå. även om orsaken tii den 52-årige taxichaufförens sammanbrott måste utredas under lång tid.

Men skillnaden blir ändå stor jämfört med båthändelsen. Vad ska man våga tro på? Informationsflödet är stort och många ivriga att försvara en eller den andra sidan. Hörde nyss en kvinna som vände sig mot att de på Ships to Gaza kallades fredsaktivister: De var ju lierade me SGYT som sin tur samarbetade med KGTAR som var lierade med HFPO,.. Så sa hon absolut inte men det lät så i en trög svensks öron.  Tyvärr är det så att ivriga människor som kämpar för en stor sak, ibland inte riktigt förmår väcka intresset hos de stora massorna tack vare att deras budskap är för svårt att ta till sig därför att det beskrivs på ett väldigt krångligt sätt.

Att hitta den raka nyhetsvinkeln är en journalistisk grundregel som kanske borde gälla för alla som vill väcka opinion?...

Läste i Aftonskallet om killen som hamnade framför en ambulans på prio 1 utryckning med sirener och blåljus. Han gasade tills han hittade en plats där han kunde låta ambulansen passera. En mc-polis som haft ögonen på honom gav fet böteslapp och drog hans körkort. 105 på 70-väg...

En totalabsurd myndighetsutövning som på något vis går hand i hand med de beslut som ansvariga på Försäkringskassa och andra myndigheter utövar. Varför blev de som utåt ska framstå som auktoriteter så helsikes strykrädda att de inte törs fatta beslut baserade på förnuft. Jag är också en fegis men ger inte sken av att vara något annat, och försöker framförallt inte spela chef eller ledare.

Idag skickar jag en varm tanke till Lady X, som kanske fått en spännande ingång i sitt framtida yrkesliv. Lycka till, min vän.

 Jag har förresten min annons klar tills jag ska ut på den öppna arbetsmarknaden och erbjuda mina attraktiva tjänster:

" Man, på väg mot 55, fet, rörelsehindrad diabetiker med tumör bortopererad och stroke som spökat till vänstersidan  plus en bibba ytterligare diagnoser erbjuder sina tjänster till just dig som söker en sådan person till ett 25 % jobb. Oanade framtidsutsikter..."

Men lik förbaskat väntar en Tillfredställande Torsdag på er:).

För kanske sju år sedan sprang jag på min första raggarbil igen. Parkerad utanför ett företag.Det var i alla fall en bättre parkering än den jag åstadkom midsommar -77 då jag långtidsparkerade den på polisstationen i Lycksele,

Ford Fairlane 1962. Den första mellanstora amerikanaren, men då tyckte jag den var alldeles för liten. Gav upphov till många äventyr under den korta period den rullade hos mig. Och ja, jag skulle givetvis täckt nummerskylten, men mitt Photoshop har gått i total strejk den här morgonen. Som jag för övrigt har tänkt tillbringa i frisörstolen för att få lite stil på lockarna.

Oklok Onsdag. Ja man måste väl få vara lite wild and crazy?...

Äntligen har det blivit en offentlig fråga, den om hur dålig handikappanpassningen på Hotell Björken är. I november 2006 flyttade jag dit och skulle komma att bo där ett halvår. En fin anläggning med bra personal och god mat. Men du kunde lätt sätta ihop en lång lista med problem runt det som kallades handikapprum, som de uppmärksammat nu.Men jag skulle vilja tillägga att det är lite hål i huvudet med handikapprum på andra plan än bottenplan. Jag bodde på sjätte våningen och det kändes obra när brandlarmet gick...Det är bara att konstatera - ägarna skiter i ditt eventuella handikapp bara de får fett betalt.

En person i min omgivning sökte Försäkringskassan i ett ärende igår. Från morgon till kväll. Cirka 30 gånger. Men beskedet var det samma varje gång: "Hej, vi struntar totalt i dig, du är ju bara människa och har nog all tid i världen att försöka. Vi har en så underdimensionerad organisation att du kan få försöka hundra gånger men inte få svar. Hejdå, fortsätt ringa tills du somnar..." Nej, så sa telefonsvararen inte men innebörden var exakt den. " Tänk om man ändå blev placerad i kö", sa min tålmodiga vän längtansfullt. Det är skandalöst, säger jag. Och ändå är det bara en sida av myntet. Både min ringande vän och jag själv har bra erfarenheter av Försäkringskassan, med bra och engagerade handläggare. Då är det väl ännu tråkigare att en sån här grej får fläcka bilden?

Sedan kan jag berätta att jag bara väntar på att kungen ska ringa. Så sent om igår påstods det i tv att han hade en Buick -67. Och Ulf Nilsson påstod i en bok att det var en Cadillac. Oinitierat skitprat! Han har en Pontiac GTO -67! Och det råkar vara så att jag har en ny "Trunk separator", en pappskiva som skiljer bagage från cupé,  liggande som passar till den.Så när han känner att han vill köpa en ny till sin kärra är det bara att ringa:)...

Till sist läste jag på nätet om sorselekvinnan som trodde hon fått rätt mot Folksam. Men i sista stund valde jätten att överklaga och vann bland annat med hjälp av den avskyvärda företeelsen "förtroendeläkare", vilket de ju är i sin full rätt att göra. Men det är totalt omänskligt. Det hela blev bara ett "pricipiellt intressant ärende". Att en människas liv förstörs spelar ingen roll.

Tillfällig (den varar ju bara en dag...) Tisdag på er.