Det var vid lappkåtan i Lycksele det hände. Plötsligt såg jag det jag inte sett när jag rullade in en halvtimme tidigare på jakt efter pyttipanna och handikapptoalett.

Hon var djupröd och försedd med riklig kromdekor man kunde gnugga på så den glänste ännu intensivare. Bakom det kupiga glaset anades paradisiska fröjder i dess allra mest kulörta form. Och så färgglada de runda där innanför var. Tänk att få leka med tungan och sedan försiktigt suga på  dem...Men livet är hårt. Jag visste att om jag skulle få njuta av tio minuters glädje var jag tvungen att dra upp plånboken.

Samtidigt spelade en annan radiokanal i mitt inre melodin "Det här ska du inte få uppleva här och nu" och själv kände jag mig förfyttad till en annan tid. Men fumligt drog jag upp börsen och famlade fram de pengar som behövdes samtidigt som jag nervöst tittade mig omkring, rädd för upptäckt. "Så här gör inte en funktionshindrad femtitvååring", tänkte jag men rörde efter mycket tvekan springan som var min inträdesbiljett till ljuvligheterna.

Och min krona gled infint, jag vred runt reglaget och kunde hämta ut mitt tuggummi. Ha, jag har inte handlat i tuggummiautomat sedan jag var tio!!! Godkväll!

Om några timmar åker jag upp till Vilhelmina. Nu är det ju faktiskt så att jag är mer umebo än vilhelminare. 21 år levde jag i lappmarksmetropolen, 31 år har jag varit Volvo och Umeå trogen. Men hemma är förvånansvärt ofta i samtal det lilla samhället,. Där kan du få en vän för livet i bankomatkön. Gamla gubbar i väntsalen på busstationen  plirar och viskar  för att sedan skicka fram en kurir: "Hörrdö - nå gett du vaara borti Wahströmmara???" Tre bilar efter varandra innebär bilkö och att någon ska jordfästas...Posten börjar lägga Vilhelmina-aktuellt i min brevlåda då jag återkommer på semestern efter elva månader. "Jag såg ju att du hade kommit hem", ropar brevbäraren från postens bakre regioner. Legitimation och framvisande av den i olika sammanhang betraktas med stor förvåning. Och inte minst - att ta nycklara ur bilen betraktas som ytterst märkliga stadsfasoner. Kort sagt..."Its my home town", även om jag trivs försträffligt här i Umeå.

Den här helgen är det väl stor Bottnia-bane invigning. Jag är  i det närmaste fullständigt neutral och har knappt följt den mångåriga debatten. Om fem år eller så börjar vi väl se vartåt det lutar. Så länge får de som vill äta tårta med kungen och lyssna på kända artister. En av medlemmarna i VF:s fredagspanel befarade att han skulle inleda "Kära Kirunabor...", men den legendariska örebromissen var nog en engångsföreteelse. Som det dessutom fanns viss förklaring till. Bland annat såg han två stora silos med "Örebro lantmän" på från podiet, sägs det. Hm...det märks att det är tidigt. Höll precis på att skriva "Dildo" i stället för "Silo":-))).

Det ska bli mys att sitta hemma i stugvärmen och lyssna på rapporter om det enorma kaos som kommer att uppstå, och som enligt lokala medier i stort sett redan inträffat. Det gäller att ta ut katastrofen i förskott om det i verkligheten skulle gå bra.

Och i likhet med Gunnar Sträng som hade både hängslen och livrem satsar man på säkerhet i form av ett extra tåg som står och tuffar i Kramfors. Jag förstår att det behövs för de tåg som tafikerar våra järnbanor verkar ju ibland vara rätt sköra tingestar. Det enda tåg jag åkt på många år är Arlanda Express som är både snabb, tyst och komfortabel. Men så rullar det ju bara i Stockholmstrakten, övriga landet, eller "laandsorten" som huvudstadsbor ibland säger, får klara sig bäst det går.

Men det gäller ju också att tro på sin produkt. Besökte en gång en godisaffär i akt och mening att köpa mörk choklad. När jag nämnde att jag som diabetiker ändå fick vara lite försiktig var budskapet från ägaren kristallklart: "Den här chokladen botar diabetes, jajamän!!"

Så alla tåg går i tid, kommer fram innan de har startat, är nästan gratis att åka med, och dessutom snygga att titta på.

Som de skulle sagt i Vilhelmina: "Näe, höjji pajka, no ske ä hanne gå bra..."

Igår dök en gammal kompis överraskande upp. Han kunde visa en jätteläcker Cheva -57 och berätta om massor av intressanta projekt. Det var trevligt och  fick mig att tänka på 2006, förra valåret. Jag låg på sjukhus, även under valet. När borgarnas seger  var klar sedan några dagar  ringde kompisen och berättade hur han nu blivit kontaktad av en husläkare som undrat om det fanns intresse av någon vård. Han såg detta som ett gott tecken på ny optimism i landet, eller så gillade han att skämta med mig som inbiten sosse. Själv kunde jag bara svara: "Ja, det märks även på sjukhuset att borgarna vann. Genast försvann äggen på söndagarna..."

Vi får se vem som ringer den här gången...

Då jag växte upp spelade körkortet en betydligt större roll än det gör nu för de flesta unga. Och långt tidigare än vid laglig ålder väcktes bildrömmarna. Jag var väl 10-12 då jag debuterade. Det hela utspelade sig i en mattblå Opel Olympia av sen 50-talsmodell. Den tillhörde givetvis Hans-Ove som även han hade drygt några år kvar till körkort. Det var väl inte en debut med mersmak, snarare tvärt om. Min kusin som också var med på resan anade vad som väntade och drog fast det murkna tvåpunktsbältet så han nästan inte kunde andas. Vi höll till vid ett hus längst upp där en smal skogsväg slutade. Tyvärr förstod jag inte förhållandet mellan rattvridning och hjulrörelser vilket innebar att jag svängde före kurvorna. Det är en körteknik som inte rekommenderas. Den omskakande resan räckte ett par hundra meter.

Med stigande ålderr blev ju övningskörningarna mer seriösa, med grön skylt och allt. Men min pappa kände kanske en viss tvekan som tillfällig trafikpedagog. Jag minns fortfarande hans ord: "Ja, fyran är ju mer att betrakta som en överväxel, som du sällan använder". Vid det tillfället ägde vi en Folkvagn med 38 hästar där några överväxlar definitivt inte existerade. Snarare var det ett måste med gasen i botten på fyran för att få upp den i drygt 100. Den var släkt med en Amazon Sport med overdrive jag körde en gång. Toppade nästan 150 men då jag kopplade in overdriven sjönk maxfarten till 135...

Man kan ju även övningsköra motorcykel. Med min gedigna erfarenhet av moped och 250-kubikare grenslade jag en 150 hästars sportmc en gång för många år sedan. Men än en gång bevisades det att med förståndig framfart är det inga problem. Jag har en välutvecklad självbevarelsedrift som gjorde att jag inte var frestad att testa de 300 knutar eller så som den gjorde. 260-270 ungefär i en Porsche 928 S4 är mitt personliga rekord i brist på förstånd och det lär inte slås eftersom jag inte kör bil numera. Men det var också en sorts övningskörning. Lärorikt var det i alla fall.

En minnesvärd resa - om jag får blomma ut utanför övningskörningen - var när jag intervjuat en kille i Skellefteå som hade en fantastisk Cadillac 1947 cab. När vi åkte för att tanka fick jag uppleva hur en medbilist inte kunde släppa Caddyn med blicken utan körde ut på gräsmattan vid macken...Han kunde nog behövt övningsköra.Det blev sedan ett reportage i Wheels  Magazine.

Vad kan jag säga mer? Trafiksäker Torsdag, kanske...

...ja, det är ju egentligen välventilerat, men förhållandena i det stora landet USA är ändå intressanta. Inte för att jag tror att vi ska ta efter men de är i alla fall intressanta. Såg på Doctors idag om kvinnan som sökte ny partner. Enda villkoret var egentligen att han hade försäkringar som täckte kostnaden för hennes mediciner. Hon hade fullständigt ruinerat sig på dessa och var nu utfattig. 7 000 intresserade hade hört av sig. Jag gissar att 90 % var män hon normalt inte ens skulle kastat en blick på. Påtvingad prostitution i ett desperat läge. Det är där socialdemokraternas "Åt var och en efter förmåga - Av var och en efter behov" känns som en skön värmande filt som vi åter kommer att få svepa in oss i 20 september. Välgörenhet är ett begrepp som ofta används i olika sammanhang nu. Och det är fint när människor frivilligt hjälper andra, det är inget någon ska ha några dubier över. MEN i exakt samma sekund som välgöraren ledsnar, får sämre ställt eller kanske slutar sympatisera med ändamålet upphör välgörenheten.

Tidigare berättade Doctors om familjen som fått allt slagit i spillror därför att deras redan i sig svindyra barnförsäkring inte trots att de verkligen fetbetalade för detta, täckte deras lilla sons diagnos.

Jag är säker på att inte heller Fredrik Reinfelt vill ha ett samhälle där sådant är möjligt. Men ger vi alliansen en öppning i fyra år till kommer nyliberalerna att rycka fram ännu längre. Och då det är val nästa gång står centerglina som fuckar facket på valbar plats. Och vad som då kan hända törs jag inte ens fantisera om...

Förlåt, det blev politik, men allt just nu verkar ju vara det, eller hur.

Som avrundning kan jag i stället berätta om "Henning" som har ett i all enkelhet fiffigt sätt att skapa god stämmning. Många av er känner honom under hans riktiga namn... Han har helt enkelt en bunt lappar i sin plånbok. "Skräddar Jakobssons piga" eller "Storfisket i Gammbränna" skulle det kunna stå. Du får dra en lapp och med utgångspunkt från orden berättar Henning en historia. Kul och enkelt, tycker jag. Och skapar lite engagemang...

Oregnig Onsdag på er...

Det damp ner en fin katalog från en av allt att döma verkligt välorganiserad firma härom dagen. Där kan man hyra sig en lyft för 5 000 per dag eller en stolpe eller kabel för några tior. Det mesta finns alltså om du ska bygga, måla, gjuta och greja. Men jag kan inte låta bli att undra om det finns andra saker att hyra på andra företag:

- Ett fagert utseende. 300 första dagen, 200 de följande.  För en tusenlapp eller så snärjer du en modern, lagom utseendefixerad kille eller tjej.

- Ett bra nätverk. Rätt dyrt, 1 500 dag 1 och 2 000 följande dagar. Men då ingår tre lokala halvkändisar, fyra idrottsprofiler och en som känner kungen. Idrottsprofilerna kan bytas mot dokusåpastjärnor, då sjunker priset till 300 kr totalt per dag.

- En politikerkontakt. Väääldigt billiga just nu. Tillgången är oändligt större än efterfrågan, men tillståndet bedöms jämna ut sig inom en månad...Just nu femti spänn och en kopp dagsgammalt bryggkaffe med en torr mazarin (det enda politiker äter på tre månader då det är valhöst:-))...).

- En musikalisk superstjärna. I alla fall enligt reklamen: "Passa nu på att köpa Giovanni Spaggethis nya fantastiska CD som sålt 28 miljoner exemplar i Norge". Ingen hyrkostnad. Däremot kan du få viss ersättning om du ställer upp som fodervärd och ser till att han inte gör fler skivor!

Om du kan läsa den här texten är det ett smärre mirakel. För precis som i en av Stephen Kings romaner befinner jag mig av allt att döma i en skarv mellan två dimensioner. Ett kommunikativt vacum, helt enkelt. Det är ganska länge sedan mina mail dog svältdöden, utarmade av brist på meddelanden med substans. Men den flyttade ju smidigt över till Facebook, så det spelade inte så enorm roll. Man brukar alltid få en mängd kontakter och chatt-tillfällen där. Men nu - det är som att fiska i kallkällan eller ropa ut över Grand Canjon. Vars är allt folk? Är jag ensam i Sverige att inte försvinna in i surströmmingsdimman i kväll? Politikerna jobbar visserligen förtjänstfullt på. Men det är föga förvånande med tanke på vad som väntar...

Men igår var det desto trevligare då jag och K gjorde upp om TP-titeln. Detta är ju ett spel där det gäller att ha tur vid rätt tillfälle. Sedan gäller det att kunna lura ödet. Begär konsekvent och högljutt svåra frågor så kommer de lätta, konstaterade K.

Bloggosfären blir en aning folktommare framöver i och med att jag inte kommer att involvera assistenternas tankar, göranden  och idéer i det dagliga blogskapandet.

Jag får med andra ord förmånen att behålla deras klokskap för mig själv.

Nej, sprätta en burk till, spruta ner er med spad, bli sanslöst berusade. Kort sagt:

Strömming som är jäst

Som gör mig seg och däst

Är inte vad jag kallar bääst

En tugga kan ta liv av häst...

Seeeg söndag på er

Att få en stroke betyder bland annat att träning blir en del av vardagen.Själv är jag lite extra delikat i och med att jag var rullstolsburen även före. Jag hade  nått det stadium i min dåvarande träning att jag kunde använda kryckor i vissa lägen, jag gick bland annat en hyfsad vända på jobbet varje dag.

Men efter stroken förändrades det. Hela vänstersidan (och då handlar det INTE om politik:-)), är opålitlig och benet vill gärna dras in mot det högra utan att jag kan påverka det. Jag går varje dag med gåbord, "splintar" d v s sträcker ut vissa muskler och är på gym två dagar i veckan. Där har det verkligen gått bra, har ökat från något kilos belastning till mellan 10 och 20 kilo beroende på redskap. En annan daglig övning jag gör hemma är med barnklossar. Jag tippar helt enkelt ut dem i en röra på bordet  och använder sedan "strokearmen" för att lägga ett visst, långt, ord. Det ger en jättebra övning både för arm och fingrar.

Det känns väldigt mycket bättre nu än hösten 08 då armen inte alls kändes som den hörde till kroppen. Ja, bortsett från då den värkte. Efter en stroke kan armen s a s bli hängande i muskler som inte klarar av att hålla den uppe. Då lär man sig hur tung en arm egentligen är. För två år sedan kunde jag överhuvud taget inte röra fingrarna. Nu går det att göra lite grövre saker med dem.

Den intellektuella påverkan var tydlig för mig även om ingen runtom märkte något. Att skriva en betalorder för några räkningar var ett jättejobb. Minst fyra uttagsblanketter blev fel innan jag lyckades. Och att sakna en intellektuell eller annan förmåga och vara medveten om det är hemskt och frustrerande. Den första stroke information jag hittade inleddes dessutom med att förklara  att 1/3 dog första året efter en stroke.

Det var tur att både vård och personal var så fantastiska som de var.

Vart vill jag då komma? Jo, att stroke inte är så kul och att det är bra att undvika. Kanske kan det här hjälpa:

1/ Kolla blodtrycket på vårdcentralen, inte gärna med någon mätare du köpt själv.

2/ Tro på resultatet. Jag hade 215/95  Men vem brydde sig? Almanackan var ju full...

3/ Stressa inte. Stressa inte. Stressa inte. Fixar du inte att sänka stressnvån får du om du har tur göra det under en års strokerehabilitering, om du har otur i ett svart hål i backen med en miljon maskar som äter på dig i evig tid. Där finns ingen bortre parantes...

4/ Rök inte, sup lite. Våra nio liter alkohol måste ner till hälften. Då jag fick veta hur mycket alkohol vår kropp får bryta ner varje år bara av en lunchlättöl slutade jag med den ovanan.

Det var några lagom klämkäcka råd.

Lyxbetonad Lördag på er...

Jag vill göra något som närmast är att jämställa med att sno grannfruns make eller kritisera någons bilval. En dödssynd alltså.

En förmildrande omständighet är att  det berör funktionshindrade. Alla som nu inte inser att vi är exakt samma pack på gott och ont som ni övriga kan passa på att gråta av medlidande nu.........................................................................sådär, torka tårarna så kör vi!

Jag vill helt enkelt berömma Pite Havsbadskoncernen. När jag kritiserade dem för dålig information till funktionshindrade i sin tidning "365 dagar" blev reaktionen den att de gjorde mig till remissinstans för det matarial de tagit fram. Ett uppdrag jag med glädje accepterade och jag kan också konstatera att det nya numret lyft sig vääldigt mycket när det gäller den här målgruppen. Så ska kritik hanteras!!!

Funktionshinderfri Fredag på er

Leif GW berättade härom dagen i Aftonskallet hur han tryckte i sig hundra piller i veckan. Det fick mig att för skojs skull se över min medicinkonsumtion. Inte mindre än 6 500 piller trillar ner i min mage varje år. Eller nästan 140 i veckan. De flesta relaterade till blodtryck, stroke och diabetes. Men jag märker inte av dem - de gör jobbet i det tysta.

Annat var det första halvåret efter min stora operation 2006. Då knaprade jag Oxycontin, som milt uttryckt är kraftigt smärtstillande och sätter dig på ett mysigt moln i stället. Doctors, doctors på fyran handlade om just den här medicinen för ett tag sedan och det morfinliknande preparatet jämställdes där med heroin! Men det var ju i USA, där man i allmänhet är lite nervöst lagd.

Lite nervös var dock även jag då jag efter fyra månader skulle vänja mig av med dem. Men det gick över förväntan bra. Om jag tittar på annat jag slutat med har jag tydligen inte så lätt att bli beroende av drogen, det gäller bara att bryta en vana...

Sundsvall och dess innevånare är förträffligt trevliga. Men det sitter någon eller några totalt empatibefriade och maktfullkomliga besserweissers i stadsförvaltningen. De har bestämt att om du är funktionshindrad, men kan kommunicera, och har ett parkeringstillstånd som innebär att någon annan kör bilen - ja, då dras tillståndet in. Du blir avlastad någonstans och sedan får din förare ge sig ut och leta en vanlig parkering.

Kommer detta helvetiskt vansinniga beslut att smitta av sig till vårt län så lovar jag på stående fot (tja, rullande hjul, snarare...) att de styrande inte kommer att få en lugn stund. Jag konstaterar ju själv varje dag hur enormt viktig denna "förmån" är...

Trivsam Torsdag, allihopa...

Jag nämnde väldigt hastigt en Ford Anglia i förra bloggen. Den förtjänar några rader till.

Bilen var en blickfångare av rang. Knottrigt knallgul med svarta fält. Skämtsamma stenselebor låtsades gärna i misstag stoppa sina kuvert genom någon öppen sidruta, antydande att det var en brevlåda på hjul, i princip.

Inredningen i nedklippt orange pälsimitation bidrog väl till att den lilla engelsmannen syntes.

Däremot var de tekniska kvaliteterna mer tveksamma. Spillolja tankades regelbundet i den  törstiga tusenkubikaren. Och stötdämparna var så slut att bilen nästan självgungade i diket en kväll i Dalasjö när vi ställde oss bakom den och skakade den lite. Vinterdäcken var troligen av ett helt gäng märkliga fabrikat och hårda som sten. Men allt det där var av underordnad betydelse. Bilens ägare hade nämligen bestämt sig för att denna Anglia var det vägsäkraste fordon man kunde färdas längs hala vintervägar med. Den gick väl inte så fort men för att kompensera det släpptes ALDRIG gasen mer än nödvändigt. Där flyttade tron definitivt berg.

Men till slut gick det ändå för fort. I juni 1975, efter invigningen på Silverdalens dansloge i Dalasjö lyckades vi volta i något jag tror de brukar kalla för Sågkurvan i Latikberg. I hastigheten trodde jag att det var mina glasögon som gick i bitar när det sög till kraftigt och bilen sedan satte nosen i diket på insidan av kurvan för att sedan volta en massa varv, sex tror jag, spridande folk över omgivningarna. Men det var framrutan som splittrades...

Men något höll ändå en hand över oss dårar. Fyra kastades ut under volterna vilket kunde gått hur illa som helst. Det var bara jag och en kille till kvar när vi stannade liggande på sidan. Och i chocken såg jag inte honom utan ställde mig på honom för att klättra ur bilen:-)...

Men brutna revben hos bilägaren och en ryggskada hos en av killarna plus lite småsår blev facit. Och att resterna av en gul Ford Anglia från tidigt 60-tal så småningom hmnade i skrotpressen...

Ja, nu ska jag spy galla över nåt jag inte begriper. Så ni som vet hur det ska va får gärna gapskratta.

Kort uttryckt - va fan har hänt med strömmen?????

Förr fanns det jordat och ojordat. Och en stor jäkla grej som drev vedkapen som farsan kallade handsken. Den såg ut att vara avsedd gör inkoppling direkt på Barsebäcks utgående tiogigawatts ledning. Någon risk för sammanblandning fanns inte. Farsan var för övrigt en förträfflig herre. Men med den egenheten att han alltid använde brun kabel som jord i stället för gröngul. Helt logiskt, jord ju är  brunt. Men rätt intressant om man var i andra ändan av kabeln och kopplade...

Anyhow - hur jag än bär mig åt nu så köper jag fel grejor. Vi har fått små, löjliga puttefnuttkontaktakter, mystiska jordade där mina gamla jordade kontakter passar bara med ultravåld. Och allt möjligt annan skit! Det enda jag vet om jag köper på känn är att det blir fel. Och tyvärr är det inte som Eddie Meduza sjöng att "strömmen finner vejjen", den måste via kontakter i de flesta fall.

Förr gillade jag att koppla tolv volt. Bilström alltså. Och var så seriös att jag oftast lödde fast kabelskor, eller använde en bra kabelskotång. Inte den klassiska raggarmetoden med enorma mängder röd 1,5 mm kabel och nåt annat än säkringar i säkringsdosan. Så var boostern inkopplad i den Buick jag köpte 1999. Det var facinerande. Kabeln till den lilla lådan kunde räckt att bygga volvobilar i ett par dagar tror jag. Lucas uppfann inte mörkret som det påstås. Däremot kan plusjordade elsystem i allmänhet vara lite luriga. En kompis hade en Anglia med sådant och en minusjordad stereo. Som var helt isolerad från övriga fordonet. Enligt honom skulle bilen explodera, alla kvinnor inom tre mils radie bli ofruktsamma och kalvar med två huvuden födas, om kaross och stereo kom i kontakt med varandra. Ungefär - så vi vågade inte chansa.

Omhållande Onsdag. Ja, ni vet väl...en dag utan minst en kram är en förlorad dag;-))..

Den tidigare omskrivna mjölkbryggan delade en liten grusplan med byns affär. Det var ett nav i verklig mening i byn. Vi unga som satt och hängde på mjölkbryggan var ständiga kunder. Dock i det lilla formatet. Det mesta gick ju att köpa i lösvikt och det gjorde vi. En krona innebar 20 kolor och en gång fick jag inte den sedvanliga mixen utan en påse med enbart Jack, en av de mindre populära i min värld, serverat (du fick ju inte plocka själv!!) med glimten i ögat av den vikarierande expediten. Hennes ordinarie kollega som alltid var glad, var dessutom nästan världsmästare på att hitta rätt låda att packa varorna i. Den var alltid precis lagom stor...

Det var hit man cyklade med överfulla kassar på våren, efter att ha samlat tomflaskor halvvägs till Vilhelmina. Lycko den som hittade ett par välbetalda Coca Cola flaskor! Ibland omsattes flaskpengarna snabbt i Riff-tuggummin, kola, den fantastiskt goda nougat man kunde köpa (på lösvikt, givetvis...), eller vaniljglass i röd plastfotboll. Om törsten var stor satt en smarrig Merry fint. Lite högre upp i åldrarna fick det gärna bli ett paket Glenn eller någon god piptobak.

Senaste nytt hemifrån byn är att affären nu ska säljas, efter att ha stått tom ett antal år. Tänk om någon som vägrar ansluta sig till alla dessa elåndiga kedjor av mackar, affärer och kiosker skulle starta något. Du märker inte om du är i Mörbylånga eller Korpilombolo, allt är likadant. Men sådant där vet jag inget om, vilda ideér är lätta att skapa, men det måste ju finnas ekonomi i det hela.

Tokig Tisdag på er allihopa:-))...

I helgen var det nästan äckligt varmt inne i min lägenhet. Till slut rullade jag ut på spaning efter skugga. Garaget kastade en riktigt sval sådan på den brännheta asfalten så jag och Nicole som jobbade och vovven parkerade om där med varsin kaffemugg (ja, inte vovven som visserligen dricker kaffe men inte behöver egen mugg ännu i alla fall...). En fördel med att sitta ute är att det ibland passerar folk som man kan få en pratstund med. En av de vi träffade pratade sig varm för Filippinerna som skulle bli hans bostadsort som pensionär. Det satte lite rostiga kuggar i mitt huvud i rörelse. Jag har ibland funderat på att flytta till t ex Skåne under vintern för att slippa snön, som inte är någon njutning när man åker rullstol. Men varför inte ta steget fullt ut och ge sig iväg till värmen? Kanske på sikt köpa lite mark och sätta upp ett hus? Och bo där november till april ungefär. Just nu är det på det absoluta drömstadiet. Jag vet inget om förhållandena där, och inte heller om hur ekonomin kan se ut i framtiden. Men beskrivningen jag fått av miljön känns tilltalande. Och drömma får man väl?

I det här fallet känner jag heller inga moraliska förpliktelser. Jag betalar normalt med glädje skatt för att finansiera vårt fina samhälle och dess många viktiga funktioner. Men jag blir inte yngre och har i princip halkat ur dödens käftar ett par gånger. Inget säger att jag har samma tur en tredje gång. Så varför inte passa på? Men som sagt, det är inte ens en plan ännu, och det dröjer säkert ett år innan jag börjar se om det är genomförbart. Men jag upprepar: drömma kan man ju få göra...

Aftonbladet gick igenom vilka effekter Alliansen respektive de röd-gröna har om de vinner i valet under helgen. Fattar inte riktigt varför inte mitt parti köper ett särtryck att dela ut i massor till vilsna väljare. Det visar kristallklart att de svaga grupperna tjänar på röd-grönt medan den som har en fast normalhög inkomst tjänar, men inte mycket, på allianssseger. Det bästa argument för en röd-grön röst jag sett!!!

Högt upp i denna eminenta tidning kan man läsa att engelsmännen tittat på hur tjejer kollar in oss stackars karlar när vi handlar. Ketchup och burköl ger inga romantikpoäng. Köttfärs och vin ska de va - annars får de va...

Så numera tjackar jag bara märkliga svampar och brasilianska biffar i hopp om att passera genom nålsögat. Tyvärr kan jag inte påminna mig att en enda kvinna intresserat sig för mina köpvanor. Ja, bortsett från assistenter och kassörer som har ett professionellt intresse.

Nej, bankomater är min melodi. Åtminstone en gång träffade jag en tjej som blev ett förhållande i den kön. Friseringar kan också va nåt. En gång var min frisör en elev. Hon fann mig så till den milda grad att de andra hann stänga och gå hem, hon ville fortsätta umgås med mig och vi stängde nog inte förrän nån timme senare... 

Nej, nu drar jag mig tillfälligt tillbaka. Köttfärssås och pasta väntar ikväll om den kvinnliga delen av befolkningen är intresserad.Vet inte vilken effekt det har på er men om ni inte börjar bråka i kön till mitt bord ska det nog gå bra...

För någon månad sedan råkade en av mina assistenter riva ner en persienn som är monterad på insidan av rutan, inte mellan glasen. Efteråt kunde vi inte hitta den ca 60 cm långa pinne man vrider bladen med. Vi var till och med ut och letade om den skulle ramlat ut genom fönstret.

Sen en morgon för någon vecka sedan hade jag med en annan assistent fixat de ganska omfattande morgonbestyren och satt irullstolen vänd bort från sängen då jag hör henne fråga: "Men Ingemar, vad är det där för något?"

När jag vände mig om fick jag se den saknade persiennpinnen i sängen där jag nyss legat, snyggt lutad mot väggen. Jag blev så tagen att jag till och med i hastigheten tackade de osynliga för vänligheten att lämna tillbaka pinnen.

Mjölkbord, heter det visst på plattländska. Men i Bäsksele var det mjölkbrögga, och inget annat. Här fanns allt. Trafiken på lyckselevägen att begapa, affär, halvt igenvuxna gammvägen på andra sidan storvägen och andra attraktioner. Vi var väl ganska lättroade och underhållningen fick vi stå för själva. Ofta hängde vi bara, för att uttrycka det modernt. Nu 35-40 år efteråt verkar det smått otroligt. Jag försöker komma på vad vi egentligen sysslade med. Kurragömma kunde ju fördriva några timmar. Och ibland glimtade det till. Som den sena kväll jag och min kusin var absolut  säkra på att vi såg en björn en bit bort mot järnbron. Då det i själva verket var en ridskoleelev på utflykt som ledde sin häst i diket...

Rätt ofta stannade en bil för något ärende. Be om eld, fråga om vägen, höra om någon av oss slynglar hade snus. Lycko mig den sommarkvällen jag fick förse en förbipasserande motorcyklist på en Honda 750 med en prilla. Jag var total motorcykeldåre på den tiden. När han drog iväg tog han upp cykeln på bakhjulet och försvann med full gas. Den upplevelsen levde jag på en månad.

Rökning var en dålig vana vi odlade intensivt. Självförbrännande majskolvvspipor, Ratos om man ville ha ett lite finare märke, Sheriff-cigariller med munstycke och oändliga mängder Commerce Guld. Ryktet sa att om tryckproven i paketet hade ett visst mönster skulle man få en hel limpa, men ingen testade det på allvar.

Ofta var det ganska bryska rökobjekt för småpojkar. Ibland snodde vi nämligen röka av äldre som gärna rökte John Silver eller röda, filterlösa Commerce. För att nu inte tala om Bill, som min granne rökte. Eld, kamouflerad till cigarett. "Varning - ett bloss tar nästan livet av en smågrabb", kunde det stått om varningstexter hade funnits på den tiden.

De övriga syndfulla aktiviteterna, alkohol och sex, var nog betydligt ovanligare även om det ju blev mer förekommande med åren. Som det mellanölsparty på sportlovet som jag och Hans-Ove genomförde och som jag berättat om. Han fick för övrigt vid ett tillfälle tag på en bunt porrtidningar av den extremaste natur som kan tänkas. Där utövades aktiviteter jag knappt skulle känna till nu, som 52-åring - om jag inte läst just dessa tidningar. Att ta dem i närheten av hemmet var otänkbart. Vi gömde dem i skogen inne efter gammvägen.

Nu börjar jag så sakta komma ihåg vad vi sysslade med Men det är också klart att vissa aktiviteter inte är lämpliga på bloggsidor. De är mer passande  som historier man och man emellan. Men kul var de! Synd för dig, käre läsare, om du inte tillhör den "circle of trust" där sådant kan ventileras:-)...Jag lovar att kompensera dig med nåt annat kul.

Lakritsfri Lördag (tänk på blodtrycket)

Den närmaste månaden kommer valrörelsen att ta fart på allvar. Jag kommer säkert också att bli engagerad. Samtidigt ser jag det lite ur medborgarperspektiv. Och med den utgångspunkten  är det lätt att få en känsla av att nu lovar alla vadsomhelst för en röst. Många jag pratat med har redan uttryckt en stor trötthet inför hela valrörelsen - och så borde det väl inte vara? Nej, alla borde aktivt delta i alla möjliga diskussioner, fylla torgmöten,  grilla de olika företrädarna. Lite åt det hållet är väl visionen om ett demokratiskt samhälle?

Och det är dit vi måste hitta tillbaka. Du står inte utanför politiken vad du än säger. Alla frågor är politik.  I viss mån tror jag vi har lite svårt att inse att vi inte alltid kan få precis som vi vill, oavsett partifärg. Och att det är lite av en spegling av samhällsklimatet. Hellre än att ta en jobbig process fram till en fungerande relation skiljer man sig och börjar om på nytt. Fattar Centern ett beslut som jag tycker är fel blir jag genast Socialdemokrat. Om mitt lag förlorar tre matcher i rad byter jag till det vinnande laget.

Ja, vi klarar inte av att förlora.

Sen har vi ju inte tid. Gubbarna och gummorna för hundra år sen som bodde i ett kyffe med åtta barn och hade ett dåligt avlönat jobb tio timmar sex dagar i veckan - de hade tid med politik och samhällsbyggande. Men det är klart, om det släpps ett nytt Wee eller så eller om en ny såpa släpps av kanal RAT TV, måste vi ju ta del av det.

Jag är själv inte ett dugg bättre, bortsett kanske från att jag upplever det som ett slöseri med demokratiska resurser att vi använder de verktyg som finns så dåligt.

Några svar har jag inte heller annat än att vi på något sätt måste hitta till ett bredare engagemang. Viktigt: Se till att rösta 19 september. Det är i alla fall grunden för demokratin. Sen hoppas jag givetvis att du ska se att Socialdemokratin motsvarar dina förväntningar och krav bäst men det är du själv som avgör det!!!

Totalbra Torsdag, allihopa...

Jag öppnar aldrig det som hamnar under spam i datorn, Det är ändå aldrig annat än Viagra, förlängningspiller (tänk att det är sååå lätt att lösa manlighetens största problem!!! ;-)...)  och billiga Rolexkopior. Men igår kom post som verkade mer lokal så därför vågade jag. Men det var lätt absurt... Jag fick ett erbjudande att bli någon typ av småvågad gogo dansare som skulle skutta runt på olika ställen i Norrland med början i Malå. Det känns inte riktigt som min nisch även om jag provat att rullstolsdansa. Dock icke med gogo förtecken. Poledancen blir nog rätt långtråkig, bara runt, runt hela tiden.

Något allvarligare som jag läste nyss var våra alkoholkonsumtionsiffror i västerbotten i juli. Runt nio liter per person. Totalt ofattbart med tanke på att många, däribland jag (här förväntade jag mig att skenhelighetens gloria skulle tändas:)...) inte drack en droppe. Holy shit vad det sups alltså. Inte ens de värsta partymånaderna i 20-årsåldern tror jag jag kom över 3 - 5 liter om man förvandlade allt till sprit, även öl o vin. Blir nästan lite rädd. Är i på väg mot Rysslandsläge? Och det konstiga är ju att det inte märks ett dugg i vardagen. Inte av mig i alla fall.

Det var en nyhet lika överraskande som när de berättade att Umeås förstföderskor var över 30 år. Spontant skulle jag gissat 22 eller nåt.

Det var ju Allskrik på Skansen igår, ett småputtrigt trivselprogram. En fundering dök upp som gjorde att jag kollade både Orups och Anders Lundins åldrar. Och som jag misstänkte är vi lika gamla. Kul, de är välbehållna och en prydnad för 1958 års män. För övrigt kan jag avslöja att 2060, då den ännu inte födde Krystof Canister leder allsångens typ 90:e säsong medverkar Jerry Williams med I can jive. "Jerka" verkarfullständigt outslitlig:-)).

Ja, det var väl allt för den här gången. Ovisligt bra Onsdag!!!

Hela eftermiddagen igår viktes för motormuseet i Vännäs. Det var vare sig första eller sista besöket. Inte minst därför att anläggningen fungerar bra för den som åker rullstol.

Långt ifrån allt hinns med på några timmar, men vi hade trevligt och jag fick lära mig något nytt om en av mina vänner. Att Lady X var smått passionerad älskare av råoljemotorer var en total nyhet! Hon granskade varenda gammal oljesnurra oavsett om den varit stationär eller suttit i båt eller nåt med stor värme. Varken hon eller K som jag tror är en ny bloggprofil hade besökt muséet tidigare så jag kunde i alla fall inte lysa, men i alla fall småglittra, med mina kunskaper om fordonen.

Båda mina tjejkompisar fick det tvivelaktiga nöjet att ta hand om en av nostalgi uppfylld invalid då det visade sig att de hade en BSA B33 1956 som är helt identisk bortsett från tanksidornas färg, som den jag växte upp på till och med några år in på 60-talet.

Som motsatt till Ladyns rätt små råoljerovor fanns bland annat en enorm torpedbåtsmotor på - om jag minns rätt - runt 1 500 kusar. Gissar att den var på 30 - 40 liter. Och inte heller 20-liters Rolls Roycen ur en Centurionstridsvagn lämnade mig oberörd. Med kunskap om hur trångt det är i stridsvagnar måste det ha varit ett h..vete att ha detta monster i knät praktiskt taget.

En trevlig eftermiddag som över gick till en kväll där jag fick ytterligare förfrågningar om att sälja vilhelminahuset. Idag måste jag ta några små steg i den riktning jag bestämmer mig för. Så vi får se...

Tät Tisdag. Det verkar behövas, det ser fuktigt ut ute...

Jag fick lite mer info om Buicken igår av min kompis som livnär sig bland annat på att ha järnkoll på jänkebilarna i Sverige.

Det var den först inregistrerade Electran 1972. Redan 28 december -71 var det någon, eller förmodligen något företag, som strax efter två på eftermiddagen registrerade denna kärra. Nu finns 18 st varav elva svarta och den senaste kom in 2008 via Piteå.

Och i Moskva dör folk som flugor på grund av kvävade brandrök som gör livet svårt för alla med andningsproblem. Samtidigt är det 40 grader varmt. Indien, Pakistan och Kina är bara några länder där hela städer spolats bort och många dött. Här hemma utlöses en nationell depression om vår lagom starka sol ersätts av lite regn ett par dagar. Det är inte långt ifrån den katastrof som innebär att det bara finns 500-kronors sedlar i bankomaten. Jag pratar I-landsproblem om det är någon som undrar. Men givetvis utgår man från sin situation. Det var irriterande när vi var tvugna att flytta till en annan pump för att kortläsaren inte fungerade på macken i helgen. Jag log inte och sa:"Men vad gör väl det, tänk på de i Pakistan". Däremot går det bra att vara besserweisser här, till exempel;-))...

05. 42. Snart dags för lite kaffe, eller vad tror ni?

Motormuseumsbesökar Måndag på mig. Berättar senare...

Som motvikt till alla polerade underverk, som ju är otroligt kul att beundra, tänkte jag presentera en av mina gamla raggarbilar. En Buick Electra Limited 1972. Välanvänd efter 25 ägare om jag minns rätt, men gick fantastiskt skönt på vägen trots den tuffa bakgrunden. Tyvärr fick jag aldrig riktigt ordning på förgasaren, endera gick den bra på lågvarv eller då man gav plattan i mattan!

Såld hösten 2003.

Klockan har ännu inte slagit och jag konstaterar att den första kaffeslurken redan konsumeras. Det är alltså precis som det ska vara i det här huset.

En stackars ryss dog vid något bastu VM igår. 110 grader i sex minuter räckte. Själv fattar jag överhuvudtaget inte varför någon sätter foten i en bastu. På den tiden mitt fack la kurser i Lycksele hade vi kursledare ofta en svit på hotellet där just bastu ingick. Och det är klart att jag provade. På max 80 grader eftersom jag har en tendens till andningssvårigheter om det blir varmare. Men innan jag ens hann börja svettas tröttnade jag och gick ut. Nej, jag tycker att den här lågtemperaturgrillningen bäst görs av en rejäl tjälknöl och placerar bastun i samma ogilla- kategori som surströmming, valkött, snålställda Ford-V8:or (de smattrar så fult), och Refreshments (låter som Svensson tror att rock and roll ska låta. Dock med undantag av den fantastiske pianisten Johan Blohm...).

Då det gäller det sistnämnda bandet är jag dock minst sagt kluven. Jag har ett flertal CD och ibland glimtar det till av svettig rock även hos Gävle-grabbarna.

Och själv kan jag bara spela Yatzy, bilstereo och oförstående, så jag ska väl vara tyst.

Musik och sång fyller för övrigt flera av mina vänner liv. Och visst verkar det som "sången ädla känslor föder", av allt att döma har de skitkul för att uttrycka det på vulgärsvenska. Själv har vag varit mest aktiv som textproducent till små revynummer.

När min grupp slutade på Vindelns hälsocenter till exempel gjorde jag en "quanta na mera"  med texten "Banta nå mera, vi ska int banta nå mera" och ett antal verser på det temat.

Däremot är jag helt oskyldig till att AC/DC:s Highway to hell av någon lokal förmåga som varit på väg att besöka Kjell Löfbom, sedermera känd som Kee Marcello, gjorde en text där raden "Halvvägs till Kjell, ja jag är halvvägs till Kjell" ingick.

Lyckorecept ja...vid min ålder handlar lycka uteslutande om pengar och positiva besked vid tumörkontroller om man inte har några barnbarn. Men hur mycket är lagom? För mycket så dränks du snabbt av nya vänner som liksom spontant råkar få kontakt med dig. För att inte tala om det motsatta (ja eller medsatta för den som har den läggningen...) könets förmåga att söka kontakt. En storvinnare berättade hur kvinnor i alla åldrar som han inte kände hade sökt hans sällskap. Jag menar de flesta vill väl att personligheten ska vara avgörande och här blir det precis tvärt om. Och jag är ju ett perfekt objekt som funktionshindrad - och med automatik förmodat lätt begåvningshandikappad  - singel.

Efter lång forskning har jag kommit fram till att 343 765 kr är precis lagom. En hel del men inte så mycket att det väcker habegär hos landets alla sol o vår-are.

Jag och B köpte två trisslotter igår. Det var nog tur att vi inte vann något;-)...

Ja, vi har verkligen utmaningar både i stort och smått. Här får ni några smakprov:

- Klimatförändringarna. Jag vet inte hur många besserweissers som med svårmätlig självgodhet förklarat att det bara är normala variationer och att det bara är att köra på precis som vanligt och i ordets rätta bemärkelse. Skitprat. Våra barnbarn börjar få det tufft och om 300 år är inte jorden det vi känner.

- Fördelning av rikedom. En utjämning måste ske som kanske inte bara är till nackdel för oss. Ett enormt problem eftersom resurserna finns hos de som ska jämna ut sina toppar samtidigt som de politiska besluten som möjliggör detta ska tas där.

- Mina privata inkomster. Kommer att vara lite drygt 50% av 2008 års nivå om ett år. Men nudlar är jävulskt gott och nyttigt och köra bil är bara onödig klimatpåverkan.

Jag känner hur omätligt lycklig jag kommer att bli av alla arbetsalternativ den stundande arbetslivsintroduktionen kommer att ge.

Nu är det final i semesterracet! Det här är faktiskt sista dagen för mig. Det är tur att allt går i en cirkel - vi kan redan börja längta efter beach 2011...

Idag kommer släkten på besök vilket blir en trevlig avrundning. Förresten strechar jag min semester lite genom att på måndag besöka motormuséet i Vännäs med ett par kvinnliga kamrater (tror jag är för gammal för att ha tjejkompisar?). Jag har varit dit ett par gånger och det är lika trevligt varje gång.

Men lite mer semester blir det i slutet av augusti då jag tänker tillbringa några dagar i Vilhelmina. Jag hoppas det hinner bli lite septemberlikt med sol och lite frisk svalka tills dess. Min absoluta favoritårstid. September fick gärna räcka i fyra månader. På tv gråter man nostalgiskt över 80-talet. Vadå? Det var ju igår, eller hur. Eller inte, har med ett leende konstaterat att många av mina assistenter knappt eller inte alls var födda då. Kan det vara så att jag börjar bli mogen?

Fräsig Fredag utan semesterslutångest. Tänk er om det inte tog slut? En evighet av husvagnar, grillkremerade köttbitar, strukturlöst och desperat irrande efter nästa attraktion och allt för mycket ljummet survin i pappkartong...

Som framgår av nedanstående kommentar fanns i alla fall en viss fotbollspotential!!

"Du var ju en riktigt duktig fotbollsmålvakt. Helt utlämnad att klara dig själv på matcherna eftersom vi alltid spelade på ett mål. Du kanske inte var den panterviga målisen som slängde sig hejdlöst men rätt ofta ramlade du åt rätt håll.
Målvakt på den tiden var nog inget att rekommendera. Bollen låg alltid ute på plan ifall det kom någon bollsparkare förbi. Läder och regnvatten ger tyngd. Den som fått en gammal blöd läderboll med snörning åt skallen från ett närskott på rullande boll vet vad jag menar.
Det kanske var du som gav inspiration till filmen Scarface ?"

Jag har alltid lite svårt att förklara mitt förhållande till idrott. Men en röd tråd är just att en röd tråd saknas. Fotboll, till exempel: tror ni jag såg ens en puttifnutt minut från VM??? Icke sa Nicke. Däremot tycker jag att en division fem (högre än så kommer inga lag i mina hemtrakter...) match en vacker sommarkväll kan vara ett delikat nöje. För de glada tillropen, typ "Är du blind, domarjävel!!!", kaffet, korven, snacket...ja, stämningen helt enkelt.

Nationalsporten ishockey och jag har grava kommunikationsproblem tack vare det absurda faktum att den utspelar(!) sig på blankis. Min kropp tycker i alla fall inte att man ska vistas på det underlaget med knivskarpa skär fastremmade under fötterna. Jag behöver inte bli tacklad för att ramla  man så säger...

Formel 1 borde väl jag som bilälskare gilla? Vadå? Tusen exakt likadana bilar som vrålar fram som dårar då de inte masskraschar och avlivar sin besättning. Och omgivningen ibland. Och en spak som är decimeterlång men tillverkad i myrmalm från Pluto för att spara 0,000001 gram kostar 50 000.

Nej, 110 på hal vinterväg med en Opel Admiral, det är vad jag kallar bilsport...Fryser du inte ihjäl är risken överhängande att du kör ihjäl dig.

Men skidor då? Tja, för många år sedan mötte jag en tidig morgon en sann rullskidentusiast när min fotoklubb var ute. Han hade ramlat och slagit sönder näsan vilket innebar att de falukorvstjocka strängarna med gult, segt, snor som runnit över hans vita dräkt  under träningsrundan fått sällskap med en liter levrat blod. Han var glad som en lärka men det hjälpte liksom inte. Skidsporten upplevs som svårt bakhal av mig efter den upplevelsen.

Däremot kan jag kasta ett öga om gång vid något tillfälle dyker upp i rutan. Jag har faktiskt varit med och arrangerat två SM i denna ädla men bedömningsmässigt knepiga idrott. Vad jag framförallt uppskattar är den goda stämning som råder i gångkollektivet, något som ofta men långt ifrån alltid gäller i andra sporter. 

Trots att jag nu varit i viss mån kritisk så visst finns ett latent idrottsintresse. Jag har intervjuat Ralf Edström, Kristoffer Österlund som kommer att bli riktigt stor på långlopp, Antonina Ordina då hon var på topp och kartläserskan Tina Thörner, till exempel. Vilket förutsätter ett visst intresse för deras sporter.

Tryggtrivsam Torsdag på er...

Jag var ju bara tvungen att testa. Är imponerad över vilket läsintresse lite småsnuskiga rubriker  får på bloggen. Men det är också det enda ni får i den vägen. Jag tänker skriva om Sundsvalls sjukhus. De anmälde en kille som efter viss väntan med material framme men utan sypersonal, till slut sydde ihop ett sår i benet själv. Bortsett från att det är både ovanligt och manligt är det dessutom förbjudet. Vilket sjukhuset konstaterade och anmälde honom. Jaha. Så när Lasse eller Lisa i framtiden sätter ett plåster på lilla Skrikias knä blir det lagbrott för det skulle ett sjukhus egentligen gjort. Min assistent tog en Treo härom dagen UTAN recept och på eget initiativ. Klart lagbrott!!!

Vi närmar oss det läge i alla fall myten påstår gäller i USA, att en läkare som kommer till en olycksplats inte törs ingripa om han eller hon inte har precis rätt specialitet. Hjärträddning av en ortoped? Räkna med miljonstämmningar...

Nej, nu ska mn assistent få ta av benlindorna. Vi tar risken att hon blir anmäld...

En minianekdot: Jag och Hans-Ove delade ett starkt intresse för raggarbilar.  Redan innan vi fick köra tillbringade vi timmar med Wheels, Power, Start o Speed och andra publikationer jämförande fenor och kromlister. Senare i livet skulle min kompis äga raggarbilarnas urmoder, den blå Kapiän jag berättade om några gånger för länge sedan. Och när jag stod nere vid storvägen och väntade på den buss, Ulvobergarn, som skulle ta mig till Vilhelmina gled Hans-Ove upp i sin Plymoth Valiant Signet -67 och erbjöd en provtur. Som avslutades med att jag fick tok-köra för att hinna ikapp bussen som faktiskt skulle ta mig till bilskolan för nåt körkort hade jag inte hunnit ta. Så gick det till på den tiden...

Hursomhelst var kassan skral ibland. Vid ett tillfälle slog Hans-Ove till på en Ford Taunus -64 som Bilbolaget ville ha 700 kronor för. Riktigt trevlig blåmetallic med svart tak och skinnstolar från Volvo P1800. Och bensinvärmare, men den tror jag aldrig nån vågade starta. I den hade vi rätt trevligt trots att det inte var en jänkare. Men en trist vinterkväll höll vår fantasi på att krascha bilen och kanske oss själva.

Det var dans på Folkets Hus men det var rätt trögt. Inte ens som den kvällen min numera avdöde kompis och jag blev tagna av polisen och jagade med blåljus tre gånger. Vilket jag ska berätta om senare.

Hans-Ove suckade bakomratten då vi rullade postgatan ner mot den livligt trafikerade Volgsjövägen.

"Tänk om man ändå hade en jänkare..." "Ja, en Thunderbird i stället för den här"

"Nå, det här är ju i alla fall en Thundernus", svarade jag. Min enkla replik fick igång min kompis  som satte plattan på de 70 hästarna i botten och försökte imitera en vass V8.

Tyvärr blev han lite väl engagerad och passerade Volgsjövägen i 70 km/timmen och det var bara någons försyn som gjorde att vi inte kraschade.

Om vi nu ska prata bilpriser minns jag när vi stod utanför dansen i Sandsele med denna Ford. En kille som nyss köpt en röd/vit Cheva -57 satte sig för en skvätt ljummen explorer och berättade att den nyköpta bilen betingat den enorma inköpssumman 12 000 kronor. Nästan ouppnåeligt då, så gammal är jag;-).

För ett par år sedan var det med stooor tveksamhet jag anslöt mig till Facebook. Det kändes omöjligt att hitta någon användning för detta sociala medium och det fanns ju mail. Jag var länge skeptisk till många funktioner som jag tyckte var svårbegripliga eller onödiga.

Jag har absolut inte koll på allt men använder det jag behöver och har glädje av det kan jag nu till min förvåning konstatera. Jag är väldigt restriktiv med vänner. Om jag minns rätt har jag runt 100, och det är personer jag relaterar till även i verkliga livet. Inte helt förresten - Mona Sahlin kan jag inte påstå att jag känner även om jag har henne som facebookvän. Ibrahim Baylan däremot, partisekreteraren i (S) som jag också har på listan, satt i samma nämnd som jag i flera år. Men fick jag en förfrågan från Fredrik, Maud eller Göran tackade jag nog nej. Visst heter det vänlista?

Vad som dött sotdöden är det vanliga mailet. Det är ju nästan sällsynt att man får något. Med undantag för alla erbjudanden att köpa Viagra och andra "läkemedel" som vanligen hamnar under Spam-rubriken. Mina M-vänner är oaser i öknen som ibland levererar roliga och ibland tänkvärda e-mail. För övrigt är mina två privata mail i princip döda zoner. Vilket man däremot inte kan säga om FB. Jag är ute 3-4 gånger per dag, skriver enormt tänkvärda ord, chattar o sånt.

Chatten är lite kul för mig som faktiskt knappt provat det tidigare. Att kunna ha en levande dialog med människor man inte träffar varje dag. Riktigt trevligt!

Men jag har en otrolig förmåga att söka kontakt precis när de stänger ner i andra änden. Har hänt ungefär hundra gånger med Lady X, till exempel. Som för övrigt kanske skulle ha köpt en komera i stället för kamera???...(Du får döda mig 9 augusti, Ladyn för detta urtaskiga skämt...).

Det känns som det här följer SJ:s principer och spårar ur...

Magnifik Måndag på er!!!

Jag konstaterar att en av dessa rappakaljabloggar vid namn "Cadallac Limo" toppar bloggtoppen. Jag har ingen aning om syftet med dem eller varifrån de kommer. Det är helt enkelt ett "irritationsmonument", som en farbror jag kände sa, för mig som uppskattar lagom förvirring och meningslöshet, inte total. På tal om bloggar funderar jag just nu på en rubrik som toppar Spankywhips Delamorts nu gällande. Om ni inte läst den så gör det, och åtföljande blogginlägg. Helt underbart, men kanske inte en formulering man använder varje dag...

För övrigt har jag inte ens dragit på mig byxor på två dagar. I går var det kojdag och varför överklä sig då? Och idag sov jag mest hela eftermiddagen som kompensation för att jag inte sov nåt i natt. Måndag innebär att jag kan åka till IF Metalls kontor och se vad för post jag fått. Har gått ut med en del inbjudningar och sånt inför hösten. Ska förresten se om det går att boka en stuga på Ansia inför nästa års motorvecka eller om det redan är för sent! Ett populärt arrangemang det där och det vore kul att besöka på riktigt, så att säga.

Just nu var det väl inte så mycket mer. Köttfärssåsen väntar i kylen, så ha en spännande söndagkväll...