För tio år sedan eller så gjorde ett par envisa sår på högerfoten livet surt. För en diabetiker är det inte muntert med skador som vägrar läka och jag stod under ständig uppsikt av vårdapparaten. Vid ett tillfälle låg jag i ett undersökningsrum på NUS i väntan på läkarutlåtande. I mitt sällskap fanns en något barsk sköterska i 50-års åldern. Hon skulle bland annat dokumentera med en helt ny Poloraid, d v s direktbildskamera, med ytterst avancerad design. Till och med jag, som tagit många tusen bilder, blev förbryllad, sköterskan var närmast lamslagen över underverket. Till slut riktade hon i alla fall in kameran  och brände iväg ett par bilder. När konturerna framträdde höjdes dock bådas våra ögonbryn.

För inte såg min fot ut sådär – det liknade närmast något abstrakt och oskarpt skildrat solsystem ur en sf-film.

När hon riktade in sig ochgjorde ett nytt försök var jag med och kollade. Och då kom förklaringen!  Jag ser nämligen hur hon glatt slår den fasta blixten rakt upp i taket. Hon höll kameran upp och ner och fotade perforerade skivor och ett brandlarm med dålig skärpa i stället för min klöv!!!

Vi skrattade gott i alla fall och bisterheten rann av henne. Och foten läkte och blev kvar, inte som en person på en annan vårdinrättning konstaterade efter en snabb blick:"Det är bara att hugga av, det blir amputation direkt".

Jag har uppfattat att ett gäng bloggare skriver på gemensmt tema ibland. Och ämnet som var aktuellt för dem var så bra att jag snor iden.

Utan att vara något konsertdjur måste jag erkänna att några som satt spår i alla fall avverkats.

Lustigt nog kommer jag just nu på Kjell Höglund. Det var väl knappt en konsert, snarare en grpp människor som samlats runt det bord där han och hans pappa huserade, Kjell med gitarren inom räckhåll.

"En stor stark" både spelades och konsumerades och det var lugnt och gemytligt.

En rak motsats var Sweden Rock Festival 1999. De gamla legenderna och en del nya avverkades under några dagar och nätter. Scorpions, Motörhead, Dio, Canned Heat, Entombed och många andra. Vi satt i gräset med Deep Purple och deras scandal beautys  bakom ryggen och senare på natten påstod en knutte med absolut bestämdhet att jag var John Lord (organist i Deep purple…).

Hells Angels och Banditos hade stora egna verksamheter och fyllan var fullkomligt monumental. Men helt lugnt hela helgen trots 20 000 besökare.

Numera är det "Så ska det låta" som gäller och gäsp klockan tio. Annat var det förr…

 Den här lilla historien publcerade jag första gången i oktober 2009. Men läsare kan ju ha tillkommit sedan dess. Jag minns fortfarande den gemytliga raggarbilen. Men med tanke på att golvet var lagat med korkmatta om jag minns rätt var den nog hur som helst på väg utför om man så säger. Håll till godo!

TV 1-trailern för Djursjukhuset gör mig lite förbryllad. I scen 1 meddelar den här programledaren som varit polis vääldigt osentimentalt i luren att: "Ja, den bruna hunden, den dog den, jajamen".

I nästa scen gullar han med en hund som  är just brun. O verkar hur frisk som helst.

Frågorna är många: Är det den döda hunden? Vad dog den av ? Varför ligger i så fall klippen i den ordningen? Tvärtom hade varit naturligare.

Fick för övrigt träffa två verkligt fina hundar då jag var upp till Vilhelmina i helgen. Och en massa trevliga människor.

Vet ni förresten att den här bloggen skrivs med ett pekfinger? Före stroken skrev jag riktigt snabbt, nu får det gå mycket lugnare. Och bli kortare texter, men det ska ni kanske vara glada över???

Nu drar jag till Vilhelmina ett par dagar. Minns knappt när jag var upp sist men det var väl i våras nån gång. Kanske husspekulanter på gång, definitivr tårta till modren som både fyller år, har namnsdag och så är det ju Mors dag. Allt nästan på samma gång…

Kameran finns med så kanske det blir något att berätta här. Back on friday! Ha det…

"Du som är duktig på att skriva, skriv till TV4 om reklamen som ständigt avbryter" morrade en vän i helgen.

Och den är ju ett av de populärasre objekten då vi klagar på kommersiell tv. Och verkar bli frekventare och högljuddare ju intressantare program.

Men för den som inte vet kan  jag berätta att det var närmast omöjligt att se en film i New York. I alla fall på 80-talet som jag minns. 30 minuter film innebar minst 20 minuter reklam. Fruktansvärt!

Då var det lite annorlunda då bioreklam var den enda tillgängliga. Ja, det var nästan lite festligt! Men visst finns det roligare och oroligare fortfarande. ICA Stig har väl lyckats bäst. Bra snuttar som ofta byts ut. Medan däremot ett byggmaterialföretag ståtar med en bräkande rambokopia med ett budskap som ingen förstår.

Och bolaget som ständigt är priceless kan också vara påfrestande.

Lyset lyser. Fem poäng till kommunen! God natt…

Allt tyder på att kvällen kommer att bli vimlig. Cykel- och biltrafiken utanför mitt fönster är minst sagt tät. Och inte så lite får jag fjärilar i magen. För det är så otroligt jävla nattsvart mörkt nu på kvällarna med släckt belysning, även på den snutt av Storgatan som jag ser.

Jag tänker givetvis på våldsbrott och stölder. Det känns som de borde kunna utövas tämligen ostört nu i beckmörkret. Och givetvis våldtäkter och andra övergrepp som kan inträffa, riktat mot de tusentals tjejer som är ute i natt. Om en stund får jag veta om kommunen är klok nog att tända gatubelysningen tillfälligt, om så bara i natt. För alla som vimlar under Kulturnatta…Hoppas

Nu poppade tanken att slå ihop Nordmaling och Umeå upp härom dagen. Vi har ju haft ett batteri sådana försök tidigare. Det pratas om olika typer av samordningsvinster. Men oftast sådär lite vagt. Sanningen är kanske att man tror men det är svårt att veta. Men givetvis kan man låta kommunerna stå kvar på egna ben men knyta dem närmare varandra ändå. T ill viss del gäller det att svälja stoltheten. Men vi käbblar ju fortfarande om vem som är Norrlands sk huvudstad. Snart får vi väl göra som i Brasilien där de byggde staden Brasilia med tanke just att det skulle bli huvudstaden. Här blir det givetvis "Umvall" som för rättvisans skull byggs på pålar ovanför Härnösand, mitt emellan alltså. IF Björkvalls GIF blir det något otympliga namnet på hockey- och fotbollslaget. Då det gäller körsång heter klippan Lisa Lönnå (hm, riktigt snyggt…), och "Halvvägs till allt" nya huvudstadens slogan.

Nu känner jag att hjärnan nog behöver vila. Trevlig helg!!!

Jag satt i en av matsalarna på Volvo då åskan busade som värst idag. Den tuffaste smällen fick rutorna att skallra och den åskviggen slog enligt obekräftade uppgifter ner någonstans på fabriksområdet.

Men jag minns hur det var då jag var barn. Dåliga ledningar gjorde att eldkulor susade ur kontakterna som små meteoriter. Det låter inte klokt men jag har en tydlig minnesbild av det. Min åskrädda mor visste bara en säker plats och det var folkvagnen ute på gården. Men det blev tidvis lite kvavt, för inte minsta ventilationsruta fick öppnas för då skulle den lede blixten leta sig in och kremera oss.

Var man trots allt inne var det absolut förbjudet att stå vid fönster och inte minst att spola i vattenkranen. En flicka i byn hade nämligen enligt säker källa gjort det då blixten slagit ner i vattenledningen, vandrat längs den och slagit flickan med sådan kraft att en guldring hon bar smälte! Och vem vill utsätta sig för det???