Det är inte mycket man vet egentligen. Just nu verkar Egypten explodera, och turister flygs hem i snabb takt. Att det fanns ett groende missnöje i det landet kände jag inte alls till. Pyramider, mumier och öken och lite sånt var väl vad jag visste.

Det var ju fallet med det som hette Jugoslavien. Vi satt här och fattade inte alls vilka motsättningar som frodades. Eller inte minst Rwanda. Men det var ju i Afrika, så det hände väl kanske inte på riktigt, det var bara en bra film om ett hotell, eller hur?

Ja, så är det . Och det är bara att kontatera. Det är mycket man inte vet... God måndag i alla fall.

Jag är långtifrån mest drabbad men några av mina bilar har i alla fall varit lite förtjusta i att elda kabel.

Jag klämde en kabel i handskfacksluckan på en Audi en gång. På två sekunder var kupen rökfylld och jag var övertygad om att bilen gjort sitt. Det var väldigt dramatiskt!

Men när jag rensat bort en kremerad kabel till handskfacksbelysningen knallade den kärran på i flera tusen mil utan problem.

Min Pontiac Le mans-65 eldade upp alla kablar till startmotorn varje vår. Det var snudd på en kär tradition som brukade inträffa precis då jag kört ur garaget.

Oldsmobilens humor var mer subtilt. Den gillade att ställa till med bensinbränder. Till stor del beroende på Holley 600 förgasarens dubbla flottörhus med ett mellanrör som ofta läckte. Isoleringen under huven var alltid svartbränd men mirakulöst nog brann aldrig bilen upp. Däremot - på tal om elektriskt skit - hände det att signalen hängde upp sig. Gärna med mycket folk runtomklring.

Och helljuset kunde tvärslockna varefter det gällde att febrilt stampa på fotomkopplaren så den växlade till halvljus. Det hände gärna i kurvor och bidrog på ett bra sätt till förarens koncentation och vakenhet...

En annan Oldsmobile köpte jag inte efter provturen. Det var en Cutlass -69 och anledningen till att det inte blev någon affär var att den förde ett jäkla liv plus att bromsarna drog snett. Någon månad senare kom den dock till Umeå. Bara för att brinna upp totalt i en häftig brand. Tur att jag inte köpte den...

Jag har osannolikt låga krav på böcker. Ofta handlar det om ett bra språk som drar in mig i storyn även om den i sig är osannolik.

En av de bästa jag läst är en billig Mickey Spillane-kioskdeckare. Om ett gammalt och ouppklarat rån. Deckaren dras i slutet till ett område som skulle exploateras vid samma tid som rånet. Och i ett buskage skymtar han något gult. Det är resterna av en 30 år gammal taxibil.I den finns två skelett. Den ihjälskjutne taxichaffisen och rånaren som tydligen dog strax efter att han avlossat ena pipan på hagelbössan och dödat chauffören.

Givetvis dyker en modern bad guy upp och ska förkorta vår hjältes liv. Men precis som skottet ska lossas glider rånarskelettet fram och benfingrat drar i den avslipade avtryckaren. Och si - hagelsvärmen träffar och dödar vår bad guy!!!

Sånt gillade jag verklgen då jag var femton år... Och jag kan erkänna att jag gärna läser den som 53-åring, vissa ränder går aldrig ur.

1929, i februari, sköts sju personer i trakterna av Chicago. De fanns av någon inte utredd anledning inlurade i en lokal då två "poliser" i uniform kom in. På ett tecken från poliserna kom ytterligare två civilklädda personer och de fyra började en massiv eldgivning mot de sju med maskingevär och hagelbössor.

Den som egentligen skulle avrättas, storgangstern Bugsy Malone, hade inte hunnit till lokalen. Man tror att mördarna förväxlade en av dem i lokalen med honom, och det var därför eldgivningen började.

Det hela var för övrigt väldigt välplanerat. Då de lämnade lokalen bevakade de två -givetvis falska - poliserna sina kompisar som gick ut med uppsträckta händer för att ge ett intryck av att de gripits. Detta för att lugna omgivningen. De försvann anonymt och spårlöst i en Cadillac.

En av de skjutna levde tre timmar och gav begreppet att inte tjalla en helt ny betydelse. Då polisen frågade honom "vem var det som sköt?" låg han med 14 kulor i kroppen och alltså på väg mot döden.

"Det är ingen som har skjutit oss", var hans svar...

Man misstänker att Al Capone låg bakom men det är inte bevisat.

Det är kanske inte så hägrande att bli pussad av en beige 53-åring, men Vattenfall får faktiskt en på pannan i alla fall. Jag hade ett par frågor som jag mailade tidigt i morse. Den första fick jag mailsvar på runt åtta. I den andra frågeställningen ringde en kille med svar runt elvatiden.

Det känns mirakulöst med så bra service från en jätte som VF (nuu blir alla som jobbar på folkbladet högfärdiga men vii vet nog vilka jag menar, eller hur???).

Kul att bli så massivt grattad som jag blivit idag. Skoj! Det kan fungera som prejudikat inför 6 juni för alla tjejer/kvinnor/damer/tanter. Då är det ju inte bara nationaldag utan även "pussa en svensk"-dagen och jag ställer gärna min kropp till förfogande;-)).

Idag tar jag steget till 53-åring. Ingen beige ålder i sig, men just 53 känns lite anonymt. Inte som då jag fyllde 50 och hade fyra kalas innan allt var klart! Mer som ett konstaterande:"jaha, då fyllde man år igen". Men jag har ju generationskompisar som ändå muntrar upp. Eller inte...-56:orna består i stort sett bara av föredömen. Idrottsmän- och kvinnor. Medan jag väl mest kan visa upp skummisar i musikbranschen. Michael Jacksson, Prince (eller vad han nu kallar sig...), Madonna med mera. Men Martin Timell är bara några månader äldre. Och visst är Ernst Kischberrytiger eller vad han heter -58:a? Anyhow, nu är jag äldre och mognare, så passa er!!!

Födelsedagig Fredag

Min ambition så här långt har varit att inte ta upp frågor runt funktionshinder i opropornerligt stor grad. Inte minst i politiken. Det har givetvis misslyckats. De flesta insändare jag skrivit har till exempel berört sådana frågor. Och nu har ett litet frö åter börjat spira i mitt huvud. En bra livsmiljö för en vision, som det väl handlar om, för det finns gott om plats att växa...Vi får se vad det blir under de närmaste veckorna.

En grupp av skribenter som jag uppriktigt och ärligt beundrar är de som ryms under rubriken "duktiga krönikörer".

Det finns även de som försöker sig på att krönikera med mindre lyckat resultat och de räknar jag inte här.

Men att med ganska korta mellanrum leverera slagkraftiga texter med kraftigt viftande knorr på slutet kräver sin man eller kvinna.

Jag har själv levererat några mer eller mindre begåvade texter under åren, men inte med täta mellanrum och med hög kvalitet. Utan att nämna några namn menar jag att kvällstidningarna hittat några riktiga fynd. Eller förresten, några namn kan jag hänga ut...Johan Hakkelius i AB är delikat. Likaledes Alex Schulman och "fotbollsfrun" vars namn jag absolut inte kan skaka fram just nu. Wohlin, tror jag i alla fall. Alla tre i Aftonbladet som jag av någon outgrundlig anledning fortsätter läsa. Precis som Expressen innehåller den till största delen rent slafs i olika former, men det finns ochså bra och proffsig journalistik och en hel del pärlor mitt i smeten. Bland annat krönikörerna.

Se där - en liten men dock krönika kanske det här blev? Ha en bra måndag.

I hastigheten glömde jag ju Hemmansägare i morse i min förra blogg. Klart vanligaste ägarbetckningen i inlandet för 30 år sedan!

Idag är det hög tid att remma på sig skidorna och packa ryggsäcken med varm choklad och kaviarmackor för oss umebor. Dock inte i den ordningen, det blir bara jobbigt med Tegsnäsare vid diskbänken.

I alla fall är det första vårvinterdagen och den som kan njuta av den så enkelt måste nästan göra det.

Det är också ok med en variant utan skidor. I stället gläppar man i sig chokladen mot närmaste solvägg.

En invalidvariant finns också där assistenten kokar choklad som du sedan dricker vid öppet köksfönster men det är bara för oss som är "hjulbenta".

Snuskigt Smarrig Söndag!!!

Läste som så ofta den utmärkta tidningen Vi Bilägare igår. Och slogs av att själva namnet nog är ett minne från förr då du ofta betecknade dig som "ägare" i någon form. Traktorägare förekom , däremot var Skogsägare sällsynt som titel trots att det nog var något rätt många kunde kalla sig. Gårdsägare var väl den vanligaste, vi hade många sådana i telefonkatalogen i mitten av 70-talet. Att vara Bilägare var lite extra och skiljde agnarna från vetet för 60-70 år sedan.

Det var en morgontrött reflexion. Kanske kommer sötisen förbi och hälsar på idag igen. En riktig kanontjej! Lite beror det kanske på om det finns något gott att tugga på. Och då menar jag pennor, kikare och annat löst. Är man tio månader så är man...

En av mina kamrater tar upp en viktig fråga i kommentarerna. Som jag tolkar honom handlar det mycket om våra upplevelser i livets slutskede. Känner vi trygghet eller panik? Det är givetvis massor av faktorer som inverkar på  det. Hur mycket vi är påverkade både mentalt och fysiskt av sjukdom. Hur vi påverkas av omgivning och bemötande. Och mängder av andra faktorer. Det ligger tyvärr i sakens natur att ingen som tagit sitt sista andetag kan berätta om hur det upplevs. Vård i det här skedet av livet är i alla fall något som uppmärksammas. Jag har själv tagit hand om människor som bara hade timmar kvar och såg då hur närvaron an en annan människa under lugna förhållanden var viktigt. Och hur små tjänster kan bli väldigt värdefulla.

Jag tror säkert en anhörig uppskattas extra men en människa vid sängkanten är i alla fall viktigt. Kanske en ny yrkesgrupp? Många sitter ju redan vak på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt, men kanske man kunde erbjuda dem ett utbildningspaket kring dessa frågor?

För övrigt kan jag notera att det här är första vårvinterdagen i Umeå. Vi tog oss igenom det stora mörkret.. ..

Nu gäller ju att man måste ringa 1177 här i Umeå för att bli rätt sorterad, Primärvård på Ålidhem eller akut. Om jag inte fått allt om bakfoten. Helt ok i sig men klarar 1177 anstormningen. Förra helgen stod jag säkert i telekö en halvtimme för att komma fram. Alltså före reformen. Hjälpen man får är föredömlig men det gäller alltså att komma fram också.

Och apoteken. Det finns ju två stora aktörer nu. Också de jattebra att ha att göra med. MEN vissa uppgifter verkar bara gå att kolla i den egna kedjan, medan de även har koll på vad konkurrenten erbjuder i andra fall. Förvirrande och irriterande.

Har haft en riktig supersötis här ikväll. Tio månader men så begåvad att det nästan är obegripligt. Om hon inte blir kommunalråd då hon blir stor blir i alla fall jag förvånad...

Som en kommentar antyder lämnade Vilhelmina taxi så småningom sina Rambler till förmån för långmercor och Volvo Express. Det var värre än kärlekssorg för mig när jag konfronterades med den första, snusbruna, rykande, knattrande, mercan. Kontrasten mot de mjukt viskande och vackra amerikanarna var obeskrivbar. Att jag senare i livet blev en stor mercedesvän är en annan sak, just då hatade jag den tyska präktigheten. Och inte blev det bättre när jag fick höra vilken klen effekt de hade. Var det 55 hästar? Hemskt.

Att de sedan gick väldigt billigt och typ i 50 000 mil utan större ingrepp fattade jag inte då.

Men Cheva Caprice-taxibilarna i New York var ännu mer minnesvärda. Dörrspringorna  var så stora att man utan problem såg stora delar av Manhattan genom dem. Inga vinterbilar direkt...

Torsdagen taxeras bli bra...

Jag fortsätter vara på röken. BR W:kommentar till förra inlägget fick minnet att åka ett varv till...

Skoltaxi var under rätt många år Rambler Classic-bilar. Kombikärror med gott om plats. För rök, till exempel. Flera chaufförer rökte gärna cigarill, även med fullastad bil. Och den som verkligen blev kompis med dem och dessutom var fullvuxen, typ 11-12 kunde räkna med att bli bjuden på ett gott rökverk. Vilket i praktiken inte spelade så stor roll, i ett så trångt utrymme rökte ändå alla...

Hör precis att Umeås fullmäktigepolitiker tjänar betydligt mer än den genomsnittlige umebon. Jag ser det som en spådom om framtida, ännu ej uppnått, välstånd för mig som nyvald. Så här långt har jag varit med på min fullmäktigegrupps möten , men inget fullmäktige. Det kräver rätt mycket planering att få igång mig så tidigt på morgonen. Men nu har vi hittat ett arbetssätt  så från och med februari hade jag tänkt vara med.

Och jag känner att det är viktigt att följa Lennarts (Holmlunds) råd att snabbt ställa sig i talarstolen för att få debuten överstökad.  Jag är van att prata inför människor, men det känns som det här är en stor utmaning ändå...

Ovischligt välavlönad onsdag på er...

Livet är ju tufft för rökare. De röktillåtna zonerna blir färre och en kort tid fanns till och med angivarpengar för den som satte dit en tjyvrökare i ett bostadsföretag.

Annat var det förr. Då jag som liten fick ont i örat tog min mor fram gamla talanger, satte eld i en av pappas pipor och marinerade den lille sonen i tjock piprök. Det skulle ju vara bra med tobakrök som blåstes in i örat, nämligen!

Idag hade hon väl blivit anmäld och utvisad efter avtjänat fängelsestraff, då höjde ingen på ögonbrynen...

Tobaksfri - i alla fall i örat - Tisdag på er...

Ser att siffran 90 000 sidvisningar passerats. Väldigt kul, och givetvis kommer det mera. Jag ska kanske sätta mig ner och på allvar försöka snygga till den lite.

Strömmen uphörde fungera en stund i eftermiddag. Orsaken var lätt att spåra eftersom vi har nytt elsystem i huset med jordfelsbrytare.

Det var diskmaskinen som inte ville mer. Med ålderns rätt ska tilläggas eftersom den inte byttes samtidigt som kyl, frys och spis.

Men nu sitter snart en ny på plats så diskoteket kan öppna igen!

Godmorgon!

En del av gårdagskvällen tillbringades på akuten.Den kateter jag har som går in via magen i urinblåsan ville absolut inte fungera. Har man då inte heller någon känsel för hur kissnödig man är är det lätt att bli orolig och tänka i termer som "sprucken urinblåsa" "förgiftning" och sånt.

Lustigt nog har jag aldrig samlat på mig mer än en halvliter i såna här situationer. Vilket är mycket men blåsan tål mer.

Fick som vanligt ett suveränt bemötande. Trevliga människor som dessutom gjorde betydligt mer än vad som förväntades. "Det är ett nöje att besöka er bortsett från ärendet", sa jag till en av undersköterskorna, och det var ärligt menat.

Vad som hänt?

Jag är inte säker men läkare trodde möjligen att något vasst skräp skurit sönder blåsan som låser katetern på plats inne i urinblåsan.

Kissglad söndag på er!

Idag ska jag få en liten energiboost har jag tänkt. Genom att njuta av en maträtt som inte stått på bordet på många år. Kokt torsk med äggsås, nämligen. Mums!

Det finns många andra maträtter jag med glädje skulle sätta tänderna i. Blodbröd eller paltbröd eller vad man vill kalla det, med vit sås och gott om knaprigt fläsk. Gärna från Bäsksele Bröd som också gärna fick leverera en mjuk, varm tunnbrödskaka med bregott som sakta smälter.Problemet där är att företaget bakade sitt sista bröd nån gång  i början av 80-talet om jag minns rätt.

Ungefär samma sak är det med fisksoppan med nyfångad abborre som min mor ganska ofta severade. Visst skulle vi med gemensamma krafter kunna tota ihop en, men den måste nästan ätas i köket i Bäsksele, med dörren ut mot sommarens dofter för att komma till sin rätt.

Det finns m,ånga, både stora och små, matupplevelser att längta efter. Och att fantisera är väl nästan lika kul som att äta?

Snart väntar i alla fall en favoriträtt som står på bordet varje dag: Havregrynsgröt!!! God morgon!

När serien "Rockens 70-tal" rullade före helgen fick ett inslag mig att minnas min debut som snowboardreporter.

Det skulle köras en cup i Kittelfjäll som hade fått namn av en grön och förhoppningsvis läskande dryck. Väl på plats efter en del äventyr konstaterade jag snabt att spindeln i nätet var en skäggig medelålders man med en riktigt stor, fet cigarr i mungipan. Han beordrade, styrde, pekade med hela handen och fick småtjejerna i funktionärsstaben att springa benen av sig.

Som massmediarepresentant (ja, skratta ni bara men det var jag ju...) sökte jag genast kontakt och tyckte ungefär att "du verkar ju verkligen ha koll på det här". Till svar fick jag ett glatt leende."Jag har aldrig sett den här sporten förr!!!"

Det visade sig vara EMA Telstar-gurun Tomas Johansson. Alltså mannen som arrangerat konserter med i stort sett alla superban, svenska som utländska. Bara för att nämna ett var det han som världsturnrade med ABBA då de var som störst.

Han var på sportlov i Kittelfjäll och hade blivit tillfrågad om att hålla i snowboarden. Och det är väl en ganska lätt uppgift jämfört me miljonkonserter...

Snowboarden då? a, jag tror Pontus Stålhklo vann. Och jag fick prov åka pistmaskin. Men det är HELT andra historier...

Ingela Hjulfors-Berg har startat en blogg som ser ut att kunna bli spännande. Den handlar om hennes pappas butiksbusslinje.

Givetvis har jag minnen av försäljning från fordon, detta i form av Konsumbussen. Den var blå och vit och egentligen alldeles för stor för vår smala grusväg. Men trafiken var så gles att det aldrig var några problem att stå och blockera hela vägen i en halvtimme eller så. Ja det var inte ovanligt att Roland som satt bakom ratten och skötte försäljningen, hängde med in på en kopp kaffe. Stressen var obefintlig, det var en helt annan tid, sextitalet...

Ostkrokar till mig och katten, en smaskig chokladkaka som hette Dart och kola i påse var bränsle som inhandlades i bussens långsmala försäljningsutrymme. Och en gång i veckan stannade den till, en liten högtidsstund...

Konsum trafikerade två linjer i vilhelminatrakten och det fanns även andra, privata, aktörer. Det finns mer att berätta men det sparar jag. Det här poppade bara upp när jag läste Ingelas sida.

En vacker sommardag 1967 kom en glänsande, mörkgrön Amazon längs byavägen. Jag och morsan var ute och pysslade med något när Volvon till vår förvåning bromsade in och svängde upp på vår gård. Annars var det väl mest Fernlöf, pappas chef på Torsviken, som med sin Mercedes höjde standarden på gårdens bilbestånd. Våra kompisar körde gamla Duetter, tvåtaktsSaabar och sånt samt inte minst den tidens dominant som vi själva hade, Folkvagnen.

De två herrarna i bilen hade vitskjorta och smala slipsar och ett klart besked: när sommarlovet tog slut skulle jag tillsammans med de andra i byn flytta till en annan grannby som skolort. Inga medborgarråd, beslut med besvärshänvisning eller djup dialog två terminer i förväg.

Nu såg jag att polisen varit uppe och flugit helikopter. Ungefär 30 medborgare hade synpunkter på det på den här tidningens kommentarsforum. Jag är lite facinerad över hur vi i alla sammanhang vill göra vår röst och åsikt hörd. Det gäller inte minst mig själv. Det är givetvis ett demokratiskt verktyg, och av stor vikt att beslut inte fattas med så dålig förankring som i exemplet här ovan.

Samtidigt ser jag vilda raggasvängar, osakligheter, myter och rent skitprat som frodas i olika kommentarsforum.

De är lika viktiga de som en termometer på vårt samhällsklimat. Och tyvärr känns det som om det är bristfälligt just nu. Bara beroende på allt tjoller man får läsa när människor fritt uttrycker sig.

Trevlig söndag...

Ja, den här texten stämmer till 100 % fortfarande. Jag är inte riktigt någon vintermänniska...

Och i bostadshuset lägst fram till höger bodde vi då vårt hus renoverades på tidigt 60-tal. Det är nu helrenoverat och jättefint, men på den tiden ingick musjakt som en del i den dagliga rutinen. För mig känns det som vi bodde där länge men det var säkert bara någon månad. Det var även där jag stötte på mitt livs första stora kärlek, som jag berättat om tidigare. Jag minns egentligen många små fragment fån den tiden. Det var nog kul och spännande med ett nytt hus att upptäcka.

Nu får jag sluta för den här gången. Tangentbordet är fyllt av tårar och kommar snart att kortslut[€$bsvckkhhh...

Bloggbilden visar för övrigt "min" del av Bäsksele, en by 13 kilometer från Vilhelmina och vackert utbredd nästgårds med Vojmån. Den togs i början av 1900-talet men är fortfarande fullt igenkännlig. Många hus står faktiskt kvar, bland annat mitt längst bort.

"Lyssna till den granens sus

Vid vars rot ditt bo är fästat"

skrev de på omslaget till den gamla läseboken.Och en sådan här bild får en att vilja göra det...

Många vill ibland bryta vardagen med en blick in i en värld de inte riktigt förstår. Nej, det har för en gång skull inget med regeringens politik att göra. Det handlar om olika oföklarligheter. Där gäller det verkligen att vara kritisk, men inte in absurdum. Då alla tänkbara förklaringar tvättats bort och händelsen ändå finns kvar är det bara att inse - något vi inte kan begripa eller förklara har inträffat. Själv har jag en mängd sådana, men jag tänker inte berätta om dem. Ni får nöja er med mitt ord då jag konstaterar: det finns ingen naturlig förklaring. Jag har ett spännande projekt i den regionen att jobb med nu. Före helgerna kom jag överens med en vän att den som först dog skulle höra av sig till den andre. Jag har redan börjat planera, så knäpp är jag:-)).

Stefan Hanna är kommunalråd i Uppsala. De senaste dagarna har han varit lite av en snackis tack vare att han levererat en del märkliga åsikter på sin blogg. Överviktiga ska beskattas extra, pensionärer är ett svart, tärande hål och invandrare ska omprogrammeras för att bli mindre våldsbenägna. Och bidragsfuskare ska efter avtjänat straff tvingas stå med hyenadräkt utanför något köpcenter.

Hanna är centerpartist men jag tror inte för ett ögonblick att hans parti står bakom något av detta. Han bloggar från Thailand och i alla fall jag får ett intryck av en full svensk som absolut inte mår bra. Det ska bli intressant att följa. UNT har säkert en levande debatt kring hans person om någon är intrsserad. Han har i alla fall gjort sitt i politiken, men varför säkringen gick hos Stefan Hanna är fortfarande ett mysterium...

Nyårsmiddagen blev bara bättre och bättre. Hummern var svår att besegra med bara en hand. Men jag fick med hjälp av polygrip ut en hel del kött. Det funkade men är inte så snyggt om kungen är med så att säga. Tournedon var saftig och god. Dessutom var det en bra ide att servera potatisgratängen i stora muffinsformar. Smidigt och snyggt.

Efterätten vat smått himmelsk. Påminde en del om den tiramitsu jag och en vän åt för några dagar sedan tack vare att något sockerkaksliknande var insprängt i den.

Mätta och väldigt belåtna blev vi.

Jag fick synpunkter på användandet av termen "skratta sig harmynt" idag på kommentarssidan. Vad jag kan säga är att det är ett uttryck som följt med för att förstärka intrycket av begreppet "stor glädje" ända sedan 80-talet. Det härhör nog från någon motortidning som ofta hade märgfulla reportage med svängarna ordentligt uttänjda. Men jag undviker det i framtiden. För det är helt rätt att människor kan ta illa upp. MEN lite handlar det om sammanhanget. I en text med hjärta och glimt i ögat är det helt OK att tala  om t ex "invaliden i sulkyn" om mig, medan det kan kännas väldigt kränkande vid andra tillfällen. Och vem tror ni fick lida på jobbet härom året då det var "Make fun of the disabled"-dagen. Men med glimten i ögat.

Nu vet jag inte på rak arm vad den text jag fått synpunkter om handlar om. Men hör av er med synpunkter. Både om den och om andra där jag skenat iväg...

God fortsättning!