Veckor innan Valborg för runt 40 år sedan jobbade vi ungar i Bäsksele intensivt. Varje hus fick besök: ”Ha ji na gammtidninga te majbrasa?”, och nästa jämt fick vi en bunt Året Runt och Lektyr med oss. Men det gällde att vara lite snabb och gärna ha någon veckas framförhållning. Detta för att vi skulle hinna ligga i majbrasans mage och läsa de skänkta tidningarna innan de blev lågornas rov. Brasan var nämligen lite som en lappkåta i konstruktionen.

De som hunnit bli med skoter kom dragande med gamla båtar och andra tyngre föremål, och sedan slet vi kollektivt för att sammanställa det hela. Och när skymningen sakta smög in över byn sista april samlades byborna förväntansfulla runt brasan. Var det lite surt gjorde 20 liter diesel susen och snart flasade lågorna, ackompanjerade av glesa smällar från tigerskott och Kina-puffar. De inhandlades ofta på Danielssons i Dalasjö. Hemma tror jag att vi i alla fall kunde köpa ettöressmällare, hur det var med de kraftigare prylarna minns säkert ”Hans-Ove” och de andra som var lite äldre.

Värsta smällen stod ändå min farbror för som brände av ett blixtkanonskott – smällarnas atombomb – på fönsterbrädan till sin villa. Under över alla under. Huset rasade inte och till och med fönstret höll. Men det var en jäkla smäll!

Långt innan Liza Marklunds bok ”Sprängaren” gjorde vi oss förtjänta av det epitetet. Det mesta flög i luften under några ”smällfeta” vårveckor. Kaffeburkar, gamla dockor och leksaksbilar, flaskor ja det mesta…

Några år senare konstaterade vi att moppen gick extremt bra då den matades av syrerik vårluft. Det kunde gå både 37 och ibland svindlande 43 om gudarna var med.

Lite påminde det om farsans folkvagnar då det gällde prestanda.

”Kan du förstå, idag geck biln på fyran oppät Granberge”, kunde han glädjestrålande meddela till middagen. Och jag lovar – det är ett berg du knappt märker i en modern bil.

Trevlig Valborg. Smäll gärna men smäll inte av…

Nu har den här bloggen nått 100 000 sidvisningar och därmed tackar jag för mig och drar mig tillbaka. Inkonsekvent som vanligt innebär det att jag kommer att dyka upp om något hett eller bra ämne dyker upp. Men just nu känner jag mig lite utarmad. Det blir kanske några gånger i månaden i stället för varje dag jag skriver. Men det är roligt att få reaktioner, även kritiska, så det vill jag inte vara utan.

Glad påsk i alla fall. Till alla, men speciellt till Spanky, Maria, Minnallainen (oj, så felstavat) och de andra bloggare om jag har mer regelbunden kontakt med. Och till alla mina trogna läsare, varav jag känner till en del men långtifrån alla.

Just idag passar det väl att säga: HARE BRA! Vi syns framöver...

Idag rullade jag ut till brevlådan som vanligt. Vad som inte var som vanligt var att den var ovanligt välfylld.

Då jag kom in kunde jag inte låta bli att analysera bunten av reklamlappar, för det var sådana det handlade om. Det visade sig att det var 14 reklamblad på sammanlagt 650 gram i varje hushåll. Totalt över två kilo bara i min fastighet. Och nästan inget av intresse dessutom! Även om det är returpapper måste väl produktionen och distribtionen kosta både arbete och pengar.

Man kan inte låta bli att fundera...

Tittade på serien Ice road truckers igår kväll. I huvudsak kör man lastbil till stor del på frusna sjöar under en kort hektisk period med målet att få upp så mycket material som möjligt till avlägsna gruvor. En av chaufförerna, Lisa, råkade skära ner sin Kenworth i diket vid ett möte med en plogbil. Som ganska enkelt och smidigt drog upp henne. Tyvärr medförde incidenten att hon nästan var övertygad om att hon skulle få sparken. Och lättnaden var stor när hon fick veta av chefen att hon ändå fick behålla jobbet.

Men ändå...så mycket oro för en sådan skitsak. Snacka om minimal anställningstrygghet.

Det är en spegelbild av USA och många tycker säkert att det i alla lägen ska vara chefen ensidigt som bestämmer om du får jobba och hur dina arbetsförhållanden ska vara. Och situationen verkar inte bli bättre. Nej, jag måste nog läsa Olle Sahlströms bok om fackföreningsrörelsen i Europa för tendensen med en försvagad arbetarrörelse är den samma här.

"I skuggan av en storhetstid" heter den för övrigt...

Dagens ordspråk är gammalt och jag tror att det på något sätt har sina rötter i feministrörelsen. Men jag tycker det är enormt kul och underfundigt. Och extra kul är att nästan ingen kille fattar det utan förklaring:

"En kvinna utan man

Är som en fisk utan cykel..."

Godkväll!

Är det jag? Man kan i alla fall undra. Det finns knappt ett organ som inte kollas upp nästan varje månad i min säl-liknande gestalt. Vilket leder tanken till den stora grupp som ungefär är i min ålder men aldrig av någon anledning behövt undersökas. Och som - vilket kanske inte är helt lyckat - valt bort alla 30, 40, 50-årskontroller som jag tror alla erbjuds.

"Jag mår så bra så jag behöver ingen sån koll", tycker många. Det är lurigt. Jag vet att det finns massor av ganska allvarliga avvilelser som du inte märker. Så ta ett djupt andetag och gör en hälsoundersökning om det är ett tag sedan sist även om du tycker att du mår prima.

Lugn och fin - hjärt lung maskin...

Jag satt och tittade i lite försäkringspapper på jobbet idag. Och den tanke som dök upp efter en stund är fullständigt naturlig. Hur otroligt mycket pengar går vi inte miste om varje år därför att det är så jäkla svårt att hitta rätt i den juridiska djungeln? Liten stil, svåra ord, undantag, hänvisningar, massiva textblock.

Då vore det härligt med en "barfotajurist" som jobbar gentemot oss som inte läst på högskola.

Och vet ni - jag fick i uppdrag av min s-förening att om jag ville skriva en motion angående bonushärvan till sossarnas distriktskongress om ett år. Det kommer att bli något som i sin förlängning kan bli samhällsförändrande (visst är jag blygsam?) och betydligt mer genomarbetat än den vanliga bonuskritiken. Som visserligen är bra men andas en viss uppgivenhet.

I morrn är det sommardäck på! Sedan sju månader då man faktiskt kan bo här...

För en gång skull handlar det inte om bonusar eller andra orättvisor. Jag har köpt nya sommardäck och facineras över den myriad av nya märken som dykt upp på marknaden, det ena märkligare än det andra.

Tyvärr blir det ofta en prisfråga och för många som inte haft intresse att fördjupa sig i ämnet är däck svarta och ser hyfsat runda ut, allihop.

Men de konstiga däckmärkena finns aldrig med i tester. Det är knappast lönt, antar jag. Styrrespons, våtgrepp, ljudkomfort är oftast skräp.

Och jag kan inte låta bli att undra hur den här invasionen började. I min värld i alla fall fanns det kanske 15 märken för lika många år sedan. Nu har jag inte räknat dem men det känns som tre gånger så många idag.

Ni får ursäkta att jag skapade ett nytt ord i rubriken på förra inlägget. "Bunus" påstod jag väl att det skulle handla om. Sorry!

Vad jag däremot inte ursäktar är att alla verkar tycka att det är ok med vanvettsbonusar. Ingen har hakat på mitt försök att få någon reaktion i frågan med undantag av släktingar, som därigenom manifesterar att vi är lite vassare än den stora massan.

Låt dem teckna förmånliga avtal, bara jag slipper bry mig och kan glo på Lets dance utan att behöva tänka på livets orättvisor, verkar vara den allmänna åsikten.

Makthavare i allmänhet oavsett om det handlar om politik eller näringsliv, har misskött sig så grovt att de diskvalificerat sig för förmåner utöver lön. Bortsett från mitt näringslivsbonusförslag.

Men tyvärr finns en överhängande risk att om jag tittar ner (eller upp?) om 50 år ser samhällsstrukturerna ur den här synpunkten likadana ut...

Om bonusar reglerades i lag, vilket de ju inte gör, skulle mitt system se ut så här. Förmodligen kan ekonomiproffs demotera upplägget i småbitar och skrattar nästan ihjäl sig över hur dåligt mittförslag är. Men jag kör ändå. 20 miljoner efter fem månaders jobb som Vattenfallschefen i Tyskland är snudd på brottsligt!!

Fredag. Mår jättebra. Men känner att det är en del vansinnigheter som borde luftas. Så det vete fasen om nästa blogg inte blir av ösa galla-modellen. Till exempel över det idiotiska tilgänglighetskravet i A-kassereglerna på 17 timmar i veckan som gör att jag aldrig kan lyfta arbetslöshetsersättning som 25 % arbetare trots att jag betalar. Jobbar ju bara tio timmar i veckan. Hur fasen tänkte de? Eller - varför tänkte de inte alls???