Stålmannen och jag

Tja, ett enkelt sätt att beskriva mig är att jag på många områden är "medel" Medelålders(53), medellång, lite drygt medeltung, medelpolitisk, alltså sosse, medelanställd. Jobbar på Volvo och det är väl rätt "medel" i Sverige. Vad som inte är medel är att jag använder rullstol, har träffat min skyddsängel efter den månadslånga koma som följde på en 24 timmar lång operation på Sahlgrenska, fick en stroke som slog ut vänstersidan och lite andra funktioner för precis ett år sedan. Borde alltså vara död några gånger om men verkar leva och trivas riktigt bra. Har ett visst mediaförflutet, och gillar över huvudtaget att fotografera. Har märkt att jag gärna vill blomma ut lite trots att jag numera skriver bara med högern och har förvånansvärt ofta åsikter. Du vet aldrig vad du kan tvingas läsa om i min blogg som blir relativt personlig.

Av Ingemar Wahlström, fredag 08 juni 2012 klockan 17:23,

För inte så länge sedan såg jag ett avsnitt av Stålmannen. En varm känsla strömmade genom kroppen då jag insåg att jag snart kommer att vara i samma situation. Inte så att jag får superkrafter och tvingas gå runt i blå, tight, pyjamas. Hemska tanke! Däremot kan jag med en elegant gest svepa av mig glasögonen. Och i likhet med Clark Kent/Stälmannen förvandlas jag totalt av denna enkla handling. Från anonym som obemärkt hukade i skuggorna och väckande samma uppmärksahet som en husfluga som pruttar tre hus bort till en stilig, karismatisk herre som har en dräglande scandal beauty på varje arm och får flockvis med medelålders damer att lämna spår som mördarsniglar (här censurerar vi detaljerna...).

Och allt bara genom att dra av brillorna! Åtminstone tror jag att det blir så.

Visst låter "fotboll" som en hudsjukdom???

Kommentarer

+ Skriv kommentar

Skriv kommentar

Prenumerera på kommentarer via RSS

Skrivs av

Vanliga etiketter

Mest kommenterat

Arkiv

Stålmannen och jag

Kommentarer

Fyll i fälten för att lämna en kommentar