Ja, jag har ett förflutet som biker, det erkänner jag. Våren 1973 sammanföll nämligen årsklasserna i min hemby så lyckligt att hela tre ”årsmodeller”, 1955 – 1958 hade moped samtidigt.

Vi var ett gäng riktiga tuffingar som körde Mustang, DBS, Monark 50 SS och Puch. Och lyckan av att tätt tillsammans något halvdussin moppar dundra fram längs byavägen i den ljusa vårkvällen var nästan obeskrivlig.

Och då jag i kompisen Arnes verkstad i Järvsjön lyckades höja toppfarten till 43 mot normala 37 medelst en jackad kolv! Ingen sentida superbike har kunnat mäta sig med det…

Sammantaget gav nog den första mopeden mer körglädje än något annat fordon lyckats med. Självklart ska en hård knutte ha en tuff skinnväst. Gärna med en respektingivande text. Jag slaktade min mammas ”skinntröja” från BSA B33 tiden. Men då det var dags för texten insåg jag lite senare att mina referenser var något begränsade. En dödskalle på ryggen kröntes med den tuffaste text jag då kunde tänka mig. Med darrande hand textade jag nämligen ”Honda 125…”

Idag då jag rakade mig upptäckte jag att en del av ansiktet kommit på glid. Eller två egentligen, områdena under ögonen nämligen. Det liknar början till en amfieteater men med bara en rad, om man så säger. Spontant kände jag att ”det där går ju att operera”. Men då infinner sig frågan: Får en knubbig, multisjuk, rullstolsburen man med en fot i graven (ja, jag är norrlänning om någon tvivlade…) vara så noga med det som är kvar av hans utseende? Den frågan ska jag grubbla på i helgen. Ha en trevlig sådan, förresten!

Jag tror att många av oss börjar bli lite fartblinda då det gäller ekonomiska oegentligheter. Ta bara den där SJ-chefen som fått stålar han inte alls skulle ha. Man rycker uppgivet på axlarna och tänker ”han får väl behålla dem då, det det var ju bara en halv miljon…”. MEN HALLÅ!!! Den summan verkar vara en försumbar petitess för alla parter, men hur många av oss kommer i närheten av den summa under sitt liv? Vi verkar ha en liten grupp i samhället som tillåts bygga upp privatförmögenheter på ett för dem självklar, för andra obegripligt sätt. Ta en del ”friskolekapitalister” som bokstavligen förvandlar dina och mina skattepengar till grädde att hälla i strupen. Ibland kan till och med en inbiten sosse som jag leka med ordet ”revolution!!!”…

Förra veckan slog mitt sinne för smaklöst bling-bling till igen. Råkade hitta en sååå snygg guldglittrande klocka på nätet och beställningen fixades på några sekunder. Nu tittar jag regelbundet med kärleksfull blick på uret, men ingen annan har lagt märke till den. Och det var ju det som var meningen!

Jag får nog gå tillbaka till mitt tonårsmode, skor av modell ”bondeförbundare” som var lackade ljusgröna på silverbas för att få den uppmärksamhet jag förtjänar. Förresten var jag punkare redan fyra år före punken men det tar vi en annan gång…

Jag fick en kontakt med flydda tider idag. Det tack vare ett svartvitt vykort, skrivet i juni 1954. Det visade disponentbostaden i Hälleforsnäs på framsidan. Baksidan var välfylld av prydlig bläckpenneskrift. Skribent var min blivande pappa, även om det var runt fyra år kvar dit. Ja, mina föräldrar hade nyss träffats och skulle gifta sig 15 månader senare.

Var köpte han kortet? Det är väl ett av få mysterier som inte kan få svar. Annars hann hann berätta att han låg hemma den dagen för att han blivit ormbiten och kanske skulle komma hem till Vilhelmina till midsommar. Kortet skulle så småningom hamna i kraftverksbygget i Ransaren, i Vilhelmina fjällvärld hos min blivande mor.

Han och många andra hade, i likhet med sentida efterföljare efter stormen Gudrun, åkt ner för att avverka stormfälld skog. Lustigt nog gav det mig en lätt svindlande känsla att hålla i samma kort som han köpte någonstans runt Hälleforsnäs i början av juni 1954. Kanske kan man kalla det ”historiens vingslag…”

-Så vill jag inte behöva se den här bilen åkande gata upp och gata ner…..
Hon var bestämd, den något äldre dam vars man jag precis köpt min första raggarbil av.Och givetvis intygade jag att hon skulle slippa det. Men verkligheten blev förstås en annan. Under en period efter ett uppsluppet midsommarfirande fick den till och med bo på polisstationen i Lycksele.
Livet är betydligt lugnare numera…

Nu har jag plitat ner några möjliga aktiviteter där det känns intressant att kolla tillgängligheten. Ibland önskar jag att jag var lite som Joe, polisen i Family guy. Trots rullstol fixar han det mesta, i alla fall om det handlar om att gripa en förbrytare.I och för sig är jag nästan lika priviligerad jämfört med de som har högre skador, jag kan ju till exempel resa mig upp vid behov. Det känns lyxigt ibland!

Kul att det blev seger igår. Kan tänka mig vilket liv det hade blivit om mina föräldrar varit vid liv. Det var alltid hårda diskussioner då vi mötte Finland i någon idrott och varje baklänges mål (till Sveriges nackdel…) togs som en personlig förolämpning av min pappa, medan min finlandssvenska mamma mådde gott.

Såg en buss som kunde passat mig på Den Stora Annonssjten i går. Tyvärr kunde man varken ringa eller maila. Undrar om säljaren missat det. Så jag fortsätter att njuta av min nuvarande ett år till enligt planen. Varje dag blir jag svårt frestad att handla jänkare. Men lyckligtvis håller det bara i sig i 30 sekunder. Men det är en härlig halvminut!!!

Vi hörs!

Semester! Inte dumt alls men kan kännas lite skumt efter 14 veckors sjukskrivning och tre dagars arbete…Dessutom har jag fått bromsa mitt skuttande i grönskan. Max två timmar kan jag sitta uppe och dessutom måste jag avlasta var 20e minut under den tiden. Trycksår är inget att skoja med, det har jag lärt mig…

Så det blir lite närutflykter, veckan i Vilhelmina skjuts på obestämd framtid. Motormuseet, glassbonden, Skeppsvik kanske till exempel. Och mycket jordgubbar, himla gott:-). Ska bli en trevlig månad i alla fall. OCH den som har tips på utflyktsmål som fungerar med rullstol är välkommen att tipsa här!