Nu har länstidningarna drivit sina betalsidor på nätet någon månad. Och grundkonceptet säjer jag inget om. Givetvis måste det jobb det innebär att underhålla en websida generera intäkter. Men det jag upplever är att i alla fall VK ”Plusklassar” väldigt mycket material. Rentav så mycket att en ickeprenumerant upplever det som meningslöst att gå in på sidan.

Tittar man på de stora drakarna är det till stor del feature reportage – ”Min bror var en varulv” eller ”Idol-Greger visar fem vägar till buskigare ögonbryn”. VK däremot Plusklassar i stort sett alla nyheter. Och hur gör jag då som Folkbladet prenumerant? Ska jag få ut nåt av kuriren förväntas jag väl prenumerera på den också…

Frågorna är många.

Jag blev svårt nostalgisk då jag såg en bild på en hundkoja (ja, bil) med tillhörande besättning på Facebook. Besättningen var ett par grannar hemma i byn och detta gjorde att jag minns hur det kunde gå till.

Jag umgicks nämligen gärna med grannarna vilket kunde innebära en eller annan biltur. Till Vilhelmina för hockey eller andra ärenden, kanske en sväng till Storuman med en annan granne för att hälsa på en släkting.

En gång stod jag och väntade på skolbussen i Dalasjö då en granne som flyttat till Åsele passerade. Han tvärnitade, backade tillbaka och frågade om jag ville följa med. Sedan var vi i Åsele ett antal timmar och gjorde bilder.

Det anmärkningsvärda med detta är att jag inte kommer ihåg att jag informerade mina föräldrar eller bad om lov en enda gång!

Jag får en känsla av att Missing People snabbt skulle kopplas in om dagens barn var lika lössläppta.

Är det en sak jag ibland känner ett skriande behov av är det vad man i finare sammanhang kallar ”naturlig auktoritet”. För samtidigt som jag har en stark känsla av att dessa auktoriteter egentligen är ganska ensamma och tragiska figurer måste jag erkänna att jag är lite avundsjuk

Tänk att vara en person som alla andäktigt vänder sig till i känsliga frågor. Tänk att vara en person som blir den naturliga mittpunkten i sällskapet bara genom att visa sig. Tänk vidare att alltid vara en person som bemöts med andlös och skräckblandad aktning…

Okej där kommer vi väl in  på det här med ensamma och tragiska figurer och givetvis har jag haft tusen gånger större glädje av att kunna ”bonda” med människor än att vara en sådan MEN lite häftigt kunde det vara.

Jag minns till exempel på Sahlgrenska 2006 då jag opererade min tumör. När Doktor Bergh inträdde i salen var det som om allt syre försvann förmodligen beroende på att alla sjuksköterskor slutade andas. Om nu detta berodde på auktoritet eller på att han var en väldigt stilig doktor kan kanske diskuteras…Men helt klar var att Professor Gunterberg som väntade med pensionen vara för att få operera mig var en verklig auktoritet.

”Den 18:e ska patienten flygas till Umeå och jag förväntar mig att han ska kunna stå själv då” kunde han säga till sjukgymnasten med ett tonfall som fick mig att misstänka att hon skulle spika upp mig på en planka i värsta fall.

Auktoritet är ofta kopplat till det syn och ljudintryck man ger. Minns en drygt två meter lång färgad vakt med 357 magnum och tordönsstämma i Empire State Building som tröttnade på odisciplinerade japanska turister: ”WHAT I WANT I EVERYBODY STANDING BEHIND THAT LINE”, dundrade han till hisskön och på två sekunder stod japanerna i perfekta led!

Vid närmare eftertanke trivs jag nog bättre med att vara en lagom mesig skuggfigur med skruvad humor det vill säga precis det jag är.Ta nu till vara helgens sista flåsande andetag…

Vi som gillar att fotografera blir lätt lite av materialjägare. Mitt senaste inköp blev en 70-300 zoom trots att jag helst tar porträttbilder. Men kan ju va bra att ha…

Men nu har jag lagt investerings-stopp en tid framöver. Få se om jag och Lady X hinner ut på fler kyrkogårdsfotograferingar i höst. Det är intressanta och filosofiskt rogivande miljöer som dessutom ger fina motiv.

Jag kommer nog med ett lite längre blogginlägg i helgen men just nu måste jag lägga locket på. Så – på återhörande!

Jag är precis som många andra lite facebookberoende sedan ett antal år. Det är ett trevligt forum både för att veta vad människor pysslar med och för att förmedla sitt eget liv och sina tankar till vänner och bekanta. Ja mest bekanta om jag ska vara ärlig. Bekantskapen med många fejankontakter är minst sagt ytlig.

Men ett par saker både förvånar och skrämmer mig: Dels hur fullständigt och totalt okritiskt de mest hårresande uppgifter lätt förs vidare ibland. Dels de glödande och hatfyllda straff som domstolen facebooks medlemmar kan utmäta. Helst riktat till utlänningar och de som gjort djur illa. Nackskott, att bli levande begravd och att få ett rykte som monster med namn och identitet samt förmodad bostadsort publicerad är några exempel. I det fallet handlar det om en människa som enligt facebookväggen lämnat en hund att dö utan mat och vatten.

Fruktansvärt givetvis och fullständigt oacceptabelt MEN… om jag får tillfälle att trycka en pistol i nackgropen på denna person och gör det – som det uttryckts på fejjan – och glatt blåser ut hjärnan ur huvudet på personen. Hur mycket bättre är då jag???

Straffsatserna mot människor av utländsk härkomst som enligt Facebookanvändare begått brott är lika totalt oförsonlig. Döds-straff och livstids fängelse är vanligt…

Om man bara gör den minimala ansträngningen att följa ryktet till den källa som anges visar det sig ofta vara extremrasistiska forum av olika slag. Det är kanske lite svårare att följa och kolla ryktena om djurmisshandel men det kan definitivt löna sig. Ofta är ALLA såna här rykten helt grundlösa. För en tid sedan cirkulerade ett en bil med registreringsnummer som påstods cirkulera runt skolor. Då jag kollade det var det: inte det bilmärke som uppgavs. Bilen fanns i en helt annan del av landet. Ett helt annat bilmärke. Och ägdes av en ung flicka inte den mam som noggrant beskrivits. Så sammanfattningsvis: kontrollera innan ni reagerar. Det finns saker som vi måste visa avsky för men kan det finnas en gräns även föe det??? Trevlig helg för övrigt.

Idag fick jag det definitiva tecknet på att jag är i den branta utförsbacken mot långvård, gungstol och katt…

På gymet var en ung och ärtig sjukgymnast i full fart med att instruera en annan person. Men i ett läge behövde hon en stor grön boll som låg intill min övningsplats.

”Ursäkta använder ni den här bollen” frågade hon blygt. NI? NI?? NIIII???.

Senast någon niade mig var då jag åkte taxi i Avesta och jag blev lika överraskad den gången. För mig känns det lika illa som om någon kallade mig farbror.

För att vara allvarlig en stund stör åldern mig inte det minsta men visst hajar man till lite då man blir niad? Det är som då jag är på semester i Skåne. Då kan man ge sig fasen på att minst hälften av de som tilltalar mig tror att jag är tysk.