Då ska vi prata lite Ford. Inte Mondeo, Kuga eller andra moderniteter utan en modell från den grå forntid då dinosaurierna, jag till exempel, föddes.

Nämligen Ford Taunus P2 1957-1960. En modell som charm- och designmässigt var perfekt i varje detalj med våra nutida ögon men som då snabbt blev en skamfläck utan andrahandsvärde. Utseendet med krom, fenor och på De luxe tvåfärgslack var totalt ute då de nya strömlinjeformade modellerna kom. Och så rostade den alltså kopiöst. Mig veterligen har jag bara sett EN P2. Dock finns 130 registrerade och ett femtiotal ytterligare renoveringsobjekt i Sverige. Dock platt intet mot till exempel motsvarande Oplar som du ganska lätt hittar.

För mig spelar P2 en viktig roll eftersom det var den första bil jag körde. Eller rattade rättare sagt som 3-4 åring sittande i grannens knä fram och tillbaka på bollplan hemma. Jag är också rätt säker att flera av mina farbröder körde P2, så det var nog en populär bil en kort tid.

Mekaniken var nog bra. Jag körde mycket P3, efterföljaren, i min ungdom. Och i allt väsentligt var det samma mekanik och den fungerade tillfredställande.

Vill ni ta en titt på modellen så Googla på Taunus P2 så får ni se en snygg bil…

Sitter här strax efter midnatt och betraktar snöyran. Väntar med spänning på en kamera jag budade hem på Tradera i veckan. Vet visserligen knappt hur många kameror av olika modeller både analoga och digitala som ligger lite här och var i huset men priser var intressant och håller den vad som lovades blir det bra.

Förkyld är jag och hostar som en gammbil med slitet tändsystem. Hoppas det vänder snart.

Ha en sjyst helg, kanske bloggar några rader…

Efter lite uppiggande sömn kom nya matematiska insikter. Det är inte 30 000 mil Cadillac 47:an gått. Det är ju ingenting för en caddy! Utan närmare 80 000 mil den rullat. Så ägaren gillade att köra bil!

Under veckorna som gått har det en mer lysande än det andra bloggämnet passerat. Men tror ni att jag lyckats skriva? Nehej, inte en rad har det blivit. Men nu ska vi i alla fall flytta oss i tanken till USA och 50-talet. I detta land bodde en herre som bland annat konstruerade minor om jag minns rätt. Han hade också en ide om att bokstavligen köra utan avbrott så långt som möjligt med sin Cadillac 1947 och modifierade bilen därefter. Givetvis fanns badkar, strykbord och kemisk toalett. Men även tv, telefon (otroligt avancerat då) och en turkisk vattenpipa! Och tusen andra unika finesser. Bilen kunde servas och olja och andra vätskor bytas utan att motorn stannade eller bilen slutade rulla. Inte minst gick det att byta däck i 20-25 miles/tim (runt 40 km/tim) då den rullade. Besättningen bestod av uppfinnaren och två hjälpförare för sova och…ja, ”sånt” måste de ju göra.

Två resor helt utan stopp gjordes en 6000 miles lång och den andra 7500 miles. Alltså 960 respektive 1200 mil utan stopp! Har jag förstått informationen rätt hann den rulla totalt långt över 30 000 mil men ser ändå ut som ny. Det är i och för sig ingen rekordsträcka. Det påstås att de Buick, Cadillac och andra stora jänkare Torsten Pamps åkeri hade som tidningsbilar på 50-talet hann rulla 100 000- 120 000 mil innan skroten väntade.

Den som är intresserad av den fantastiska aldrig stannande bilen kan Googla på ”Cadillac 1947” så kommer det nog snabbt upp massor om den bilen som nu vilar på ett motormuseum…