Häromdagen insåg jag att jag hör hemma i en ödesdrabbad grupp…
Jag är nämligen precis tillräckligt smart för att fatta hur korkad jag är! Om jag var skärpt som attan vore jag överläkare eller hyllad forskare eller möjligen civilingenjör.
Var jag däremot riktigt råpuckad så satt jag på mjölkbryggan i hembyn och åt messmör med fingrarna samtidigt som jag vinkade åt turistbussarna. Och var lika obekymrad över livet som en Dalmatiner.
Men nej, jag var naturligtvis tvungen att välja mittfåran. Antalet hjärnceller räcker till för att få ångest över vad jag inte blev men ger inte tillräckligt för att dra mig upp ur medelbraträsket.
Tyvärr är nog det här tillståndet permanent. Fast så illa är det kanske inte. Jag får höra av mina assistenter att jag är en humanvariant av Google, och det måste väl vara bra?
Nu ska jag ägna en stund åt Family Guy, precis rätt för mig…
Senaste kommentarerna