Taunus P2

Av , , Bli först att kommentera 5

Min absolut första bilkörningsupplevelse var en Ford Taunus P2 från slutet av 50-talet. Jag satt i grannens knä som kanske treåring och rattade runt den på bollplan hemma. Det var rena turen att jag överhuvudtaget hann, för denna modell rostade med en varken förr eller senare skådad frenesi. Opel som är omtalat rostbenägna var i jämförelse fullständigt befriade från ”kex”. Men jag tror ändå att några hundra finns kvar och förvånansvärt många riktigt fina. Som tur är då det är en av de vackraste bruksbilarna från sin tid. Och av riktigt bra kvalite bortsett från rosten då…

Långt senare ägde jag en Audi som också ruvade på välrostade hemligheter. Petade man lite försiktigt mitt på en slät dörrspegel gick verktyget rakt igenom utan problem och jag blev själv mer eller mindre markburen då golvet under förarsätet sprack! Även den gick som en klocka för övrigt.

Min kamrats blå Opel Kapitän var en härlig raggarbil men golvet var dock bitvis förstärkt (ersatt?) med en linoleum-matta med 60-talsmönster.

Min Pontiac -65 gick också som en dröm men det var lätt att se att vissa komponenter till exempel skärmkanter var ersatta med spackel.

Med detta som bakgrund känns det skönt att min nuvarande Renault är rostskyddad efter konstens alla regler. ”Roska” ska inte behöva bli mitt problem i alla fall…

Lite matt ännu

Av , , Bli först att kommentera 4

Begreppet ”mot alla odds” fick ju en ny mening vd presidentvalet i USA. Nu är det bara att se tiden an för oss små långt borta från händelserna. Hemma förvånas jag över att många väljer att privatleasa sina bilar. Vad jag kan förstå är man totalt uppbunden till den bil man valt i tre år oavsett hur ens personliga förhållanden ändras. Ordet ”slavkontrakt” tänds med stark lyskraft i mitt inre…

Jag håller andan!

Av , , Bli först att kommentera 6

Eller skulle göra det om jag kunde. Ända tills onsdag och valet i USA alltså. Min fasta övertygelse är nämligen att Trump hör hemma som patient i slutenvården, det är ”bara” tio miljarder dollar som håller honom borta därifrån. Nu vinner ju Hillary Clinton .men miljardären kommer ju inte att ge sig för det. Och inte heller hans miljoner anhängare. Såg att vapenförsäljningen i USA har ökat enormt inför valet och det lär inte vara demokrater eller mer sansade republikaner -som ju är i absolut majoritet i partiet – som handlar. Tanken på terrorism och inbördeskrig fladdrar förbi men är nästan för hemsk för att tänka…

Hemskt fast i mindre format var det när lyftmotorn på min säng gav upp förra fredagen. Jag har inte helt lätt att ta mig upp ur en säng som inte går att höja, men som tur var kom Hjälpmedelscentralen med en ny på måndagen. Och inte ett öre kostade det! Det sånt vi betalar skatt för och tusen andra saker som skulle kostat dig enorma belopp som enskild. Fatta det, borgare.

För övrigt har jag dock ett dilemma nu. Regeringen verkar ju leda drevet mot oss som har personlig assistans. Kan jag verkligen vara medlem i ett parti som vill utrota grunden för mitt liv även om jag delar deras ursprungliga ideologi till 100 %??? INTE för att gå över till något annat parti utan helt enkelt för att skita i politiken som ändå bara sviker. Jag har i alla fall inte betalt medlemsavgiften, de närmaste veckorna får avgöra. Jag har allvarligt funderat på att skriva till Stefan Löfvén som jag faktiskt jobbat åt i ett projekt en gång i världen.