Jubileum???

Idag är det nästan på dagen tolv år sedan jag stannade vid ett övergångsställe väst på stan. Jag hade handlat på Kronoparken och funderade mest på om jag skulle rekonditionera inredningen på kärran som då hade gått 6700 mil.

Under bråkdelen av en sekund såg jag något rött växa i backspegeln med en himla fart. Sedan small det och jag satt plötsligt omgiven av krutdammande  luftkuddar.

Jag tog mig ut med en molande värk i ryggslutet och konstaterade att den röda Peugeoten hade vikt sig så pass att vi fick bryta upp dörren för att få ut föraren.

Sedan var det väl i stort sett frid och fröjd några dagar. Jag tog ut en hyrbil och åkte upp till Vilhelmina

Men värken blev värre och värre och en natt konstaterade jag att jag inte längre kunde hålla urinen. Paniken låg inte ”på lut” utan den var ständigt närvarande!

Fullständigt inkonsekvent som jag var åkte jag inte till sjukstugan – nej en plastsäck på sätet och sedan ner till Umeå mitt i natten. Inte in på akuten, nej jag låg och skakade i värk och feber ett dygn eller så innan jag till slut ringde dem.

Och fick givetvis komma på stört.

 

Ett par dagar senare var det frid och fröjd igen. Jag hade fått peniccilin och blivit inlagd och mådde fint. Då kom en ung kvinnlig läkare och undrade om jag ville följa med för ett samtal.

Då vi kom in i ett litet undersökningrum väntade ytterligare fyra läkare. Någon dag före hade jag gjort magnetfotografering av ryggslutet och precis där började jag ana att något var allvarligt på tok.

Då tog den äldste läkaren till orda:

– Tyvärr är det så att vi hittade betydligt mer är vad vi ville, sa han allvarligt.

Det handlade om en tumör som hade angripit de fyra nedersta ryggkotorna.

Så började den resa som jag fortfarande är ute på…