Linnéa Fjällstedt är en känd  lappmarksförfattare som nu tyvärr har gått bort. Jag var en flitig besökare i hennes och makens hem i min ungdom. Anledningen var att jag var och är kompis med deras yngste son och deras hem var nästan som en ungdomsgård som ständigt lockade oss yngre. Fokus låg på vårt stora motorintresse och inte minst på socialt umgänge. Det gick åt mycket kaffe och följaktligen  en hel del fikabröd. Det var nog inte bara jag som ibland såg nödvändigheten att ta med sig något  till kaffet. Men min specialitet blev tydligen pepparkakor eftersom man fick mycket för pengarna och vi oftast var många som var fikasugna. Det dröjde inte länge förrän Linnéa med ett illmarigt leende döpt om mig. ”Pepparkakspajken”, och så fick jag heta emellanåt.

Numera blir det pepparkakor mest till jul men det är fortfarande ett uppskattat fikabröd som för alltid kommer att ha en speciell betydelse för mig…

Just nu väntar jag på käk och tänkte att det kan passa med några bloggrader. Har sett de första två delarna i dokumentären om Kapten klänning. Och fattar inte att en sådan totalpervers galning överhuvudtaget får gå lös, vilket han tydligen får. 100_% bevakning dygnet runt är väl det minsta för ingen tror väl att han blir ”botad” av några år i fängelse och lite terapi. Ett annat namn som blivit dokumentär är Johanna Möller och där är jag en aning undrande. Man återkommer ju flera gånger till den smått övernaturliga påverkan hon har på sin omgivning. Personligen tycker jag bara det verkar vara en vanlig pladderhen och inte alls någon påverkare. Då vi ändå är inne på brottets bana vill jag varmt rekommendera boken ”I klammeri med rättvisan” som berättar om brott, främst begågna i lappmarken under flydda tider. Stefan Backlund och Birger Grundström heter författarna – son och far. Stefan är en talangfull historieberättare och jag gissar att samma gäller Birger.

För ett antal år sedan satt jag som suppleant i en av ämnesnämnderna, som jag väljer att kalla det och i fullmäktige i Umeå under några perioder. I sanningens namn var jag inte någon av de mer aktiva ledamöterna. Det förvånade inte minst mig själv för jag har väldigt ofta i andra  sammanhang varit den som tagit initiativ till debatt. Det som hände då jag började nämndsarbetet var att jag konstaterade att i stort sett alla var oerhört kunniga på området. De hade arbetat med dessa frågor i många år och på ett flertal olika befattningar, oftast. Eller hade mångårig erfarenhet av denna nämnd. Introduktionen var det absolut inget fel på men jag lyckades ändå inte riktigt tränga igenom tystnadsmuren. Det var en intressant erfarenhet och det gällde i ännu högre grad fullmäktige. Men tyvärr kände jag att jag hängde i luften lite där. Mina uppdragsgivare gav mig inga konkreta frågor att driva så jag fick ofta nöja mig med att vara en intresserad lyssnare. Sammanfattningvis får det nog bli insändare som visar min ställning i olika frågor även i framtiden.